Gick och klippte mig efter jobbet idag. Som ni väl alla vet är frisörbesök ett väldigt jobbigt moment för mig. Att sitta där helt utlämnad åt en vilt främmande människa som man tvingas småprata med i upp till en halvtimme...

 

Det var bara det att frisören jag gick till idag inte alls småpratade. Vi diskuterade vilken slags frisyr jag ville ha, och sedan var det knäpptyst mellan oss under i stort sett hela klippningen. Och då fick jag ju ångest över det istället. "Varför pratar hon inte med mig, tycker hon att jag är konstig, tycker hon inte om mig, står hon bara och väntar på att bli av med mig?!"

 

 

 

Nu är det hur som helst läggdags. Har varit vaken ända sedan gryningsterroristen kissen väckte mig vid fyratiden imorse. Så...natti natti!

 

'

 

Inte för att jag har någon som helst koll på Game of Thrones...men enligt syrran hamnade jag bland en samling vänligt sinnade knasbollar. Hm...det känns ju bra att inte tillhöra "the bad guys" i alla fall. :P

Faktum 1. Jag är lycklig.

 

Faktum 2. Per är en underbar människa.

 

The rest is secret...but maybe obvious.

 

Under cirka en och en halv timme igår kväll var jag världens lyckligaste människa. Jag tror inte att jag har nämnt det innan, men i början av mars kunde man via Taylors officiella fanforum anmäla sitt intresse för en möjlighet att få köpa exklusiva biljetter till någon av hennes konserter. Jag valde en av Los Angeles-konserterna i augusti, utan någon större förhoppning om att faktiskt bli en av de lyckligt lottade.

 

Men så igår kväll kom mejlet med det fantastiska beskedet...

 

Under den sista timmen av arbetsdagen höll jag på att få krupp på riktigt. Jag och en kollega hade ett möte med en potentiell kund. Alltså, jag kan både förstå och acceptera att alla företagare inte är så himla insatta i ekonomi...men när de varken vill eller kan ta till sig det man säger, när de hela tiden håller på och ifrågasätter och tvivlar på att man vet vad man håller på med...då blir jag fan vansinnig. Protester i stil med att "så har jag aldrig behövt göra innan, jag har haft mitt företag jättelänge och det är aldrig någon som har sagt det här till mig, min förra revisor sa faktiskt att bla bla bla" påskyndar också kruppanfallet ganska så rejält.

 

"Detta kanske kan betraktas som arbetsvägran - men jag tänker inte befatta mig med det där uppdraget!" sa jag till chefen efter mötet. Jag halvlåg i hans soffa och gav ifrån mig diverse gråtliknande klagoläten, tills någon påpekade att det kanske var dags för mig att gå hem för dagen.

 

Jag fick en impuls att gå hem till syrran och lägga mig på hennes soffa och gnälla lite där också, men som tur var följde jag inte den impulsen - för när jag kom hem till mig var ju syrran redan hemma hos mig! Och hon hade både diskat och köpt blåbärsmuffins. Det tog inte många sekunder efter att jag kommit innanför dörren innan jag började känna mig på betydligt bättre humör. :)

Efter att jag svamlat ihop gårdagskvällens inlägg gick jag äntligen och lade mig. Och ringde till syrran. Tack och lov att det var henne jag ringde till, hon som är van vid att höra mitt Imovane-svammel. För när jag låg i sängen igår kväll förvandlades min mobil plötsligt till en sten. Och borta vid skrivbordet stod en burkaklädd kvinna. Och jag upplyste förstås syrran om dessa faktum. Hände det något mer märkligt så är det i alla fall inget jag kommer ihåg. Och det kanske är lika bra det.

 

Nu är det en ny dag och jag är tillbaka på jobbet - och i mina sinnens fulla bruk. Jag såg att duvorna håller på att bygga bo under Körsbärsdalens balkong, vilket gjorde mig väldigt glad. Klart att vi ska ha duvor i Körsbärsdalen! :D Jag har dock en känsla av att mina kollegor inte skulle bli riktigt lika entusiastiska över detta faktum - de har en tendens att fokusera på nedsmutsning och salmonella när det kommer till duvor. Så det är väl bara att hoppas att de inte lägger märke till det pågående byggprojektet...

Förresten...när vi ändå är inne på det här med normer så kommer jag ju osökt att tänka på min kära Pride-familj. Sist jag träffade dem var när vi sprang runt på stan och satte upp affischer förra veckan. Och eftersom dett är en heteronormativ värld så borde jag antagligen ha oroat mig för att någon hatisk galning skulle säga eller göra något obehagligt mot oss när hen insåg vilka vi var och vad vi höll på med. Men eftersom jag är ett psykfall så låg min oro på ett helt annat plan. Jag oroade mig för häftpistolen jag hade i handen. Någon räckte den till mig och så var det plötsligt min uppgift att häfta fast affischerna på anslagstavlorna. Jag hade aldrig använt en häftpistiol förut. Vilket förstås gjorde mig väldigt nervsö. Speciellt med tanke på att min häftpistolspremiär (är det ens ett ord?!) skulle ske mitt på stan och inför resten av Pride-familjen. När jag testar något nytt är jag alltid nervös. Och jag är alltid rädd för att göra fel. Och jag vill alltid vara duktig from the beginning, naturbegåvning på alla områden annars får det vara. Typ. Jag tänke säga något, få de andra att förstå att jag helst ville slippa...men hur säger man det liksom? "Sorry, jag är störd, jag vill träna i lugn och ro med häftpistolen innan jag häftar inför er"...skulle inte tro dte. Så jag provade ändå. Ochdet gick bra, jag klarade av att sätta dit affsicherna

 

Och nu borde jag gå och lägga mig, Som ni kanske märker börjar jag bli hansla dyslektisk i mitt skrivandr. Vilket är en följd av att jag tagit imovane. det nsurrar. Vilket betyder att jag inte borde sitta här. Så god natt!

 

Ellee cäna...ni som vet, hur länge ska Angel vara sådär hemsk och ond??? Jag har bara en skiva kvar på andra säsongen och han är fortfarande fruktansvär elak...och det är jävligt deorimerande.

 

Oj. Nu ska jag osva.

Jag såg precis en helt fantastisk film som Intersexorwhat hade lagt upp på sin blogg...

 

 

Wow, säger jag bara.

 

Under ett kort, korkat ögonblick tänkte jag att "fan, vad jävla jobbigt det där måste vara"...sedan mindes jag plötsligt att det faktiskt ÄR sådär jävla jobbigt. Får väl skylla på att jag är trött och utarbetad och inte kan tänka riktigt klart...eller att jag är så van vid att ständigt vara beredd på att möta fördomar från omgivningen att jag inte reflekterar så mycket över det...förrän det dyker upp i en helt annan kontext, som i filmen ovan.

 

Ett lite mer lättsamt exempel på hur heteronormen synliggörs genom att presenteras i en helt annan kontext bjuder Queer as Folk på, när Hunter ska "komma ut" inför sina föräldrar. Jag vet att jag har lagt upp det här klippet förut, men jag bara älskar det - så här kommer det igen...

 

"Upprörande" är bara förnamnet. Sisådär halvvägs igenom andra säsongen av Buffy förlorar Angel plötsligt sin själ och blir den ondskefulla varelse han var fram tills för ett sekel sedan. Världens gulligaste vampyr bara försvinner - och i hans ställe träder detta...detta MONSTER fram. Fy fan!!

 

Hm. Och detta har jag alltså ägnat mig åt nu ikväll istället för att skriva på uppsatsen?! Bra där, Malin. Massor av upprörda känslor - men inte en endaste liten analysrad. Mycket produktivt. Inte!

 

Får väl kompensera med en snabbanalys av mina favoritvampyrhistorier. Eller, analys och analys...jag har tagit fram en liten bildserie för att åskådliggöra ett mönster jag tycker mig se...

 

Varför utgår jag alltid ifrån att världen kretsar kring mig och att allt som händer på något sätt är en konsekvens av något som jag har gjort eller sagt - eller låtit bli att göra eller säga?

 

Jag vet varför. För att det är en del av min störning. Jag är överdrivet självfokuserad. På ett högst abnormt ologiskt plan.

 

Jag är jävligt medveten om detta - och ändå trillar jag dit. Om och om igen.

 

Idag var det dags igen. En av mina kunder ringde ju förra veckan och meddelade att han inte vill vara kvar i Körsbärsdalen längre, att han hellre vill gå till Duvdrottningen...och idag fick vi beskedet i skriftlig form. Då blev det liksom mer påtagligt. Och de upprörda känslorna från förra veckan blossade upp igen.

 

Men istället för att inse att det var mitt överdrivna självfokus som spelade mig ett spratt (som vanligt), gick jag in till chefen och vräkte ur mig mina farhågor. "Är det mitt fel att kunden inte vill vara kvar här längre, har jag gjort något fel, är de inte nöjda med mig, har jag sagt eller gjort något...?"

 

Och när Lilla Malin blir såhär ängslig är det väldigt skönt att få krypa upp i chefens soffa och höra fina ord om hur duktig jag är, hur bra jag sköter mitt arbete och hur lite kundens beslut har med mig att göra.

 

Ingen fara på taket alltså. (Shit, vilket skumt uttryck förresten.) Falskt alarm - som vanligt.

 

Suck. Varför måste jag alltid vara så jäkla komplicerad?!

 

Mitt kylskåp började gapa ganska tomt, så jag fick gå en liten sväng till närbutiken förut. Vid entrén satt två småflickor och sålde maskrosor för två kronor styck. De frågade om jag ville köpa en och jag log och svarade att jag ville det. Väl inne i butiken bad en gammal dam mig att räcka henne ett paket fruktsoppa, som stod för långt ner i hyllan för att hon skulle klara av att böja sig ner och hämta det själv.

 

Jag kände mig sprudlande glad på hemvägen. Tänk att det kan vara så fantastiskt upplyftande att prata med främmande människor - och att känna att man kan vara till hjälp för dem. :)

 

Jag skrev faktiskt en del på uppsatsen förut. Och sedan lade jag mig och tittade färdigt på första säsongen av Buffy...

 

Min söta syster kom hit tidigare idag och drog upp mig ur ligga-i-sängen-med-rullgardinen-nerdragen-och-titta-på-Buffy-träsket. Vi gick en långpromenad i vårsolen, köpte glass och tittade på blommorna och fåglarna. :)

 

Och nu ska jag sätta igång med uppsatsskrivandet. Sedan får jag titta mera på Buffy. Arbete först - belöning sedan. Eller...?

Igår eftermiddag kom jag hem från jobbet efter ännu en intensiv arbetsvecka, lade mig i sängen och började titta på Buffy - The Vampire Slayer - och sedan drogade jag ner mig och sov i ett halvt jäkla dygn. :O

 

Jag hade räknat med att gå upp tidigt imorse och skriva på kandidatuppsatsen. Men det blev visst inte så. När jag väl kravlade mig upp ur sängen framåt förmiddagen tog jag tag i den senaste veckans diskberg (cred för det, tack!), och nu vill jag egentligen bara återvända till sängen och fortsätta titta på Buffy...eller somna om.

 

Idag hade vi personalmöte på jobbet. Chefen kikade in som hastigast och sa att han inte hann vara med på mötet för att det dykt upp komplikationer med en kund som han måste ta itu med...och då tog jag helt spontant över hans vanliga roll som ordförande och ledde mina kollegor igenom mötet. Jag kan fortfarande inte fatta att jag verkligen gjorde det. (Tänker tillbaka på när jag gick på gymnasiet och skolkade från klassrådet när det blev min tur att vara ordförande.)

 

På eftermiddagen sa chefen åt mig att ringa ett samtal. Ångestmonstret började gå bärsärkagång inom mig, men jag sa åt det att hålla käften och sedan gick jag in i mitt arbetsrum och ringde. Dessvärre (eller tack och lov, hur man nu ser det) hade kontoret jag ringde till stängt för dagen...så jag fick skicka ett mejl istället. Men men...jag gjorde ju i alla fall ett ärligt försök att ringa. :)

 

Avslutade dagen med att titta på Legally Blonde. När jag var yngre och såg den för första gången så fattade jag inte hur jäkla underbart feministisk den faktiskt är. Förmodligen hade jag fått hela den här skiten om att "tjejigt = dåligt" alltför långt nerkörd i halsen (läs förresten Lady Dahmers kloka funderingar kring detta ämne). Men numera betraktar jag Legally Blonde som girl power på högsta nivå. :)

 

Den har dessutom en annan positiv betydelse för mig. I likhet med Djävulen bär Prada handlar den om en tjej som söker sig till en miljö där hon verkligen inte passar in, och hon söker sig dit av helt fel anledningar...men i slutänden visar det sig att hon gjorde precis rätt. Det är lite som med mitt val av yrke. När jag sökte till ekonomprogrammet med revisorsinriktning vid Högskolan Kristianstad så hade jag inte en jävla aning om vad en revisor var för något. :O Jag ville mest bara få en möjlighet att flytta till staden där min dåvarande flickvän bodde.

 

När jag tre år senare flyttade hem igen var det utan flickvän - men med en kandidatexamen i företagsekonomi. Och nu jobbar jag som revisorsassistent och det har visat sig vara både roligt och intressant. Jag känner att jag har hamnat hundra procent rätt. Ibland blir jag nästan lite rädd när jag tänker på det...hur slumpartad tillvaron är, vilka enorma följder högst godtyckliga beslut kan få.

 

Men bara för att ett beslut är fattat på fel grunder, betyder det inte att beslutet i sig är felaktigt...det kan faktiskt vara helt jävla perfekt. :D

 

Kan det verkligen vara så att det är Duvdrottningen och inte Jossi som är förrädaren i Körsbärsdalen?! :O Idag fick jag i alla fall höra att Duvdrottningen, som ju lämnade Körsbärsdalen i vintras, har ringt runt till flera av våra kunder och raggat över dem till sin nya arbetsplats. Jag vet inte om det är olagligt, men det känns i alla fall jävligt oetiskt. :(

 

Jag var väldigt upprörd när jag gick från jobbet. Men så gick jag hem till syrran och fikade med henne och mamma, och sedan sprang jag runt på stan med Pride-familjen och satte upp affischer inför årets festival...så nu har jag fått lite ny energi. :)

 

Okej. För två timmar sedan låg jag på syrrans soffa och vrålade att JAG VILL INTE GÅ PÅ PRIDE-MÖTE, men som hon mycket riktigt påpekade var det egentligen Ångestmonstret som inte ville det. Jag var så jävla nervös och syrran fick följa mig nästan ända fram till möteslokalen...

 

Men när jag väl kom in kändes det bra. :) Den första jag fick syn på när jag kom in var en tjej som jag har en liten crush på - och hon verkade faktiskt glad att se mig också. Och alla var så vänliga mot mig, fastän jag mest satt i ett hörn och knappt sa ett ljud under hela mötet.

 

Jag överlevde Rundan genom att fokusera blicken i bordsskivan när det blev min tur att presentera mig (hej-jag-heter-Malin-detta-är-mitt-andra-år-i-Pride-förra-året-var-jag-engagerad-i-marknadsföringsgruppen-och-i-år-är-jag-revisor). Dock var jag näst sist i tur att presentera mig, så jag kunde ju inte fokusera på vad de andra närvarande sa att de hette eller var intresserade av - jag satt mest och oroade mig för vad jag själv skulle säga. :S

 

Men fastän dessa möten gör mig till ett vandrande nervvrak timmarna innan och fastän jag sitter på helspänn ända tills det är dags att resa sig och gå hem och fastän jag knappt säger ett ord - fastän allt detta så är jag himla glad att jag faktiskt går på Pride-familjens möten ibland. För alla är så fina och snälla och det är så mycket kärlek i luften...när jag går därifrån är det alltid med ett stort leende på läpparna.

 

En tjejs mobil började ringa under mötet. Ringsignalen var Broder Daniels "Underground". Och redan vid de första tonerna spreds ett unisont leende i möteslokalen. För alla närvarande associerade ju den låten med precis samma sak. :)

 

Tredje och sista säsongen är avklarad, Robin Hood är död - och jag har världens huvudvärk efter att ha legat på sängen och stortjutit.

 

Blev jag verkligen så upprörd av att se Robin dö? Jag visste ju att det skulle hända, jag har sett den här scenen på YouTube innan (och då mest tyckt att det var fint att han fick träffa Marion igen).

 

Jag vet inte...kanske behövde jag bara få gråta. Det var ett bra tag sedan sist nu. Så jag behövde väl få lätta på trycket lite (varför nu en tryckande huvudvärk skulle vara bättre än trycket av återhållen gråt).

 

Man kanske inte ska säga till sin chef att han är dum. Men det gjorde jag i alla fall idag.

 

Fast det är inte därför jag har panik.

 

En kund bad oss att närvara när de ska bli utfrågade av Skatteverket om några veckor. Jag tänkte att det skulle bli lite läskigt, men ganska spännande ändå. Chefen skulle ju sköta snacket, jag skulle ju mest följa med som en söt liten sidekick. Trodde jag, ja. Men idag meddelade chefen att han inte kan följa med, utan att jag ska åka dit själv.

 

Och det var då jag sa att han var dum.

 

Jag försökte med både snälla-låt-mig-slippa och jag-vill-för-fan-inte, men ingen av metoderna fungerade. Till slut kom jag med ett uppgivet VARFÖR? och då sa chefen, som om det vore helt självklart, att "du är den enda som kan".

 

Han tycker alltså att jag är duktig, att jag är mer kompetent än somliga andra. Och det känns ju himla trevligt. Fast när det får sådana här konsekvenser - att jag måste åka iväg på skitläskiga uppdrag - så känns det allt annat än trevligt.

 

Men men...det är inte mycket jag kan göra åt det. Det är väl bara att förbereda mig så mycket jag bara kan...och sedan åka dit och göra mitt bästa. Förhoppningsvis överlever jag till och med. Om jag har tur alltså.

 

Jag har tillbringat större delen av dagen i Sherwoodskogen. Har sett några avsnitt av teveserien (nu går de fan för långt - skulle det plötsligt visa sig att Robin och Gisbourne har en gemensam halvbror och skulle Robins pappa som dog när han var liten fortfarande vara i livet och dyka upp igen nu efter alla dessa år...kom igen!) och skrivit ett antal sidor på min egen version.

 

Jo, jag har faktiskt pluggat också...men kanske inte så mycket som jag borde ha gjort.

 

Har varit ute lite också. Skulle möta syrran på biblioteket. Tänkte gå genom parken...på årets hittills varmaste dag - inte så jäkla smart. Det insåg jag också när jag precis kommit in i parken och såg hjorden av barnfamiljer som invaderat lekplatsen och bänkarna och gångbanan. Så jag gick ut ur parken igen ganska snart.

 

Och nu är visst helgen över och det är hög tid för mig att gå och lägga mig. Igår kväll hade grannarna dunka-dunka-fest, men jag somnade hur lätt som helst ändå...tack vare Imovane alltså. Det får nog bli Imovane ikväll också (även om det är tyst på andra sidan väggen). Det är trots allt söndag.

 

Det värsta med att sitta och analysera en story om en cool tjej med pilbåge, är att jag blir så satans sugen på att skriva på min egen story om en cool tjej med pilbåge...jaga enkla fakta på Wikipedia istället för att tröska igenom akademiska texter...berätta om vad den coola tjejen gör istället för att vända och vrida på eventuella undermeningar och budskap i vad hon gör.

 

Come on, Malin...keep your study morale up!!!

 

Eftersom Lady Marion dör i slutet av andra säsongen så hade jag lovat mig själv att aldrig någonsin under några som helst omständigheter se den tredje och avslutande säsongen av Robin Hood. Men nu har jag visst tagit mig igenom halva denna säsong på mindre än ett dygn...ooops. Så går det när man är mer intresserad av att inhämta inspiration till sitt romanskrivande än att ägna sig åt kandidatuppsatsskrivande. Fy fy, Malin...

 

Jag blir både upprymd och upprörd av denna säsong. Himla mysigt att det är så bögig stämning mellan sheriffen, prins John och Gisbourne...men vad fan ska Robin hålla på och kladda på Gisbournes syster och den nya tjejen i gänget för? Har han redan glömt Marion - sitt livs kärlek?! Fy fy, Robin...

 

Egentligen hade jag nog hellre velat gå på ett evenemang med Pride-familjen idag. Tror jag. Kanske. Jag är inte riktigt säker på om det var jag själv eller Ångestmonstret som sa åt mig att stanna hemma istället. Hur som helst...fy fy, Ångestmonstret!

Jag har varit väldigt kort i tonen mot en kollega de senaste dagarna, sedan jag fick det oförskämda mejlet. Men igår började vi faktiskt kommunicera med hela meningar - innan bestod vår konversation mest av att jag gav fräsande, enstaviga svar på direkta frågor från henne men annars ignorerade henne totalt. Därmed inte sagt att jag har förlåtit henne. Men på en sådan liten arbetsplats som Körsbärsdalen ju faktiskt är, så blir det snart ohållbart med öppna splittringar inom gruppen (det har vi fått erfara tidigare). Så av praktiska skäl låtsas jag nu som om jag aldrig fått det där mejlet. Och jag fortsätter att slänga mina bindor så som jag alltid har slängt dem. Hopvikta men inte "återförslutna" (vad fan nu det betyder). Ingen har klagat tidigare.

 

Sailor Moon i all ära, men nu har jag definitivt funnit min favoritgenre inom manga...

 

Jag gick till syrran en sväng idag efter jobbet (lite lagom hjärndödstrött efter mer än en timmes övertidsarbete). Fick kramar och nybakade muffins. Torsdagsmys på hög nivå. :)

 

På hemvägen hejdades jag av en gammal tant (säkert 80+ någonting). Jag utgick ifrån att hon antingen ville fråga om vägen eller också kritisera någonting (så värst många andra anledningar brukar det inte finnas för främlingar att söka kontakt med varandra på stan). Men hon ville bara tala om att hon tyckte jag såg PIFFIG ut i mina kläder. Röda skor, jeans och arméjacka. Inte vad man tänker sig att gamla tanter ska gilla. :P

 

Jag blev alldeles ställd, men väldigt glad. Jag tackade så mycket och log mitt allra soligaste leende. Och sedan kände jag mig bubblande glad under resten av promenaden hem. :D

 

Människor borde verkligen bli bättre på att säga vänliga saker till varandra. Även till folk man inte känner. This old lady made my day. :)

På grund av det oförskämda mejlet har jag varit som en kokande kittel av allehanda mindre angenäma känslor hela dagen på jobbet idag. Och då är det himla trevligt att komma hem och upptäcka att världens finaste syster har kommit på besök. Och att hon har köpt choklad (världens bästa PMS-medicin) och diskat och städat åt mig. :)

 

 

Nu har vi tillbringat flera timmar åt att gå igenom samtliga klädesplagg i min garderob, med YOHIOs album på repeat i bakgrunden. Två fulla kassar med kläder kunde vi rensa ut - sådant jag antingen blivit för fet för (jag får väl inse att min kropp har ändrat sig en del sedan högstadiet) eller som jag associerar med något jobbigt. Jag återupptäckte även plagg jag inte använt på länge och som jag glömt bort att jag hade - de har nu fått en mer framträdande plats i garderoben än vad de hade innan. :)

 

 

Ursäkta, men nu blir jag förbannad. Hittade följande mejl från en kollega i inkorgen när jag kom till jobbet nu på morgonen...

 

Nästan en hel sida litteraturanalys avklarad nu ikväll. :D Så nu har jag verkligen gjort mig förtjänt av lite romanskrivande eller filmtittande. Problemet är bara att jag nog är för trött. :S Jag vill helst bara gå och lägga mig. Och det känns ju inte direkt som världens häftigaste belöning. Men men...allting måste väl inte vara så jäkla häftigt heller. Lugnt och tryggt funkar alldeles utmärkt. :)

 

 

Som ni kanske vet håller jag på och skriver en egen version av Robin Hood-legenden. Och därför har jag nu ägnat två kvällar i rad åt att studera två olika filmatiseringar av denna legend. Igår kväll såg jag en film från 1991. Den var (milt uttryckt) kass. Det var så att jag vred mig som i plågor av alla pinsamheter som spelades upp framför mig på skärmen. Jag tänker inte gå in närmare på några detaljer, och jag avråder er starkt från att själva beskåda denna mardröm.

 

Den jag såg ikväll var nyare. Och bättre. Åtminstone till en början (och om man bortser från överflödet av krigsscener). Äntligen en Lady Marion som var både handlingskraftig och självständig (okej, teveserien från BBC uppfyller också dessa kriterier - men på filmfronten har jag hittills mest sett menlösa mähän och uppkäftiga flicksnärtor). Och jag trodde faktiskt att även den annars så baktalade prins John skulle få lite upprättelse i denna film. Han framställdes inte alls som ond, utan snarare som en ung man som ännu inte var mogen för uppdraget som kung som plötsligt ålagts honom efter Richard Lejonhjärtas död. Sakta men säkert växte han in i sin nya roll och han artade sig till att bli en riktigt bra kung. Och Robin Hood fick sin Lady Marion och det lyckliga slutet - för filmen och för England - hägrade i en snar framtid.

 

Men så verkade manusförfattarna komma ihåg att prins John ju ska föreställa The Bad Guy och att Robin Hood ju ska bli fredlös. Så efter det vunna slaget mot Frankrike, där John och Robin slagits sida vid sida, slängde författarna in en mycket ologisk och för den dramatiska kurvan fullständigt galen helomvändning, där John ger fullständigt fan i de fina löften han nyss gett sitt folk om rättvisa och en ljus framtid. Och som en kitschig liten avslutning innan han stormar in i sitt slott ackompanjerad av folkets buanden låter han meddela att han tänker göra Robin Hood till fredlös. Och så var det inte mer med det. WTF liksom?!

 

Nej fy...nu går jag och lägger mig. Om jag ägnar mig åt kandidatuppsatsen riktigt duktigt när jag kommer hem från jobbet imorgon, kanske jag belönar mig själv med att få skriva något kapitel på MIN version av legenden sedan...

 

Vad har hänt med min studiemotivation?! Jag satte mig vid datorn för att skriva lite litteraturanalys nu ikväll...men jag lade mig ganska snart i sängen för att titta på en Robin Hood-film istället. :O

 

Varför är det plötsligt så svårt att skriva uppsats? Jag har skrivit massor av uppsatser, jag brukar till och med vara bra på det...och just det här ämnet, Hungerspelen ur ett genusperspektiv, är jag verkligen intresserad av. Så varför går det så himla trögt? Varför sitter jag här, med bara en månad kvar till deadline, utan att ha kommit nästan någonstans i analyserandet?

 

Jag älskar ju det här! Att skriva, analysera, jämföra, fundera... Så varför känns det plötsligt som en börda? :S

 

Hm. Nu är det hur som helst för sent på kvällen för att återuppta uppsatsskrivandet. Dags att ta en Imovane och gå till sängs. Imorgon börjar en ny arbetsvecka. Förhoppningsvis kommer jag inte vara alltför utmattad när jag kommer hem om eftermiddagarna, så om jag har tur/ork/självdisciplin kommer det bli en del Hungerspelen-analyserande gjort under veckan...

 

Jag har skrivit om Gerald förut, men jag måste bara skriva några rader igen. Han är sjutton år och blev för två månader sedan utkastad på gatan av sina föräldrar för att han är bög. Under dessa två månader har han skaffat både pojkvän och lägenhet och jobb. Och nu har han startat en fond för att hjälpa andra ungdomar som har problem med att komma ut för sina föräldrar. Hur himla fin och modig och stark får man vara?! Jag blir så sjukt imponerad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vet i alla fall vart en del av mina pengar ska ta vägen (eller rättare sagt redan har tagit vägen) och det är till Hbtq ungdomars hjälplina. 200 kronor kostar ett stödmedlemskap som gäller ända fram till årsskiftet...

 

Jag hade en jättemysig dag på stan igår med mamma och syrran. :) Min plånbok hade det dock inte fullt lika mysigt. När jag loggade in på internetbanken för en stund sedan insåg jag att gårdagens shoppingtur kostade mig nästan 2 000 kronor! :O Men som syrran mycket riktigt påpekar så har jag ju faktiskt råd...jag är inte en fattig student längre, jag tjänar faktiskt pengar. När ska denna djupt rotade hålla-hårt-i-pengarna-mentalitet till fullo släppa sitt grepp om mig?!

 

Ångestmonstrets grepp om mig var dock ovanligt löst igår. Det var egentligen bara främst vid ett tillfälle som jag verkligen kände av att det fanns där (om vi nu inte räknar med alla dessa välja-en-annan-väg-för-att-det-är-så-mycket-folk-där-jag-tänkt-gå-situationer). Jag fick syn på en jättefin tröja på en skyltdocka och började genast leta efter den på galgarna i närheten. Men den fanns inte, jag kunde inte hitta den någonstans. Och då sa mamma att jag skulle fråga personalen. Men det sa Ångestmonstret förstås bestämt NEJ till. Så jag fick lämna affären utan den där tröjan. :( Men men...jag fick ju med mig mycket annat fint hem istället. :)

 

 

Jag hade ingen aning om att Sofia Wistam har social fobi. Jag blev väldigt glad när jag lyssnade på det här radioklippet. Inte glad för att hon lider alltså (jag förstår precis hur hon känner!) utan för att hon, som ju faktiskt är en offentlig person, går ut och pratar om det här och därmed ökar medvetenheten om och förståelsen för hur det är att leva med social fobi.

Jag har märkt att jag varit rätt grinig på jobbet de senaste dagarna. Det stör mig, för jag vill verkligen inte vara så. :S Men jag är så sönderstressad och utarbetad att jag bara inte orkar vara glad och positiv och trevlig nio timmar i sträck fem dagar i veckan. Hoppas att ingen tog illa vid sig...

 

Men men...nu är det helg. Dags att vila ut. Eller ja...dags att ha Sailor Moon-maraton, shoppa med familjen, tvätta och städa och plugga och träffa min stödperson...

 

Medan jag satt och åt frukost pratade de om en fototävling med allergitema på radion. Vilket fantastiskt initiativ! :D Jag skyndade mig förstås genast att leta fram en av bilderna från när jag svävade mellan liv och död efter att ha råkat få i mig jordnötsolja...

 

Imorse spelades mitt Sing Star-paradnummer på radion...

 

 

Jag blev jättelycklig. :D Det krävs sannerligen inte mycket för att glädja mig. :P

 

Jag har en känsla av att mina kollegor har rätt roligt åt mig. Jag kan bli helt salig över att äntligen få göra en revision efter att ha hållit på med redovisning ett tag. Jag kan bli alldeles uppskruvad över att kunder som brukar vara sena med att lämna in material plötsligt kommer in med papperen i god tid. Jag nästan jublar när jag blir ombedd att visa kluriga finesser i dataprogrammen. Och kollegorna bara skrattar åt mig.

 

Och nu är det läggdags för den knasiga lilla flickan. Imorgon ska jag återvända till apoteket och hämta ut lite mer gratismediciner. Det måste nämligen gå minst två månader mellan uthämtningstillfällena för en av mina mediciner, och det hade det tydligen inte gjort när jag var där igår - därför måste jag vänta till imorgon. Byråkratiskt trams, tycker jag. Det verkade receptarien också tycka, hon nästan bad om ursäkt när hon förklarade att hon inte kunde ge mig medicinerna direkt men att hon kunde lägga undan dem åt mig så att jag kunde komma och hämta dem två dagar senare istället.

Idag var första arbetsdagen för vår nya kollega i Körsbärsdalen. På något sätt hamnade ansvaret för att introducera henne på MIG. :O Det gick lite stapplande och trevande i början, men eftersom jag numera känner mig så pass hemma både i miljön och med arbetsuppgifterna och eftersom den nya kollegan är en rätt framåt person som inte är rädd för att ställa frågor och ta initiativ, så flöt det snart på ganska smidigt. :)

 

På hemvägen gick jag ett varv förbi apoteket. Det började liksom bli lite glest mellan förpackningarna i medicinskåpet, och så kan ju inte The Drug Queen ha det. ;) Jag hämtade ut receptbelagda mediciner för nästan två tusen spänn - alldeles gratis, eftersom jag har frikort. Och så passade jag på att köpa lite ej receptbelagda mediciner för några hundra när jag ändå var där. :P

 

Inatt hade jag förresten en fruktansvärd mardröm. Jag drömde att Blomman (min tonårsbästis) hittades mördad! :O När jag vaknade ville jag förstås genast kasta mig över mobilen och kolla om hon var okej - så brukar jag liksom göra när jag drömmer att någon jag bryr mig om far illa på något sätt. Men så kom jag ihåg att Blomman har sagt upp bekantskapen med mig. :S Så jag intalade mig själv att en dröm är en dröm och inte har någonting med verkligheten att göra, och att jag därför inte alls behövde kontakta Blomman för att försäkra mig om att hon fortfarande var vid liv.

Nu har jag somnat utan Imovane två nätter i rad. :D