En ny Pride-familj?

Första inlägget med nya/uppdaterade blogg-appen. Om ni kan läsa det här så har jag uppenbarligen lyckats skapa och publicera ett inlägg. 😜

Jag är fortfarande sjuk, men gick ändå och jobbade i fredags. Har sovit mycket i helgen och det känns som att det går åt rätt håll, men väääldigt långsamt. 🤒 Jag hade tänkt gå på en konståkningsshow igår, men jag orkade inte, jag låg hemma och sov istället. Idag har syrran och jag bakat pepparkakor. De blev lite brända, men det gör inget. Det var mysigt i alla fall. ❤

Mitt psykiska mående har pendlat rätt rejält de senaste dagarna. Torsdagen började exempelvis i tårar och slutade i lättnad. Att jag inte mår helt bra fysiskt gör mig extra skör även psykiskt.

Jag var på ett viktigt möte i torsdags kväll. Ett första uppsamlingsmöte för oss som vill vara med och se till att det blir en pridefestival i Norrköping även 2018. En stor sorg för mig ända sedan i juni har varit att somliga personer i Pride-familjen beslutade att föreningen skulle läggas ner och att ingen festival skulle anordnas nästa år. Så det kändes väldigt skönt att ett sådant här möte blev av och att det dök upp så fina och engagerade personer.

Jävligt nervös var jag förstås inför att gå på mötet. Jag kände bara en person där och jag hade ingen aning om hur många fler som skulle dyka upp. Men det gick bra. Jag sa visserligen inte så mycket, men jag tror inte att det gjorde så mycket. När jag skulle gå fick jag kramar av två personer.

En skitjobbig grej var att det var ett litet barn där. Jag är så himla dålig med barn! Får panik och vet inte alls hur jag ska bete mig. Herregud, det är tillräckligt jobbigt att umgås med VUXNA som jag inte känner...! Och av någon outgrundlig anledning utsåg denna främmande lilla 3,5-åring MIG av alla människor där i lokalen till sin speciella kompis för kvällen. Så hen satt bredvid mig och sedan mittemot mig och pratade med mig under större delen av mötet och jag visste inte alls vad jag skulle säga eller göra. Jag märkte hur himla bra alla andra var på att interagera med mötets yngsta deltagare, så jag kände mig rätt kass - och förundrad över att hen trots allt fortsatte vända sig till mig.

Nästa möte blir om en månad ungefär. Och jag både hoppas (för festivalens skull) och inte hoppas (för min ångests skull) att det dyker upp ännu fler engagerade människor då. Är detta min nya Pride-familj? Kommer jag att känna mig hemma och trygg med dem så småningom? Jag hoppas det. ❤

Deppig Lucia

Idag är det både Lucia och Taylors födelsedag. Jag hade tänkt klä upp mig i nya vita koftan och ha glitter i håret på jobbet idag. Men koftan ligger i garderoben och det nyinköpta glittret ligger fortfarande i sin förpackning och själv har jag legat i sängen och sovit typ hela dagen. Jag har inte ens fått iväg någon liten grattishälsning till Taylor. Och jag har inte kollat på något Lucia-tåg, inte ens på teve. Det känns som en tämligen misslyckad 13 december för min del. 😔


Kvällskrasch

Har tagit en Imovane nu. Första gången på över tre veckor. Men jag har sådan ångest ikväll, det fanns inte mycket annat att göra. Jag måste ju få sova, så att jag kan bli frisk snart. Pallar inte att vara sjuk, vill tillbaka till jobbet. Vardag, rutiner, stabilitet...jag mår inte bra utan det.


Så sjuk är Malin i midvintertid...

Den första riktiga vinterdagen, med ett tjockt snölager som täcker marken och taken så vackert - och så ligger jag hemma och är sjuk! 😣


Lite melankoli och nostalgi

Idag är det min namnsdag och jag har även somnat 20 nätter i rad utan Imovane. Ändå kände jag mig rätt låg imorse. Har sovit större delen av dagen, jag är förmodligen (på väg att bli) lite sjuk. Nu ikväll har jag tittat på Nobelfesten på teve. En rätt lugn dag alltså. Och jag tänker melankoliskt tillbaka på den 10 december förra året, när jag såg den allra sista föreställningen av La Cage aux Folles i Norrköping (sedan såg jag den visserligen fem gånger i Linköping också under våren, men ändå). Så mycket bättre livet var då, för ett år sedan, när kissen fortfarande levde och jag kände mig någorlunda trygg i min tillvaro. Det har hänt så mycket skit sedan dess, 2017 har faktiskt varit ett av de värsta åren i mitt liv. Så jag drömmer mig gärna tillbaka till den tiden när jag sprang på musikal 1-2 gånger i veckan och fick små rus av lycka. 
 
Här kommer en liten nostalgisk bildkavalkad från mitt musikalnördande (ej i kronologisk ordning)... 
 
 

Vilse i teknikdjungeln

Jag har haft min dator i över sju år nu och den börjar sjunga på sista versen. Det har den väl egentligen gjort ett bra tag, men jag har förträngt det - dels för att jag älskar den och dels för att jag inte gillar förändringar. Men nu måste till och med jag inse att det är dags för en ny.


Jag kan inte ett skit om teknik, så jag har fått läsa på lite. Har kommit fram till vilken typ av processor och hårddisk som är lämpligast för mig (applåd på det, tack). Vill helst ha en stationär dator, men blir helt svettig av alla kombinationer och valmöjligheter, så jag tror att det får bli en bärbar igen trots allt (även om jag i princip aldrig använder den någon annanstans än vid skrivbordet).

Har gjort några googlingsturer genom teknikdjungeln de senaste dagarna utan några andra resultat än stigande panik och viss besvikelse. Det finns hur många datorer som helst, men de är antingen för dåliga eller för dyra eller för fula...och alla har Windows 10, vilket jag HATAR! 😓

Men idag blev jag kär. En bärbar dator med rätt prestanda, ett märke jag känner till och tycker om, rimligt pris (någonstans mittemellan billigt-skräp-som-kommer-krascha-så-fort-garantin-löpt-ut och hutlöst-dyrt-teknikmonster) och den är så himla fin - den är ROSA! 😍

MEN. Den har ingen DVD-läsare. 😒 Det verkar vara rätt vanligt att nya datorer inte har det. Varför det?! Hur ska en då kunna spela spel?!? 😣

Min förälskelse i den rosa datorn var dock så stark att jag nästan tänkte köpa den ändå. Mitt omdöme var uppenbarligen inte helt hundra, så jag lade ner datorletandet för idag.

Det är ju ingen brådska. Min nuvarande dator är visserligen oerhört frustrerande att jobba med, men den har ju inte kraschat - än.

Tips på bra ny dator (stationär eller bärbar) för skrivande, surf, enklare bildredigering och en del spelande mottages tacksamt! 💖


Lilla Malin på julbord

Det är verkligen en pärs att gå på julbord, även om vi hade himla trevligt. Idag kom jag till jobbet en och en halv timme senare än vanligt, med en dunkande huvudvärk som kändes som baksmälla. Ett resultat av att jag var uppe ovanligt sent inatt och var på helspänn hela kvällen.


Det var fullpackat med folk i lokalen. Och jag och mina kollegor blev tilldelade ett bord precis framme vid scenen, vilket ju alltid är riskabelt i sådana här sammanhang, och blev informerade om att vi skulle välja ut någon vid bordet som skulle vara med i en tävling senare. Så jag gick ju omedelbart in i panikläge. Men jag fick en kollega mellan mig och scenen, och vår översociala praktikant tog på sig tävlingsuppdraget. Puh!

Jag svarade "juice, tack!" flera gånger på servitrisens fråga om vad jag ville ha att dricka. Och hon upprepade "juice" och försvann iväg. Men lik förbannat kom hon tillbaka och ställde ner en julmust framför mig på bordet. Vilket jag inte kan dricka, för jag får ont i magen då. Min första tanke var förstås att bara låta den stå där hela kvällen och bara dricka vatten istället. Men kollegorna lade märke till mitt dilemma och uppmanade mig att säga till. Så då gjorde jag faktiskt det, jag påkallade servitrisens uppmärksamhet och förklarade att hon gett mig fel. Kände mig jättedum, men samtidigt lättad över att få in ett glas apelsinjuice till slut. Satt där och drack nöjt med ett sugrör, medan de flesta andra pimplade i sig alkohol ur höga vinglas.

Showen inleddes med ett "upprop" där alla företagsnamnen ropades ut från scenen och respektive sällskap förväntades svara med jubelrop. Fullt ångestpåslag igen. Och inte blev det bättre av att konferencieren kommenterade responsen. Hon påtalade att vi vid vårt bord verkade vara väldigt försiktiga, vilket kanske är bra eftersom vi håller på med bokföring. Allmänt skratt. Jobbigt.

Eftersom vi satt precis vid scenen hade jag en strålkastare riktad rakt mot mig så fort det hände något uppe på scenen. Och jag var förstås extremt medveten om hur väl jag syntes just då och att allas blickar var riktade just åt det hållet...

Vartefter kvällen gick och alkoholen flödade allt ymnigare steg både förväntan från scenen och villigheten bland publiken att publiken skulle involveras allt mer i underhållningen. Allsång till välkända schlagers och händerna i luften och upp och ner på stolen och gunga fram och tillbaka... Jag satt stel som en pinne hela tiden men försökte le lite för att inte verka alltför oartig och uttråkad, för det var jag absolut inte, jag bara föredrar att ta del av underhållning på mer stillsamma sätt...

Jag fick inte min specialbeställda mat förrän de andra varit och hämtat sin varmrätt (efter cirka två timmar). Jag borde tydligen ha beställt en förrätt också om jag hade velat ha något att äta medan de åt det kalla...men hur skulle jag kunna veta det och varför sa de inget om det när vi bokade?! Nåväl...maten var väldigt god när den väl kom. Och jag blev absolut mätt av den, vet inte om jag hade orkat förrätt och efterrätt också.

Allt mitt juice- och vattendrickande under kvällen gjorde mig förfärligt kissnödig, men jag lämnade inte min stol (min tillfälliga trygghetszon) under hela kvällen och lyckades faktiskt hålla mig tills jag kom hem vid halvelvatiden (men vid det laget var det verkligen kris).

Även om mycket såklart var skitjobbigt, är jag glad att jag följde med. Det är roligt att göra lite andra saker med kollegorna. Att få klä upp sig och gå ut en kväll och äta god mat och prata om allt möjligt. Och visst är det en upplevelse att gå på julbord med show, även om det uppenbart främst är riktat till en mer utåtriktad, köttätande och alkoholkonsumerande publik... 😜


Nätlös

Jag kunde inte blogga igår kväll, för nätet bara tvärdog här hemma vid halvsjutiden. Jag var mitt i ett avsnitt av Temptation Island när det hände (ja, jag tittar på den skiten, det började som ett potentiellt analysobjekt i genuskursen och sedan fastnade jag - och nu tittar jag slaviskt varje vecka). Jag var nog rätt trött, för jag orkade inte lista ut hur jag skulle få igång det igen. Men herregud, vad hjälplös en blir utan Internet! Jag kunde ju inte göra NÅGONTING i princip. Till slut plockade jag fram en bok jag länge tänkt läsa om, och sedan somnade jag.


Nu har jag fått igång nätet igen (uppenbarligen) och sitter och väntar på att det ska bli dags att gå iväg och äta julbord med kollegorna. 😊


Besök hos mormor

Idag har jag sovit större delen av dagen. 😴 Vi var och hälsade på mormor på demensboendet igår, och jag var nog mer nervös inför det än jag trodde. Men det hade jag inte behövt vara. Hon verkade må bra, lägenheten var jättefin och personalen hur gullig som helst. Och hon kände igen oss och blev verkligen glad över att se oss. Det kändes så fint. ❤


Lättnaden är enorm. Och mitt sovmaraton idag är förmodligen en effekt av att spänningen släppt. Jag känner mig lite ljusare till sinnes också. Hoppas att det håller i sig...

Tretton nätter i rad utan Imovane nu. 😊

Små ljus i mörkret

Jag får väl säga att det är lite bättre idag, jag är visserligen väldigt dämpad men jag storgråter inte i alla fall.


Taylors nya album finns på Spotify från och med idag. En av lärarna på genuskursen meddelade att jag fick högsta betyg på hemtentan. Och nu ikväll har jag varit på teatern och sett en komedi.

Jag är inte riktigt i rätt sinnesstämning för att till fullo uppskatta dessa vackra ting, men de har absolut bidragit till att göra den här dagen lite ljusare för mig.


Mera mörker

Jag mådde skitdåligt igår kväll. Fick en panikattack. Grät och chattade med Mind större delen av kvällen. Vi kom inte fram till så mycket, men det var skönt att få ventilera en del saker i alla fall. Hade nästan tänkt stanna hemma idag, för jag är inte i något vidare skick, men gick till kontoret i alla fall - bättre att hålla mig sysselsatt och omgiven av människor än att ligga hemma och gråta och tänka mörka tankar.