Varför är människor så jävla dumma i huvudet?!

Imorse vaknade jag tidigt och var redo att gå hemifrån redan kvart över sex. Men det gick inte att låsa ytterdörren. Varken från insidan eller utsidan. Provade att sparka, som väktaren sa åt oss i lördags, men det fungerade inte imorse.

Ringde jouren och förklarade situationen (inklusive väktarbesöket i lördags) och krävde att de skulle skicka en LÅSSMED nu meddetsamma. Någon halvtimme senare kom...en ny väktare. 😫 Och han hade sönder mammas extranyckel. Och konstaterade att det behövde komma en låssmed (no shit, Sherlock).

Efter ytterligare väntan ringde en gubbe från låssmeden och hade fått allting totalt om bakfoten. Han trodde att jag var utelåst och fattade heller inte att jag ringt via hyresvärdens jour utan enligt honom var jag en privatperson som skulle behöva stå för kostnaden själv. Så jag blev tvungen att få tag i en av våra kontakter hos hyresvärden och be henne ringa direkt till den där gubben och förklara situationen hon också.

Då gick budskapet visst äntligen (nästan) fram och typ två timmar (och ytterligare några samtal) efter att jag börjat jaga hjälp kom äntligen en riktig låssmed. Och han konstaterade att dörren var felmonterad, och han hade med sig grejer för att fixa till det. Och vi fick nya nycklar.

So far, so good. Men när jag var framme på jobbet (tio över nio istället för tjugo i sju som jag tänkt) hade jag ett missat samtal och ett SMS från låssmeden. De nya nycklarna innehöll visst inte den elektronik som är nödvändig för att vi ska kunna öppna port och postbox. Och när jag påpekade att det ju var det som gått sönder på nycklarna - att taggen lossnat och att jag både berättat detta och mejlat bild till hyresvärden - och antagit att det var det de skulle fixa så hade de visst inte alls uppfattat det så.

Låssmeden kommer komma igen imorgon och installera taggar i nycklarna. Och så länge får vi låna hyresvärdens extranyckel, som syrran var och hämtade under eftermiddagen. Och har taggarna blivit skadade kommer vi bli tvungna ersätta(!) det.

Behöver jag tillägga att jag har gråtit massor idag? Jag orkar inte med sådant här skit. Att det överhuvudtaget uppstår den här typen av problem borde inte kunna hända. Och när det ändå händer borde det bara vara att ringa ETT samtal och så kommer någon och löser det. Det är helt sjukt att en ska behöva ringa och jaga massor av olika människor och argumentera och verkligen KRIGA för att få hjälp - och så blir det inte bra i alla fall. Varför är människor så jävla dumma i huvudet?!
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sovsöndag


Idag har jag sovit nästan hela dagen. 😴 Det var skönt, men det sjuka är att jag fortfarande känner mig trött. Så...jag kommer nog fortsätta sova snart. 😴
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Besök av väktare

Idag har vi haft besök av en väktare här hemma. Inte så dramatiskt som det låter dock.

Ända sedan vi fick de nya elektroniska låsen har vi haft problem med dem, och det har blivit ännu värre sedan den nya säkerhetsdörren installerades i våras. Numera är det lite som att vinna på lotteri om dörren faktiskt går att låsa / låsa upp relativt friktionsfritt. I förmiddags gick det inte alls, så då tog syrran tag i saken på allvar och ringde X antal nummer hos hyresvärden - journumret låg nere, ingen jobbade helg, och på det nummer man hänvisade till hade de ingen aning om att de hade ansvar för vår fastighet... Syrran fick tag i vår vanliga kontakt hos hyresvärden, som hade semester och befann sig ute på landet. Hon suckade över de "jävla sommarvikarierna" och gick all in för att hjälpa oss. Efter att ha bollats fram och tillbaka mellan henne och nämnda jävla sommarvikarier (som var både ohjälpsamma, byråkratiska och allmänt dumma i huvudet och fick mig att börja gråta) återkopplade hon till slut till oss att vi skulle få hjälp. Vi förväntade oss en låssmed och blev mycket förvånade när det dök upp en väktare. Men han var väldigt snäll och hjälpsam och konstaterade att det inte var något fel på själva låset men att dörren var lite felmonterad vilket orsakade problemen. Jag kan knappt i ord uttrycka vilken lättnad det var att få höra någon utomstående bekräfta att det faktiskt ÄR något fel på dörren/låset och att det inte är oss det är fel på. För varje gång vi felanmält eller klagat över låskrångel har vi mer eller mindre blivit idiotförklarade och det har antytts att vi säkert har "fel teknik" när vi vrider om nyckeln och kanske borde be någon av grannarna visa oss hur vi ska göra...som att vi inte skulle vara kapabla att öppna en jävla dörr?! Men nu kommer alltså denna vänliga själ och bekräftar det vi sagt hela tiden.

Jag är oerhört tacksam mot denna väktare, som hela tiden bemötte oss vänligt och respektfullt och hjälpte oss att lösa problemet både på kort sikt (att sparka på dörren samtidigt som en vrider om nyckeln - jag skrattade när han sa det, men det fungerar faktiskt) och på lång sikt (han skulle rapportera in felet och se till att det kommer en låssmed till oss).

Jag är även tacksam mot vår kontakt hos hyresvärden, som offrade flera timmar av sin semester åt att se till att vi fick hjälp. Hon ringde tydligen och läxade upp sommarvikarierna och hon ringde och återkopplade till oss flera gånger för att vi skulle få veta hur det gick och vad som var på gång. 

Men mest tacksam är jag mot syrran. Jag hade aldrig klarat av att ringa alla dessa människor och förklara och argumentera och skälla när så behövdes. Men min supersyster klarar allt. ❤
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Haveri

I torsdags bröt jag ihop på jobbet, kunde liksom inte sluta gråta. Natten till fredag sov jag cirka 12 timmar men kände mig fortfarande trött efteråt. Kombinationen att ha mens och vara utarbetad är inte helt optimal... 😒

Igår morse gick min hemnyckel sönder (jag hatar dessa elektroniska nycklar, det har fan bara varit problem med dem ända sedan vi fick dem!) och jag insåg panikslaget att jag inte skulle ha möjlighet att få den utbytt på sisådär en vecka. 😱 Men jag får låna mammas extranyckel så länge. 💖


Igår kväll tvingade jag mig själv att vara vaken jättesent för att se det episka himlafenomenet blodmåne (århundradets längsta dessutom) och planeten Mars tillsammans. Men jag såg ingenting alls och jag kände mig så jävla besviken. Detta fenomen kommer aldrig upprepas inom min livstid och jag SÅG INGENTING. 😫
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tillfälligt uppsving i nedstämdheten

Idag har jag fått både lön och mens. Jackpott! ✌ Jag har känt mig nedstämd i flera dagar nu (inklusive idag) men imorse upplevde jag ett tillfälligt uppsving vid insikten om denna dubbelvinst, plus att jag kände mig som värsta Disney-prinsessan när jag hade harar skuttande omkring mig på väg till jobbet...










Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Verbalt attackerad av gubbe

"Och så kommer det en jävel till! Med juridikutbildning. Det är jag säker på att du har! Eller socionomutbildning. Och så den där jävla..."

Detta vrålade en gubbe efter mig imorse. Vet inte om han var psyksjuk eller påverkad eller båda delarna. Han såg rätt nergången ut och jag kan förstå om han är jävligt bitter över hur mycket han uppenbarligen har fuckat upp sitt liv, men vad jag däremot inte kan förstå är hur det rimligtvis skulle kunna vara MITT fel.

Visst fattar jag att det inte var något personligt mot mig, han skulle förmodligen ha vrålat åt vem som helst som råkade komma i hans väg. Men nu blev det jag (det är liksom inte så många andra ute och rör på sig vid sjutiden på morgonen såhär i semestertider). Och jag tar väldigt illa vid mig när människor är otrevliga och högljudda mot mig. Men jag ringde till syrran och pratade med henne resten av vägen till jobbet, och när vi slutade prata kände jag mig inte skärrad längre.

Det var dock obehagligt att passera samma plats på hemvägen i eftermiddags. Inte för att jag egentligen befarade att han skulle stå kvar där och skrika åt mig igen, men det var liksom känslan. En negativ association. Men jag klarade det. Och tur är väl det, för om jag ska börja undvika den platsen blir det en himla omväg till och från jobbet.
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Söndagsarbete

Det var en himla mysig promenad hit till kontoret nu på morgonen. Så lugnt och stilla och svalt - och massor av fåglar. 😊

Och eftersom jag ser ut att bli ensam här idag kan jag lyssna på Pansy Division... 😉

Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ännu en mardröm

Nu är det andra dagen i rad jag vaknar vid femtiden på morgonen av en mardröm relaterad till min stundande stockholmsresa. 😵 Nattens mardröm var ännu tydligare än den förra. Jag drömde att jag checkade in på hotellet och sedan blev kvar där hela dagen och inte förrän på kvällen kom ihåg att jag skulle gå på Pride-aktiviteter. Och den andra dagen missade jag att checka ut från hotellet i tid för att jag var så uppslukad av den dagens Pride-aktiviteter. Antar att detta handlar om en oro för att någonting ska gå på tok... Kära nån, ska det vara såhär resten av månaden nu, med mardrömmar varje natt?! Hoppas verkligen inte det. 😱

När jag gick och handlade i förmiddags såg jag förresten en stor svart sjöfågel med lång näbb, som mamma hjälpte mig att identifiera som en skarv. Jag vet inte riktigt vad det är med mig och fåglar, det verkar nästan som att jag håller på att bli någon slags fågelskådare. 😉

Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Regn och ringning

 
En sådan underbar utsikt från mitt kontorsfönster för några timmar sedan. REGN!!! Äntligen! 😀🌧 
 
Jag vaknade vid femtiden imorse och tänkte nästan gå upp då. Kände mig liksom utvilad. Men det var jag inte - jag var bara väldigt uppe i varv efter en jobbig mardröm. När jag lugnat ner mig något kunde jag somna om och sova någon timme till, och det var nog tur. Jag är himla sliten och behöver all sömn jag kan få. 😴 
 
Mardrömmen handlade om pengar förresten. Att jag gjorde av med alldeles för mycket pengar och sedan ångrade mig. Tror att det har att göra med att jag bokade biljetter till EuroPride i Stockholm plus tågbiljetter och hotellrum igår kväll. Kände mig fruktansvärt slösaktig. Så det handlade nog om det... 
 
Idag insåg jag dessutom att jag missat att hotellkedjan erbjöd 40 procent rabatt för studenter nu under sommaren. 😵 Jag loggade in för att ändra min bokning, men det stod att en måste RINGA till dem om en ville ändra annat än typ datum och sådant. 😱 Jag tvekade, men sedan ringde jag faktiskt. För 40 procent rabatt på ett hotellrum i centrala Stockholm är faktiskt VÄLDIGT mycket pengar... Jag var himla nervös och hann ångra mig flera gånger medan jag satt i telefonkö, men sedan svarade en vänlig människa och jag förklarade mitt ärende. Hon sa att hon tyvärr inte kunde hjälpa mig med det utan att jag fick lov att avboka mitt rum och sedan boka ett nytt med rabatt. Himla störande, men jag var så glad över att jag vågat ringa att jag kvittrande tackade henne för hjälpen ändå. Och sedan bokade jag ett nytt rum. Ett aningen större och lyxigare rum, för det tyckte jag att jag kunde unna mig - det blev ändå betydligt billigare än mitt första rum. 👍 
 
Så snart bär det av till Stockholm. Det blir det första jag gör under min ordinarie semester faktiskt. Och jag stannar bara i Stockholm i två dagar - jag tror att det räcker gott och väl för mig, jag lär bli himla utmattad ändå. Programmet till festivalen har (äntligen!) släppts och de här två dagarna verkade mest intressanta. 😊 Får se om jag åker något till Göteborg också senare under augusti, EuroPride fortsätter ju där sedan... 
 
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Filifjonkan som trodde på katastrofer

Igår hade jag en obestämd känsla av att något hemskt skulle hända. Jag var övertygad om att någonting var fruktansvärt fel, även om jag inte kunde identifiera vad det var. Med andra ord - jag hade ångest. Och jag projicerade det på min omgivning - under dagen frågade jag två av mina kollegor om hen var ledsen eller deppig på något sätt (det var de inte). 
 
Syrran rekommenderade att jag skulle lyssna på Mumin-novellen Filifjonkan som trodde på katastrofer, så det gjorde jag framåt kvällen (den går bland annat att lyssna på här). En mycket träffande beskrivning av att leva med ångest, katastroftankar och perfektionistiska krav på sig själv. Precis vad jag behövde höra igår. ❤️ 
 
 
Filifjonkan är nog den karaktär i Mumindalen jag identifierar mig mest med. Hon och till viss del Snorkfröken. 
 
Vilken Mumin-karaktär är du?
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Värmebölja

Jag är fortfarande trött efter min Vadstena-resa. 😴 Och den här ihållande hettan är ju inte precis uppiggande. Så jag tar det rätt lugnt. På jobbet är det såklart mycket att göra, men telefonerna är i princip helt tysta eftersom så många andra har semester just nu...så det är ju skönt. 👍

Igår spelade jag äventyrsgolf med familjen. Det var mysigt (om än jävligt varmt). Och jag vann faktiskt. 😊




Igår kväll tittade jag på Zootropolis. En mycket fin film som jag varmt rekommenderar, om fördomar och dess skadliga effekter. Heja Disney! Jag är så glad över att de i sina nyare filmer lyfter fram sådana här viktiga saker och faktiskt tar sitt ansvar genom det enorma inflytande de har över barn runtom i världen. 👏

Ikväll har jag tittat på Pay It Forward. Har tittat ovanligt lite på film ett tag, men nu orkar jag liksom inte göra så mycket annat när det är så himla varmt. Och jag fick ju ett helt berg av noga utvalda filmer av syrran när jag fyllde år. Jag blev verkligen berörd av Pay It Forward men slutet kom som en chock och sedan blev jag mest ledsen. När min bestörtning över denna hoppfulla films brutala avslutning lagt sig ska jag försöka komma underfund med varför den måste sluta på detta sätt och om det fanns någon mening med det.

Nu ska jag försöka sova, med neddragen rullgardin och öppet fönster. Lämnar er med en bild av "mina" små måsungar - som inte alls är så små längre, och jag är så glad över att alla tre fortfarande lever...

Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Dag 2 i Vadstena

Home sweet home. ❤ Tänk att det alltid är så skönt att komma hem, även om en haft det väldigt bra borta. 😊 När jag varit i Stockholm brukar det kännas som att komma till en småstad när jag kommer hem till Norrköping igen, men nu efter två dagar i lilla Vadstena känns det som att komma till värsta metropolen. 😂

Jag vaknade på mitt hotellrum i Vadstena imorse och kände mig fortfarande trött efter alla intryck dagen innan. Infann mig ändå till frukosten klockan åtta, men återvände sedan till mitt rum för att sova lite till. 😴 Hade lätt kunnat sova till långt in på eftermiddagen, men utcheckningen var klockan elva och då började dessutom en superintressant stadsvandring jag läste om på turistbyrån igår.

"Kvinnorna som byggde Vadstena", en stadsvandring helt i min smak. 😊👍 Jag lärde mig himla mycket och blev intresserad av att studera drottning Margareta, Katarina Jagellonica med flera vidare på egen hand framöver. Ska införskaffa en del böcker via nätet, de såldes visserligen i Vadstena men jag hade liksom inte möjlighet att släpa hem dem idag...

Innan guidningen startade kom en äldre kvinna (som också skulle gå på stadsvandringen) och satte sig bredvid mig på en bänk och vi pratade en del (heja mig!) och hon sa bland annat att 70 är den bästa åldern och att jag har mycket att se fram emot...det kändes fint att höra. 😊

Ett något inte fullt så fint inslag under stadsvandringen var när en gubbe avbröt guiden. Guiden pratade om Katarina Jagellonica: "Hon gifte sig i Vilnius och kom senare till Sverige..." Och så fortsatte hon berätta om denna inflytelserika drottning. 
Gubben: "Vem gifte hon sig med? Det sa du aldrig."
Guiden: "Jaså, missade jag det? Det var Johan III. Men i alla fall..."
Gubben: "Nej, du sa ett annat namn."
Jag blev så jävla irriterad. För det första SA guiden inget annat namn, bara platsen, och för det andra är det himla oartigt att avbryta och ifrågasätta en guide på det där viset och dessutom jävligt märkligt att komma med så inkonsekventa invändningar, men framför allt - varför måste fokus ALLTID hamna på män, till och med när temat är kvinnor?! Och varför måste kvinnor sättas i relation till en man hela tiden? Johan III skulle ju förmodligen knappast presenteras som "Katarina Jagellonicas make". 😒

Under stadsvandringen fick vi syn på något så underbart som detta. Ett björktrastbo i en gatlykta! 😍 Ungarna gapade efter mat och föräldern tittade misstänksamt ner på folksamlingen som stod nedanför och fotade. Vi skyndade strax vidare för att inte störa...

På eftermiddagen var det dags för teaterföreläsningen. Den var jättebra och superintressant (eventuellt är min bedömning aningen partisk eftersom jag är så förtjust i föreläsaren 😉), och den fick mig faktiskt att börja inse storheten med Shakespeare på en helt ny nivå. Han var ju verkligen ett språkligt geni!

Min vistelse i Vadstena avslutades med ännu en guidad tur på slottet, denna gång med fokus på kvinnorna runt Vasatronen. Som ni kanske ser var jag vid det här laget gravt överstimulerad av de senaste två dagarnas många intryck, möten och utmaningar, men jag kände ändå att jag ville göra det här också innan jag åkte hem.

På borggården höll de på och riggade inför kvällens konsert med GES. Förmodligen var det på grund av den konserten som det inte fanns några lediga hotellrum i hela Vadstena natten mellan lördag och söndag (trots att jag såklart var ute i väldigt god tid), vilket gjorde att jag fick förlägga min vistelse till fredagen och lördagen istället. Men det gjorde ingenting. Det var faktiskt bra att jag fick se teaterföreställningen på fredagen, så att jag hängde med i och fick ut mer av dagens föreläsning. 👍

En ny vän jag stiftade bekantskap med när jag satt och väntade på bussen. (Det har blivit väldigt mycket fokus på fåglar här i bloggen under denna resa, märker jag. 😜). Vi delade på en thekaka och hen fångade nästan alla smulorna i luften. 👏

Nu ligger jag hemma i min säng. Väldigt trött, väldigt nöjd och väldigt solbränd. Och nu säger jag god natt. ❤
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Shakespeare på Gräsgården

Nu ligger jag på hotellrummet igen. Nyduschad, nymedicinerad och nerbäddad i sängen. 🌸

Teatern var jättebra. Både djup och rolig och smärtsam och förvirrande. Ett lyckligt slut är himla viktigt för mig, så det kändes lite jobbigt att det var så öppet, outklarat och förvirrande. Men samtidigt KUNDE ju detta faktiskt inte sluta lyckligt, det var för mycket svek i vägen som ingen med minsta gnutta självbevarelsedrift skulle kunna acceptera att bortse från. Knivig avvägning. 🤔

Denna Shakespeares förmodligen första pjäs hade i den här uppsättningen förlagts till 1960-talets Italien. Det var en intressant konvertering och den fungerade faktiskt, även om en del sätt att resonera och agera kändes liiite ålderdomliga (men sådant kanske ligger kvar hos adeln, vad vet jag). 😉

En av de första personerna jag mötte när jag kom dit (i extremt god tid som vanligt) var ett av objekten för mitt extrema fangirlande. 😍 En av huvudpersonerna från mitt älskade La Cage aux Folles stod plötsligt framför mig och hälsade med ett igenkännande leende. Och jag blev sprudlande glad och skulle vilja både kramas och prata i all evighet. Istället försökte jag undvika att få ögonkontakt med honom under resten av kvällen efter det. Kändes jättedumt. Gaaahh, varför har det fungerat så bra att interagera med random främlingar idag, men när det gäller någon jag känner igen, beundrar och verkligen VILL prata med, då går det inte alls. 😒

Men jag får en ny chans i samband med föreläsningen imorgon eftermiddag och då ska jag verkligen försöka ta den. 👍

Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Malin i Vadstena

Ligger och vilar på mitt hotellrum i Vadstena just nu. Det har varit en både intensiv och mysig dag och än är den inte över - ikväll ska jag gå på teater, vilket var det ursprungliga skälet till den här resan. Teater ikväll och teaterrelaterad föreläsning imorgon. 😊

På väg till tågstationen imorse. 

Framme i Vadstena. Lite senare än vad jag hade tänkt, dels på grund av att jag snoozade lite längre imorse och dels på grund av att Östgötatrafiken lite hastigt och olustigt bestämde sig för att tåget jag satt på inte skulle gå längre än till Mjölby så jag fick hoppa av där och vänta på ersättningsbuss. Jag känner mig rätt stolt över att jag vågade kontakta tågvärden i början av min resa för att få hjälp med mitt busskort som krånglade och sedan igen framåt slutet av tågresan för att få information om hur jag skulle ta mig från Mjölby till Vadstena. Jag känner mig även stolt över att jag lät den gröna sidan av min personlighet hantera hela tåg- och ersättningsbussituationen, för mitt blå jag var mer än lovligt skärrad och upprörd över de hastigt ändrade planerna och den stora osäkerheten kring om det överhuvudtaget skulle komma någon ersättningsbuss (den var "beställd men inte bekräftad"), men mitt gröna jag klev in och var supertrevlig och förstående mot både tågvärden och chaufförerna på båda bussarna jag fick åka med.

Karta över (centrala) Vadstena. Det är en så himla gullig liten stad! Jag hann trava runt flera varv och titta på en massa fina saker (och kolla upp var mitt hotell och teatern ligger) medan det fortfarande var morgon/förmiddag.

Nostalgi! Inte att dekorera ett träd alltså, utan själva garndekorationerna. Det höll vi på med när jag var liten, typ sex år, vi kallade det att "påta" (typ använda fingrarna som virknålar och göra långa garngirlanger).

Vadstena slott. Förmodligen det mest uppenbara turistmålet. 😉

Guiden var självaste Cecilia Vasa, som gjort en tidsresa från 1500-talet för att berätta för oss om slottets historia.

Vill ha!! 😍

Ska jag vara turist så kan jag lika gärna gå all in. 😜

Turist-Malin tuffar runt. 😉 Familjen som satt bakom mig bad mig fota dem, och det fixade jag utan att skaka eller tappa deras telefon eller göra bort mig på annat sätt...och de blev jätteglada. 😊

Vättern. Det är något väldigt rogivande med vatten. Jag intog min second breakfast (förmiddagsfika) där strax efter att jag kommit fram.

Hospitalmuséet. Jätteintressant, men ingenting jag tänker besöka den här helgen. När jag var där senast för några år sedan blev jag så illa berörd att jag måste ut och kräkas. Jävligt mycket ångest i de där väggarna...

En fluffig liten vän jag fick på torget efter rundturen. 🐦

Mitt ljuvliga hotellrum...

...och det finns en kakelugn!! 😍

Utsikten är också underbar. Hotellet är så litet och mysigt och jag är verkligen glad att jag hamnade just här. 😊

Jag är verkligen svintrött nu, efter all social exponering. 😴 Ligger i mörkret och vilar ett tag, så att jag orkar gå på teater ikväll - det var ju faktiskt därför jag åkte hit. 😉
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Stabilisering

Måendet var väl inte precis på topp när jag vaknade imorse, men det har blivit bättre under dagen och nu är jag i princip tillbaka i "normalläge". Lite skör, som alltid efter en kris, men under kontroll.

Antagningsbeskedet till höstterminen kom idag och jag tackade omedelbart ja till tre kurser (vilket i princip skulle innebära heltidsstudier) men sedan tog jag mitt förnuft tillfånga och tackade nej till en av kurserna (kandidatkurs i litteraturvetenskap på halvfart), bestämde mig för att läsa en ren nöjeskurs på tredjedelsfart (vad är det för jävla studietakt?!) och preliminärt tacka ja till ytterligare en liten kurs som jag förmodligen inte kommer gå när allt kommer omkring. Och efter att det andra antagningsbeskedet har kommit i augusti ska jag höra av mig till de ansvariga för genuskursen som jag hoppade av i vintras och kolla om jag får hoppa på den igen det här läsåret. Så blir det en del studier i höst i alla fall, men förhoppningsvis på en hanterbar nivå.

Mitt Lyckopiller släppte förresten en ny låt idag. Mycket vacker och harmonisk...


Imorgon ska jag åka iväg på ett litet äventyr, och nu ser jag fram emot det igen (det gjorde jag förklarligt nog inte igår). Det kommer väldigt lägligt, jag tror att det är himla välgörande för mig att få komma iväg lite och se och göra andra saker än jag brukar. ❤
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag orkar inte 😢


Jag befinner mig långt ner i mörkret nu. Tårarna har bara skvalat ur mig om och om igen under dagen och kvällen. Fick en panikattack för några timmar sedan, låg på golvet och grät och hyperventilerade. Den inre monologen talar om för mig att jag är värdelös, misslyckad, otillräcklig, onormal, oönskad, oälskad, utbytbar och betungande för min omgivning...allmänt asdålig och det vore bättre om jag inte fanns, jag har haft huvudet fullt av självmordsplaner idag. Så har de negativa tankarna gått på repeat idag. Och jag bara gråter. Trött och stressad är jag som fan, och det gör väl inte saken bättre precis. Nu har jag tagit en Imovane på någorlunda fastande mage, så det tar lite tid att skriva och jag kommer nog somna snart. Hoopas att allmäntillståndet är något mer stabilt när jag vaknar imorgon bitti. Natti.
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Samhällsutmattning

Den här veckan har jag somnat av ren utmattning vid niotiden nästan varenda kväll. En himla skön (men ovan) känsla. 😴👍

Vet inte vad som är mest utmattande - högsäsongen eller det absurda nyhetsflödet från Almedalen. Polisen står helt passiv och låter nazisterna härja fritt på Visbys gator och trakassera folk. RFSL Ungdom tvingades ställa in alla sina programpunkter för att de inte kunde garantera säkerheten för deltagarna - eftersom nazisterna fått polistillstånd att stå utanför deras lokaler. Fattar ni hur sjukt detta är?! Hur fan har det kunnat bli såhär?! Jag pendlar mellan stridslysten kampvilja, förlamande ångest och total uppgivenhet. Och jag fasar inför höstens val. Jag kan bara hoppas att den stora massan tar sitt förnuft tillfånga innan dess och faktiskt röstar på DEMOKRATISKA partier som värnar om MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER och alla människors LIKA VÄRDE. För jag är fan livrädd för vad som kommer hända annars. Jag ser framför mig Nazi-Tyskland 2.0...eller att något som The Handmaid's Tale blir verklighet...så jävla vidrigt! Nazister slutar inte vara nazister bara för att de börjar klä sig i kostym och lär sig retorik och säger att de inte är nazister.

Så. Nu har jag fått ur mig lite samhällsångest. Nu ska jag försöka bädda in mig i min rosa lilla kokong igen och undvika Facebook och dylikt ett tag för att inte slitas sönder totalt av alla vidrigheter.

Men idag har i alla fall varit en fin dag. Syrran och jag gick en promenad mellan regnskurarna och tittade på årets Kaktusplantering. Och så shoppade vi lite förstås. Spelat lite Sims har jag gjort också - nice att få hantera en värld där det inte existerar någon diskriminering... Och nu ska jag sova. Natti natti! ❤



Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Och så var jag och klippte mig igår kväll


Det var ett välbehövligt break från mina tärande funderingar och jag njöt av de där timmarna i frisörstolen. Inget rosa den här gången, för jag har sökt en statistroll med inspelning i augusti där de krävde "naturlig hårfärg" (och jag vägrar dölja håret under någon ful stråhatt igen, som i den tyska filmen i maj). Inte alls säkert att jag får rollen, men ifall att. 🙂 Som kompensation kommer jag gå all in med den rosa hårfärgen nästa gång, för den klippningen är dagen innan Gudrun Schyman kommer till stan på valturnén och då tänker jag vara så rosa det bara går. 💖
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Är det såhär det känns att vara otrogen?

Fy faaan, vad dåligt jag har mått sedan igår eftermiddag. 
 
Strax före midsommar mådde jag ju jäkligt risigt. Bland annat befarade jag att jag höll på att gå in i väggen och jag insåg att en drastisk förändring måste till. Och i den vevan poppade ett inlägg från teatern upp i mitt flöde om och om igen. Att de sökte någon med just min kompetens till sin ekonomiavdelning. Det kändes faktiskt som om ödet gripit in. Att få jobba på min älskade teater som betyder så mycket för mig och samtidigt slippa omänskligt stressiga högsäsonger och kanske faktiskt ha en chans att må bättre... Så jag sökte! Jag har inte sökt ett enda annat jobb sedan jag blev anställd på byrån 2012, detta var verkligen första gången. Kände mig både busigt rebellisk och genomruttet vidrig på en och samma gång. Det kändes så himla rätt men samtidigt så himla fel. 
 
Så spännande att få jobba i en så kreativ miljö. Så läskigt att lämna något tryggt och invant för något nytt och främmande. Så vidrigt och otacksamt att vända ryggen åt arbetskamrater som stöttat mig under så många år. Så dumdristigt att göra någonting så impulsivt och ogenomtänkt. Så fantastiskt att få bli en del av någonting jag beundrar så mycket. Så...så jävla mycket motstridiga tankar och känslor! 
 
Men under förra veckan undrade jag hur fan jag tänkt, för då var ju den värsta perioden av högsäsongen över och allting kändes mycket bättre igen. Det fanns liksom ingenting att fundera över längre. Jag kände mig allmänt tillfreds med tillvaron och gick omkring på kontoret och myste och undrade hur jag någonsin kunnat önska mig därifrån. Tänkte inte så mycket på ansökan jag skickat längre. 
 
Och så ringde de från teatern igår! Och ställde allting på ända. För de ville att jag skulle komma dit för en intervju på onsdag - trots att min ansökan inkommit flera dagar för sent och de redan hunnit kalla till en första intervjuomgång (jag har tydligen ett väldigt intressant CV). Och jag sa ja. Bokade in tiden i almanackan och meddelade chefen att jag behövde sluta tidigare på onsdagen. Och jag kände mig så jävla svekfull! Inom en timme efter att jag mottagit telefonsamtalet satt jag vid min dator och grät. Allting var bara kaos, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Vad ville jag göra, vad borde jag göra, vad skulle jag göra?! 
 
Vad fan hade jag ställt till med?!? 
 
Är det såhär det känns att vara otrogen? Boka in hemliga möten bakom ryggen och känna sig lite smått förälskad samtidigt som en håller på att förtäras fullständigt av dåligt samvete över det en håller på med? Otrohet är uppenbarligen ingenting för mig... 
 
Efter att nästan ha gått under av sorg och ångest över hela situationen jag försatt mig i (jag behövde Imovane för att somna igår kväll, något jag annars klarat mig utan ganska ofta den senaste tiden) beslutade jag mig i förmiddags för att mejla till teatern och meddela att jag efter noggrant övervägande kommit fram till att det inte är aktuellt med något jobbyte för min del, att jag vill vara kvar där jag är. 
 
Åh, vad lättad och lycklig jag kände mig när jag skickat iväg det där mejlet! Gick omkring och log och kände mig så lätt om hjärtat. Insåg först då hur fruktansvärt mycket det här tyngt ner mig. 
 
Jag släppte bomben på kontoret också (sjukt ärlig som jag är kan jag ju inte hemlighålla sådana här saker någon längre tid). De blev minst sagt chockade. Ingen hade väl någonsin trott att JAG av alla människor skulle söka mig någon annanstans. Lojala och trygghetsberoende vanemänniskan Malin liksom... Men vi är alla överens om att det är rätt beslut av mig att stanna kvar på kontoret. Att jag skickade iväg den där ansökan strax före midsommar var en desperat handling i ett svagt ögonblick och bör snarast betraktas som ett rop på hjälp. Och nästa högsäsong ska bli betydligt bättre än den här, det har jag blivit lovad. 
 
Nu mår jag bra igen. Och jag känner verkligen att jag uppskattar och är tacksam över det jag har. ❤️ 
 
Min dåligt-samvete-låt som jag haft på repeat ganska mycket sista tiden - jag började redan när jag skickat iväg ansökan...
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ingen annan katt här hemma

Juli. Tanken var att jag skulle vara kattvakt hela den här månaden. Jag lovade det redan i december, och sedan har jag försökt förbereda mig mentalt inför det hela våren. Att ha en annan katt boende här, höra en annan katts tassar mot parkettgolvet, känna värmen av en annan katt intill mig i sängen, se lägenheten fyllas av hår från en annan katt... Jag har känt både ångest och längtan inför det. Och ju mer det närmade sig, desto mer framträdande blev ångesten framför längtan. Men i maj fick jag veta att det inte blir något av med mitt kattvaktande, att katten ifråga fått ett nytt permanent hem och inte behöver bo hos mig i sommar. Jag blev både besviken och lättad. Det kändes förstås lite snopet att det inte blev någonting av det som jag gått och förberett mig för i flera månader. Men mest blev jag lättad. För jag är verkligen inte redo att ta emot en annan katt i mitt hem. 
 
Kissen och jag sommaren 2015. 
 
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()


    Namn: Malin
    Ålder: 35 år
    Bor: Norrköping

    Jag skriver om hur vardagen påverkas av min sociala fobi och övriga psykiska problem.

    Kommentera gärna något av mina inlägg.

Follow on Bloglovin