The Worrying Kind -

Dagens busseskapader

Idag är det verkligen fruktansvärt kallt. Det är så att det gör ONT i ansiktet att vara utomhus. 😨 Och ja, jag tog bussen idag också.

Imorse stod jag och frös på busshållplatsen och väntade på en buss som skulle komma "nu". Efter några minuter kollade jag appen igen, och då stod det plötsligt att den var inställd. 😨 Men efter ytterligare några minuter dök den upp i alla fall (det måste ha varit den, det kan inte ha varit nästa buss som varit några minuter tidig för då skulle inte chauffören ha kört rally på det där illamåendeframkallande sättet).

Bussen var ganska fullpackad, men som genom ett under fanns det ett dubbelsäte ledigt åt mig. 👍 Vid nästa hållplats gick det dock på en man som satte sig på yttersätet bredvid mig. Och jag insåg med stigande panik att det inte fanns någon stoppknapp vid min plats, jag skulle bli tvungen att sträcka mig förbi honom bakom hans rygg, som om jag tänkte lägga armen om honom. 😕

Detta satt jag och nojade över under hela resan. Men när det väl blev dags gick det alldeles utmärkt. Jag tog på mig vantarna för att signalera att jag snart skulle gå av, hoppades in i det sista att någon mer skulle gå av på samma hållplats så att jag skulle slippa trycka på stoppknappen, konstaterade att så inte var fallet så jag fick göra det själv och det var inga problem och han reste sig upp medan bussen saktade in så att jag kunde smita ut i gången och kliva av. 😥

Ut i den sibiriska kylan. Skyndade den korta sträckan (som kändes väldigt lång) till kontoret och uppslukade av mina arbetsuppgifter. Kastade då och då en blick ut genom fönstren på den yrande snön och piskande vinden. Längtade INTE efter att tvingas gå ut igen vid arbetsdagens slut.

Men ut måste jag ju. Och jag såg inget annat alternativ än att ta bussen igen. På busshållplatsen stod en pappa med en liten flicka i en vagn. Hon kramade en nallebjörn i famnen. Efter ett tag såg jag att den där nallebjörnen hamnat på marken. Jag övervägde att gå fram och plocka upp den och ge den till henne. Men det kändes som ett intrång i deras lilla sfär, och dessutom jäkligt awkward att plötsligt ta kontakt efter att ha stått och moltigit i flera minuter utan att låtsas om deras existens. Jag velade fram och tillbaka, men till slut började flickan gråta och då upptäckte även faderskapet vad som stod på, och då plockade han upp nallen och jag kunde lägga ner min inre konflikt. Slutet gott, (nästan) allting gott.

27 Februari 2018, kl 21:40

Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kylan vs. bussen

Jag åkte buss till och från jobbet idag, och det kommer jag förmodligen fortsätta med resten av veckan också. Inte för att jag plötsligt kommit över mitt obehag inför att kliva ombord på en fullpackad buss, utan för att det är svinkallt ute. ❄ En tjugofem minuter lång promenad i frysa-ihjäl-väder är helt enkelt inte ett alternativ som tilltalar mig. Då har jag hellre mer eller mindre ångest före och under (och ibland även efter) den relativt korta bussresan. 🚃 Imorse åkte jag dessutom så himla tidigt att det fanns gott om lediga platser på bussen, så det var inte särskilt jobbigt när jag väl kommit ombord. 👍 Jag var på plats på kontoret strax efter halv sju imorse, pigg och glad och bara lite frusen. Jag ska försöka vara ute i lika god tid imorgon bitti också..

26 Februari 2018, kl 20:49

Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

日本が大好きです

Har ägnat dagen åt att läsa och skriva om den uppfuckade politiska, ekonomiska och demografiska situationen i Japan. Uuuäähh, den här kursen får verkligen min romantiserade bild av Japan att krackelera totalt. 😭 Jag har egentligen cirka 200 ord kvar att skriva innan jag kan lämna in den här uppgiften, men jag tror att jag skjuter upp det till imorgon kväll. Jag pallar helt enkelt inte mer nu. Så nu sitter jag och kollar på puttinuttiga AAA-musikvideor, för att återfå den bild jag VILL ha av Japan. Rädda det som räddas kan, liksom. Lite Yaoi ovanpå det kanske, så är verklighetsförnekelsen komplett sedan. 😜

25 Februari 2018, kl 19:59

Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tänk om sömnen kunde vara lika rosa och fluffig som mitt hår?!

Nu är jag trött som jag vet inte vad. 😪 Det är andra kvällen i rad som jag är vaken alldeles för sent, och båda gångerna är det självförvållat.

Igår kväll fick jag den "strålande" idén att läsa om de fem första kapitlen av Junjou Egoist trots att jag är mycket väl medveten om att Yaoi-läsning är en ytterst olämplig kvällsaktivitet eftersom jag hamnar i något slags uppeggat lyckorus och får jävligt svårt att somna (som om det inte var tillräckligt svårt i vanliga fall). 😶 Vilket ledde till att jag var vaken till mitt i natten och sedan försov mig lite imorse. 😵

Ikväll har jag tillbringat fyra timmar hos frisören, jag kom hem strax efter tio. Jag visste att det skulle bli så sent, och ändå tackade jag ja till den här tiden. Men trevligt hade jag och fin blev jag. 😊 Rosa i vanlig ordning, och den här gången bad jag faktiskt frisören att ge mig en liten lugg. Jag har inte haft lugg på väldigt många år, men nu kände jag för det. Och jag är så himla nöjd! 😀

21 Februari 2018, kl 23:07

Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Enhörningsklocka

Den här vackra skapelsen kom med posten igår. 😍 Jag fick hämta ut den hos ett ombud och det var jag himla nojig över - för sändningsnumret jag skulle uppge var tio(!) siffror långt OCH det var krav på uppvisande av legitimation. Oftast är det fyra siffror och eventuellt att jag behöver uppge mitt namn. Så jag stod med mobilen och körkortet i högsta hugg medan jag väntade på att det skulle bli min tur och nojade över allting som skulle kunna gå fel. Men när jag svamlat fram mitt "Hej, jag ska hämta ett paket" och skulle börja läsa numret frågade tjejen i kassan efter de fyra sista siffrorna bara. Jag kom av mig lite, men fann mig snart och sedan fick jag mitt paket och gick hem med det, nöjd och glad och lättad. 😊 Och när jag öppnade paketet kunde jag konstatera att klockan är ÄNNU vackrare i verkligheten än vad den var på bilden i webbutiken. 😍

21 Februari 2018, kl 18:00

Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Föreläsning om social fobi

Igår var syrran och jag i Linköping och gick på en föreläsning med Eric Bergström från Ångestskolan. En föreläsning om social fobi! Jag blev så lycklig när jag fick veta att den skulle hållas, jag har aldrig tidigare hört talas om att någon med egna erfarenheter av social fobi håller föreläsningar i ämnet. Jag skulle gärna göra det själv - om jag bara vågade och klarade av det...vilket jag inte gör. Så jag håller mig till bloggandet.

Det var en jättebra föreläsning med mycket igenkänning. Jag rekommenderar den varmt för alla som själva har social fobi, känner någon som har det eller bara är allmänt intresserade av ämnet. Syrran och jag satt bredvid en kvinna som berättade för oss att hon var där för att hon har en dotter med social fobi och hon vill lära sig förstå henne och vad hon går igenom bättre. Det gjorde mig alldeles rörd. Vi fick en fin kontakt under eftermiddagens gång, och när hon skulle gå kramade hon min arm och viskade till mig: "Ta hand om dig nu. Du är bäst!". Då blev jag ännu mer rörd.

Syrran tyckte att vi skulle gå fram och säga några uppskattande ord till Eric efter föreläsningen. Det tyckte inte mitt Ångestmonster, men det gjorde vi i alla fall. Och det kändes bra. Det var dock mest syrran som pratade, jag visste inte vad jag skulle säga.

Något jag verkligen tar med mig från föreläsningen är svaret på frågan om en kan bli frisk från social fobi. Att det inte handlar om att sluta vara rädd utan om att leva ett tillfredsställande liv och göra de saker en vill göra även om en är rädd. Och det kändes skönt att höra, för jag tycker att jag gör det. Visst låter jag ofta rädslan styra och avstår från en del saker jag vill göra, men inte alls i samma omfattning som förr. När jag tänker på hur mycket saker jag fortfarande inte klarar av trots all KBT och alla mediciner blir jag rätt deppig, det känns som att jag står och stampar på samma fläck och aldrig kommer framåt, men om jag sänker ribban och slutar tänka att målet är att bli "normal" eller "som alla andra" blir det betydligt lättare att se och glädjas över de framsteg jag gjort. Jag tycker faktiskt att jag har ett rätt bra liv. ♥️

18 Februari 2018, kl 15:09

Permalink Kommentarer (1) Trackbacks ()

Möten med två små människor

Idag blev jag kallad "hjärtat" av en lurkig typ i 60-årsåldern som jag bara träffat en gång tidigare. Jag blev helt ställd. Förra gången vi träffades var han supertrevlig, men nu hade han en polare med sig och kände väl behov av att visa sig lite macho, antar jag. Jag blev fly förbannad, men det kom jag mig inte för att visa. Jag blev så överrumplad, hade verkligen inte väntat mig att bli tilltalad på det viset. Vad är det för FEL på människor som känner behov av att använda förminskande härskartekniker?! 😠

Usch. Men dagen har även bjudit på ett annat möte. Med ett litet barn! Barnets pappa bad mig stå och rulla vagnen lite fram och tillbaka medan han sprang och hämtade något. Barnet blev genast oroligt och snart satte stora gråtattacken igång. Jag rullade vagnen fram och tillbaka och klappade tafatt ungen på huvudet. Sedan började både ungen och jag vråla efter pappan. Jag vet inte vem av oss som blev mest lättad när han äntligen dök upp. Jag pekade på den skrikande lilla varelsen och utbrast: "Vad fan ska jag göra?!" Jag är verkligen inte föräldramaterial (om det nu mot förmodan var någon som hade trott det). 😜

16 Februari 2018, kl 20:55

Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Trubbel med tabletter

Jag fick bara cirka 3-4 timmars sömn inatt. Vaknade flera gånger under natten och hade jättesvårt att somna om igen. Första gången var klockan inte ens tolv. Massa tankar och jobbiga mardrömmar. 😨

Så idag är jag minst sagt skittrött. 😪 Kanske var det därför jag råkade tappa min lugnande tablett i gröttallriken imorse. Jag grävde runt med skeden en stund utan att hitta den, så jag började helt enkelt äta - och efter ett tag kände jag något hårt mellan tänderna. 👍 Mandel i gröten - the drug version. 😜

Senare under dagen var det dags för nästa tablettproblem. Denna gång inte av fullt lika humoristisk art. Jag gick in på Mina Vårdkontakter för att kolla om läkaren hörsammat min begäran om att förnya Imovane-receptet. Det hade hon, typ. Men jag blev jätteupprörd när jag såg det, för hon hade gett mig Zopiklon (som smakar fan och smular sönder i munnen) istället för Imovane och bara ett uttag istället för tre och 40 dagars uttagsintervall istället för 30. 😠

Jag skickade iväg ett meddelande till vårdcentralen där jag ifrågasatte dessa dumheter. Jag tvekade inför att göra det och jag var jättenervös i väntan på svaret, för jag tänkte att antingen kommer de att visa en otrevlig översittarattityd som bara kommer göra mig ledsen (det har ju hänt förut) eller också kanske de drar in mina sömntabletter helt och hållet (läkaren har ju sagt förut att jag bör sluta).

Men så kom det ett nytt recept! På Imovane och med tre uttag...visserligen med ett uttagsintervall på 35 dagar, men en kan väl inte få allt, antar jag. Jag är jävligt lättad över att det gick såhär smidigt.

Hämtade ut ett paket Imovane och en burk Theralen på apoteket på väg hem från jobbet. Övervägde att hämta ut någon av mina allergimediciner också samtidigt, för det känns lite pinsamt att bara hämta ut "psykmedicin", men jag bestämde mig för att strunta i det. Jag behövde ju inget annat just nu. Skit samma vad de tänker på apoteket.

12 Februari 2018, kl 17:20

Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Det är visst OS nu

Får reda på att det överhuvudtaget pågår ett OS nu genom att folk skriver om det i Taylor-appen. Och får reda på att Sverige vunnit en viktig hockeymatch där genom en artikel i Japan Times.

Mvh, Sjukt Ointresserad Av Sport 😜

10 Februari 2018, kl 19:58

Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Skräckseminarium, teve och teaterdröm

Nu är jag utmattad, ska jag säga er. Tidigare ikväll hölls det första seminariet i Japan-kursen jag läser den här terminen. Jag var fruktansvärt nervös innan och kände hur ångesten byggdes upp mer och mer ju närmare klockslaget för seminariet kom (och den eskalerade ännu mer när det väl börjat). Jag gjorde min mikrofon stum och var otroligt tacksam över att det inte var obligatoriskt att använda webcam.

Introduktionen, när det typ bara var läraren som pratade, gick väl an. Men sedan delade hon in oss i mindre diskussionsgrupper. Och i dessa grupper förväntades vi utse en ordförande som skulle leda samtalet. Och eftersom vi var sex personer i min grupp kom någon rättvisefantast på att vi kunde slå tärning om vem som skulle vara ordförande (för det var ingen som anmälde sig frivilligt). Och självklart blev det JAG som tärningfan utsåg.

Jag kved fram ett "Neeej!" och ångesten skenade, men gruppmedlemmarna försäkrade att vi skulle hjälpas åt att hålla samtalet igång. Först blev det tyst under några panikslagna sekunder när jag övervägde att logga ut från seminariet och bara skita i alltihop. Men sedan slängde jag ut en trevande fråga, som några av de mer talföra personerna i gruppen tack och lov hakade på och började diskutera kring.

Jag gjorde inget vidare jobb som ordförande. Jag satt mest tyst (ofta med stum mikrofon) och lyssnade på de andra. Det var mest tre personer i gruppen som förde samtalet framåt, och när jag väl formulerat något vettigt att säga och tog mod till mig för att uttrycka mina tankar högt i gruppen hade samtalet glidit vidare till något annat. Så då höll jag bara tyst.

Men vid ett tillfälle, när ingen sagt något på en stund, upphöjde jag faktiskt min röst och gjorde ett stammande, svamlande och extremt osäkert försök att redogöra för ett mönster jag tyckt mig skönja i hur nationalismen i Japan utvecklats över tid. Jag avslutade med ett nervöst skratt och gjorde sedan min mikrofon stum och väntade lamslagen på reaktioner.

Och jag fick medhåll! Herregud, vilken lättnad det var. Dels att de överhuvudtaget fattat något av mitt osammanhängande svammel och dels att de inte tyckte att jag var helt ute och cyklade i mina iakttagelser. Efter det satt jag mest tyst igen. Jag hade gjort min stora insats, kände jag. ETT självständigt resonemang, det får fan räcka, jag blev ju helt slut.

Allt som allt pågick seminariet en hel timme. Jag var så himla lättad när det var över och läraren meddelade att alla som deltagit var godkända. Men det här var bara det första seminariet. Det återstår fyra plågotillfällen till under terminen.

Herregud, jag fattar inte vad vitsen är med muntliga seminarier. Hört talas om diskussionsforum? Där man kan posta väl genomtänkta argument och hinna reflektera ordentligt innan man kläcker ur sig någonting? Det brukar funka alldeles utmärkt i de flesta kurser. Men inte i den här, tydligen, här bara MÅSTE vi prata med varandra.

Om jag vetat det skulle jag förmodligen inte ha sökt till den här kursen överhuvudtaget - kurser som anger i kursbeskrivningen att tillgång till headset och mikrofon är obligatoriskt går alltid bort direkt när jag gör mina urval inför den kommande terminen. Men här var de så luriga att de inte upplyste om den lilla detaljen förrän kursen redan hunnit börja.

Nåväl. One down, four to go. Och när vi ändå är inne lite på det här med uppmärksamhet så kan jag ju upplysa om att mamma och jag skymtade vid flera tillfällen under kvällens avsnitt av Antikrundan (vi var ju på inspelningen i Kumla i somras). Det var med skräckblandad förtjusning jag satte mig och kollade på det efter seminariet. Jag både ville och inte ville att vi skulle synas tydligt. Min inställning till uppmärksamhet är ju lite schizofren... Men jag tycker att vi syntes "lagom" mycket faktiskt. Så det var en lättnad.

Inatt drömde jag förresten att jag fick en liten roll i en musikal som Östgötateatern skulle sätta upp. Jag var både lyrisk och skräckslagen. Och under repen gick det relativt bra, men när det väl satt en publik och glodde på mig gick det inte alls. Jag kom inte ihåg en enda replik eller ens var någonstans jag förväntades befinna mig. Jag vaknade badande i svett. Jag tror inte att jag är ämnad att stå på scen...

08 Februari 2018, kl 23:12

Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Typ frisk igen

Jag mår bättre nu. Både fysiskt och psykiskt. Var tillbaka på jobbet igår (även om jag förmodligen borde ha väntat till idag, kände mig rysligt eländig när jag satt framför min dator igår). Kände att jag inte kunde vara borta längre, det finns sjukt mycket att göra och det känns som om jag har varit borta i evigheter. Och när jag öppnade jobbmejlen igår morse brakade stresshelvetet löst och jag kände hur jag blev fly förbannad på alla människor som störde mig. Så jag avvaktade lite med att svara tills jag varvat ner en aning.

Sedan vände humöret, konstigt nog. Både igår och idag har jag varit tokstressad och helt sönder av trötthet framåt slutet av arbetsdagen, men ändå kvittrar jag som en fågel och är allmänt trevlig och tillmötesgående. Visst känner jag bävan inför vårens högsäsong (som vi redan känner av) men på något sätt håller jag mig någorlunda samlad och lugn och försöker att arbeta metodiskt. Och jag trivs. Det känns bra att vara tillbaka bland kollegorna igen och de uttrycker även positiva känslor över att ha mig där igen. 😊

Igår eftermiddag hade jag bokslutsgenomgång med en kund. Och när chefen efteråt frågade om det hade gått bra svarade jag "Jaa...?" med ett tonfall som uttryckte undran över varför det INTE skulle ha gått bra. Och sedan slog det mig hur otroligt långt jag kommit sedan jag började jobba för sex år sedan. Tänk att jag numera kan hålla bokslutsgenomgångar ensam med kunder utan att ens reflektera över vilken enastående prestation det är och att det fanns en tid när jag aldrig skulle ha klarat av det. Inte förberedde jag mig särskilt noga inför gårdagens möte heller, jag satt och jobbade med annat ända tills kunden ringde på dörren - förr skulle jag ha gått och nojat och repeterat för mig själv i flera timmar i förväg.

Men jag ska väl inte dra för stora växlar av det kanske. Jag vet ju att det pendlar som fan vad jag klarar av och inte klarar av, det beror på dagsform och mående i övrigt och en massa andra saker...men på det stora hela går det nog framåt faktiskt. 👍

Imorse åt chefen och jag hotellfrukost. Det kändes himla skumt att äta hotellfrukost i ens egen stad, det är ju sådant en gör när en är bortrest, inte när en har vaknat upp i sin egen säng hemma. Men vi skulle på en föreläsning på hotellet på morgonen och då ingick det frukostbuffé innan. Och det var lika gott som på semester. 😜

Dessförinnan var morgonen dock rätt miserabel. När jag kissade första gången på morgonen var det rödbrunt, och ända sedan dess har det gjort jätteont varje gång jag kissat. Urinvägsinfektion? Jag vet inte, men att någonting inte står rätt till är ju tydligt. 🤔

Jag berättade för kollegorna idag att det var ett år sedan kissen dog i lördags. Jag hade inte tänkt säga något först, för jag var inte säker på hur förstående de skulle vara (och mitt kvittriga humör kommer garanterat försvinna om någon osmidigt kläcker ur sig att jag kanske borde skaffa en ny katt). Men de var mycket förstående. Och de frågade om det var av fysiska eller psykiska skäl som jag varit hemma sista tiden. Nu var det ju fysiska skäl, men det kändes fint att höra dem uttrycka förståelse för möjligheten att själen också kan behöva vara hemma och vårdas, inte bara kroppen. ❤

Tokaido. Ett supermysigt japanskt spel som jag fick av syrran i julklapp. Vi spelade det i lördags för att göra något harmoniskt på ettårsdagen av kissens insomnande. ❤

Jag läste Bröderna Lejonhjärta i helgen. Trösteboken framför andra.

Mitt finaste bokmärke. Inte för bilden (även om den är söt) utan för de små bitmärkena efter kissens små tänder. ❤

I hotellfoajén imorse.

07 Februari 2018, kl 21:21

Permalink Kommentarer (1) Trackbacks ()

I remember your bare paws down the hallway...

Jag gick hem från jobbet i onsdags förmiddag för att jag kände mig sjuk. Jag känner mig fortfarande sjuk och jag är fortfarande hemma. Så fysiskt är det ganska visset med mig. Psykiskt har jag mått fortsatt bra - fram till nu ikväll. Jag har hanterat det faktum att det är årsdagen av kissens dödsdag imorgon riktigt bra och balanserat - fram till nu ikväll...

Nu sitter jag och gråter och hyperventilerar och har Taylors sorgligaste sång "Ronan" på repeat. Gick och duschade för att lugna ner mig, men det hjälpte föga.

Jag kan inte uttrycka mig riktigt klart just nu, så jag tar lite hjälp av Taylor...

I remember your bare paws down the hallway
I remember your little meow
Cat toys on the kitchen floor, plastic ping pong balls
I love you to the moon and back

I remember your green eyes looking into mine
Like we had our own secret club
I remember you racing before bed time
Then poking on me, waking me up

I can still feel you lick my hand, little cat
And even the moment I knew
You fought it hard like an army guy
Remember I leaned in and whispered to you

Come on baby with me, we're gonna fly away from here
You were my best seven years

I remember the drive home
When the blind hope turned to crying and screaming "Why?"
Flowers pile up in the worst way, no one knows what to say
About a beautiful cat who died

And it's about to be dinner time
You could have anything you wanted if you were still here
I remember the last day when I kissed your face
And whispered in your ear

Come on baby with me, we're gonna fly away from here
Out of this white walled room in this veterinary clinic, we'll just disappear
Come on baby with me, we're gonna fly away from here
You were my best seven years

What if I'm sitting by your urn trying to talk to you?
What if I kept your favourite toys you won't play with again?
And what if I really thought some miracle would see us through?
What if the miracle was even getting one moment with you?

Come on baby with me, we're gonna fly away from here
Come on baby with me, we're gonna fly away from here
You were my best seven years

I remember your bare paws down the hallway
I love you to the moon and back