Huggande smärta i magen

I onsdags kväll var jag på bio och var med om testvisningen av en film som beräknas ha biopremiär i januari 2020. Det kändes häftigt. Innan jag klev in i salongen var jag tvungen att skriva under ett sekretessavtal om att inte avslöja någonting av det jag skulle få se, och efter visningen fick jag fylla i en enkät om hur jag uppfattat filmen. Filmen var inte färdigklippt ännu och vissa scener och repliker skulle läggas till eller ändras, framgick det av texter som dök upp på bioduken emellanåt. Det kändes spännande att få vara en del av redigeringsprocessen och kanske faktiskt påverka den slutliga produkten genom mina enkätsvar. 😊
 
På hemvägen från bion mötte jag två personer jag är bekant med. Det var en liten gata och det var inte så mycket folk där, och jag vet att dessa två personer brukar röra sig i detta område...men jag såg dem inte! 😵 Helt plötsligt hörde jag någon ropa "Hej Malin!" och jag såg mig förvirrat omkring och upptäckte en vinkande hand och två leende ansikten. Jag besvarade yrvaket hälsningen och bannade mig själv för att jag inte sköter min löpande terapiläxa att titta på människor jag möter ordentligt. 😒 En annan av mina löpande terapiläxor är dock att inte döma mig själv så hårt när jag kommer på mig själv med att använda säkerhetsbeteenden, så jag antar att jag inte ska gräva ner mig så djupt i detta.
 
Det finns mycket annat som oroar och stressar mig just nu (jag kan tyvärr inte skriva om allt här), och jag tror att det var det som tog sig fysiskt uttryck igår. På eftermiddagen igår började jag känna en huggande smärta i övre delen av magen, strax nedanför revbenen, från mitten och lite nedåt till vänster. Det eskalerade under eftermiddagen och tidiga kvällen och jag började bli riktigt orolig. Googlade men hittade inget vettigt. Och sedan avtog det plötsligt. Jag har fortfarande ingen aning om vad det var, men finner det sannolikt att stress och oro spelade in. "Oroa dig inte", har jag fått höra flera gånger den här veckan - men det är ju som att säga åt vatten att inte vara vått. 😒 Baby, I'm The Worrying Kind... 😉
 
Imorse hade jag samtal med psykologen igen. Större delen av terapisessionen ägnades åt en övning. Hon ringde till min mobil om och om igen (totalt sju gånger) och jag skulle öva på att stanna kvar i den betingade ångesten som en ringande telefon innebär för mig och fokusera på känslan i kroppen snarare än alla tankar som far kors och tvärs genom huvudet. Inför varje uppringning fick jag lite olika förutsättningar, hur länge jag skulle vänta innan jag svarade och om hon skulle eller inte skulle tala om för mig innan när hon skulle ringa. På det stora hela gick det ganska bra. Jag blev himla trött dock. Jag började nästan hyperventilera vid ett tillfälle, men jag grät i alla fall inte. Och hon sa att för några månader sedan skulle jag förmodligen inte ens ha gått med på att genomföra den här övningen. Till nästa vecka har jag fått i läxa att ha fokus utåt när jag pratar i telefon, på hur den andra personen låter eller hur det jag har omkring mig ser ut eller känns, så att jag ska bli distraherad från att rikta fokus inåt.
 
Tåget hem till Norrköping var försenat och när det väl kom var texten på de digitala skyltarna upp och ner. 😵 Jag lyssnade på "Nostalgia Locomotive" med The Mo och försökte processa dagens samtal. 🤔
 
 
EU-valet närmar sig med stormsteg och igår kväll svarade jag på frågorna i SVTs valkompas...och kunde konstatera att jag fortfarande har hjärtat på rätta stället (som om jag var osäker). 😉
 
Igår kom även vidrig rasistpropaganda hem i brevlådan. 😡 Det är dock glädjande att se att vi som bor här i huset är så rörande överens om hur dylikt skräp ska hanteras. 😊

Kommentarer

Tänker du skriva en kommentar?

Vad gullig du är! Jag blir jätteglad när jag får trevliga kommentarer.

Observera att alla kommentarer granskas innan publicering. Olämpliga kommentarer, såsom mobbning och spam, kommer inte att publiceras.



Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback