Idag har jag INTE gråtit. Woohoo, liksom. Efter tre dagar i rad med tårfloder verkar det råda torka i tårkanalerna just nu. Men jag räknar inte med att det håller i sig - jag ska ju till psykologen igen på måndag och då lär ju allt rasa igen... Fan, vad det är JOBBIGT att gå i terapi! Allting jag kapslat in så fint bara väller fram och får mig att undra om det här besynnerliga välmåendet jag upplevt större delen av hösten bara var en illusion. 🤔

Men idag har jag som sagt inte gråtit. Och vi har plockat fram julsakerna på jobbet, något som alltid gör mig barnsligt lycklig. 🎄 Kollegorna, som samtliga har barn, ler välvilligt åt min entusiasm och ser mig nog mer eller mindre som en liten flicka i dessa sammanhang.

Och i vissa avseenden vore det fint att få vara liten och inte ha upplevt somliga saker. Idag har jag slutligen tvingats konstatera att ett utslag jag haft ett tag och som jag in i det längsta försökt bortförklara för mig själv som akne (i underlivet?!) faktiskt är ett herpesutbrott. Jag blir så ledsen varje gång jag får ett utbrott. Känner mig smutsig och äcklig och miserabel. Och förbannad. Jag borde inte ha kunnat få det i en monogam relation där båda var oskulder innan... 😡 Men men...nu är det som det är. Och syrran hittade faktiskt nyligen någon studie om att det kan vara på väg ett botemedel mot herpes. Det vore underbart! 👏

Förresten, att min blogg stängdes ner igår berodde visst på något fakturastrul mellan bloggleverantören och webbadressleverantören. Men nu är bloggen som synes igång igen och jag fick sex månaders gratis premiummedlemskap som plåster på såren. En fin gest som jag inte hade väntat mig, det kom som en trevlig överraskning. 😊

Det har varit en relativt bra dag idag, jämfört med igår. Jag blir sakta men säkert mer stabil igen. Trodde jag. Men nu ligger jag här i sängen och gråter. Har precis gjort läxan som psykologen gav mig, att analysera några jobbiga sociala situationer under veckan. Och det ledde ju såklart till att jag återupplevde situationerna och blev ledsen igen. Och då känner jag mig ännu mer ledsen och värdelös som inte klarar av det. 😔

Jag har gråtit på jobbet idag. 😢 Hatar när det händer. Och jag kunde liksom inte sluta, tårarna bara fortsatte rinna i säkert en timme. Blev tröstad av min nyaste kollega som jag bara känt i ett par månader, det kändes dumt att visa mig så svag inför henne men samtidigt utstrålar hon så mycket trygghet att jag bara ville bli omhändertagen. Jag är fortfarande skör efter psykologbesöket igår och kan inte hantera någon form av press, självförtroende är i botten och allt känns hopplöst. 😔

Jag mejlade till chefen för Cirkus Psyk imorse och berättade om hur jävla illa allting är på mottagningen, och jag fick faktiskt svar för en stund sedan. Får se om det blir någon förbättring till nästa vecka, det tror jag först när jag ser det. 😒

Det var skönt att gråta och sista timmen på jobbet kändes faktiskt helt okej. Men nu är jag helt slut, det tar verkligen på krafterna att vara så ledsen.

Jag började gråta under psykologsamtalet idag. 😢 Till att börja med var jag som vanligt tvungen att påminna receptionisten om min existens när det började närma sig min avtalade tid. Och när jag bad att få det formulär som psykologen bett mig fylla i innan samtalet fick jag fel formulär två(!) gånger och inte förrän jag var på väg hem efter samtalet kom det springande en person med ett tredje formulär som var det rätta och eftersom jag var så uppriven och nedstämd efter gråtattacken under samtalet gjorde jag förmodligen en mer negativ skattning av mina problem än vad jag skulle ha gjort annars. Och datorn jag satt vid under videosamtalet krånglade så typ halva samtalstiden gick åt till att försöka fixa tekniken och jag måste gå ut i korridoren och påkalla uppmärksamheten för att få dit någon som kunde fixa det.

Allt detta gjorde mig såklart både pressad och nedstämd. Det känns som att den där psykmottagningen bara pissar på mig. Först fick jag vänta i femton månader på att få börja i terapi och sedan behandlar de mig som om de inte kunde bry sig mindre. Det gör ont och jag blir både ledsen och förbannad och irriterad och uppgiven.

Att under dessa förutsättningar ha ett tufft samtal är inte helt optimalt. Min psykolog är jätterar och jag skulle fan föredra att åka till Stockholm och träffa henne personligen, även om det skulle kosta mer i både tid och pengar, än att behöva gå via Cirkus Psyk i Linköping. Men men...det är väl inte möjligt, antar jag. 😒

Hur som helst. Vi gick igenom min lista med mål jag skrivit för min terapi:

• Hitta psykologiska redskap för att hantera både ångest och nedstämdhet.

• Prata inför grupper.

• Inte bli irriterad/arg/ledsen i pressade situationer.

• Kunna hamna i centrum för uppmärksamheten utan att få panik.

• Genomföra de flesta aktiviteter jag planerat och inte fega ur på grund av ångest.

• Överhuvudtaget bli mer stabil, hantera svängningar i måendet.

• Sluta tolka omvärlden utifrån mitt eget mående. 

• Somna utan sömntablett (utan ångest).

• Be om hjälp i butiker. 

• Bjuda hem folk (från Pride).

• Ta mer initiativ till umgänge med vänner. 

• Ringa och svara i telefon mer (på jobbet).

• Spela teater.

Vi djupdök lite i några av punkterna och jag fick skatta hur mycket ångest de innebär och så vidare. Sedan började vi analysera situationen Telefonen Ringer På Jobbet lite mer ingående (social situation, negativa automatiska tankar, självfokus/självbild, säkerhetsbeteenden, symptom) men vi hann inte så långt innan jag låste mig totalt och började svara "Jag vet inte" på precis allting och slutade andas och började gråta. Och då började vi analysera den situationen istället. Att jag ställer så höga krav på mig själv och överanalyserar och är rädd för att säga "fel" saker så då är det bättre att inte säga någonting alls, och då mynnar det ut i en strid ström av "Jag vet inte" och till slut kommer tårarna. Så framöver ska jag få öva på att säga vad jag tänker och känner innan jag hinner tänka efter för mycket. Det känns läskigt. Men samtidigt känns det befriande att psykologen är så bra på att läsa av och tolka mig. Jag har varit med om åtminstone två psykologer som har reagerat negativt på mina "Jag vet inte" och tyckt att jag visst borde veta och att de inte kunde hjälpa mig annars.

Men samtalet tog slut lite väl abrupt, eftersom så mycket tid gått åt till teknikstrulet. Jag var fortfarande uppriven och inte alls redo att bli lämnad ensam. Jag började nästan gråta igen på väg till tåget. Tänkte att det inte är någon idé att jag går i terapi, att ingenting kommer att bli bättre, att jag är och förblir misslyckad och så vidare... Nu har det gått några timmar och jag har hunnit lugna ner mig något. Ett samtal med syrran över en påse lussebullar var som balsam för själen. Och nu har jag duschat och krupit ner i sängen. Har fått två papper med hemläxor till nästa vecka men dem orkar jag inte titta på ikväll. Jag försöker ta nya tag imorgon.

 

Nu är jag trött - men nöjd. Har ägnat hela dagen åt att analysera Daenerys Targaryen och kommer att fortsätta med det imorgon också. Känner mig lite smått hög när jag är mitt inne i ett flow och när jag kommer på någon superbra formulering eller koppling till kurslitteraturen. Studienarkomani at its finest. ☺

 

Psykologen introducerade två nya begrepp för mig. Beteendeexperiment och fokusskifte. Det är vad vi kommer att ägna oss åt i min behandling. Jag tycker att det låter ganska likt exponering, fast bättre. Beteendeexperiment är tydligen en väldigt central del i behandling av social fobi, och en snabb googling upplyser mig om att det verkar ha bättre effekt än exponering (vilket bekräftar vad psykologen sa). Jag kände mig superentusiastisk när hon förklarade vad det innebär och jag utbrast att "Det vill jag göra!". Jag kan inte minnas att jag känt mig såhär peppad inför terapi någon gång tidigare...vilket i och för sig kan bero på att jag i princip alltid varit deprimerad när jag haft kontakt med psykvården, svårt att känna sig peppad då liksom.

Till nästa vecka ska jag fundera på vilka mål jag har med terapin. Vad vill jag kunna göra som ångesten hindrar mig från i dagsläget? Hur vill jag att mitt liv ska se ut? Vad har jag för mål? 🤔 Jättesvårt att svara på tycker jag och det sa jag till henne också, så hon kommer att hjälpa mig komma fram till någonting nästa gång vi "ses" om jag inte gjort det själv innan dess.

Jag lämnade mottagningen med lätta steg och satte mig på bussen till Ikea. Det var liksom fyra timmar kvar till ett evenemang på teatern i Linköping som jag ville gå på, och jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att om jag åkte hem emellan så är sannolikheten stor att jag skulle förbli hemma och strunta i kvällsaktiviteten. Alltså stannade jag kvar i Linköping och fördrev tiden med att gå och strosa i affärer. Åt på Max och kände mig väldigt oduktig som använde deras beställningsautomat istället för att gå fram till kassan och beställa, det är undvikandebeteende så det bara skriker om det, men vad fan, jag får liksom välja mina strider med Ångestmonstret.

På teatern var det trevligt som vanligt. Men jag fick panik när jag fick en fråga inför alla hur jag upplevde andra akten jämfört med första akten i den senaste pjäsen (Lupinerna) jag såg och jag kunde verkligen inte svara, det blev bara blankt i huvudet och jag kom inte alls ihåg hur akterna skilde sig åt. Det kändes jättedumt, speciellt eftersom två av skådespelarna satt där och lyssnade och förmodligen ville höra om vilket djupt intryck pjäsen gjort - och så hade jag inget vettigt att säga alls. Men det är verkligen en jättebra och stark pjäs som känns i magen och lämnar en med många tankar och känslor. Jag kan bara inte formulera det när alla tittar på mig. Gaahh, jag var inte där för att prata utan för att lyssna på skådespelarna ju! 😵

Hann med ett tidigare tåg hem än jag räknat med, vilket känns skönt, men jag är ändå helt slut. Det har varit en lång och påfrestande dag. Det känns nästan som semester att få gå och jobba imorgon. 😉

Jag känner mig så stolt över mig själv. 😊 Idag har jag varit på möte på banken för Pride-familjens räkning. Jag tog på mig att ordna nytt bankkonto själv, jag bokade in ett möte med en person på banken själv, jag gick dit själv, jag pratade om föreningens verksamhet och skrev på alla papper själv. Jag behövde inte ha med mig någon som stöd, jag fixade allting själv. Heja mig! 😄

Min andra kurs (B-kursen i genusvetenskap som jag hoppade av förra vintern och nu gör ett nytt försök med) började ju i måndags, jag hade hoppats vara klar med den första innan dess, men det blev inte så på grund av sviktande studiemoral under hösten. Så jag får köra dem parallellt några veckor. Började lite smått läsa introduktionen till en av kursböckerna igår kväll - efter nio sidor sov jag som en bebis. 😴😂 Alltså...som både intellektuell, feminist och väldigt studievan borde det väl inte vara något problem för mig, men jag fattar verkligen inte den här boken. Jag fattade den inte förra vintern och jag fattar den inte nu. Gaahh, det här kommer bli en tuff kurs! 😱 Men jag kanske åtminstone får lättare att somna på kvällarna. 😉

Idag fick jag bilder skickade till mig på en fyraårig kille här i stan som fått håret färgat rosa idag. Han ville ha det rosa för att JAG har rosa hår. Det gör mig alldeles rörd. Tänk att jag har så stort inflytande på små barn, det känns lite otippat, men trevligt. 😊

Det nya expansionspaketet till Sims släpptes idag också, så jag har spelat typ ända sedan jag kom hem (vilket är anledningen till att jag är vaken så här sent 😉) och jag fasar för hur det ska gå med min studiedisciplin i helgen...

PS. Jag mår lite bättre idag. Imorse kändes det sådär, men nu känns det lite ljusare.

Den positiva trenden är bruten. Idag har jag gråtit. 😢 En reaktion på orättvis behandling. Känner mig fortfarande dämpad. 😔 Hoppas att det känns bättre imorgon.

Jag var förstås ute i extremt god tid och anlände till psykmottagningen typ trekvart innan min inbokade tid. Jag fick fylla i ett sådant där vedervärdigt självskattningsformulär och gradera olika aspekter av mitt mående på en sifferskala, något jag alltid upplevt som totalt meningslöst. Extra meningslöst blir det med tanke på att det bara baseras på de senaste två veckorna - en period då jag mått orimligt bra psykiskt. Så det vete fan vad de får ut av det där formuläret. Men men...de ville ju ha det. 😒

Jag har ju varit i kontakt med psykiatrin i perioder sedan jag var i femtonårsåldern men ofta fått kämpa för att bli tagen på allvar och överhuvudtaget få hjälp. Den känslan förstärktes idag. Inte nog med att jag fått vänta femton jävla månader från bedömningssamtal till terapistart - jag blev fan bortglömd i väntrummet imorse! 😱 Receptionisten hade lovat att komma och hämta mig när det blev min tur och visa mig till rummet för videolänkssamtal. Men när klockan passerat min utsatta tid med sju minuter gick jag bort till henne och gav henne en frågande blick - och då spratt hon till och erkände att hon glömt bort mig.

Något liknande hände när jag var 18 och gick min första KBT-behandling inom vuxenpsykiatrin. Inte att jag blev bortglömd, ärendet innan drog bara ut på tiden så terapeuten blev lite sen, men effekten var densamma - jag blev sittande i väntrummet utan att någon brydde sig om mig. Den gången bröt jag ihop totalt när terapeuten väl kom och vårt samtal den dagen handlade nog mer om min känsla av svek och övergivenhet än om det vi skulle ha pratat om. Idag bröt jag inte ihop. Jag bara suckade lite och blev kanske lite brysk och korthuggen i tonen mot receptionisten. Jag är äldre nu och (för ögonblicket) mer stabil.

Ingen bra start alltså. Men när jag väl blev ensam i rummet med psykologen på skärmen framför mig och i hörlurarna kändes det lite bättre. På irritationsfronten alltså. Men jag var fortfarande på helspänn, jag tror inte att jag slappnade av en enda gång under hela samtalet. Att prata via videosamtal är ju heller ingen höjdare för mig - och att anslutningen bröts mitt i en känslosam redogörelse gjorde ju inte saken bättre. Psykologen verkar dock snäll och kompetent. När jag fick veta namnet på min psykolog var jag tacksam över att det var en kvinna, som jag önskat, men efter att ha snokat upp henne i sociala medier blev jag ängslig över att hon var så ung och snygg - jag känner mig liksom mer bekväm med tanter som är betydligt äldre än mig, hur skulle jag kunna öppna mig för den här människan?! 😱 

Men det gick förvånansvärt bra, hon utstrålade en trygghet som gick hem hos mig ganska omedelbart. Sedan vete fan om jag fick ur mig något vettigt ändå. Hon hade läst mina journalanteckningar och konstaterat att det inte fanns så mycket information där (ytterligare ett tecken på att psykiatrin skiter i mig - de bryr sig inte ens om att dokumentera ordentligt) så jag fick berätta mitt livs historia med fokus på de jobbiga bitarna. Vilket tog jävligt mycket energi. Jag kände mig helt dränerad efteråt men vet inte om jag lyckades trycka på rätt saker i min berättelse. Vad är mitt grundproblem? Vad vill jag ha hjälp med? Vilket är mitt mål med den här behandlingen? Jag har liksom inget vettigt svar. Hon verkade tolka det som att nedstämdheten är ett större problem än ångesten, men jag vet inte om jag håller med om det. De växelverkar ju liksom, så det känns som en hönan-eller-ägget-frågeställning att spekulera i vilket problem som föder det andra.

Nästa vecka ska vi göra en diagnostisk utvärdering. Det låter skitläskigt! 😱 Jag är rädd för att hon ska komma med en massa konstiga och kränkande teorier, som psykologen på vårdcentralen... 😖 Redan idag började hon prata om stämningsujämnamde mediciner som jag aldrig hört talas om, men där sa jag faktiskt ifrån - jag vill inte mixtra med min medicinering, jag vill få psykologiska redskap för att hantera mina känslor.

Jag är nervös inför nästa vecka och jag lämnade mottagningen med en förvirrad känsloblandning av lättnad, oro, utmattning, sorg...

Tillbaka hemma i Norrköping besökte jag Psykiatriska veckan igen. Jag hade tagit en semesterdag från jobbet för att dagen skulle bjuda på så många intressanta föreläsningar. Men förmiddagen gick ju bort till psykologbesöket och av eftermiddagens tre föreläsningar orkade jag bara gå på den första - sedan gick jag hem och lade mig... 😴 Jag har legat i sängen ända sedan dess, men jag har inte lyckats somna än. Jag har legat och läst och försökt sortera mina intryck från morgonen. Nu blir det dock sömntablett. Natti!

Gaaaahh, vad jag hatar att inte kunna sova! 😱 Har varit vaken i typ en timme nu och tvivlar på att jag kommer lyckas somna om innan det är dags att gå upp. Jag är så jävla nervös för att börja i terapi igen! Fan fan fan.

Idag inleds Psykiatriska veckan och i år ligger mycket fokus på HBTQ, vilket jag tycker är helt fantastiskt. Det behövs verkligen lyftas fram att vi HBTQ-personer har en högre tendens att må psykiskt dåligt än de som passar in i heteronormen. 

 

Jag hann tyvärr bara gå på en enda aktivitet idag, eftersom större delen av programmet ligger på dagtid. Men ett panelsamtal hann jag med att lyssna på i alla fall, om ungas psykiska ohälsa, och det var jättebra. 

 

Två tjejer från Pride-familjen var närvarande och jag mötte ytterligare en på vägen ut. Jag stannade inte direkt för att prata med någon av dem, jag bara hälsade och så var det bra med det. Men jag blev glad att se dem i alla fall. 

 

Imorgon bitti har jag mitt första samtal med min nya psykolog via videolänk. Det känns sådär, jag är skitnervös och vet inte alls vad jag vill eller borde prata om. Det känns som att jag kommer totalt oförberedd till ett superviktigt prov och det känns verkligen inget vidare. Jag kan bara hoppas att hon är en sådan där person som har förmågan att lirka ur mig saker när jag låser mig...

Idag har jag känt mig så full av liv hela dagen. En härlig känsla. Jag är så uppfylld av allt spännande jag fått lära mig på kursen, så glad över att vara hemma och tillbaka i vanliga rutiner igen, så otroligt tacksam över att alls vara vid liv och kunna andas. ❤

Jag inledde dagen med en stor seger - jag satte gubbslemmet som brukar kalla mig Hjärtat på plats. När han sa "Hej Hjärtat" rättade jag honom och sa lite halvsträngt att "Malin heter jag" och då upprepade han lite förläget "Malin" och jag kände mig så himla bäst. I typ ett halvår har jag stört mig på hans härskartekniker och nu vågade jag äntligen säga ifrån. Heja mig! ✊

Det var lite halvhysteriskt att jobba de första timmarna imorse, när jag var tvungen att gå igenom alla mejl och papper som tornat upp sig under mina två dagar i Stockholm. Men det gick bra, jag förlorade varken humör eller förstånd. 👍 Jag kände mig till och med peppad, det är en så härlig känsla att vara viktig och behövd och efterfrågad. 😊

Jag tog mig glatt an ett oplanerat uppdrag som tog nästan halva dagen, och jag fick beröm för att jag löste det så snyggt och snabbt. 😊 Och ändå hann jag avsluta ett bokslut som jag trodde inte skulle bli klart förrän imorgon. Jobbade över en stund gjorde jag också av bara farten. 😉

Det var mörkt och lite regnigt när jag gick hem, men jag njöt ändå. Njöt av att kunna dra ner den friska luften i lungorna, svänga med mina vackra regnbågsreflexer i mörkret, handla i den välbekanta närbutiken och slutligen få komma hem. 💖

Nu ligger jag hemma i sängen, alldeles för uppspelt för att kunna somna. Men det löser sig väl så småningom. Natti natti! 🌸

Jag tror att jag lyckades lokalisera fanskapet (en man som satt och åt någonting som var misstänkt likt en Snickers) men jag stannade inte för att få klarhet i det. Jag samlade ihop mina saker och flydde ut ur vagnen. När jag kommit i säkerhet rotade jag med darrande händer och stigande panik fram mina akutmediciner. 

Och sedan var det bara att vänta, först på att medicinerna skulle börja verka och sedan på att tåget skulle ta sig fram till Norrköping (jag tror aldrig jag har varit med om en tågresa som känts så lång). Jag messade syrran och ringde till mamma när jag började känna mig säker på att det skulle gå bra, ville inte oroa dem innan dess. Och nu är jag hemma i säkerhet igen. 

Det har varit en lång och intensiv dag idag. Nu ligger jag nedbäddad i en hotellsäng i Stockholm och känner mig helt dränerad på energi. 😴

Jag har sett fram emot att åka till Stockholm och gå på kurs, men jag var inte riktigt mentalt inställd på att det skulle bli redan nu - även om datumen varit bestämda länge har det liksom känts som att det är någonting jag ska göra "senare", inte redan nu. Så jag var himla nervös imorse och kände inte alls för att åka...

Men väl på plats i kurslokalen kändes det bra. Jag insåg ganska snart att samtliga personer i lokalen (31 kursdeltagare och 2 lärare) var tämligen blå personligheter vilket fick mig att känna mig väldigt hemtam och bekväm. Vi var av samma virke. Stillsamma människor som intog sina platser och började bläddra i kursmaterialet utan att ägna övriga personer i rummet särskilt mycket uppmärksamhet. Passar mig alldeles utmärkt. 😊

Vad som däremot inte passar mig överhuvudtaget var när lärarna sa att innan vi drog igång med teorin så ville de gärna veta vilka vi var, var vi kom ifrån och vad vi hade för relation till ämnet som kursen skulle behandla. 😵 Medan de första personerna presenterade sig satt jag och mätte avståndet till dörren med blicken. När det började närma sig min tur harklade jag mig gång på gång (vilket jag hörde ovanligt många andra också göra - det var nog ingen i sällskapet som kände sig särskilt bekväm med detta moment). Och jag lyckades faktiskt haspla ur mig några vettiga meningar. 👏

I matsalen blev jag faktiskt helt överrumplad. Dagens rätt var både vegetarisk(!) och allergivänlig(!), så den enda specialkost jag behövde få var en skål med sallad (för den som hörde till innehöll typ sockerärtor). Och killen som satt bredvid mig var vegan, så han fick betydligt mer specialanpassad mat än jag. Det kändes lite konstigt faktiskt, men på ett bra sätt. Sådant här får mig att älska Stockholm. 💖

Framåt slutet av kursdagen var all min energi slut. 😴 Den sista övningsuppgiften klarade jag inte av att göra överhuvudtaget, jag var så överstimulerad att jag inte ens förstod hur jag skulle börja uträkningen. Jag började faktiskt nästan gråta. 😵😱 Skönt att vi gick gå "hem" efter det...

Jag var trött som fan och kissnödig och hade brutit en nagel, så egentligen ville jag bara ta mig till hotellet och kollapsa. Men en vistelse i huvudstaden är inte komplett utan ett besök i Kawaii-butiken, så jag samlade mina sista krafter och stapplade iväg dit. Jag gick några varv och överväldigades av alla fina saker, innan jag till slut bestämde mig för ett par underbara regnbågsörhängen...

Sedan letade jag upp ett apotek för att hämta ut mer Imovane. Men då fick jag det jävliga beskedet att inget apotek har Imovane inne och att det inte finns någon information om när eller ens OM det kommer komma in mer, de är bara mystiskt borta och ingen vet varför. 😱😱😱 Helt jävla sjukt. (Är detta ett tecken från högre makter att jag ska ta tag i mitt tablett(miss)bruk kanske? 🤔) Så jag fick ta ett paket Zopiklon istället, vilket jag avskyr eftersom de tabletterna smular sönder i munnen och smakar fan. 😱 Men kvinnan på apoteket var jättesnäll och tipsade mig om att jag kunde dricka lite innan jag tog tabletten för att få den att glida ner lättare och även ta den tillsammans med typ äppelmos eller yoghurt istället för bara vatten för att minimera risken för äcklig smak. 👍

Mitt hotellrum är jättefint men inte särskilt mysigt. Det är grått och typ fyra meter i takhöjd. Jag kan inte låta bli att längta efter det personliga lilla rummet med kakelugnen i Vadstena...men detta är Stockholm och det funkar ju att sova i en natt.

Dessutom är jag så djävulskt trött att jag förmodligen inte kommer vara vaken mycket längre till. Jag kanske inte ens behöver sömntablett...

Jag har blivit medbjuden på en bussresa till Stockholm den 24 november. 🚌 Idag är sista dagen att meddela om en vill följa med eller inte. Jag har inte svarat än. Och det kommer jag inte göra heller. 

 

Först tyckte jag att det lät som en superbra idé. Speciellt eftersom alla som ska med är eller känner någon som är allergiker, så det råder totalt nötförbud på bussen - supersäkert alltså. 👍 

 

Men så tänkte jag ett varv till. Vad är den 24 november för dag? Det är lördag efter lön. Lördag efter Black Friday. Lördag exakt en månad innan julafton. 

 

Kommer jag vilja befinna mig i Stockholm en hel dag då?! 😱😱😱 (OBS, väldigt retorisk fråga.) 

 

Jag får panik bara jag tänker på det. Så...jag stannar hemma. Jag åker gärna på allergivänlig bussresa, men inte just dit just då.

När jag kom till jobbet imorse fann jag följande spammejl i inkorgen...