Idag fyller min finaste syster 25 år. :D Eftersom vi är mitt uppe i värsta hysteriska flyttkaoset så har det inte blivit något riktigt firande (det får vi ta längre fram, när vi kommit i ordning i nya lägenheten). Men hon fick fika och presenter av mig imorse i alla fall. Och så bjöd jag henne och mamma på lunch på stan. Och sedan gick vi och hämtade ut nycklarna till nya lägenheten.

 

Vårt nya hem är verkligen SÅ himla underbart! Till och med större och finare än vad jag mindes. Städningen efter föregående hyresgäst var visserligen under all kritik (matkladd i köket och fläckar på väggarna - och badrummet ska vi inte ens tala om), men det kommer vi att kompenseras för. Själva lägenheten är i alla fall jättefin. Jag blev nästan tårögd när jag gick genom rummen och det riktigt började gå upp för mig att vi faktiskt ska BO där från och med imorgon.

 

Har ägnat eftermiddagen och kvällen åt att packa. Fattar inte hur jag kan ha så sjukt mycket saker, det borde väl vara slut snart, vi har ju packat forever end ever?! Men nu börjar jag se en ände på eländet i alla fall. Det är bara ytterst lite kvar, och det får faktiskt vänta till imorgon bitti för jag orkar fan inte mer nu.

 

Senaste upplagan av "bibeln" med bihang levererades till Körsbärsdalen idag, till min stora lycka. De fick hedersplatsen ovanpå mitt fina Hello Kitty-underlägg på skrivbordet. Jag har knappt öppnat dem än, mest tittat och fingrat på dem. Lite lagom vördnadsfullt sådär.

Postkillen gjorde mig häpen (och glad) genom att faktiskt komma ihåg vad jag hette när jag skulle kvittera ut paketet. Han har visserligen levererat paket till oss tidigare, men ändå. Detta var första gången jag själv inte behövde uppge mitt namn.

Sådana här småsaker gör mig nästan löjligt glad, vilket får mig att börja ifrågasätta mitt eget förstånd. Men men...det är väl bra att ha så lätt för att bli glad.

Å andra sidan har jag även väldigt lätt för att bli ledsen, vilket min stackars omgivning fått erfara oförtjänt mycket på sistone. Jag har varit så trött och stressad och pressad och dessutom haft PMS - och som en följd av detta varit ganska snäsig och otrevlig. Så jag blev mäkta förvånad när jag vaknade vid kvart över fem imorse och faktiskt kände mig riktigt pigg och utvilad - och sedan tillbringade nästan elva(!) timmar på jobbet och ändå orkade packa flera kartonger och säckar när jag kom hem.

Imorgon fyller världens finaste syster 25 år. Och detta firar vi med att hämta ut nycklarna till vårt nya hem. Yay! :D

Sedan har förstås inte allting varit på topp. Men det skyller jag på mensen, som av någon anledning valde att komma idag. Jag är lättstött, överkänslig(are än vanligt), sur, tvär och sorgsen. Så jag känner mig typ konstant manad att be om ursäkt för mitt inte alltför sockersöta beteende.

Nu är det bara två dagar tills vi får nycklarna till nya lägenheten. Packandet går sakta men säkert framåt och vi räknar (över)optimistiskt med att bli klara imorgon kväll.

Så nu är det bäst att jag sluter ögonen och försöker skaffa mig lite välbehövlig sömn. Natti!

Igår mejlade en kund och sa upp ett avtal. Det var min kund och hen har alltid verkat så nöjd och glad och tyckt att jag gjort ett bra jobb...så det kom verkligen som en chock. Och självklart tar jag det personligt och blir nedstämd. Hur ska jag INTE kunna se detta som ett misslyckande?!

 

Alla säger att "det är inte ditt fel" och "det kommer nya kunder" och så vidare, och egentligen VET jag väl det - men hur gör jag för att det ska KÄNNAS så också?

 

Kanske hade jag inte tagit det så hårt, om det inte varit så jäkla mycket nu. Jag är fortfarande konstant trött, det är bara några dagar kvar till flytten, mensen är väl inte heller alltför avlägsen och det är himla mycket att göra på jobbet. Så förutsättningarna för att hantera motgångar på ett konstruktivt sätt är inte direkt lysande.

 

Men men...bara att bita ihop och köra vidare. Vad annars?

 

Jag hade världens råångest inatt. Och imorse. Har känt mig lite låg under dagen, men det är bättre nu. Vet inte om det är flyttnerver eller stress eller årstiden eller vad fan det är som gör mig så instabil. Men nu är det som sagt lite bättre. Det är bara att hoppas att det håller i sig.

 

Varför har jag inte bloggat på snart en vecka? Tja...för att jag är så himla trött helt enkelt. Jag är verkligen konstant trött. Kan snooza i nästan en och en halv timme om morgnarna - imorse var första gången den här veckan som jag kom till jobbet i vanlig tid, innan har det blivit sovmorgon varenda dag.

 

Det är bara lite mer än en vecka kvar till flytten nu. Jag ser fram emot det som bara den och jag både vill och borde ägna varenda ledig stund åt att packa, men...jag orkar inte!

 

Jag känner mig oförklarligt låg just nu också, vilket väl bidrar till tröttheten. Allting bara känns så himla jobbigt...trots att det mesta egentligen är riktigt bra. Varför kan jag inte bara glädjas åt allt roligt som ligger framför mig? Varför tar jag inte tag i saker som behöver göras? Varför är jag så jäkla trött?

 

Idag har jag ont överallt. Det är förmodligen sviter efter gårdagens 80-årskalas, men om det handlar om träningsvärk efter allt kånkande och bärande eller om det är ett resultat av Ångestmonstrets bärsärkagång är jag lite osäker på.

 

Det var typ 25 personer där och jag kände bara ett fåtal. Jag var där några timmar innan kalaset började tillsammans med familjen och hjälpte till att göra i ordning lokalen och maten, och under den tiden kände jag hur Ångestmonstret började rumstera inom mig - för att freaka ut fullständigt när det började välla in främmande människor i lokalen och hälsningsproceduren tog sin början.

 

Plötsligt kom det fram en gubbe till mig. Men innan han hann tala om vad han hette kom han av sig och stirrade på min mage och frågade om jag var gravid(?!). När jag pafft svarade att jag inte var det ville han inte tro på det, han stod på sig och hävdade att det såg ut så och så tog han sig friheten att känna på min mage. Jag blev helt gråtfärdig och låste in mig på toaletten.

 

Stod och snyftade framför spegeln och kände mig ful och fet, försökte bulimispy i handfatet men lyckades inte (jag hatar att spy, så det blir nog aldrig någon bulimiker av mig). Ville genast rusa hem och ge fan i hela kalaset, men kände att jag inte kunde göra så mot födelsedags"barnet" och familjen som lagt ner så mycket arbete för att det skulle bli en bra dag.

 

Torkade tårarna, återvände till kalaset och ägnade resten av eftermiddagen och kvällen åt att hjälpa till i köket, äta små portioner av maten, undvika gubbjäveln i största möjliga mån och försöka att inte se alltför dyster ut. Men 80-åringen var helnöjd med dagen, familjen var jättegullig mot mig och berömde mig för mina insatser (och informerade mig om att gubbjäveln alltid varit en elak typ som kan slänga ur sig helt sjuka saker) och jag kunde triumferande konstatera att Ångestmonstret inte lyckats få mig att fly den här gången heller. Och någon gång framåt nattkröken stupade jag i säng och somnade utan Imovane.

Kände mig glad och förväntansfull - tills jag stod ensam utanför lokalen (typ en halvtimme före utsatt tid) och våndades över hälsningsproceduren och småpratsförväntningarna och annat som triggar igång Ångestmonstret.

Men när de andra väl dök upp gick det såklart jättebra. De är så gulliga allihop, och Ångestmonstret förpassades till något mörkt litet hörn medan jag blev omfamnad.

Själva mötet var himla roligt. Jag skrattade rätt mycket, och kom med lite kommentarer här och där. :)

Mötet inleddes med en runda, vilket är bland det värsta jag vet, men eftersom alla närvarande redan var bekanta sedan tidigare behövde jag inte krysta igenom hela hej-jag-heter-Malin-bla-bla-bla-ramsan utan det räckte med att berätta om mitt mående och vad som är på gång i mitt liv just nu. Jag svamlade lite om den stundande flytten och lämnade sedan tacksamt ordet vidare till nästa person.

När diskussionen om ansvarsområden och kontakt med externa parter drog igång vaknade Ångestmonstret till borta i sitt hörn, men innan hen hann börja gå bärsärkagång försäkrade mina fina Pride-vänner att de inte ställer lika höga krav på mig som på resten av styrelsen (eftersom de vet att jag har social fobi) så jag behöver inte göra något som jag tycker är obehagligt. :) Och det gjordes liksom aldrig någon stor grej av det. Man bara konstaterade att det är så det är. :)

Jag vaknade typ halv fem imorse och sedan kunde jag inte somna om. Så jag gick upp och började med morgonbestyren. Tänkte fylla på dosetten, men upptäckte att Sertralinet var slut (igen!). Började packa ner porslin från köksskåpen i flyttkartonger - jag känner mig lite stressad faktiskt, det är ju mindre än tre veckor kvar tills flyttlasset går nu! Bestämde mig för att ta ledigt idag för att hinna packa och greja ordentligt här hemma.

 

När apoteket öppnade klockan nio stod jag därutanför och såg ut som en snögubbe (varför kommer snön NU - det har ju varit jul och nyår, nu vill jag ha vår!). Jag var dagens första kund och det enda jag hämtade ut var Sertralin. Knaprade i mig dagens dos så fort jag kom hem. Och sedan fortsatte jag med flyttbestyren.

 

Framåt förmiddagen kånkade jag iväg med två stora svarta sopsäckar fyllda med utrensade saker till en loppis. Och då var jag faktiskt lite glad över snön, eftersom den gjorde att jag kunde släpa säckarna ibland utan att de gick sönder alltför mycket. Men det tog ändå typ en timme (vanligtvis tar det cirka fem minuter att gå dit) innan jag var hemma igen, och nu sitter jag här med en blodfylld blåsa (att sticka eller inte sticka hål på den - det är frågan!) på ena lillfingret och världens träningsvärk i armarna. Blä. Men skönt att vara av med en massa gammal skit i alla fall.

 

Tänkte fortsätta packa, men moralen började svikta så jag lade mig och läste Yaoi istället. ;) Upptäckte att det nya Sekai-ichi Hatsukoi-kapitlet nu (ÄNTLIGEN!!!) kommit i engelsk översättning...

 

"Malin, jag minns så väl vårt första möte. Jag satt här och du satt där, precis som vi sitter nu. Du ville inte gärna ha ögonkontakt och höll på och pillade nervöst med händerna hela tiden."

 

Jag minns också första gången vi möttes - och jag har det dokumenterat här i bloggen. Oh dear...jag var på den tiden bara provanställd i Körsbärsdalen och inte alls säker på min position där, och så klampade denna självsäkra människa in och började bomba mig med frågor och fick mig att känna mig dum. Och så började Ångestmonstret måla upp skräckbilder inne i huvudet på mig, tills jag var fullkomligt övertygad om att denna kille kommit till Körsbärsdalen för att bli anställd istället för mig, att chefen skulle tycka mycket bättre om honom än om lilla mig.

 

Jag berättade det för honom nu i veckan, när vi satt och kände oss nostalgiska och såg tillbaka på vår två och ett halvt års långa bekantskap. Och han brast ut i gapskratt. Han kunde inte alls förstå hur jag kunnat tänka så märkliga saker. Han har aldrig varit ute efter mitt jobb och han har alltid sett mig som mer kompetent än honom själv. Det har aldrig ens funnit på kartan att chefen skulle välja bort mig till förmån för honom.

 

Jag muttrade förläget att jag har ett himla komplicerat sätt att tänka på, och han tyckte att det var intressant att få en inblick i det. Och så bad han mig att i fortsättningen vara snäll och SÄGA om det är någonting som gör mig orolig, istället för att gå runt och bygga upp skräckscenarion inom mig. Han hävdar att det kommer att göra tillvaron väldigt mycket enklare. Jag tror att han har en poäng där faktiskt.

 

Jag fattar inte hur jag lyckades jobba igår. Jag var så yr och så trött och mådde så illa och hade så ont i huvudet. Och som om det inte räckte med alla vidriga utsättningssymptom från nedtrappningen av Sertralinet var jag även i början av mensen och dessutom var det fullmåne igår. All skit på en gång.

 

Det är ett under att jag inte bröt ihop. Jag hanterade faktiskt det hela riktigt bra, om jag får säga det själv. Ganska tidigt på dagen berättade jag för de andra i Körsbärsdalen om utsättningssymptomen, och de tyckte att det var bra att veta om hur det låg till. De skojade lite om att jag var "en knarkare med abstinens", men försäkrade att det inte märktes på mig hur dåligt jag mådde.

 

Framåt slutet av dagen bestämde jag mig för att gå hem tidigare, för illamåendet hade nått rent olidliga proportioner, och då ställde jag mig i dörröppningen till köket där de andra satt och fikade och meddelade detta. Tidigare under dagen hade jag pratat med dem en och en (men inte med varenda en), men nu berättade jag inför allihop att jag mådde dåligt på grund av nedtrappningen av mina antidepp och därför behövde gå hem. Och det kändes helt naturligt att säga det. :)

 

Fick jag ha det lugnt och skönt hemma sedan då? Nähädå. För somliga personer tyckte att gårdagen var ett ypperligt tillfälle att psyka ur över fullständigt irrelevanta saker som tydligen plötsligt var jätteviktiga. Men trots att jag var så risig och utmattad (eller kanske just tack vare det) så orkade jag knappt bli ledsen. Jag blev mest irriterad och trött. Sedan gav jag fan i det och lade mig och kollade på en puttinuttig film, innan det blev dags att slumra in - utan Imovane. :)

 

Hm. Så nu väntar alltså ett par veckors lidande, innan hjärnan vant sig vid den nya lägre dosen och jag kan börja fungera normalt (eller något ditåt) igen. Det känns tusen gånger lättare (och fruktansvärt lockande) att ge fan i hela nedtrappningsgrejen och bara återgå till 150 mg, men jag vill verkligen försöka fixa detta. Wish me luck!

Inledde det nya året med att på eget initiativ börja trappa ner min medicinering. Från och med imorse ligger min dagliga Sertralin-dos på 125 mg (istället för 150 mg som den legat på under de senaste åren). Trodde aldrig att jag skulle försöka trappa ner igen utan att jag skulle fortsätta knapra piller i samma omfattning livet ut. När jag tidigare av olika anledningar missat att ta tabletterna någon dag eller trappat ner eller rentav slutat helt så har det haft mer eller mindre katastrofala effekter. Men den här gången tänker jag trappa ner extremt långsamt, med 25 mg i halvåret, för att undvika onödigt lidande. Det har fungerat för en kompis (hen är idag helt Sertralin-fri), så det borde fungera för mig också.

 

Varför denna plötsliga omställning i medicinfrågan? Tja...det slutliga beslutet kom när jag läste en artikel av någon professor (eller vad han nu var) som hävdade att det här med "obalanser i substanser i hjärnan" bara är en myt som läkemedelsföretagen sprider ut för att kunna sälja psykofarmaka, att dessa mediciner i det långa loppet i själva verket gör mer skada än nytta då de orsakar obalans i substanser där det från början faktiskt rådde balans och att omfattningen av medicinernas skadeverkningar blir värre ju längre man använder dem.

 

 

Jag har tagit Zoloft/Sertralin/Oralin regelbundet sedan jag var 18 år (med kortare uppehåll vid några tillfällen). Vad har hänt med min hjärna under hela den här tiden? Jag vet inte. Jag vet fan inte. Jag är 26 år nu och mycket har hänt sedan jag tog mina första 25 mg Zoloft hösten 2006. Jag vet att jag hanterar min sociala fobi bättre nu än vad jag gjorde som tonåring, men hur mycket av det beror på tabletterna och hur mycket beror på mig själv och min egen personliga utveckling? Vad gäller negativa effekter av tabletterna så vet jag att jag har förlorat typ 90 % av min sexlust, att jag måste käka fluortabletter eftersom jag producerar så himla lite saliv och att jag blir helt självmordsbenägen av minsta lilla droppe alkohol. Men det är ju bara vad jag själv har reflekterat över, det finns säkert mer dolt under ytan som jag inte vet om. Och det skrämmer mig faktiskt lite.

 

Så...nu har nedtrappningen börjat. Hittills känns det bra, jag märker ingen skillnad. Ingen yrsel, ingen huvudvärk, inget illamående eller andra obehagliga utsättningssymptom som jag upplevt tidigare. Det är bara att hoppas att det fortsätter på det viset. :)