När jag var på väg hem från jobbet idag blev jag hejdad av en kvinna med resväska som inte hittade till sitt hotell. För det första är jag askass på vägbeskrivningar och för det andra har jag jävligt dålig koll på hotellen här i stan (har liksom aldrig haft anledning att bo på ett). Men jag är samtidigt en hjälpsam natur. Så jag började peka åt det håll jag trodde att hotellet låg och gav någon halvdan förklaring på hur hon skulle gå.
Sedan skildes vi åt och jag fick världens panik. Tänk om jag lurat iväg henne helt åt helvete fel, med resväska och i regnvädret och kanske hade hon någon tid att passa också. Så jag slet upp telefonen och kartgooglade hotellet (det borde jag väl ha gjort redan när jag pratade med henne, men jag blir så himla ställd när folk kommer fram sådär till mig att jag inte kan tänka rationellt). Och det låg TYP åt det hållet jag guidat henne, fast inte så långt bort och inte på den gatan och hon skulle aldrig i livet hitta dit om hon följde mina anvisningar.
Jag gick något kvarter i största vånda. Sedan plötsligt, som genom ett mirakel, stötte jag ihop med henne igen! Då hade vi tagit varsitt varv runt kvarteret. Och nu kunde jag följa henne ända fram till hotellet och hon var så tacksam och det var jag med, fast knappast av samma anledning. Tänk att jag fick en andra chans! En chans att göra om och göra rätt. Inte ofta det händer i sociala situationer. Men underbart att det gjorde det den här gången.
Jag är på nästan löjligt bra humör idag. Jag somnade utan Imovane inatt och fick därför bara cirka fem timmars sömn, men när jag vaknade imorse kände jag mig ändå pigg och glad och harmonisk till sinnes (jag har vaga minnesbilder av att jag drömde något mycket trevligt som hade med La Cage aux Folles att göra). Och det höll i sig! Det håller FORTFARANDE i sig! Jag kom till kontoret redan fem över halv sju imorse och har svävat fram i bekymmerslöshet hela dagen och varken känt mig stressad eller irriterad fastän jag är överbelamrad med arbete, och sedan jag kom hem har jag lekande lätt skrivit klart de sista uppgifterna i genuskursen och lämnat in dem. Börjar känna mig rätt trött nu, men jag är ändå glad. Har fortfarande inte börjat skriva på uppsatsen i rockhistoria som ska vara inlämnad på måndag, men inte ens det bekymrar mig. Det känns som att det kommer ordna sig under de kommande dagarna.
Hade tänkt skriva klart den sista examinationsuppgiften i genuskursen idag. Det har jag inte gjort. Jag har legat i sängen och sovit till och från större delen av dagen. Hm... Så nu är det bara att hoppas att jag inte kommer att känna mig alltför utarbetad när jag kommer hem från jobbet den kommande veckan, för jag måste ägna varenda kväll åt studier. Förutom den här uppgiften har jag ju även en miniuppsats i rockhistoria att skriva under den kommande veckan. Kära nån...vet inte riktigt hur detta ska gå till, men på något sätt måste det ordna sig.
Jag har varit duktig och somnat utan Imovane tre (tror jag?) nätter i rad nu. Inte för att jag vet varför jag lyssnade på just det när det mesta andra hon sa var trams, men hur som helst tog jag till mig att läkaren sa att jag kommer börja bli senil redan i 50-årsåldern om jag fortsätter förstöra hjärnan genom att ta sömntablett varje kväll. Att jag tagit dem i sju års tid och att det är sjukvården (just nu hon) som försett mig med dessa tabletter och att de fortsätter skriva ut sådana mängder att jag har möjlighet att ta en varje kväll...det verkar inte vara relevant i sammanhanget. Allt ansvar ligger på den tablettberoende patienten. Jag förväntas alltså, trots beroende och trots fri tillgång till det jag är beroende av, helt "enkelt" sluta. Bra där, vården.
Just nu ligger jag och väntar på att kvällens tablett ska börja verka. För nej, duktighetstrenden höll inte i sig. Jag klarar inte att somna på egen hand inatt.
Ikväll är det fest på en båt i hamnen och Pride-familjen har fått förmånen att utforma en av barerna. Jag hade inte tänkt engagera mig i detta, då fester ju inte riktigt är my cup of tea, men efter läkarbesöket i onsdags höll jag på att spy på heteronormen och panikmejlade till den festansvariga i Pride-familjen att jag kände ett trängande behov av att hänga upp regnbågsflaggor. Så det är vad jag har gjort idag. Hjälpt till att fylla ett helt rum med regnbågsflaggor och små hjärtformade postit-lappar med positiva budskap (det sista var rätt svårt och jag fick fundera en lång stund inför varje lapp, men jag lyckades faktiskt skriva en massa fina och trevliga saker). Det blev så himla fint och det känns så bra! 💖
Igår kväll var jag på det allra sista yogapasset som min yogalärare håller inom överskådlig framtid. Det kändes lite vemodigt. Fint, men sorgligt. Och nu står jag vilsen i yogadjungeln och vet inte vart jag ska ta vägen. Hon rekommenderade visserligen en annan yogastudio här i stan, och jag hade redan innan hon sa det varit inne på deras hemsida och sett det som ett möjligt alternativ. Men jag vet inte...det är läskigt med nya ställen och nya människor, situationer jag inte är van vid och så vidare. Vi får se, kanske till hösten. Och har jag tur kommer min nuvarande yogalärare att starta upp en ny klass då (hon flaggade för att hon kanske kommer göra det) och då behöver jag ju inte söka mig någon annanstans. Så jag väntar och ser. Och försöker yoga lite själv hemma under tiden. Eller åtminstone meditera.
Gårdagens meditation. Aad Guray Nameh. En av mina favoriter.
Jag fick träffa en läkare på vårdcentralen idag. Det kändes sådär. Huvudsyftet med besöket var att följa upp hur det gått med Sertralin-upptrappningen och insättningen av Theralen, och just den biten gick visserligen bra. Jag fick klart för mig att hon fortsättningsvis kommer att skriva ut båda dessa mediciner plus Imovane till mig. So far, so good.
Men så började hon prata om att jag borde skaffa en POJKvän, hon tog upp det om och om igen och hävdade att det skulle vara bra för mitt mående att träffa en MAN att leva tillsammans med. Vilket gjorde mig väldigt obekväm och jävligt irriterad. Men jag rättade henne inte. Jag orkade inte. Och jag tänkte att jag förmodligen aldrig kommer att träffa henne igen, så varför skulle jag öppna upp mig för henne? Hennes enda roll i mitt liv är att skriva ut min psykofarmaka, hon behöver inte ha någon inblick i vem jag är för det. Men det kändes hemskt att sitta där och få heteronormen nertryckt i halsen (jag har redan fått höra från två personer att jag borde anmäla henne för detta, men jag vet inte...det känns lite overkill).
Och så tjatade hon om att jag borde skaffa en ny katt. Då fick jag tårar i ögonen. Jag försökte förklara för henne att det verkligen inte är aktuellt, men hon ville inte alls förstå det utan mer eller mindre tvingade mig att lova att jag skulle fundera på saken.
Och hon gjorde mig orolig genom att säga att jag inte kommer få gå till psykologen på vårdcentralen hur länge som helst så som jag gör nu, senast i höst kommer hon att skicka en ny remiss till psyk för att få mig överflyttad dit om jag fortfarande är i behov av hjälp då. Och om psyk avvisar remissen (vilket både hon och jag mycket väl vet att de kommer att göra) så får jag fortsätta gå till psykologen på vårdcentralen men inte alls lika ofta som nu utan med flera månaders(!) mellanrum mellan varje besök, de har tydligen inte resurser för kontinuerlig kontakt under lång tid utan bara kortare terapiperioder.
Läkaren lovade dock att hon kommer fortsätta skicka remisser till psyk om och om igen enligt någon slags utmattningsmetod så att de till slut ska ta emot mig som patient för att slippa hennes remissbombning (hon har tydligen använt den metoden förut och det brukar fungera till slut, sa hon). Det känns ju sådär om psyk ska ta emot mig av en sådan anledning. Jag vet ju att de inte tycker att jag är tillräckligt sjuk för att bli patient där. Men på vårdcentralen vill de ju inte heller ha mig, för jag är för sjuk och svårbehandlad för dem. Läkaren bekräftade för mig idag att jag befinner mig mittemellan de båda instanserna och att ingen riktigt vet vad de ska göra med mig. Mamma försöker se det från den ljusa sidan, att jag är unik...men just i det här fallet vill jag fan passa in i ett av facken!
Det blev en bra födelsedag trots allt. Jag kände det redan på förmiddagen, när chefen gav mig en rosa pelargon och ett kort med en katt på. Sedan tog han med mig ut på lunch, och jag kände mig nästan helt trygg med att äta på restaurang (jag litade faktiskt på personalen när de sa att det inte var några nötter i maten). Innan vi åkte tillbaka till kontoret åkte vi och tvättade hans bil. Jag hade aldrig åkt igenom en sådan där automatisk biltvätt någon gång förut, så det var en riktigt spännande upplevelse (jag är fruktansvärt lättroad). Hela arbetsdagen ägnade jag åt ett tämligen okompliceat bokslut, det var en ren fröjd att arbeta med det (jag har ett annat bokslut på gång som är ett smärre katastrofområde, men det ville jag inte riktigt ägna min födelsedag åt så det tar jag tag i imorgon). Efter jobbet kom mamma och hämtade mig, och så blev det traditionsenligt familjefika på Färgargården och promenad i rhododendrondalen. Som sagt, en riktigt bra födelsedag. 😊💖
Igår kväll var mamma och syrran och jag på en föreläsning med Kay Pollak. En synnerligen optimistisk människa, jag blev fan provocerad emellanåt. Jag var väl inte riktigt i rätt sinnesstämning för att ta till mig positiva budskap... Men han sa många bra saker, absolut. Och jag köpte båda hans böcker och fick dem signerade. Ska läsa dem vid tillfälle (när jag är lite mer mottaglig för att välja glädje och att växa genom möten).
Idag var jag äntligen tillbaka på kontoret. Ett smärre berg av papper väntade på mitt skrivbord, och i inkorgen rådde det total panik över att folk inte lyckats få tag på mig. En kund gick så långt att han jämförde mig med Jesus - "många talar om dig, men ingen har sett dig". Geez, jag måste väl få vara sjuk ibland...! 😰
Jag fick ett brev från vårdcentralen idag. En kallelse till att träffa en läkare. Jag har inte träffat henne förut, men jag känner igen namnet - och jag vet att det var hon som inte ville hjälpa mig justera min medicinering utan tyckte att det var bättre att psyk skötte det (vilket ju satte igång hela cirkusen med mitt jojoresande mellan psykakuten och vårdcentralen). Jag är inte jättesugen på att träffa henne nu, och jag är rädd att hon bara kommer att säga att hon inte kan hjälpa mig utan att hon tänker remittera mig till psyk (igen!). Jag är jätterädd för det. Men vi får väl se...jag ska dit nästa vecka.
Ikväll borde jag ha pluggat. Men det har jag inte gjort. Istället har jag tittat på Crossroads (av alla jävla filmer!). Ända sedan den kom har den varit ett av mina "guilty pleasures". Men det måste vara väldigt länge sedan jag såg den sist, för jag såg den på ett helt annat sätt nu. Lade märke till nya saker. Och uppfattade den som om möjligt ännu mer problematisk än vad jag mindes den. Och ändå kan jag inte låta bli att tycka om den!
Jag tänkte dra igång en genusvetenskaplig analys av filmen nu, utifrån teorier om the male gaze och så vidare, men jag tror att vi skippar det för ikväll. Istället kan jag ju berätta att medan jag hållit på och skrivit det här inlägget har det droppat in ett mejl från läraren på genuskursen jag läser nu. Jag fick VG på min analys av Veckorevyns bildinnehåll. En enorm lättnad! Jag var mer eller mindre övertygad om att jag skulle behöva göra om eländet... Men nu kan jag alltså släppa det, och fokusera helt och hållet på artistporträtten jag skriver i rockhistoriakursen.
Men de måste bli klara senast på måndag. Och sedan har jag en essä att skriva i samma kurs, och ett seminarieinlägg och en hemtenta med tre delfrågor i genuskursen...innan jag äntligen blir "ledig" i början av juni.
Det är under sådana här perioder jag frågar mig själv vad fan jag håller på och pluggar så jäkla mycket för. Jag borde verkligen inte utsätta mig för detta, det är ju jättejobbigt!
Men det hinner jag glömma innan antagningsbeskedet till höstterminen kommer i sommar... 😜
Jag grät tröstlöst och hade lite smått suicidala tankar igår kväll. Och ikväll är jag ledsen igen (har dock inte börjat gråta än). Vet inte hur stora växlar jag ska dra av detta, då jag har både mens och feber och således är extra ömtålig just nu. Kanske går det över, kanske mår jag snart bättre? Jag vet inte...
Antar att jag ägnar mig en del åt projicering också. För jag får för mig att olika personer som jag bryr mig om är ledsna...och så blir jag ledsen för deras skull...fastän det egentligen är jag som är ledsen. Himla snurrigt. Och jobbigt!
Har sovit mycket idag. Var och jobbade några timmar på morgonen, för jag hade viktiga saker att göra som inte kunde vänta. Lite pluggande har jag även lyckats peta in under dagen. Men mest har jag sovit.
En person från vårdcentralen ringde på eftermiddagen och meddelade att min tid hos psykologen på torsdag är inställd och att psykologen kommer att kontakta mig för att boka en ny tid. Det gjorde mig nedstämd. Och jag tänkte mörkt att jag inte kommer att få någon ny tid, att hon inte vill träffa mig, att jag är ett hopplöst fall som ingen kan eller vill hjälpa. Samtidigt som jag fattar att det är helt irrationellt att tänka på det sättet. Hon har fått förhinder, so what?
Det känns jobbigt att jag inte är på kontoret så mycket som jag borde också. Att jag ligger hemma och sover istället för att göra bokslut. Klart att jag inte kan hjälpa att jag är sjuk, men jag får ändå dåligt samvete och känner mig som världens sämsta medarbetare. Får väl kompensera genom att jobba hela helgen...
Har legat i sängen större delen av dagen. Sovit, vilat, läst. Har verkligen inte tid att vara sjuk, men det går ju dessvärre inte att styra över. Hoppas att jag orkar gå till kontoret imorgon (det ser dock inte lovande ut).
Jag tror minsann att mitt sinne ljusnat lite de senaste dagarna. För när syrran och jag kollade på finalen av EurovisionSongContest igår kväll tyckte jag faktiskt att rätt många av bidragen var riktigt bra. Och ändå var det samma låtar som jag klassat som skräp tidigare i veckan...
Idag är jag helt utslagen. 😪 Gårdagen var minst sagt intensiv. Den började dock lugnt, med en härlig promenad till jobbet i det vackra vårvädret...
Vid lunchtid gick jag från kontoret och tog tåget till Linköping (och påmindes om varför jag inte gillar den staden - en WoW-nörd på tåget babblade i telefon om sitt spelande, vilket förstås väckte jobbiga minnen hos mig, och en gubbe på stationen fräste "FÖR HELVETE!" och trängde sig förbi mig när jag stannade för att läsa på skärmarna över bussavgångarna...det är en synnerligen osympatisk stad).
Åkte buss från stationen till universitetet. En i Pride-familjen hade nämligen sin disputation där igår. Och jag var förstås först på plats. Efter en stund dök en annan åhörare upp, och han började småprata med mig. Jag insåg panikslaget att jag inte hade tänkt på den aspekten innan...att folk faktiskt kanske skulle prata med mig där...jag hade bara tänkt glida in och lyssna på disputationen lite diskret.
Fler och fler dök upp och den pratsamme herren fick lite mer talföra personer att ägna sig åt, så jag fick vara ifred. När dagens huvudperson dök upp kom hon fram och kramade mig, i övrigt var det ingen som ägnade mig någon mer uppmärksamhet. Skönt.
Själva disputationen var helt otrolig. Jag har aldrig varit på någon sådan innan, men jag förstod ändå av det som sades att det hon gjort är något alldeles banbrytande. Både innehållsmässigt och formmässigt. Herregud, hon har myntat nya begrepp och öppnat upp för ett helt nytt sätt att skriva en doktorsavhandling på. Alltså, jag visste att hon var awesome, men SÅ awesome?! Wow...
Efter disputationen var det dags för mingel, men då smet jag iväg till busshållplatsen och begav mig hemåt istället. Gick till Max och åt ett halloumimål (det hade jag tänkt göra efter Linköpingsresan i söndags, men då var jag ju så jävla obeslutsam att jag bara gick hem istället, så det kändes skönt att jag fixade att gå dit igår istället). Sedan gick jag hem och kollapsade på sängen. Det bara dunkade i huvudet och jag var så jävla trött. Ville bara sova...
Men jag var ju bjuden på disputationsfesten på kvällen. Och jag hade tackat ja och betalat kuvertavgiften och de hade allergianpassat maten...så jag kunde ju inte bara strunta i det. Så jag gick till lokalen. Satt en stund utanför och väntade på att det skulle komma mer människor (jag var extremt tidig i vanlig ordning). Sedan gick jag in. Och blev stående innanför dörren utan att veta vad jag skulle ta mig till. Det var fortfarande tidigt (typ tio minuter kvar tills festen skulle börja) och personalen var upptagen med att hälla upp dricka i höga glas.
Efter en stund tog jag mig längre in i lokalen, hittade ett annat hörn att stå och hänga i. Det kom mer och mer folk (totalt tror jag att det blev runt 60 gäster) och jag försökte göra mig så osynlig som möjligt (och lyckades ganska bra). När jag sedan såg en, och sedan en till, ur Pride-familjen dyka upp var det en enorm lättnad. De kom fram och kramade mig och pratade med mig, och jag ville typ klamra mig fast vid dem så att de inte skulle överge mig.
Under själva middagen var det bordsplacering - något av det värsta jag vet. Och jag hamnade bredvid en människa som pratade engelska! Men jag hamnade även mitt emot en i Pride-familjen. Och det gjorde mig så himla lättad! Hon och jag satt och pratade hela kvällen (när vi inte lyssnade på talen) och det kändes väldigt lugnt och tryggt. Jag sände mer än en gång tacksamma tankar till värdinnan som tänkt på att ge mig en sådan trygg placering.
När det blev dags för dessert bröt jag upp och gick hem. Sa ingenting till någon annan än hon jag suttit mitt emot. Men jag hoppas att det var okej. Huvudpersonens farfar hade redan gått för en bra stund sedan. Och jag var minst sagt utmattad. Klockan var kvart över tio på kvällen och det hade varit en lååång dag. Jag gick och lade mig utan att vare sig duscha eller borsta tänderna, och jag somnade utan Imovane.
Jag var hos psykologen idag. Och som vanligt började jag gråta. Det känns som att jag inte gör annat än sitter och gråter när jag är där.
Idag sa hon något som gjorde mig jävligt upprörd. Hon frågade ifall jag någon gång funderat över om jag kanske befinner mig inom autismspektrumet. Aldrig någonsin har någon (inom eller utanför psykvården) antytt något sådant. Och tanken har aldrig slagit mig själv heller. För SÅ jävla störd är jag fan inte! Det räcker som det är, tack. Jag har social fobi och ångest och är tidvis deprimerad. Några fler psyketiketter behöver jag verkligen inte! Speciellt inte några som är "värre" än dem jag har.
Hon märkte nog att jag blev kränkt, för hon släppte frågan ganska snart och gick vidare till annat. Vi pratade bland annat om mitt misslyckade kärleksliv och återuppväckte minnen av hemska saker folk sagt till mig genom mitt liv och som präglat min självbild. Mycket upplyftande. Och hela tiden satt jag och tänkte på att hon tror att jag är autistisk (jag ville ta upp det igen, men jag var rädd att det bara skulle få henne att tro det ännu mer om jag inte kunde släppa ämnet).
Vi pratade också om mitt senaste besök på psykakuten. Och om det vrickade remissvaret som läkaren på psykakuten skickat till vårdcentralen. Han avslog begäran om förflyttning av mig till psykiatrin och rekommenderade dans, vattengympa och akupunktur (ja, på riktigt). Som om det skulle lösa några av mina problem. Jävla pucko. Även psykologen var mållös inför denna idioti.
Någon läkare på vårdcentralen kommer att kontakta mig under nästa vecka för uppföljning av min medicinering. Psykologen lovade att jag ligger högt upp på turlistan, så det hoppas jag stämmer.
Jag ska till psykologen igen om en vecka. Hon föreslog den 23:e, men aldrig i livet att jag tänker sitta där och gråta på min födelsedag! Det vore bara för sorgligt. Så det får jag helt enkelt göra den 18:e.
Jag hade tänkt åka till Linköping och gå på ett evenemang i teaterns café ikväll. Men jag lade ner det projektet. Liksom, att åka tåg dit och sedan sitta vid ett bord och småprata och vara glad och trevlig en hel kväll...det pallar jag fan inte nu. Satt hemma i soffan och tittade på första semifinalen av EurovisionSongContest istället. Vet inte om det är en depressionsgrej eller om låtarna faktiskt överlag är sämre i år än förra året, för då tyckte jag att i princip alla var bra medan det mesta jag såg och hörde ikväll var skräp (med några få undantag).
Jag har varit på vift till Linköping idag. Bara en liten sväng, till ett evenemang på teatern. Och det var bra. Men jag kände mig ändå låg. Jag känner mig fortfarande låg. Ledsen. Hade tänkt åka en sväng till Ikea också när jag ändå var i Linköping, men den överhängande risken för att jag skulle bryta ihop eller få panik gjorde att jag åkte hem istället. Velade in i det sista, stod på resecentrum och såg två bussar mot Ikea komma och gå. Sedan klev jag på tåget hem. Jag är så jäkla obeslutsam nuförtiden. Kan inte bestämma minsta lilla grej, allting känns bara jättestort och svårt.
Frukost, någon? 😜 Jag har precis fyllt på dosetten med nästa veckas morgonmediciner. Brukar skoja och säga att detta är min frukost...för den värsta hungern är fan stillad när jag svalt ner morgonens tablettberg.
Jag behöver nästan skaffa en ny dosett snart. En sådan där med fack för både morgon, middag och kväll. För nu tar jag ju även en tablett mitt på dagen och tre på kvällen. Det börjar bli lite rörigt. Undrar dock om alla mina morgonmediciner får plats i morgonfacket i en sådan dosett...
Från och med idag tar jag 75 mg Sertralin. Jävligt snabb upptrappning, kan jag tycka, men enligt läkaren på psykakuten skulle jag bara behöva tre dagar på varje "nivå". Får se hur långt jag fortsätter upptrappningen innan jag stannar. Han vill helst ha tillbaka mig upp till högsta dosen 150 mg, men det vägrar jag. För jag vill inte förlora det jag har vunnit under nedtrappningen - starka glädjekänslor, sexuell lust och mindre torra slemhinnor. Jag vill inte tillbaka till det avtrubbade, uttorkade tillståndet jag befann mig i under alla de där åren när jag gick på 150 mg. Aldrig i livet!
Idag har det varit en mycket fin dag och jag har känt mig riktigt harmonisk till sinnes. För idag var det äntligen dags för Pride-paraden. ❤💛💚💙💜💖
Jag kan knappt tro att det är sant, men det var faktiskt hela 5 000 människor som deltog i årets parad. Och vi som tyckte att det var fantastiskt att det var 3 000 förra året...! Och året innan tyckte vi att det var fantastiskt att det var 1 000. Och året innan dess (det allra första paradåret) att det kom någon överhuvudtaget. 😜
Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot att se hur jäkla stort det kommer att bli till nästa år. Och jag är fruktansvärt trött efter idag. Har redan gått och lagt mig. Det tar på krafterna att vara omgiven av 5 000 människor...även om stämningen är väldigt vänlig och kärleksfull.
Jag misstänker att Theralen-tabletten de petade i mig på psykakuten var av högre styrka än dem jag sedan fick recept på. För så jävla väck som jag var i onsdags eftermiddag har jag inte varit sedan dess. Och SÅ snabbt kan väl ändå inte stabiliseringen ha gått?! Visst har jag varit väldigt lugn och trött, men den gäspande zombien från i onsdags har inte återvänt.
Idag har jag förvisso sovit större delen av dagen. Men det kan ju ha med Sertralin-upptrappningen att göra (jag brukar bli skittrött i samband med justering av dosen). Från och med igår tar jag 50 mg istället för 25 mg.
På eftermiddagen pallrade jag mig iväg till en Pride-föreläsning, och på hemvägen passade jag på att handla, och det var rätt utmattande. Bara för att det är soligt och varmt så är det vansinnigt mycket folk på stan - det är nästan så att jag längtar till november...
För sjuk för vårdcentralen och för frisk för psykiatrin
Jag åkte till psykakuten tidigt imorse. Psykologen sa till mig igår att jag skulle göra det, att psykakuten kunde hjälpa mig med justering av mediciner och dylikt i väntan på att remissen från vårdcentralen till psyk skulle behandlas.
Jag möttes av tre iskalla kärringar. Som hävdade att det inte alls fanns någon remiss. Och att psykakuten inte alls hjälper till med justering av mediciner. Och att jag slutade vara patient hos psyk redan 2013 (trots att de fortfarande skriver ut både Sertralin och Imovane åt mig, men det framgick visst inte av journalen så det hävdade de att de inte alls gör). Och att jag måste vända mig till min vårdcentral och inte till psykiatrin.
Jag bröt ihop. Upprepade att det visst finns en remiss, att jag blivit tillsagd att åka till psykakuten, att det visst är psyk som skriver ut mina tabletter och att jag inte fått någon läkarkontakt på vårdcentralen utan bara en psykolog. Och de fortsatte upprepa sitt mantra om att jag skulle vända mig till min läkare på vårdcentralen (som jag inte har någon).
Jag grät och berättade att jag är deprimerad och har självmordstankar. Och de bara fortsatte säga att de inte kunde hjälpa mig utan att jag måste vända mig till vårdcentralen.
Jag lämnade sjukhuset storgråtande och åkte till vårdcentralen. Förklarade situationen för receptionisten, som jagade rätt på min psykolog. Psykologen blev förbannad och ringde och skällde på stolpskotten på psykakuten. För det fanns visst en remiss. Och psykakuten kan visst hjälpa till med justering av mediciner. Och den som skriver ut mina tabletter jobbar visst på psyk.
Jag satt bredvid och hörde när hon försäkrade sig om att de nu sett remissen och att det fanns en vettig läkare på plats som kunde ta emot mig. Och jag blev så rörd. Att hon engagerade sig så.
Så blev det dags för nästa bussresa till psykakuten. Jag möttes av samma tre iskalla kärringar, som nu var lite mer tystlåtna och medgörliga. Jag blängde på dem och sa knappt ett ord till dem, bara gav dem min legitimation och lät dem visa mig till ett samtalsrum. De var så inkompetenta att de inte ens tog ifrån mig min väska - de kollade inte ens igenon den eller frågade om den innehöll något vasst.
Jag fick genomgå några undersökningar (blodtryck, feber, andning) och fylla i ett formulär för att mäta depression. Och efter en stund kom läkaren. Han intervjuade mig om min bakgrund och min nuvarande situation. Han förklarade hur jag ska göra med Sertralin-upptrappningen och han skrev även ut Theralen till mig. (Se där, det gick visst alldeles utmärkt för psykakuten att ägna sig åt sådant...)
Men sedan sa han att jag inte hör hemma inom psykiatrin. Att jag har en alldeles för välfungerande tillvaro. Jag har eget boende, ett jobb, fritidsintressen och människor omkring mig som bryr sig om mig...och då behöver man tydligen inte psykvården. Så han sa att han tänkte remittera mig tillbaka till vårdcentralen.
Då bröt jag ihop igen. För vem fan ska behandla mig, när vårdcentralen inte vill göra det för att jag är för sjuk för dem - och psykiatrin inte vill göra det för att jag är för frisk för dem?! Nu kommer jag ju bara fortsätta skickas fram och tillbaka som en jävla jojo...
Men läkaren hade visst inte tid med mig längre, för han lämnade mig där med mina tröstlösa tårar och bad en av de iskalla kärringarna att komma in med en Theralen-tablett åt mig. Och sedan fick jag åka hem.
Tabletten började verka först efter ett tag, när jag befann mig på kontoret (som jag gått till efter lunch för att få lite normalitet denna sjuka dag). Och jag kände hur jag blev helt väck, seg och så jävla trött. Gäspade massor och svajade lite när jag gick.
Tre sådana tabletter om dagen ska jag ta under de kommande åtta veckorna. Det känns sådär, jag har inte riktigt tid att vara så väck just nu. Å andra sidan känner jag ju att jag blir lugn av dem, vilket är väldigt skönt. Jag har inte börjat gråta en enda gång medan jag skrivit det här inlägget och tänkt tillbaka på den här helvetiska dagen.
Nu återstår bara att se när/om vårdcentralen hör av sig om hur vi ska gå vidare. Psykologen står på min sida och kommer inte att överge mig (hon sa det rätt ut idag), men vem ska ansvara för mina mediciner? Den frågan är lika obesvarad nu som den var imorse...
För typ tre månader sedan lämnade psyk över mig helt och hållet till vårdcentralen. Jag ansågs färdigbehandlad inom psykiatrin. Idag remitterade psykologen på vårdcentralen tillbaka mig till psyk. Jag är för svårbehandlad för vårdcentralen.
Den nätbaserade KBT-behandlingen gick ju åt helvete och försöken att arbeta med självhjälpsboken gick också åt helvete och varje gång jag är hos psykologen sitter jag mest och gråter och svarar "jag vet inte" på frågorna. Jag är en tämligen värdelös patient.
Så nu tar de till det tunga artilleriet. Öka medicineringen. Droga ner mig. Få mig att sluta känna. Så att jag slutar vara så ledsen hela tiden. Så att de suicidala tendenserna tonas ner.
Jag är rädd. Rädd för psyk. Rädd för att bli en nerdrogad zombie. Rädd för att ingen kan hjälpa mig.
Jag gick och jobbade några timmar igår förmiddag. Men jag var inte ute och tittade på någon majbrasa igår kväll. Jag satt hemma i soffan och tittade på BrödernaLejonhjärta. Och jag var inte ute och tittade på någon första maj-demonstration idag. Jag satt vid datorn och panikskrev klar min analys av Veckorevyns bildinnehåll ur ett genusperspektiv. Och sedan gick jag raskt över till att plöja igenom kurslitteraturen för nästa tema på kursen. Jag fattar att jag borde gå ut i det fina vädret sådana här dagar, men jag hade åtminstone fönstret öppet emellanåt medan jag låg på sängen och läste.
Imorgon blir det intensivt och förmodligen ganska ledsamt och tungt. Jag ska till psykologen på morgonen. Och prata om min "läxa" från självhjälpsboken. Som jag visserligen läst och gråtit mig igenom hela men utan att göra några av övningsuppgifterna. Har överhuvudtaget inte öppnat boken på en och en halv vecka och den ligger nu nedknölad i min väska. Jag kommer med största sannolikhet börja gråta inför psykologen. Det är liksom en standardreaktion när jag kommer dit. Och det kommer kännas jättejobbigt.
Efter denna pärs ska jag gå och jobba. Och försöka att inte bryta ihop på kontoret. Har massor att göra imorgon... Och efter jobbet ska jag på yogan. Det kommer förmodligen vara ytterst välbehövligt (inte så produktivt om jag bara sitter där och gråter dock, det blir lite si och så med harmonin då). När jag kommer hem därifrån ska jag försöka plugga (om jag orkar).
