Malin the influencer

Ibland undrar jag om jag har lite häxkrafter eller något. 🤔 När jag gick hemifrån imorse studerade jag lamporna i trapphuset och reflekterade över att de var väldigt fina men att det var lite konstigt att det inte var samma sorts lampor på alla våningsplanen. När jag kom hem i eftermiddags var flera av lamporna utbytta, så nu är det samma stil på alla lampor i hela trapphuset. Det är nästan lite creepy. 😵


Idag fick jag bilder skickade till mig på en fyraårig kille här i stan som fått håret färgat rosa idag. Han ville ha det rosa för att JAG har rosa hår. Det gör mig alldeles rörd. Tänk att jag har så stort inflytande på små barn, det känns lite otippat, men trevligt. 😊

Det nya expansionspaketet till Sims släpptes idag också, så jag har spelat typ ända sedan jag kom hem (vilket är anledningen till att jag är vaken så här sent 😉) och jag fasar för hur det ska gå med min studiedisciplin i helgen...

PS. Jag mår lite bättre idag. Imorse kändes det sådär, men nu känns det lite ljusare.

Tårar


Den positiva trenden är bruten. Idag har jag gråtit. 😢 En reaktion på orättvis behandling. Känner mig fortfarande dämpad. 😔 Hoppas att det känns bättre imorgon.

Första psykologbesöket

Jag var helt slut när jag släpade mig upp imorse efter den ångestladdade vaknatten. Och att ta pendeltåget till Linköping mitt i morgonrusningen gjorde mig varken piggare eller mer avslappnad. 

Jag var förstås ute i extremt god tid och anlände till psykmottagningen typ trekvart innan min inbokade tid. Jag fick fylla i ett sådant där vedervärdigt självskattningsformulär och gradera olika aspekter av mitt mående på en sifferskala, något jag alltid upplevt som totalt meningslöst. Extra meningslöst blir det med tanke på att det bara baseras på de senaste två veckorna - en period då jag mått orimligt bra psykiskt. Så det vete fan vad de får ut av det där formuläret. Men men...de ville ju ha det. 😒

Jag har ju varit i kontakt med psykiatrin i perioder sedan jag var i femtonårsåldern men ofta fått kämpa för att bli tagen på allvar och överhuvudtaget få hjälp. Den känslan förstärktes idag. Inte nog med att jag fått vänta femton jävla månader från bedömningssamtal till terapistart - jag blev fan bortglömd i väntrummet imorse! 😱 Receptionisten hade lovat att komma och hämta mig när det blev min tur och visa mig till rummet för videolänkssamtal. Men när klockan passerat min utsatta tid med sju minuter gick jag bort till henne och gav henne en frågande blick - och då spratt hon till och erkände att hon glömt bort mig.

Något liknande hände när jag var 18 och gick min första KBT-behandling inom vuxenpsykiatrin. Inte att jag blev bortglömd, ärendet innan drog bara ut på tiden så terapeuten blev lite sen, men effekten var densamma - jag blev sittande i väntrummet utan att någon brydde sig om mig. Den gången bröt jag ihop totalt när terapeuten väl kom och vårt samtal den dagen handlade nog mer om min känsla av svek och övergivenhet än om det vi skulle ha pratat om. Idag bröt jag inte ihop. Jag bara suckade lite och blev kanske lite brysk och korthuggen i tonen mot receptionisten. Jag är äldre nu och (för ögonblicket) mer stabil.

Ingen bra start alltså. Men när jag väl blev ensam i rummet med psykologen på skärmen framför mig och i hörlurarna kändes det lite bättre. På irritationsfronten alltså. Men jag var fortfarande på helspänn, jag tror inte att jag slappnade av en enda gång under hela samtalet. Att prata via videosamtal är ju heller ingen höjdare för mig - och att anslutningen bröts mitt i en känslosam redogörelse gjorde ju inte saken bättre. Psykologen verkar dock snäll och kompetent. När jag fick veta namnet på min psykolog var jag tacksam över att det var en kvinna, som jag önskat, men efter att ha snokat upp henne i sociala medier blev jag ängslig över att hon var så ung och snygg - jag känner mig liksom mer bekväm med tanter som är betydligt äldre än mig, hur skulle jag kunna öppna mig för den här människan?! 😱 

Men det gick förvånansvärt bra, hon utstrålade en trygghet som gick hem hos mig ganska omedelbart. Sedan vete fan om jag fick ur mig något vettigt ändå. Hon hade läst mina journalanteckningar och konstaterat att det inte fanns så mycket information där (ytterligare ett tecken på att psykiatrin skiter i mig - de bryr sig inte ens om att dokumentera ordentligt) så jag fick berätta mitt livs historia med fokus på de jobbiga bitarna. Vilket tog jävligt mycket energi. Jag kände mig helt dränerad efteråt men vet inte om jag lyckades trycka på rätt saker i min berättelse. Vad är mitt grundproblem? Vad vill jag ha hjälp med? Vilket är mitt mål med den här behandlingen? Jag har liksom inget vettigt svar. Hon verkade tolka det som att nedstämdheten är ett större problem än ångesten, men jag vet inte om jag håller med om det. De växelverkar ju liksom, så det känns som en hönan-eller-ägget-frågeställning att spekulera i vilket problem som föder det andra.

Nästa vecka ska vi göra en diagnostisk utvärdering. Det låter skitläskigt! 😱 Jag är rädd för att hon ska komma med en massa konstiga och kränkande teorier, som psykologen på vårdcentralen... 😖 Redan idag började hon prata om stämningsujämnamde mediciner som jag aldrig hört talas om, men där sa jag faktiskt ifrån - jag vill inte mixtra med min medicinering, jag vill få psykologiska redskap för att hantera mina känslor.

Jag är nervös inför nästa vecka och jag lämnade mottagningen med en förvirrad känsloblandning av lättnad, oro, utmattning, sorg...


Tillbaka hemma i Norrköping besökte jag Psykiatriska veckan igen. Jag hade tagit en semesterdag från jobbet för att dagen skulle bjuda på så många intressanta föreläsningar. Men förmiddagen gick ju bort till psykologbesöket och av eftermiddagens tre föreläsningar orkade jag bara gå på den första - sedan gick jag hem och lade mig... 😴 Jag har legat i sängen ända sedan dess, men jag har inte lyckats somna än. Jag har legat och läst och försökt sortera mina intryck från morgonen. Nu blir det dock sömntablett. Natti!

Kan inte sova


Gaaaahh, vad jag hatar att inte kunna sova! 😱 Har varit vaken i typ en timme nu och tvivlar på att jag kommer lyckas somna om innan det är dags att gå upp. Jag är så jävla nervös för att börja i terapi igen! Fan fan fan.

Nu är det Psykiatriska veckan!

Idag inleds Psykiatriska veckan och i år ligger mycket fokus på HBTQ, vilket jag tycker är helt fantastiskt. Det behövs verkligen lyftas fram att vi HBTQ-personer har en högre tendens att må psykiskt dåligt än de som passar in i heteronormen. 
 
Jag hann tyvärr bara gå på en enda aktivitet idag, eftersom större delen av programmet ligger på dagtid. Men ett panelsamtal hann jag med att lyssna på i alla fall, om ungas psykiska ohälsa, och det var jättebra. 
 
Två tjejer från Pride-familjen var närvarande och jag mötte ytterligare en på vägen ut. Jag stannade inte direkt för att prata med någon av dem, jag bara hälsade och så var det bra med det. Men jag blev glad att se dem i alla fall. 
 
Imorgon bitti har jag mitt första samtal med min nya psykolog via videolänk. Det känns sådär, jag är skitnervös och vet inte alls vad jag vill eller borde prata om. Det känns som att jag kommer totalt oförberedd till ett superviktigt prov och det känns verkligen inget vidare. Jag kan bara hoppas att hon är en sådan där person som har förmågan att lirka ur mig saker när jag låser mig...

Idag känner jag livet i mig 💖


Idag har jag känt mig så full av liv hela dagen. En härlig känsla. Jag är så uppfylld av allt spännande jag fått lära mig på kursen, så glad över att vara hemma och tillbaka i vanliga rutiner igen, så otroligt tacksam över att alls vara vid liv och kunna andas. ❤

Jag inledde dagen med en stor seger - jag satte gubbslemmet som brukar kalla mig Hjärtat på plats. När han sa "Hej Hjärtat" rättade jag honom och sa lite halvsträngt att "Malin heter jag" och då upprepade han lite förläget "Malin" och jag kände mig så himla bäst. I typ ett halvår har jag stört mig på hans härskartekniker och nu vågade jag äntligen säga ifrån. Heja mig! ✊

Det var lite halvhysteriskt att jobba de första timmarna imorse, när jag var tvungen att gå igenom alla mejl och papper som tornat upp sig under mina två dagar i Stockholm. Men det gick bra, jag förlorade varken humör eller förstånd. 👍 Jag kände mig till och med peppad, det är en så härlig känsla att vara viktig och behövd och efterfrågad. 😊

Jag tog mig glatt an ett oplanerat uppdrag som tog nästan halva dagen, och jag fick beröm för att jag löste det så snyggt och snabbt. 😊 Och ändå hann jag avsluta ett bokslut som jag trodde inte skulle bli klart förrän imorgon. Jobbade över en stund gjorde jag också av bara farten. 😉

Det var mörkt och lite regnigt när jag gick hem, men jag njöt ändå. Njöt av att kunna dra ner den friska luften i lungorna, svänga med mina vackra regnbågsreflexer i mörkret, handla i den välbekanta närbutiken och slutligen få komma hem. 💖

Nu ligger jag hemma i sängen, alldeles för uppspelt för att kunna somna. Men det löser sig väl så småningom. Natti natti! 🌸

Fan ta er!


Tågresan hem från Stockholm blev allt annat än angenäm. Strax efter Södertälje kände jag det i luftvägarna. Jordnötter. Någon i min vagn åt någonting med jordnötter i. 

Jag tror att jag lyckades lokalisera fanskapet (en man som satt och åt någonting som var misstänkt likt en Snickers) men jag stannade inte för att få klarhet i det. Jag samlade ihop mina saker och flydde ut ur vagnen. När jag kommit i säkerhet rotade jag med darrande händer och stigande panik fram mina akutmediciner. 

Och sedan var det bara att vänta, först på att medicinerna skulle börja verka och sedan på att tåget skulle ta sig fram till Norrköping (jag tror aldrig jag har varit med om en tågresa som känts så lång). Jag messade syrran och ringde till mamma när jag började känna mig säker på att det skulle gå bra, ville inte oroa dem innan dess. Och nu är jag hemma i säkerhet igen. 

Jag blir så jävla rädd och ledsen och arg på att sådant här ska få hända. Fan ta er som äter jordnötter i offentliga miljöer! Dra åt helvete! Må ni dö en utdragen och plågsam död... 😡😡😡

En lång dag i huvudstaden

Det har varit en lång och intensiv dag idag. Nu ligger jag nedbäddad i en hotellsäng i Stockholm och känner mig helt dränerad på energi. 😴

Jag har sett fram emot att åka till Stockholm och gå på kurs, men jag var inte riktigt mentalt inställd på att det skulle bli redan nu - även om datumen varit bestämda länge har det liksom känts som att det är någonting jag ska göra "senare", inte redan nu. Så jag var himla nervös imorse och kände inte alls för att åka...


Men väl på plats i kurslokalen kändes det bra. Jag insåg ganska snart att samtliga personer i lokalen (31 kursdeltagare och 2 lärare) var tämligen blå personligheter vilket fick mig att känna mig väldigt hemtam och bekväm. Vi var av samma virke. Stillsamma människor som intog sina platser och började bläddra i kursmaterialet utan att ägna övriga personer i rummet särskilt mycket uppmärksamhet. Passar mig alldeles utmärkt. 😊


Vad som däremot inte passar mig överhuvudtaget var när lärarna sa att innan vi drog igång med teorin så ville de gärna veta vilka vi var, var vi kom ifrån och vad vi hade för relation till ämnet som kursen skulle behandla. 😵 Medan de första personerna presenterade sig satt jag och mätte avståndet till dörren med blicken. När det började närma sig min tur harklade jag mig gång på gång (vilket jag hörde ovanligt många andra också göra - det var nog ingen i sällskapet som kände sig särskilt bekväm med detta moment). Och jag lyckades faktiskt haspla ur mig några vettiga meningar. 👏


I matsalen blev jag faktiskt helt överrumplad. Dagens rätt var både vegetarisk(!) och allergivänlig(!), så den enda specialkost jag behövde få var en skål med sallad (för den som hörde till innehöll typ sockerärtor). Och killen som satt bredvid mig var vegan, så han fick betydligt mer specialanpassad mat än jag. Det kändes lite konstigt faktiskt, men på ett bra sätt. Sådant här får mig att älska Stockholm. 💖


Framåt slutet av kursdagen var all min energi slut. 😴 Den sista övningsuppgiften klarade jag inte av att göra överhuvudtaget, jag var så överstimulerad att jag inte ens förstod hur jag skulle börja uträkningen. Jag började faktiskt nästan gråta. 😵😱 Skönt att vi gick gå "hem" efter det...

Jag var trött som fan och kissnödig och hade brutit en nagel, så egentligen ville jag bara ta mig till hotellet och kollapsa. Men en vistelse i huvudstaden är inte komplett utan ett besök i Kawaii-butiken, så jag samlade mina sista krafter och stapplade iväg dit. Jag gick några varv och överväldigades av alla fina saker, innan jag till slut bestämde mig för ett par underbara regnbågsörhängen...


Sedan letade jag upp ett apotek för att hämta ut mer Imovane. Men då fick jag det jävliga beskedet att inget apotek har Imovane inne och att det inte finns någon information om när eller ens OM det kommer komma in mer, de är bara mystiskt borta och ingen vet varför. 😱😱😱 Helt jävla sjukt. (Är detta ett tecken från högre makter att jag ska ta tag i mitt tablett(miss)bruk kanske? 🤔) Så jag fick ta ett paket Zopiklon istället, vilket jag avskyr eftersom de tabletterna smular sönder i munnen och smakar fan. 😱 Men kvinnan på apoteket var jättesnäll och tipsade mig om att jag kunde dricka lite innan jag tog tabletten för att få den att glida ner lättare och även ta den tillsammans med typ äppelmos eller yoghurt istället för bara vatten för att minimera risken för äcklig smak. 👍


Mitt hotellrum är jättefint men inte särskilt mysigt. Det är grått och typ fyra meter i takhöjd. Jag kan inte låta bli att längta efter det personliga lilla rummet med kakelugnen i Vadstena...men detta är Stockholm och det funkar ju att sova i en natt.




Dessutom är jag så djävulskt trött att jag förmodligen inte kommer vara vaken mycket längre till. Jag kanske inte ens behöver sömntablett...


Julstämning i november

Idag har syrran och jag shoppat och julpyntat och lyssnat på julmusik och ätit lussekatter. 🎄 Och så har jag faktiskt varit duktig och pluggat lite. 👍 En mycket fin och mysig novembersöndag. 😊



November är verkligen vacker i år. 💖

Nu är julgranen på plats i mitt sovrum...

...och i vardagsrummet. 🎄

Orimligt välmående

Jag mår så orimligt bra just nu. Tycker liksom att livet är allmänt trevligt, trots att det är höst och jag "borde" vara deprimerad. Men trött är jag, jävligt trött. Idag sov jag till en bit in på eftermiddagen och när jag väl gick upp satte jag mig och spelade Sims, istället för att gå upp tidigt och plugga som jag tänkt. Men men...jag behövde lite återhämtning, har känt mig som en zombie i flera dagar. 😴 Och nu är jag på teatern, för att ytterligare fylla på med positiv energi. Och imorgon ska syrran och jag julpynta. 😊🎄 Förhoppningsvis blir det lite pluggande också...




Allergivänlig men inte ångestvänlig

Jag har blivit medbjuden på en bussresa till Stockholm den 24 november. 🚌 Idag är sista dagen att meddela om en vill följa med eller inte. Jag har inte svarat än. Och det kommer jag inte göra heller. 
 
Först tyckte jag att det lät som en superbra idé. Speciellt eftersom alla som ska med är eller känner någon som är allergiker, så det råder totalt nötförbud på bussen - supersäkert alltså. 👍 
 
Men så tänkte jag ett varv till. Vad är den 24 november för dag? Det är lördag efter lön. Lördag efter Black Friday. Lördag exakt en månad innan julafton. 
 
Kommer jag vilja befinna mig i Stockholm en hel dag då?! 😱😱😱 (OBS, väldigt retorisk fråga.) 
 
Jag får panik bara jag tänker på det. Så...jag stannar hemma. Jag åker gärna på allergivänlig bussresa, men inte just dit just då.

Japanskt spam

När jag kom till jobbet imorse fann jag följande spammejl i inkorgen... 
 
 
...och jag blev bara SÅ lycklig! 😍😍😍 
 
 
Så ett tips till alla som vill spamma mig...skriv på japanska! 😉