Och mitt i allt detta är jag kattvakt över långhelgen. 🐈 Så tidigare ikväll, när jag "bara" hade slutdiskussionen kvar att skriva, tog jag en liten paus och traskade iväg för att hälsa på katten ifråga och ta hand om honom lite. Han blev uppenbarligen glad att se mig, han kom och mötte mig i hallen och var både pratig och kelig. Sötisen. ❤

Idag höll jag en spontan föreläsning för mina kollegor om att upprätta inkomstdeklarationer för privatpersoner. Chefen och jag skulle lära en av kollegorna, och jag bjöd spontant in ytterligare tre kollegor att delta. Så jag tog med mig min dator till konferensrummet och kopplade den till storbildsskärmen, väntade på att alla skulle bänka sig och sedan körde jag igång.

Jag gav tydligen ett väldigt ivrigt och lyckligt intryck, och jag kände mig himla speedad, men om detts berodde på nervositet eller entusiasm (eller båda delarna) är svårt att säga.

I över en timme pratade jag, med stöd av chefen, om deklarationsupprättandet och visade hur det går till i programmet och poängterade vad som är viktigt att tänka på. Noll förberedelse, det hela byggde bara på erfarenhet och improvisation. Och det var roligt! Lite läskigt såklart, jag slirade iväg mot panik emellanåt men lyckades ta mig upp på banan igen. Kollegorna verkade uppskatta lektionen. Och jag känner mig så himla duktig! 😊👍

Igår kväll var jag på premiären av årets uppsättning av den underbara musikalen Atlantis och eftersom det är en av mina absoluta favoritmusikaler och det är hela åtta(!) år sedan den sattes upp här senast så var jag minst sagt exalterad igår kväll. Och nu i eftermiddags, när jag såg om den med syrran. Och det kommer jag även vara nästa lördag, när jag ser den en tredje gång. 😉 (Ja, jag bokade biljetter till samtliga tre offentliga föreställningar sisådär fyra minuter efter att biljetterna släpptes - och hyser lite halvseriösa planer på att försöka ta mig in på de mellanliggande skolföreställningarna också, men det kommer jag förmodligen varken ha tid eller mod till.)

Jag. Älskar. Atlantis. 😍

Efter gårdagskvällens gåshudsframkallande föreställning gick jag raka vägen till den priderelaterade festen jag blivit inbjuden till. 🏳️‍🌈 Jag var nervös såklart, och den känslan övergick i regelrätt panik när jag klev in i köket och fann fullt med folk runt köksbordet varav tre främlingar. Jag vinkade en liten skärrad hälsning och flydde till badrummet. Väl där ville jag inte gå ut igen, det var så ensamt och tryggt därinne, men jag tog mod till mig och återvände till köket. Jag blev anvisad en ledig stol och när jag satt mig sträckte främlingarna fram sina händer för att hälsa på mig och jag var så uppstressad att jag glömde bort deras namn i samma ögonblick som de sa dem.

Jag slappnade av lite mer vartefter, så avslappnad jag nu kan bli på en fest. Jag deltog en del i samtalen, drack glas efter glas med vatten och knaprade i mig lite chips. Jag drack ingen alkohol, jag dansade inte och jag klängde inte på någon. Jag satt mest på en stol och såg mig omkring och log. Jag hoppas att de inte tyckte att jag var tråkig. Själv hade jag i alla fall jättetrevligt. Så trevligt att klockan hann passera ett(!) på natten innan jag bröt upp för att gå hem. Och jag väntade tills några andra sa att de skulle gå, jag tycker att det är jobbigt att själv påkalla uppmärksamheten och meddela att jag ska gå hem men om någon annan gör det så hakar jag gärna på.

Jag var lite rädd för att gå hem själv genom stan mitt i lördagsnatten, men när jag väl kom ut på gatan kändes det rätt okej. Det var ganska mycket folk ute och glad stämning. Jag skyndade mig hem med mamma i telefonen, och det gick bra. Somnade glad och vaknade glad - om än i ett tillstånd som påminde om bakfylla. Så himla trött, så himla ont i huvudet, så himla allmänt eländig. Men det var det värt. 💖

Efter en liten stund dök det upp två personer som höll på med flytten. Jag upplyste om att jag var där för mitt inbokade samtal och de blev helt överrumplade för de hade ju stängt idag och bla bla bla. De tyckte att jag kunde gå hem och ha samtalet hemifrån men jag upplyste om att jag bor i Norrköping och föreslog att de kunde anvisa mig till något tomt rum så kunde jag ha samtalet via min mobil (eftersom datorn jag brukar sitta vid var nerpackad). Efter mycket om och men gick de med på det, och visade mig till ett rum i en annan lokal i fastigheten som stod tom och bad mig om ursäkt om och om igen. Jag var inte alls benägen att ursäkta dem och poängterade att detta inte är första gången de har noll koll på mina besök. Jag var i upplösningstillstånd och SÅ nära att börja gråta.

Det ringde en människa från företaget i Stockholm där min psykolog sitter och kollade läget med mig. Stolpskotten hade ringt dit och förklarat situationen och kollat om det var okej att jag använde mobilen den här gången. Jag upplyste om att jag aldrig vill sätta min fot i det där dårhuset igen och bad om att få genomföra mina samtal hemifrån hädanefter. Han sa att jag fick kolla med psykologen men att det borde gå bra.

Psykologen och jag hade ett relativt kort samtal idag, för hon hade fått en akut läkartid som hon behövde gå på. Första halvan av samtalet gick åt till att lugna mig efter turbulensen med Cirkus Psyk och planera för framtida samtal hemifrån istället, andra halvan av samtalet ägnade vi åt att lägga upp strategier inför en fest jag ska gå på imorgon kväll (jag är jättenervös men den här gången tänker jag faktiskt gå och inte stanna hemma som jag gjorde förra lördagen) och att diskutera en eventuell PMDS-diagnos. Hon tipsade mig om att ladda ner en app som håller reda på menscykeln åt mig och förvarnar mig när PMS-helvetet börjar närma sig. Vi formulerade även en lista med åtgärder jag ska vidta när jag märker att jag är på väg ner i nedstämdhet.

Väl tillbaka i Norrköping satte jag mig och skrev ett mejl till Cirkus Psyks verksamhetschef:

Dagens första inlägg på Instagram-kontot iNorrköping med nästan 5 000 följare är alltså detta...

 

Känner jag mig cool? Jaa! 😎 Skräckslagen? Definitivt! 😱 Stolt? Mycket! 😊

Det tog max en timme innan en kund fick syn på min bild och meddelade en av mina chefer detta. Så sedan fick jag heta Instagram-Malin resten av dagen. 😉

Igår tågade jag tillsammans med cirka 5 500(!) andra kärleksfulla människor genom centrala Norrköping i vår största prideparad hittills. Det känns stort. Och viktigt, viktigare än någonsin. Åtminstone tre grupperingar av hatpojkar från brunhögern var ute för att skrämma och håna oss, de stod utmed paradvägen och de hade satt upp hatisk propaganda i parken där vi skulle samlas efteråt. Men polisen höll drägget i schack under paraden och innan vi nådde parken hade kommunen sett till att städa bort skiten därifrån. Så den stora massan av paraddeltagare märkte nog aldrig av det särskilt mycket. Men jag var rädd innan, rädd och ledsen - och förbannad. Jag förstår verkligen inte hur man kan hata andra människor så jävla mycket och verkligen gå in för att sabotera ett kärleksfullt evenemang på det här sättet. Det är sjukt. Men kärleken vinner över hatet och vi var betydligt fler som var där för att hylla regnbågen än de som var där för att trampa på den. 🏳️‍🌈 

 

Efteråt var jag förstås helt slut mentalt. Att vara omgiven av tusentals människor i flera timmar tar verkligen på krafterna (syrran fick regelbundet påminna mig om att andas). Mamma och syrran och jag gick hem för att fira min födelsedag lite i förskott och på kvällen tittade jag på typ halva Eurovision Song Contest innan jag somnade av ren utmattning. Festen jag blivit inbjuden till orkade jag inte gå på, jag kurade ihop mig i soffan framför teven istället. När jag vaknade i förmiddags kollade jag klart på ESC på surfplattan och sedan satte jag mig och skrev duktigt på B-uppsatsen. 

 

Känner mig lite låg. Sinnesstämningen från i fredags kväll håller i sig. Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Den triggas liksom av att jag är ute och träffar människor. Som igår, när jag i samband med paraden stötte ihop med flera andra från Pride-familjen. Och jag får dåligt samvete över att de går runt med västar under paraden och samordnar alltihop medan jag bara dyker upp som deltagare, och jag våndas över att flera av dem minsann håller i egna programpunkter under festivalen medan jag även där bara dyker upp som deltagare. Det känns som att jag borde göra mer, samtidigt som min sociala fobi hindrar mig från att göra just de saker som jag känner att jag "borde" göra. Så det är en ångestframkallande återvändsgränd. 😔 

 

Nu ska jag försöka att inte grubbla för mycket och istället göra något vettigt av det som återstår av den här dagen. Jag är inte säker på att jag kommer lyckas, men jag ska försöka i alla fall. Här kommer några bilder från gårdagen... 

 

Så varför ligger jag nu hopkrupen i sängen och känner mig...sorgsen?! 😔 Varför överanalyserar jag allt jag sagt och gjort (eller borde ha sagt och gjort) under dagen och varför känner jag mig så off, utanför, konstig, icke önskvärd...? Varför känns det som att jag är och gör allting fel och som att ingen vill ha mig där? Antagligen är det Ångestmonstret som inte uppskattar att jag är ute och träffar folk och gör saker jag tycker om, så nu försöker fanskapet få mig att sluta med det... 🤔 Men det går jag inte med på. Imorgon är det dags för Pride-paraden och då kommer jag definitivt inte sitta hemma och gömma mig! ❤🧡💛💚💙💜

Min frisör gjorde underverk igår kväll för att göra mig redo för Pride. Hon var nog lika exalterad som jag faktiskt och fotade mitt hår ur alla möjliga vinklar när den fem timmar långa processen var klar. Jag kanske inte ser fullt så exalterad ut på bilderna, men dels är jag allmänt sjukeländig, dels är det jättesent på kvällen och dels känner jag mig väldigt obekväm med att bli fotograferad. Men jag ÄR exalterad, mitt hår har nog aldrig varit så vackert förut...

Jag har legat i sängen större delen av dagen och känt mig eländig. Vilat, förbrukat kopiösa mängder pappersnäsdukar (syrran har tack och lov burit hem ett lass med nya idag), förfasat mig över det senaste Game of Thrones-avsnittet (manus och karaktärs"utveckling" blir bara simplare för varje säsong, nu när det inte längre finns något episkt bokmateral att basera det på, och nu i sista säsongen är det rent outhärdligt) och sträckläst sista Twilight-boken. Druckit vidrigt honungsvatten, som kändes som balsam för min smärtande hals, har jag också gjort. Och förstås haft dåligt samvete över att jag inte är på jobbet. Hatar att jag inte kan koppla av när jag är sjukledig, det är ju inte precis som att jag kan hjälpa att jag blir sjuk...jag håller mig ju inte borta från kontoret för att jävlas liksom. Men dåligt samvete får jag lik förbannat, även när jag är så svag att jag knappt orkar ta mig upp ur sängen.

Får se om jag går till jobbet imorgon. Just nu känns det inte särskilt troligt. 🤒 Morgondagens samtal med psykologen har jag i alla fall ställt in. RINGT och ställt in, kan tilläggas. Heja mig! 👏 Det känns lite jobbigt att jag har ställt in, även om jag inser att jag knappast kommer orka ta mig till Linköping imorgon. Men jag skulle vilja prata med henne om en fest jag är inbjuden till på lördag kväll. Jag tog emot inbjudan igår kväll, med skräckblandad förtjusning, och svarade ett undvikande "kanske". Jag blev smickrad, rörd och glad över att bli inbjuden. Men samtidigt livrädd. Festen är i ett kollektiv och det verkar bli både alkohol och dans och en massa främmande människor och sent på kvällen. Över 50 personer är inbjudna och jag känner nio(!) av dessa...men bara tre som har sagt att de ska komma. Jag är rädd att jag ska klamra mig fast vid första bästa person jag känner mig trygg med och sedan inte släppa den personen på hela kvällen. Eller så kommer jag sitta i ett hörn och dricka vatten och inte prata med någon överhuvudtaget och bara vilja gå hem. Fester är...inte riktigt min grej. Men jag är glad över inbjudan. Och jag kaaanske kommer att gå dit en stund, jag får se, måste låta det hela sjunka in ett tag först.

Idag har jag varit på F!-möte. Suttit tre timmar i ett kök och ätit brunch och diskuterat styrelsearbete medan två småbarn kröp runt på köksgolvet. De övriga tre mötesdeltagarna är alla småbarnsföräldrar och jag var således den enda som mer eller mindre drabbades av panik när någon av de där små varelserna kom för nära. Barn är söta på avstånd, men jag har ingen aning om hur jag ska interagera med dem. 😱

Att vara hemma hos ett lesbiskt par med en liten bebis i en nyinköpt villa var en både fin och lite vemodig upplevelse. Inte för att det är någonting jag längtar efter, verkligen inte, men en gång i tiden var det min dröm att L och jag skulle flytta till ett hus (vi hade redan bestämt vilket) och skaffa två barn (helst döttrar, vi hade redan bestämt namn). Det är verkligen ingenting jag drömmer om längre och jag har mycket svårt att se mig själv med vare sig flickvän eller avkomma ens i en avlägsen framtid. Men ändå dök detta gamla spöke upp, ett avlägset minne som triggades igång av den där harmoniska lilla familjen i det idylliska villaområdet.

Nu ska jag nog försöka sova snart. Imorgon ska jag både orka jobba hela dagen och sedan gå en affischeringsrunda med Pride-familjen och förhoppningsvis lyckas plita ner några rader till på uppsatsen. Jag blir trött bara jag tänker på det... 😴

I onsdags kväll var jag på bio och var med om testvisningen av en film som beräknas ha biopremiär i januari 2020. Det kändes häftigt. Innan jag klev in i salongen var jag tvungen att skriva under ett sekretessavtal om att inte avslöja någonting av det jag skulle få se, och efter visningen fick jag fylla i en enkät om hur jag uppfattat filmen. Filmen var inte färdigklippt ännu och vissa scener och repliker skulle läggas till eller ändras, framgick det av texter som dök upp på bioduken emellanåt. Det kändes spännande att få vara en del av redigeringsprocessen och kanske faktiskt påverka den slutliga produkten genom mina enkätsvar. 😊

 

På hemvägen från bion mötte jag två personer jag är bekant med. Det var en liten gata och det var inte så mycket folk där, och jag vet att dessa två personer brukar röra sig i detta område...men jag såg dem inte! 😵 Helt plötsligt hörde jag någon ropa "Hej Malin!" och jag såg mig förvirrat omkring och upptäckte en vinkande hand och två leende ansikten. Jag besvarade yrvaket hälsningen och bannade mig själv för att jag inte sköter min löpande terapiläxa att titta på människor jag möter ordentligt. 😒 En annan av mina löpande terapiläxor är dock att inte döma mig själv så hårt när jag kommer på mig själv med att använda säkerhetsbeteenden, så jag antar att jag inte ska gräva ner mig så djupt i detta.

 

Det finns mycket annat som oroar och stressar mig just nu (jag kan tyvärr inte skriva om allt här), och jag tror att det var det som tog sig fysiskt uttryck igår. På eftermiddagen igår började jag känna en huggande smärta i övre delen av magen, strax nedanför revbenen, från mitten och lite nedåt till vänster. Det eskalerade under eftermiddagen och tidiga kvällen och jag började bli riktigt orolig. Googlade men hittade inget vettigt. Och sedan avtog det plötsligt. Jag har fortfarande ingen aning om vad det var, men finner det sannolikt att stress och oro spelade in. "Oroa dig inte", har jag fått höra flera gånger den här veckan - men det är ju som att säga åt vatten att inte vara vått. 😒 Baby, I'm The Worrying Kind... 😉

 

Imorse hade jag samtal med psykologen igen. Större delen av terapisessionen ägnades åt en övning. Hon ringde till min mobil om och om igen (totalt sju gånger) och jag skulle öva på att stanna kvar i den betingade ångesten som en ringande telefon innebär för mig och fokusera på känslan i kroppen snarare än alla tankar som far kors och tvärs genom huvudet. Inför varje uppringning fick jag lite olika förutsättningar, hur länge jag skulle vänta innan jag svarade och om hon skulle eller inte skulle tala om för mig innan när hon skulle ringa. På det stora hela gick det ganska bra. Jag blev himla trött dock. Jag började nästan hyperventilera vid ett tillfälle, men jag grät i alla fall inte. Och hon sa att för några månader sedan skulle jag förmodligen inte ens ha gått med på att genomföra den här övningen. Till nästa vecka har jag fått i läxa att ha fokus utåt när jag pratar i telefon, på hur den andra personen låter eller hur det jag har omkring mig ser ut eller känns, så att jag ska bli distraherad från att rikta fokus inåt.

 

Det har inte blivit något pluggande i helgen. Det har jag varken haft tid eller ork till. Men det är en bagatell i sammanhanget, för jag är väldigt nöjd med den här superfina helgen. 😊💖