Tack vare min fina syster kom jag iväg till Pride-festen igår. Ångestmonstret var i totalt "rage mode" och försökte få mig att skita i det hela och stanna hemma hela kvällen. Men syrran följde mig till spårvagnen och såg till att jag verkligen gick ombord på den istället för att fega ur och gå hem igen. :)

 

Jag är väldigt glad över att jag tillbringade gårdagskvällen tillsammans med nio medlemmar ur Pride-familjen. För även om jag är fullständigt socialt inkompetent och således mest satt i ett hörn och höll käften större delen av kvällen så var jag ändå där, jag satt där och insöp den kärleksfulla atmosfären och lyssnade på alla kloka människors kloka tankar och njöt av att vara en del av ett så fint sammanhang.

 

 

Jag känner verkligen att de accepterar mig så som jag är. Ingen ifrågasatte att jag ville dricka saft istället för vin, ingen tjatade på mig att jag skulle vara med och bada utan lät mig sitta där på stranden och titta på, ingen kommenterade min brist på konversation utan lät mig vara tyst men lyssnade på mig när jag väl kom mig för att säga någonting.

 

Ångestmonstret följde förstås med mig till festen. Det fanskapet ville hindra mig från att gå på toaletten ("för om du lämnar rummet kanske de snackar skit om dig") och talade hela tiden om för mig att jag gjorde fel i alla situationer ("säg någonting, för helvete, sitt inte bara där och var tyst och konstig!") och gjorde att det tog ett bra tag innan jag vågade bryta upp fastän jag var astrött och ville åka hem och lägga mig (jag passade på när alla ändå skulle resa sig upp från altanen och gå in i huset, för att alldeles ensam resa mig upp och ställa till med någon storslagen farvälscen pallade jag bara inte) och bombarderade mig med negativa tankar under promenaden till spårvagnen efteråt ("nu tycker de att det är skönt att du äntligen gick, så att de slipper vara med dig").

 

Men Ångestmonstret kan dra åt helvete, för jag hade jättetrevligt igår och jag vet att det jobbiga som hände i min hjärna var Ångestmonstrets verk och inget som hade något som helst med de superfina människorna som var på festen att göra. De skulle aldrig bete sig på det sättet, de står långt över sådant skit.

 

 

Underbara vackra Neptune var förresten på festen - och hon hade sin Uranus med sig. Hm. Det var himla jobbigt att se dem tillsammans. Jag hade dittills bara sett Uranus på avstånd, men nu var det verkligen sitta-vid-samma-bord-och-umgås som gällde. Självförtroendet sjönk som en sten när jag upptäckte vilken fin människa Uranus verkar vara - så smart och social och ambitiös och snygg. Inte för att jag tidigare inbillade mig att jag skulle ha någon som helst chans med Neptune (och som ni väl vet är jag både för känslomässigt sårad och för sexuellt avtrubbad för att vilja ha några intima relationer överhuvudtaget), men nu blev det plötsligt så obarmhärtigt uppenbart för mig. Samtidigt är jag faktiskt genuint glad för deras skull, för de är verkligen jättefina tillsammans. Och dessutom - vad skulle jag göra om Neptune var singel? Jag skulle inte göra ett skit. Så vad spelar det för roll?!

 

 

Jag var inte hemma förrän efter elva igår kväll. Kände mig som en zombie på spårvagnen, jag är verkligen inte van vid att vara vaken så himla sent på kvällen. Somnade utan Imovane gjorde jag också. Och idag har jag sovit typ hela förmiddagen. Ska snart träffa min stödperson och imorgon är det dags för jobb igen. Livet rullar på...