Inledde det nya året med att på eget initiativ börja trappa ner min medicinering. Från och med imorse ligger min dagliga Sertralin-dos på 125 mg (istället för 150 mg som den legat på under de senaste åren). Trodde aldrig att jag skulle försöka trappa ner igen utan att jag skulle fortsätta knapra piller i samma omfattning livet ut. När jag tidigare av olika anledningar missat att ta tabletterna någon dag eller trappat ner eller rentav slutat helt så har det haft mer eller mindre katastrofala effekter. Men den här gången tänker jag trappa ner extremt långsamt, med 25 mg i halvåret, för att undvika onödigt lidande. Det har fungerat för en kompis (hen är idag helt Sertralin-fri), så det borde fungera för mig också.

 

Varför denna plötsliga omställning i medicinfrågan? Tja...det slutliga beslutet kom när jag läste en artikel av någon professor (eller vad han nu var) som hävdade att det här med "obalanser i substanser i hjärnan" bara är en myt som läkemedelsföretagen sprider ut för att kunna sälja psykofarmaka, att dessa mediciner i det långa loppet i själva verket gör mer skada än nytta då de orsakar obalans i substanser där det från början faktiskt rådde balans och att omfattningen av medicinernas skadeverkningar blir värre ju längre man använder dem.

 

 

Jag har tagit Zoloft/Sertralin/Oralin regelbundet sedan jag var 18 år (med kortare uppehåll vid några tillfällen). Vad har hänt med min hjärna under hela den här tiden? Jag vet inte. Jag vet fan inte. Jag är 26 år nu och mycket har hänt sedan jag tog mina första 25 mg Zoloft hösten 2006. Jag vet att jag hanterar min sociala fobi bättre nu än vad jag gjorde som tonåring, men hur mycket av det beror på tabletterna och hur mycket beror på mig själv och min egen personliga utveckling? Vad gäller negativa effekter av tabletterna så vet jag att jag har förlorat typ 90 % av min sexlust, att jag måste käka fluortabletter eftersom jag producerar så himla lite saliv och att jag blir helt självmordsbenägen av minsta lilla droppe alkohol. Men det är ju bara vad jag själv har reflekterat över, det finns säkert mer dolt under ytan som jag inte vet om. Och det skrämmer mig faktiskt lite.

 

Så...nu har nedtrappningen börjat. Hittills känns det bra, jag märker ingen skillnad. Ingen yrsel, ingen huvudvärk, inget illamående eller andra obehagliga utsättningssymptom som jag upplevt tidigare. Det är bara att hoppas att det fortsätter på det viset. :)