Jag skulle egentligen ha tvättat imorse, men jag orkade inte. Blev så himla utmattad av all dramatik igår (se metafor om gårdagen här) så jag sov halva förmiddagen idag. :O

 

När jag väl pallrade mig upp föreslog syrran att vi skulle åka och shoppa, så då gjorde vi det. Jag köpte en himla massa mer eller mindre omogna (men MYCKET fina!) Hello Kitty- och Rapunzel-prylar. :D

 

Eftersom det var Lördag Efter Lön (och eftersom stan för närvarande är alldeles översvämmad av shoppingsugna festivalbesökare) så var det hur mycket folk som helst överallt. :S Jag blev gång på gång ängslig och ville åka hem bums-nu-meddetsamma (eller rättare sagt - Ångestmonstret ville det), men då tog syrran hand om mig och övertalade mig att stanna kvar. :)

 

Dagens höjdpunkt var nog när jag skulle lösa in en Triss-lott - och blev ombedd att visa leg! Hahahaha! Jag sken som en sol när jag plockade upp körkortet. :P För mig, med mina ålderskomplex, var detta en mycket angenäm tilldragelse. :)

 

På hemresan blev det dock riktigt obehagligt. När bussen svängde i en rondell så föll en barnvagn omkull - med en unge i! :O Jag flämtade till och var fullkomligt övertygad om att ungen skulle dö. Syrran, chauffören och - inte minst - föräldrarna var också alldeles ifrån sig, men ungen själv blev inte ens ledsen utan såg mest förvirrad ut.

 

Hemma på gården såg jag en påse bröd ligga på gruset - och lite längre bort såg jag en kille med en fullpackad Ica-kasse låsa upp en port. Det var rätt uppenbart att det var han som tappat brödet. Jag öppnade munnen för att ropa på honom, men det kom inga ord. Jag kunde bara inte ropa. Så jag vände mig om och förklarade situationen för syrran, och på hennes initiativ tog vi upp brödpåsen och skyndade efter killen (som nu försvunnit in genom porten). Men han hade redan hunnit in i sin lägenhet (vi hann inte se vilken) när vi väl kom in i trapphuset, och jag blev alldeles förfärad över syrrans förslag att vi skulle gå runt och ringa på alla dörrarna och fråga vems brödet var, så vi bara lade det på nedersta trappsteget och gick ut igen (det var väl bättre än att låta det ligga ute i regnet i alla fall).

 

Nu är jag himla trött, så nu blir det nog en lugn filmkväll innan läggdags, tror jag. Natti!

Nu ska Golden Gate-bron förses med ett högt stålnät för att förhindra självmordsförsök. Min spontana reaktion: "Varför skulle någon vilja ta livet av sig i världens underbaraste stad?!". Å andra sidan...om man är olycklig trots att man befinner sig i världens underbaraste stad så känner man nog inte att man har så värst många andra alternativ. Och ja, jag tycker verkligen att det är jättebra att det vidtas åtgärder mot så tragiska aktiviteter.

 

Igår kväll ringde det oväntat på dörren. Jag smög fram och kikade i tittögat, men eftersom jag inte kände igen tjejen som stod utanför tassade jag därifrån igen utan att öppna.

 

Strax därpå kom tre hyresavier nerglidande genom brevinkastet. De såg ut att vara från min hyresvärd, men sättet de levererades på (de brukar ju komma i kuvert på posten) gjorde mig förstås misstänksam. Så imorse mejlade jag till hyresvärden och frågade om detta var något nytt distributionssätt de börjat med eller om det rörde sig om någon sorts lurendrejeri.

 

Fick svaret att de haft problem med utskrifter och utskick av hyresavier på sistone. Så mina hyresavier hade tydligen råkat bli skickade till den här tjejen, som var vänlig nog att söka upp mig för att ge mig dem.

 

Känner mig väldigt dum som misstänkte denna supersnälla människa för att vara värsta skurken. :S

 

Läste idag att medellivslängden är längre (och ökar mer) för högutbildade än för lågutbildade. Skönt att höra att jag har någon nytta av mina i dagsläget 480 högskolepoäng. ;)

 

Något annat jag läste idag är att Johnny Depp minsann har social fobi. Herregud, jag som redan älskar honom - nu beundrar jag ju honom om möjligt ÄNNU mer! Tänk att jag inte hade en jävla aning om hans problem, trots att det tydligen är allmänt känt sedan X antal år tillbaka. Men det är väl sådant man missar när man varken glor på teve eller läser skvallertidningar, antar jag. Hade det inte dykt upp i mitt Facebook-flöde idag så hade jag fortfarande inte vetat om det...

 

När jag var och handlade på väg hem från jobbet förut var det två småtjejer (systrar) som bråkade om vem som skulle köra kundvagnen (en sådan där liten barnkundvagn) och då råkade de köra in i mig. De bara snuddade lite vid mitt ben, det gjorde inte ont eller någonting. Men deras mamma blev fullkomligt vansinnig och började skrika åt dem ("NI KAN JU INTE KÖRA PÅ FOLK, NU KÖRDE NI PÅ HENNE, NI MÅSTE SKÄRPA ER, DET FINNS FAKTISKT ANDRA MÄNNISKOR ÄN NI I AFFÄREN!!!") och ungarna började storgråta och själv skyndade jag därifrån med bankande hjärta. Antagligen borde jag ha stannat kvar och leende försäkrat alla inblandade om att det inte var någon fara, men flykt låg liksom närmare tillhands för mig i denna uppjagade situation. Oj oj oj, stackars små barn! Hoppas att de har lättare än jag att skaka av sig det hela.

Syrran och jag har tillbringat större delen av midsommarhelgen ute i det gröna. Vi tog med oss min zebramönstrade filt och hade picknickar i parkerna. Himla mysigt! Inget jäkt och inget drama. Bara lugnt och skönt och trivsamt. :)

 

"Panik och social fobi - men klarar spritresor", löd en av Göteborgs-Postens rubriker igår. Jag blev enormt provocerad när jag såg den här rubriken. Men inte av den anledning som rubriksättaren förmodligen hade som syfte. Nej, det som upprör mig är ifrågasättandet.

 

Jag har fått kämpa - och får fortfarande kämpa - så vansinnigt mycket för att bli tagen på allvar när det gäller mina problem. En kommentar jag ofta möts av är just i den här stilen - "om du klarar det DÄR så borde du klara det HÄR också". Alltså precis det som den här rubriken signalerar. Ifrågasättande.

 

Artikeln som följer på den uppeggande rubriken räknar upp ett antal fall där personer med olika typer av ersättningar från Förskingringskassan blivit ertappade i kontroller när de deltagit i bussresor och köpt sprit utomlands.

 

 

OMG, gimmie a break!!!

 

För det första. Är det verkligen så konstigt om personer som är arbetslösa, kanske inte ens arbetsföra, och lider av olika psykiska och/eller fysiska problem och förmodligen blir alltmer deprimerade av att ständigt känna det utanförskap som livet utanför arbetsmarknaden innebär - är det verkligen konstigt om de känner ett behov av att ta till sprit?!

 

För det andra. Morot är tusen gånger mer effektivt än piska. Att slussas runt mellan olika - mer eller mindre meningslösa - arbetsmarknadsåtgärder utan några större utsikter till fast jobb bara för att myndigheterna vill försköna arbetslöshetsstatistiken kan knappast vara motiverande för någon. Liksom, vad får individen ut av det?! Nää, fram med morötterna, säger jag!

 

Jag kan få råångest när jag ska kliva på stadsbussen eller spårvagnen här hemma i Norrköping - men förra året klev jag självmant ombord på ett flygplan och åkte till andra sidan jordklotet. Hur fan gick det till? undrar ni kanske nu (och det var det somliga som tjurigt muttrade då också). Grejen är den att jag hade en enormt stark drivkraft för att göra den där resan till Kalifornien. Jag skulle få tillbringa en hel vecka i min drömstad San Francisco, och jag skulle få gå på mitt livs allra första Taylor Swift-konsert i Los Angeles. Det drällde alltså av saftiga morötter för mig till att kliva på det där planet. Hur ofta gör det det när man ska kliva på stadsbussen?

 

Med detta sagt vill jag bara konstatera att det inte alls är konstigt att någon med panikångest och social fobi klarar av att göra en spritresa trots att hen inte klarar av att åka kollektivtrafik. Det finns helt enkelt något som sporrar personen till att göra den ena resan, men inte den andra. (Nu börjar detta låta som någon spritförespråkande och kollektivtrafikskritisk kampanj, men det är det verkligen inte - by the way så är jag nykterist och åker faktiskt kollektivt lite då och då, även om jag föredrar att gå).

 

 

Och för det tredje. Vad i HELVETE är detta för sparka-på-dem-som-redan-ligger-fasoner?! Arbetslösa personer med psykiska problem...tror ni inte att de (vi - för jag har själv varit arbetslös med psykiska problem, nu är jag tack och lov anställd med psykiska problem) har det tillräckligt jobbigt som det är, utan att ha den snokande Förskingringskassan up in the ass?! Och på vilket sätt bidrar denna häxjakt i media till att förbättra situationen för någon av de berörda?

 

Psykiska problem är inte statiska. Mycket beror på dagsform - något jag klarar av hur bra som helst idag kan verka helt omöjligt att genomföra imorgon och tvärtom. Om någon med social fobi nu satt sig på en buss och åkt utomlands för att köpa sprit - fine, heja den personen i så fall! Vilken stor bedrift, vilket enastående mod, vilken enorm personlig seger! Detta är något som verkligen borde uppmuntras (bussåkandet alltså, inte spritköpandet) istället för att leda till hot om att ompröva personens rätt till sjukersättning.

 

Hm. Nu börjar detta inlägg bli ganska långt - och jag börjar bli ganska trött - så nu tar vi och avslutar med en peppande låt och går och lägger oss, tycker jag. Natti!

 

Igår skickade vi in de sista INK-ettorna (deklarationer för privatpersoner och enskilda firmor alltså), så idag har jag tagit mig en välförtjänt - och välbehövlig - ledig dag. Jag är så himla trött. Fullkomligt utmattad. Fick en liten energikick igår eftermiddag när jag gjort dagens sista filöverföring till Skatteverket och insåg att vi var i mål. Men sedan återvände tröttheten igen. Har sovit typ halva dagen idag. Funderar på om jag skulle hitta på någonting kul, men föredrar nog att bara ta det lugnt och samla energi inför kommande prövningar. Avslutade gårdagskvällen med att kolla på några naturdokumentärer, tänkte att det skulle vara harmoniskt och avkopplande - men det var mest deprimerande, för det handlade mycket om hur jävla mycket människan förstört, förstör och kommer att förstöra av allt det fina här i världen. Suck.

 

Förra veckan beställde syrran och jag en blombukett till mamma, för vi tyckte att hon förtjänade det. Eftersom hon bor så långt ute i obygden blev den dock inte levererad förrän igår. Men det gjorde inte så mycket att den blev försenad, för hon blev jätteglad när den väl kom. :)

 

Tack vare min fina syster kom jag iväg till Pride-festen igår. Ångestmonstret var i totalt "rage mode" och försökte få mig att skita i det hela och stanna hemma hela kvällen. Men syrran följde mig till spårvagnen och såg till att jag verkligen gick ombord på den istället för att fega ur och gå hem igen. :)

 

Jag är väldigt glad över att jag tillbringade gårdagskvällen tillsammans med nio medlemmar ur Pride-familjen. För även om jag är fullständigt socialt inkompetent och således mest satt i ett hörn och höll käften större delen av kvällen så var jag ändå där, jag satt där och insöp den kärleksfulla atmosfären och lyssnade på alla kloka människors kloka tankar och njöt av att vara en del av ett så fint sammanhang.

 

 

Jag känner verkligen att de accepterar mig så som jag är. Ingen ifrågasatte att jag ville dricka saft istället för vin, ingen tjatade på mig att jag skulle vara med och bada utan lät mig sitta där på stranden och titta på, ingen kommenterade min brist på konversation utan lät mig vara tyst men lyssnade på mig när jag väl kom mig för att säga någonting.

 

Ångestmonstret följde förstås med mig till festen. Det fanskapet ville hindra mig från att gå på toaletten ("för om du lämnar rummet kanske de snackar skit om dig") och talade hela tiden om för mig att jag gjorde fel i alla situationer ("säg någonting, för helvete, sitt inte bara där och var tyst och konstig!") och gjorde att det tog ett bra tag innan jag vågade bryta upp fastän jag var astrött och ville åka hem och lägga mig (jag passade på när alla ändå skulle resa sig upp från altanen och gå in i huset, för att alldeles ensam resa mig upp och ställa till med någon storslagen farvälscen pallade jag bara inte) och bombarderade mig med negativa tankar under promenaden till spårvagnen efteråt ("nu tycker de att det är skönt att du äntligen gick, så att de slipper vara med dig").

 

Men Ångestmonstret kan dra åt helvete, för jag hade jättetrevligt igår och jag vet att det jobbiga som hände i min hjärna var Ångestmonstrets verk och inget som hade något som helst med de superfina människorna som var på festen att göra. De skulle aldrig bete sig på det sättet, de står långt över sådant skit.

 

 

Underbara vackra Neptune var förresten på festen - och hon hade sin Uranus med sig. Hm. Det var himla jobbigt att se dem tillsammans. Jag hade dittills bara sett Uranus på avstånd, men nu var det verkligen sitta-vid-samma-bord-och-umgås som gällde. Självförtroendet sjönk som en sten när jag upptäckte vilken fin människa Uranus verkar vara - så smart och social och ambitiös och snygg. Inte för att jag tidigare inbillade mig att jag skulle ha någon som helst chans med Neptune (och som ni väl vet är jag både för känslomässigt sårad och för sexuellt avtrubbad för att vilja ha några intima relationer överhuvudtaget), men nu blev det plötsligt så obarmhärtigt uppenbart för mig. Samtidigt är jag faktiskt genuint glad för deras skull, för de är verkligen jättefina tillsammans. Och dessutom - vad skulle jag göra om Neptune var singel? Jag skulle inte göra ett skit. Så vad spelar det för roll?!

 

 

Jag var inte hemma förrän efter elva igår kväll. Kände mig som en zombie på spårvagnen, jag är verkligen inte van vid att vara vaken så himla sent på kvällen. Somnade utan Imovane gjorde jag också. Och idag har jag sovit typ hela förmiddagen. Ska snart träffa min stödperson och imorgon är det dags för jobb igen. Livet rullar på...

Uuuuääähhh, vad jag är kass på att skriva inlägg nuförtiden! :O Dels är vi inne i den mest intensiva fasen av högsäsongen på jobbet just nu, och dels har det hänt lite andra saker som jag dessvärre inte kan dela med mig av här. Det jag tänker mest på kan jag inte skriva om och jag har ändå inte tid att skriva någonting överhuvudtaget så det spelar väl ingen roll. Typ.

 

Annars då? Jag fick VG på examinationsuppgiften i japanskakursen. Yay! :D Och imorgon eftermiddag/kväll ska jag på fest med Pride-familjen. Nervöst som fan! Men kul.

 

Nu ska jag jobba. Har fortfarande flera deklarationer samt en revision kvar att göra innan måndag...

Idag är det exakt åtta(!) år sedan jag tog studenten. Känner mig fruktansvärt gammal när jag ser alla små BARN som springer runt på stan med sina vita mössor. För de är verkligen små. Och naivt lyckliga över att den trygga skoltiden är över och den nedbrytande arbetslösheten väntar bakom hörnet. Men men...det är väl bara att låta dem jubla, så länge de kan. För jo, jag tyckte faktiskt också att det var jävligt skönt när skoltiden äntligen var över. :P

 

Har jag gått och dött? Nädå, jag har bara varit himla upptagen. Gav fan i att det var nationaldagen igår och tillbringade hela dagen på kontoret istället. Eller ja, vid lunchtid tog chefen med mig ut och bjöd mig på glass och då råkade vi bli åskådare till en musikkårs nationaldagsuppträdande utanför rådhuset, men det var allt.

 

På kvällen gick syrran och jag på tivoli - i typ en kvart. Och vår tidiga sorti berodde faktiskt inte på att jag fick panik utan helt enkelt på att vi var klara då - det tar liksom inte så himla lång tid att snurra på chokladhjul och ta några lotter. Karuseller var absolut inte aktuellt - jag har spytt tillräckligt mycket av sådana där helvetesmaskiner i mina dagar och känner mig färdig med den sortens aktiviteter.

 

Idag har syrran hjälpt mig att plocka i ordning i ett av mina skåp. Hittade en massa spännande saker som legat dolda under all bråte. Bland annat en burk med positiva lappar som jag fick av Livrädd för tio år sedan när jag var en livstrött och trasig liten 16-åring med alldeles för höga krav på mig själv...

 

 

Inser ni hur förlorad jag är i Trassel?! Jag tror att jag har sett filmen sex(!) gånger vid det här laget (jag köpte den för typ en och en halv vecka sedan). Och så var jag liksom bara TVUNGEN att köpa en docka och ett torn (har ägnat de senaste timmarna åt att bygga ihop tornet - med "hjälp" av kissen). Och soundtracket går på repeat, även på jobbet (fast där varvar jag det med lite Taylor, Yohio och The Ark för att inte mina stackars kollegor ska få psykbryt). Och jag har faktiskt börjat fundera på att sy en Rapunzel-klänning åt mig själv (de som finns att köpa är av någon märklig anledning bara i barnstorlek). Oh dear...hur ska detta sluta?! :P

Min mens kommer när som helst (så jag är hyperkänslig). En av mina favoritkaraktärer dog en ytterst plågsam död i det senaste Game of Thrones-avsnittet (så jag är både chockad och förkrossad). En person jag tycker mycket om, men bara som en vän, antyder mer och mer att hen har mer än vänskapliga känslor för mig och jag vet inte hur jag ska hantera detta utan att någon kommer till skada (så jag pendlar mellan vänlighet och avståndstagande utåt samtidigt som jag skriker inombords). Jag har kommit fram till några mycket obehagliga fakta som jag måste presentera för en av mina bästa kunder inom en inte alltför avlägsen framtid (så jag vrider mig i själsliga plågor inför detta). Idag fick min blogg besök av en sådan där läskig bildupphovsrättsjägare (så nu våndas jag inför eventuella kommande brev med hot om stämningar på mastodontbelopp). Gaaaahh, jag orkar inte mer nu (så nu tar jag en Imovane och går och lägger mig).

 

Idag för tolv år sedan stod en fjortonårig flicka i ett publikhav på en liten festival i de småländska skogarna och fick syn på sitt Lyckopiller för allra första gången. Han stod på scenen tillsammans med fyra andra pojkar. Efter spelningen var han den enda i bandet som hon vågade be om en kram. Hon kände instinktivt att hon kunde känna sig trygg med honom. Och den känslan håller i sig än idag, tolv år senare. :)