Övning i att testa ångestladdade situationer och skifta fokus

Terapin gick bra idag. Jag började alltså INTE gråta. Men jag hade ångest innan och under i princip hela samtalet. Psykologen inledde med att säga att vi skulle göra en övning idag och det fick förstås Ångestmonstret att börja vråla i protest inom mig. Det var jätteläskigt, men psykologen lotsade mig igenom det hela och lirkade med mig och hittade nya infallsvinklar när jag körde fast. Och vid samtalets slut berömde hon mig och jag kände även själv en stolthet över mig själv. 
 
Psykologen använde en väldigt bra metafor för det här med att utmana negativa tankar och ångest. Jag undviker ju ofta situationer för att bara tankarna på att utsätta mig för dem fyller mig med ångest vilket övertygar mig om att jag inte kommer att klara av det om jag försöker. Hon jämförde det med om man vill veta ifall en penna fungerar eller inte. Då utgår man ju inte från någon slags känsla om att "den här pennan fungerar säkert inte" eller "det känns inte som att den här pennan är något bra så det är ingen idé att jag använder den". Nej, det man gör är ju att man TESTAR på ett papper huruvida den fungerar eller inte. Man bestämmer sig inte på förhand utifrån en negativ känsla. Och likadant kan man göra med ångestladdade situationer. Och det var vad vid provade idag. 
 
Vi pratade om ett ämne jag tycker om, och vi gjorde det på två olika sätt. Först fick jag i uppdrag att använda så mycket säkerhetsbeteenden som möjligt (skitsvårt att göra på kommando faktiskt) medan jag svarade på psykologens frågor. Och sedan fick jag i uppdrag att inte ägna mig åt nästan några säkerhetsbeteenden alls (jag fick exempelvis inte titta ner eller tänka efter alltför mycket innan jag svarade) och även ställa motfrågor till psykologen. Det gick ganska bra att hålla ögonkontakt, men att svara utan att överanalysera sönder potentiella svar gick inget vidare och jag hänföll snart till mitt invanda "jag vet inte". Och att ställa motfrågor till psykologen gick inte alls. 
 
Men då uppmanade hon mig att beskriva olika saker jag såg i rummet där hon satt och efter en stund, när ångestnivån sjunkit en aning, höll hon upp en kaffemugg med en gatuadress i Stockholm och bad mig läsa den och så frågade hon mig om jag varit i Stockholm och vad jag tyckte om stan. Och när jag svarat log hon lite och konstaterade att jag precis svarat utan att tänka efter först. Och jag utbrast indignerat att hon lurade mig till det. Men jag var glad att hon gjorde det, och förundrad över att det fungerade. 
 
Hon stämde av min ångestnivå både före, under och efter övningen. Och vi diskuterade möjligheten att gå in i situationer trots att de verkar läskiga för att undersöka om de verkligen är så läskiga som man tror. Och OM de faktiskt är det - stanna kvar i dem ändå trots ångestens närvaro. Ångesten kommer av negativa automatiska tankar och dem kan man välja att inte ge något större utrymme (det har jag övat på under den senaste veckan - huruvida det har fungerat för att jag har mått bra eller huruvida jag har mått bra för att det har fungerat är jag dock osäker på, men det har hur som helst fungerat). 
 
Till nästa vecka har jag fått i läxa att öva på fokus utåt. Varje dag ska jag ägna fem minuter i icke ångestladdade situationer åt att fokusera på saker runtomkring mig, vad jag hör och ser och så vidare. Och sedan ska jag ägna någon minut åt att vända tillbaka fokuset inåt, på mina tankar och känslor, och sedan tillbaka utåt igen. Och se hur det känns. 
 
Nervös och ångestfylld innan psykologsamtalet. 
 
Nöjd, lättad och stolt efter psykologsamtalet. 
 

Malin-dagen


Idag är det den 10 december och det betyder att det är min namnsdag. 😊🎉✨ Ja, och så är det visst någon liten fest i Stockholm också, men främst är det min namnsdag. 😉 Jag fick en japansk må bra-bok i present av syrran, himlen över Norrköping var jättevacker när solen gick upp imorse, det snöade stora flingor när jag gick hem från jobbet på eftermiddagen, lussekatterna på Ica var både nybakade och billiga och det var två små katter i dagens lucka i min paketkalender. En mycket trevlig namnsdag. 😊 På minussidan kan nämnas att jag haft en dunkande huvudvärk hela dagen för att jag inte fått tillräckligt mycket sömn på sista tiden samt att det fortfarande(!) inte går att få tag på Imovane så jag blev tvungen att ta ett paket äckliga Zopiklon istället när jag var på apoteket idag. 😒 Men men...på det stora hela har det varit en bra Malin-dag. 👍

Himlen över Norrköping imorse. 😍

Namnsdagspresent från syrran. 💖

Jullov 🎄


Under helgen har jag lämnat in examinationsuppgifterna i Game of Thrones-kursen och skrivit klart årets sista inlämningsuppgift i genuskursen. Jag blev precis klar med kommentarerna på kurskamraternas texter. Så nu har jag inga fler studiedeadlines förrän efter nyår. Jag har alltså JULLOV nu! 😄🎄 Hm...ja...jag har ju förstås några hundra sidor kurslitteratur att läsa under tiden, men ändå (tur det förresten, annars skulle jag bli helt rastlös). 😉

Julbord

Precis hemkommen från julbord med kollegorna. Med tanke på att jag inte äter kött, inte dricker alkohol och inte spexar eller sjunger inför folk så är väl julbord med show inte helt my cup of tea egentligen. Men jag tycker att det är trevligt ändå. Umgås lite med kollegorna utanför jobbet, äta god mat (jag fick specialkost uppburen till mig från köket av självaste restaurangchefen som var supernoga med att det skulle bli bra för mig på alla sätt), gunga med i en del låtar jag känner igen och bara sitta och insupa hela atmosfären. Studera utvecklingen av människors beteenden under kvällens aldrig sinande ström av alkohol är förstås också himla intressant - från lite trevande samtal vid glöggminglet till stå upp och dansa och vråla med i showens sista låtar. Nu är jag jättetrött men mycket nöjd med kvällen. Natti natti! ❤




Vittne till brott

Jag blev vittne till ett brott imorse och har känt mig skärrad nästan hela dagen på grund av detta. 😱 Skadegörelse och stöld som genomfördes helt ogenerat mitt i morgonrusningen, jag var först inte säker på att det faktiskt var något olagligt som gjordes eftersom det skedde så öppet och med massor av vittnen runtomkring, men efter att ha skrivit till den drabbade organisationen på Facebook och de hade åkt dit och kollat fick jag bekräftat att det var ett brott. De tackade mig flera gånger om och vidarebefordrade mina iakttagelser till polisen när de anmälde det hela. Så himla läskigt och sorgligt. Vad är det för fel på folk?! Hur svårt kan det vara att låta andras saker vara ifred?! 😡


14 år gammalt spöke


Vad är en rimlig reaktion när en människa som brutalt och med sårande ord sa upp kontakten med en för 14 år sedan plötsligt gillar en kommentar en gjort i en Facebook-grupp? 🤔 Det hände mig i söndags och jag har inte riktigt kunnat smälta det än. Att det dessutom var i en grupp om social fobi gör mig ännu mer förbryllad (vad gör hon där?!), eftersom hon den där gången för länge sedan vräkte ur sig kritik mot de delar av min personlighet som är kopplade till just social fobi. Hon fick mig att känna mig helt värdelös och misslyckad och jag minns att jag grät väldigt mycket efter att jag fått det där brevet.

För vi var brevvänner, det var så det började (och slutade). Och hon insisterade tidigt på att vi skulle börja prata i telefon med varandra och sedan även träffas IRL (i centrala Stockholm av alla platser!). Det var jätteläskigt, både samtalen och mötet, och jag hade fullt ångestpåslag hela tiden. Men samtidigt kände jag mig stolt över mig själv för att jag klarade av det (jag var bara 16 år då och hade inte börjat med vare sig KBT eller mediciner än) och jag lämnade henne i Stockholm tillsammans med min familj i tron att vi haft en trevlig stund tillsammans. Vi gjorde till och med upp om att träffas igen, hemma hos mig, några månader senare. Men så blev det inte.

Jag berättade alla möjliga svåra saker för henne under vår intensiva brevväxling, men när hon ville prata om det i telefon kändes det inte lika enkelt som att skriva om det för mig (dessutom fanns andra människor inom hörhåll). Och det tyckte hon var konstigt. Hon tyckte även att jag hade varit väldigt tyst och stel och osäker när vi möttes i Stockholm. Så medan jag höll på att städa mitt rum inför att hon skulle komma så anlände det ett brev där hon förklarade att hon inte skulle komma, att hon inte ville ha någon mer kontakt och så radade hon upp allt som var fel/konstigt med mig och mitt beteende och att hon inte ville ha någonting mer med det att göra.

Jag minns inte exakt allt hon skrev och det är jag tacksam över. Annars hade jag väl gått och ältat det i alla dessa år. Det är faktiskt väldigt länge sedan jag överhuvudtaget tänkte på den här människan, men nu rev hon upp allting genom att ge sig till känna. Var det en slump? Visste hon att det var jag som skrivit kommentaren hon gillade? Följer hon kanske till och med min blogg?! Hemska tanke, men inte helt orimlig eftersom tråden jag kommenterade i handlade just om att skriva dagbok eller blogg om sin psykiska ohälsa.

Men hur det än ligger till med den saken...vad ska jag göra nu? Blocka, konfrontera (och sedan blocka), låtsas som om det regnar...?

Intervjuoffer

Igår förmiddag kom praktikanten in i mitt rum och sa att en kollega lovat att jag skulle ställa upp på en intervju om hur det går till att upprätta bokslut. Jag hade ingen aning om detta löfte och fick sådan jävla panik. Först fick jag inte fram ett ord, jag kunde verkligen inte säga någonting alls om det jag ägnar mig åt hela dagarna på jobbet. Praktikanten hämtade block och penna och jag började lite stapplande berätta. Sedan avbröts vi av förmiddagsfikat och efter det läxade jag upp min kollega (som inte tänkte på att sådana där överraskningar är himla obehagliga för mig) och sedan sköt jag upp resten av intervjun till efter lunch. Inte för att det gick särskilt mycket bättre då, men jag var åtminstone mer mentalt förberedd. Jag tror inte att praktikanten förstod så mycket av det hela, men han fyllde åtminstone några sidor i sitt kollegieblock och fick en trave dokument av mig att studera. Och kollegan som försatt mig i denna situation uttryckte stor tacksamhet mot mig vid arbetsdagens slut.

Ännu ett tårfyllt psykologsamtal


Idag grät jag under i princip hela samtalet med psykologen. 😢 Jag låste mig totalt och kunde knappt få ur mig något vettigt alls. Jag bara satt och grät medan Ångestmonstret gick bärsärkagång och psykologen försökte lirka med mig.

Psykologen sa att det ligger en trygghet i ångesten och i att säga till mig själv att jag är värdelös och dylikt. För då "räddar" jag mig själv ur situationen på kort sikt och behöver inte ens försöka eftersom jag "vet" på förhand att jag inte kommer klara av det. Det låter rimligt, tycker jag, och det är väl därför Ångestmonstret säger åt mig att det inte är någon mening med att jag går i terapi för att det ändå inte kommer hjälpa...

Till nästa vecka har jag fått i läxa att bemöta mina negativa tankar. När jag märker att jag fastnar i ett negativt tankemönster ska jag ägna mig åt någonting jag tycker om att göra och lägga allt mitt fokus på det. Och jag ska öva på att se tankarna som just tankar och inte som absoluta sanningar som jag måste rätta mig efter. Det känns jättesvårt, men jag ska försöka.

Lussebullar, studier och teater


Idag har syrran och jag bakat lussebullar och hon var gullig och gjorde matlådor åt mig medan jag försökte plugga. 💖 Ikväll har jag varit på min älskade teater och sett I väntan på Godot. En föreställning som lämnade mig tämligen förvirrad, jag behöver nog lite tid att smälta den innan jag direkt kan uttala mig om den. 🤔 Men nu ska jag försöka sova. Imorgon blir en intensiv studiedag, jag har ambitionen att bli klar med en uppgift per kurs imorgon. Natti natti!