Ingen stolthet för mig
Fan. :( Ikväll hade jag tänkt gå på ett möte inför nästa års Pride. Jag skulle vilja arbeta som volontär och jag övertalade syrran att följa med på mötet och jag såg verkligen fram emot det. Och vi gick dit, ända fram till dörren...men sedan fegade jag ur och sa att jag ville gå hem istället.
Jag är besviken på mig själv. Inte ledsen, men jäkligt irriterad. Ännu en gång har jag låtit monstret bestämma över mig. Fan fan fan.
Jag är besviken på mig själv. Inte ledsen, men jäkligt irriterad. Ännu en gång har jag låtit monstret bestämma över mig. Fan fan fan.
Värsta ockerpriset!
Jag var precis och hämtade ut min nya superinhalator på apoteket. Läkaren hade förvarnat mig om att den skulle vara "lite dyrare" än mina gamla inhalatorer - och det var den, minst sagt. Över 700 spänn kostade den. :bigeyes: Jag försökte att inte se alltför chockad ut när tjejen på apoteket talade om det för mig.
Shit alltså. Jag hade ju tänkt gå på stan, kanske köpa lite nya kläder...men efter detta rån kände jag inte att jag hade råd med det längre, så jag nöjde mig med att handla lite mat innan jag gick hem.
Shit alltså. Jag hade ju tänkt gå på stan, kanske köpa lite nya kläder...men efter detta rån kände jag inte att jag hade råd med det längre, så jag nöjde mig med att handla lite mat innan jag gick hem.
Allergicentrum
Jag är rent äckligt trött nu. :tired: Det har varit en ansträngande dag.
Jag har tillbringat eftermiddagen på ett sjukhus i Linköping. Fått ungefär tjugo stick i armarna, med olika ämnen som jag är allergisk emot. Det kliade som satan och jag fick stora röda utslag. Men jag fick inte klia, absolut inte. Bara sitta där och lida tills ämnena hunnit ge tillräckligt mycket utslag för att man skulle kunna bedöma hur mycket allergisk jag var (jag har fortfarande röda bulor efter jordnöts- och häststicken). Och så fick jag andas och blåsa i olika apparater (som visade att mina lungor presterar mycket sämre än vad de skulle kunna göra).
Men personalen var jättegullig. Och när de fick veta att jag har social fobi blev de ännu gulligare, och riktigt tog hand om mig. Det kändes bra. :) Och så fick jag värsta dundermedicinen utskriven (som ska hjälpa mig med andningen) och innan jag gick därifrån fick jag en röd visselpipa (eller en "andningspipa" snarare, för den låter inte när man blåser utan när man inhalerar). :P
Jag åkte fullsatt buss både dit och hem. Lite jobbigt, men jag hade Taylor Swift i öronen så jag kunde drömma mig bort. Och när jag kom till sjukhuset visste jag inte vart jag skulle (de håller på och bygger om entrén så man fick gå in genom en liten oansenlig sidodörr med undermålig skyltning), men det satt en tjej vid ett provisoriskt informationsbord - och jag gick fram till henne och frågade efter vägen till Allergicentrum! :thumbup: Duktiga mig. :) Jag var till och med så fokuserad att jag kunde ta in vad hon svarade och faktiskt hitta dit jag skulle. :P
Jag har tillbringat eftermiddagen på ett sjukhus i Linköping. Fått ungefär tjugo stick i armarna, med olika ämnen som jag är allergisk emot. Det kliade som satan och jag fick stora röda utslag. Men jag fick inte klia, absolut inte. Bara sitta där och lida tills ämnena hunnit ge tillräckligt mycket utslag för att man skulle kunna bedöma hur mycket allergisk jag var (jag har fortfarande röda bulor efter jordnöts- och häststicken). Och så fick jag andas och blåsa i olika apparater (som visade att mina lungor presterar mycket sämre än vad de skulle kunna göra).
Men personalen var jättegullig. Och när de fick veta att jag har social fobi blev de ännu gulligare, och riktigt tog hand om mig. Det kändes bra. :) Och så fick jag värsta dundermedicinen utskriven (som ska hjälpa mig med andningen) och innan jag gick därifrån fick jag en röd visselpipa (eller en "andningspipa" snarare, för den låter inte när man blåser utan när man inhalerar). :P
Jag åkte fullsatt buss både dit och hem. Lite jobbigt, men jag hade Taylor Swift i öronen så jag kunde drömma mig bort. Och när jag kom till sjukhuset visste jag inte vart jag skulle (de håller på och bygger om entrén så man fick gå in genom en liten oansenlig sidodörr med undermålig skyltning), men det satt en tjej vid ett provisoriskt informationsbord - och jag gick fram till henne och frågade efter vägen till Allergicentrum! :thumbup: Duktiga mig. :) Jag var till och med så fokuserad att jag kunde ta in vad hon svarade och faktiskt hitta dit jag skulle. :P
Mitt inre monster
Nu har jag varit hos psykologen och gråtit. ;( Vi pratade om morgonens anställningsintervju och om situationer jag undviker och vad jag skulle vilja göra om jag inte hade de problem jag har. Hon jämförde min sociala fobi med ett monster som styr mitt liv. Och det är precis vad det är, ett monster. Ett jäkla elakt monster! Och jag hatar det.
Nu är det över för denna gången
Jag är hemma igen. Intervjun tog typ en kvart. Betyder det att de inte är intresserade av mig, eller bara att de är jäkligt effektiva i sitt arbete? Jag hoppas på det senare...även om det känns som det förra. :S
Jag kände att jag inte riktigt kom till min rätt. Jag var så nervös, så rädd, så ofokuserad. Jag fick totalt hjärnsläpp och fick verkligen kämpa för att komma på vilka egenskaper jag har och vad jag kan och vad jag vill. Och vem vill anställa någon med så dålig självkännedom?!
Nej...det blir nog inget. Som vanligt. :(
Jag kände att jag inte riktigt kom till min rätt. Jag var så nervös, så rädd, så ofokuserad. Jag fick totalt hjärnsläpp och fick verkligen kämpa för att komma på vilka egenskaper jag har och vad jag kan och vad jag vill. Och vem vill anställa någon med så dålig självkännedom?!
Nej...det blir nog inget. Som vanligt. :(
Orolig natt
Det blev en orolig natt inatt, trots både skumbad och sömntablett. Jag vaknade ett par gånger och hade svårt att somna om. Några grannar som kom hem sent roade sig med att ringa på alla dörrklockor i trapphuset. Jag kände mig hungrig och blev tvungen att gå en sväng till kylskåpet. Adventsljusstaken lyste mig rakt i ögonen, så jag fick gå upp och släcka den. Och så tankarna på vad jag ska göra idag...
Bara en och en halv timme kvar nu.
Bara en och en halv timme kvar nu.
Andas in, andas ut...
Nyss hemkommen från min första andningssession. Hon som ledde det hela sa framåt slutet att vi skulle gå hem och skriva ner våra tankar om det. Men jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Jag har nog inte landat ännu. En bra stund efteråt satt jag bara och kände mig yr. Lite smått förvirrad tackade jag ja till en kopp te - jag som inte ens tycker om te!
Jag var väldigt spänd under sammankomsten. Jag är ju alltid spänd, och jag kände det extra tydligt när jag skulle ligga ner och slappna av och bara andas under en hel timme. Jag kan verkligen inte slappna av. Jag försökte, men det gick bara inte.
Att andas djupt var också svårt. Min andning ligger normalt någonstans uppe vid nyckelbenen, men nu var det meningen att man skulle ta djuuupa andetag som skulle kännas i heeela kroppen. Det var inte lätt, kan jag ju säga. Men jag försökte. Och ledaren viskade till mig att jag var duktig (och sånt tycker ju vi som lider av Duktig Flicka-syndromet om att höra).
Det var även meningen att man skulle släppa alla tankar och bara fokusera på andningen. Och det kunde jag förstås inte heller. I början försökte jag, men sedan svängde jag om och gjorde precis tvärtom - jag tillät mig själv att tänka på precis vad som helst som dök upp i hjärnan. Bland annat sånt som gör ont och som jag normalt gör allt för att INTE tänka på - det släppte jag fram medan jag låg där och andades.
Detta var bara ett "prova på"-tillfälle, men jag funderar faktiskt på om jag skulle fortsätta med det. Tänk vad skönt att ha förmågan att slappna av, att andas djupt, att kunna försätta sig själv i ett tillstånd av lugn och harmoni... Det låter som rena drömmen. Men det är tydligen något man kan lära sig, efter ett tag.
En av låtarna som spelades i bakgrunden under andningssessionen.
Jag var väldigt spänd under sammankomsten. Jag är ju alltid spänd, och jag kände det extra tydligt när jag skulle ligga ner och slappna av och bara andas under en hel timme. Jag kan verkligen inte slappna av. Jag försökte, men det gick bara inte.
Att andas djupt var också svårt. Min andning ligger normalt någonstans uppe vid nyckelbenen, men nu var det meningen att man skulle ta djuuupa andetag som skulle kännas i heeela kroppen. Det var inte lätt, kan jag ju säga. Men jag försökte. Och ledaren viskade till mig att jag var duktig (och sånt tycker ju vi som lider av Duktig Flicka-syndromet om att höra).
Det var även meningen att man skulle släppa alla tankar och bara fokusera på andningen. Och det kunde jag förstås inte heller. I början försökte jag, men sedan svängde jag om och gjorde precis tvärtom - jag tillät mig själv att tänka på precis vad som helst som dök upp i hjärnan. Bland annat sånt som gör ont och som jag normalt gör allt för att INTE tänka på - det släppte jag fram medan jag låg där och andades.
Detta var bara ett "prova på"-tillfälle, men jag funderar faktiskt på om jag skulle fortsätta med det. Tänk vad skönt att ha förmågan att slappna av, att andas djupt, att kunna försätta sig själv i ett tillstånd av lugn och harmoni... Det låter som rena drömmen. Men det är tydligen något man kan lära sig, efter ett tag.
En av låtarna som spelades i bakgrunden under andningssessionen.
Blåmärken
Okej. Jag har massor av blåmärken, på både armar och ben. De försvinner efter ett tag, men det kommer ständigt nya. Och jag kan inte förklara vart ett enda av dem kommer ifrån. De bara finns där, helt plötsligt.
Vad jag vet har jag inte haft sex med någon vampyr (för er som inte fattar referensen, se Breaking Dawn) och blodprovet jag tog för ett tag sedan verkar inte tyda på leukemi eller något annat obehagligt (antar jag, eftersom läkaren inte hört av sig om det). Och det är ingen som misshandlar mig (förutom kissen, men hon slår inte så hårt).
Så vad är problemet?!
Några av blåmärkena på mitt högra ben idag.
Vad jag vet har jag inte haft sex med någon vampyr (för er som inte fattar referensen, se Breaking Dawn) och blodprovet jag tog för ett tag sedan verkar inte tyda på leukemi eller något annat obehagligt (antar jag, eftersom läkaren inte hört av sig om det). Och det är ingen som misshandlar mig (förutom kissen, men hon slår inte så hårt).
Så vad är problemet?!
Några av blåmärkena på mitt högra ben idag.
Skumt
Yes! Jag somnade utan sömntablett igår kväll. :D Det tog i och för sig sin lilla tid (typ 3-4 timmar efter att jag gått och lagt mig) men det gick. Och det berodde nog mycket på att jag badade skumbad innan jag gick och lade mig.
Det måste vara något skumt med mitt badskum (skumt badskum, hm) för jag blir verkligen helt groggy. När jag reste mig ur badkaret igår kväll så välte jag ner alla tvål- och schampoflaskorna och blev tvungen att ta stöd mot väggen för att inte ramla omkull. Jag kände mig yr, raglade runt i lägenheten som värsta fyllot och darrade på handen. :S
Blir det alltid så när man badar skumbad? Eller är det bara jag som ständigt råkar ut för detta fenomen?
Det måste vara något skumt med mitt badskum (skumt badskum, hm) för jag blir verkligen helt groggy. När jag reste mig ur badkaret igår kväll så välte jag ner alla tvål- och schampoflaskorna och blev tvungen att ta stöd mot väggen för att inte ramla omkull. Jag kände mig yr, raglade runt i lägenheten som värsta fyllot och darrade på handen. :S
Blir det alltid så när man badar skumbad? Eller är det bara jag som ständigt råkar ut för detta fenomen?
Driver dagg faller regn
Nu känner jag mig lite fridfullare till sinnes. Fast det kanske beror på att det börjar bli sent (ja, för mig är detta faktiskt sent!) och att jag börjar bli rätt trött. Eller så är det för att jag just tittat på en av mina favoritfilmer. Driver dagg faller regn lyckas alltid göra mig lycklig. Så också idag.
Alf Kjellin och Mai Zetterling i Driver dagg faller regn (Sverige, 1946).
Nu ska jag nog gå och bada. Så att jag blir ännu mer fridfull och dåsig och kanske till och med kan somna utan hjälp av piller. Imorgon ska jag på andningssession. Och på måndag...nej, jag ska inte tänka på vad som händer på måndag. För då kommer jag definitivt inte kunna somna utan piller!
Alf Kjellin och Mai Zetterling i Driver dagg faller regn (Sverige, 1946).
Nu ska jag nog gå och bada. Så att jag blir ännu mer fridfull och dåsig och kanske till och med kan somna utan hjälp av piller. Imorgon ska jag på andningssession. Och på måndag...nej, jag ska inte tänka på vad som händer på måndag. För då kommer jag definitivt inte kunna somna utan piller!
Distraktion
Kissen och jag har legat på sängen och lyssnat igenom hela In Lust We Trust-skivan och sjungit med i alla låtarna (eller, jag har sjungit och kissen har blängt på mig för att få mig att sluta). Det är balsam för själen, det. :thumbup:
Dessvärre är jag fortfarande nervös och stirrig. :S Skönt att det snart är kväll, så jag får gå och lägga mig. Kanske skulle se en film innan dess. En av mina 1940-talsfavoriter kanske? De brukar göra mig så harmonisk och glad...
Dessvärre är jag fortfarande nervös och stirrig. :S Skönt att det snart är kväll, så jag får gå och lägga mig. Kanske skulle se en film innan dess. En av mina 1940-talsfavoriter kanske? De brukar göra mig så harmonisk och glad...
Varför måste jag alltid förstöra för mig själv?!
Jag kommer mig inte för att göra något vettigt. :( Okej, jag har tvättat och handlat och hämtat en bok på biblioteket och skrivit på romanen. Men nu sitter jag bara här och glor. Och väntar på att tiden ska gå. Och oroar mig inför måndagens intervju.
Den kommer att bli seriösare (läs: läskigare) än gårdagens intervju. Det kommer vara två(!) personer som intervjuar mig, och de kommer vara såna där HR-människor som är vana vid att möta och bedöma människor. :bigeyes:
Och det handlar inte bara om en praktikplats, utan om en tjänst som de lade ut annons om på Platsbanken igår. Vilket innebär konkurrens. Massiv konkurrens. Av kommunikativa, smarta, kvalificerade människor. Normala, icke-störda människor.
Och det gör mig så frustrerad, för jag känner verkligen att jag vill ha det här jobbet. Det verkar liksom perfekt på alla sätt. Men chanserna att jag kommer få det känns minimala. Och min rädsla gör chanserna om möjligt ännu mindre. Jag lägger krokben för mig själv. Som jag alltid gör. Och just det att jag VET OM att jag gör det - men gör det i alla fall - gör mig ÄNNU mer frustrerad.
Lite lugnande musik på det, tror jag.
Den kommer att bli seriösare (läs: läskigare) än gårdagens intervju. Det kommer vara två(!) personer som intervjuar mig, och de kommer vara såna där HR-människor som är vana vid att möta och bedöma människor. :bigeyes:
Och det handlar inte bara om en praktikplats, utan om en tjänst som de lade ut annons om på Platsbanken igår. Vilket innebär konkurrens. Massiv konkurrens. Av kommunikativa, smarta, kvalificerade människor. Normala, icke-störda människor.
Och det gör mig så frustrerad, för jag känner verkligen att jag vill ha det här jobbet. Det verkar liksom perfekt på alla sätt. Men chanserna att jag kommer få det känns minimala. Och min rädsla gör chanserna om möjligt ännu mindre. Jag lägger krokben för mig själv. Som jag alltid gör. Och just det att jag VET OM att jag gör det - men gör det i alla fall - gör mig ÄNNU mer frustrerad.
Lite lugnande musik på det, tror jag.
Being normal? No, being Malin.
Kan man säga "fjärde gången gillt"? Det var vad det blev i alla fall. I eftermiddags såg jag Breaking Dawn på bio för fjärde gången. ;) Det känns som om jag har passerat nördstadiet vid det här laget, och gått in i psykfallsstadiet (om man nu kan gå in i ett stadium man redan befinner sig i). Tror till och med att biopersonalen börjar känna igen mig. Jag känner i alla fall igen dem. Jag börjar till och med lära mig vad de heter. :P
Några av mina "troféer", eller vad man nu ska kalla dem. :P
Efter dagens prövningar (och då menar jag inte det angenäma biobesöket utan praktikplatsintervjun) har jag en sprängande huvudvärk, som jag alltid brukar få när spänningen släpper. Sitter här och tycker lite synd om mig själv och funderar på att gå och lägga mig. Och vad passar mina kära grannar på att göra då? De tar fram BORRMASKINEN...och borrar hål i just den vägg där jag sitter med min huvudvärk. Inte ett hål, utan tre, fyra, fem, jag-vet-inte-hur-många-det-blev-till-slut...
Man kan ju bli galen för mindre.
Men hämnden är ljuv...imorgon bitti går jag upp och tvättar klockan 6. Och då tänker jag sätta på musik. Hög musik. Jag kanske till och med passar på att dammsuga lite grann...
Let's get down to business!
Sådär. Jag överlevde visst dagens intervju. :P Det var inte så farligt. Han som jag skulle träffa var en icke-kommunikativ let's-get-down-to-business-människa. Inget small talk, bara pang på, rakt på sak. Rätt skönt faktiskt. Jag blev lite överrumplad, men jag fann mig rätt snart. :)
Ikväll ska jag nog fira med en fjärde Breaking Dawn-visning. ;)
Ikväll ska jag nog fira med en fjärde Breaking Dawn-visning. ;)
Tidens änglar
Jag såg färdigt på Angels in America nu ikväll, och gissa vem som ringde då? Just det, rekryteraren - samma som ringde igår. Jag börjar nästan tro att det är något magiskt med den där serien...
Hur som helst. Hon ville ändra tid, från nästnästa vecka till på måndag. På MÅNDAG!!! Det är ju bara några dagar dit. :bigeyes: Och jag känner mig allt annat än redo. Men det kanske är lika bra...att det blir av innan jag hinner börja tänka och oroa mig för mycket. En intervju imorgon och en på måndag. Pang bom och så var det gjort.
Kan vi inte bara snabbspola tiden fram till måndag eftermiddag! Jag vill att det ska vara måndag den 28 november kl. 14 och att jag ska sitta hos min psykolog och analysera mina skräckupplevelser (alternativt fira mina framgångar). Jag vill bara få det överstökat. Är det för mycket begärt?
Hur som helst. Hon ville ändra tid, från nästnästa vecka till på måndag. På MÅNDAG!!! Det är ju bara några dagar dit. :bigeyes: Och jag känner mig allt annat än redo. Men det kanske är lika bra...att det blir av innan jag hinner börja tänka och oroa mig för mycket. En intervju imorgon och en på måndag. Pang bom och så var det gjort.
Kan vi inte bara snabbspola tiden fram till måndag eftermiddag! Jag vill att det ska vara måndag den 28 november kl. 14 och att jag ska sitta hos min psykolog och analysera mina skräckupplevelser (alternativt fira mina framgångar). Jag vill bara få det överstökat. Är det för mycket begärt?
1 minut och 33 sekunder
1 minut och 33 sekunder. Så lång tid tog samtalet. Och det var inte alls farligt. Rekryteraren verkade jättesnäll och vi bokade in ett möte nästnästa vecka.
Varför. Måste. Jag. Alltid. Stressa. Upp. Mig. Så. Himla. Mycket.
Nu sitter jag här och småfnittrar av ren lättnad.
Lugn i stormen
Mitt lyckopiller sedan nio och ett halvt år tillbaka (och då menar jag inte en tablett, utan en underbar människa) talade precis om för mig att han saknar mig. :blush: Precis vad jag behövde just nu. Lite värme inombords. Någonting som kan lugna ner det mentala kaoset.
Om typ tre timmar ska jag ringa till rekryteraren...
Om typ tre timmar ska jag ringa till rekryteraren...
I wish I was as simple as you seem
Jag är rädd. Nej förresten, jag är panikslagen. Fullkomligt livrädd.
Mobilen ringde typ 3-4 gånger förut medan jag satt och tittade på ångestdjup dramaserie (Angels in America). Men det var så konstiga nummer, inga jag kände igen, så jag blev rädd och svarade inte. Och det bara ringde och ringde och ringde, och till slut ropade jag LÅT MIG VARA IFRED till telefonen...men det hjälpte förstås inte. Den bara fortsatte ringa. Men jag svarade inte, jag stängde av ljudet.
Och nu, vad upptäcker jag nu?! Att åtminstone två av numren tillhör en rekryterare. Som till slut gett upp ringandet och skickat ett mejl istället. Och bett mig ringa upp henne imorgon eftermiddag. :bigeyes:
Fatta!!! JAG ska ringa upp en läskig rekryterare IMORGON. Och försöka sälja in mig. Och försöka bortförklara varför jag inte svarade när hon ringde. Och försöka bete mig som en normal, lyckad och önskvärd människa. Helvete.
Jag hatar att jag är så komplicerad. Och så rädd. Och nu blir det definitivt sömntablett, annars kommer jag aldrig kunna somna.
Mobilen ringde typ 3-4 gånger förut medan jag satt och tittade på ångestdjup dramaserie (Angels in America). Men det var så konstiga nummer, inga jag kände igen, så jag blev rädd och svarade inte. Och det bara ringde och ringde och ringde, och till slut ropade jag LÅT MIG VARA IFRED till telefonen...men det hjälpte förstås inte. Den bara fortsatte ringa. Men jag svarade inte, jag stängde av ljudet.
Och nu, vad upptäcker jag nu?! Att åtminstone två av numren tillhör en rekryterare. Som till slut gett upp ringandet och skickat ett mejl istället. Och bett mig ringa upp henne imorgon eftermiddag. :bigeyes:
Fatta!!! JAG ska ringa upp en läskig rekryterare IMORGON. Och försöka sälja in mig. Och försöka bortförklara varför jag inte svarade när hon ringde. Och försöka bete mig som en normal, lyckad och önskvärd människa. Helvete.
Jag hatar att jag är så komplicerad. Och så rädd. Och nu blir det definitivt sömntablett, annars kommer jag aldrig kunna somna.
Vem är du?
Ni börjar bli några stycken som läser min blogg nu. Och det känns jättespännande! :D Men det är inte så många som kommenterar tyvärr. Jag blir ju jättenyfiken - vilka är ni, hur hittade ni min blogg, vad får er att läsa den?
Lämna gärna ett litet avtryck i kommentarsfältet innan ni går. :)
Spela roll
Jag har varit hos min psykolog nu på eftermiddagen och vi pratade nästan inte om något annat än den kommande praktikplatsintervjun. Hon tyckte att vi skulle köra rollspel för att avdramatisera det hela, men jag vägrade. Jag hatar rollspel. Det känns så krystat, hela situationen...nej, jag tycker verkligen inte om rollspel. Det är aldrig något som varit till hjälp för mig, snarare tvärtom. Jag får bara ännu mer ångest.
Så vi bara pratade. Och psykologen listade mina positiva egenskaper...
+ Snabblärd
+ Logisk
+ Effektiv
+ Noggrann
+ I tid
+ Pålitlig
Och så listade hon vad jag helst vill slippa...
- Dötid
- Otydlighet
- Telefonkontakt
Och så fick hon mig att lova att tala om för mig själv minst tio(!) gånger om dagen att jag är bra och bäst och duktig och så vidare. För att stärka mig själv. Det känns nästan lika krystat som rollspel, men mer överkomligt eftersom jag kommer vara ensam när jag säger det...om jag säger det.
Så vi bara pratade. Och psykologen listade mina positiva egenskaper...
+ Snabblärd
+ Logisk
+ Effektiv
+ Noggrann
+ I tid
+ Pålitlig
Och så listade hon vad jag helst vill slippa...
- Dötid
- Otydlighet
- Telefonkontakt
Och så fick hon mig att lova att tala om för mig själv minst tio(!) gånger om dagen att jag är bra och bäst och duktig och så vidare. För att stärka mig själv. Det känns nästan lika krystat som rollspel, men mer överkomligt eftersom jag kommer vara ensam när jag säger det...om jag säger det.
Panikplats...eh, jag menar praktikplats
Fy satan i gatan!
Jag kan knappt andas. :bigeyes:
Jag har skickat ungefär en miljon praktikplatsförfrågningar under morgonen och förmiddagen. Och för en stund sedan fick jag napp. Och blev tvungen att lägga mig på golvet och hyperventilera och prata med syrran en stund innan jag kunde förmå mig till att skriva ett glatt och trevligt svar tillbaka.
Jag kan vara modig ibland men sedan blir jag feg igen
Jag kom inte i säng riktigt så dags jag hade tänkt mig igår kväll. Jag fastnade i ett blogginlägg som jag kände mig tvungen att kommentera...
Så sedan hade jag inte bara praktikplatssökandet att oroa mig för, utan även eventuella negativa reaktioner på min kommentar. Men hittills har jag inte fått några. Och nu på morgonen har jag sökt ett tiotal praktikplatser.
Dags att gå till jobbcoachen. Får se vad som väntar när jag kommer hem igen. Svar från någon av praktikplatserna? Reaktioner på kommentaren? Respons från skrivarkurskamraterna? Eller ingenting alls. Vet inte riktigt vilket som är att föredra.
Så sedan hade jag inte bara praktikplatssökandet att oroa mig för, utan även eventuella negativa reaktioner på min kommentar. Men hittills har jag inte fått några. Och nu på morgonen har jag sökt ett tiotal praktikplatser.
Dags att gå till jobbcoachen. Får se vad som väntar när jag kommer hem igen. Svar från någon av praktikplatserna? Reaktioner på kommentaren? Respons från skrivarkurskamraterna? Eller ingenting alls. Vet inte riktigt vilket som är att föredra.
Morgonen är bäst
Breaking Dawn var lika bra idag som tidigare. :D :thumbup: Och de mest hysteriska småungarna måste redan ha varit och sett den, för det var (relativt) lugnt i salongen.
Imorgon ska jag till min jobbcoach. Och jag har en liten klump i magen, för jag har inte gjort läxan. :bigeyes: Sånt som är obehagligt har jag en tendens att skjuta upp...och att kontakta en massa företag och tigga om att få praktisera hos dem ett par månader - det är obehagligt som fan. :S
Jag har fått en lista över cirka 500 stora företag i Östergötland av min coach. Och det var meningen att jag skulle kontakta ett antal av dem inför vårt nästa möte. Bara skicka ett mejl. Hur svårt kan det vara?! Uppenbarligen jäkligt svårt. Jag sitter med listan framför mig nu och bara stirrar och känner ångesten stocka sig i halsen. Kanske bäst att vänta till imorgon bitti...jag är så trött nu. Och jag fungerar mycket bättre på morgonen.
Så. Sömntablett och sängen nästa.
Imorgon ska jag till min jobbcoach. Och jag har en liten klump i magen, för jag har inte gjort läxan. :bigeyes: Sånt som är obehagligt har jag en tendens att skjuta upp...och att kontakta en massa företag och tigga om att få praktisera hos dem ett par månader - det är obehagligt som fan. :S
Jag har fått en lista över cirka 500 stora företag i Östergötland av min coach. Och det var meningen att jag skulle kontakta ett antal av dem inför vårt nästa möte. Bara skicka ett mejl. Hur svårt kan det vara?! Uppenbarligen jäkligt svårt. Jag sitter med listan framför mig nu och bara stirrar och känner ångesten stocka sig i halsen. Kanske bäst att vänta till imorgon bitti...jag är så trött nu. Och jag fungerar mycket bättre på morgonen.
Så. Sömntablett och sängen nästa.
Hi pretty, how are you doing?
Jag har svårt för män.
Jag har svårt för främlingar.
Jag har svårt för komplimanger.
Att en främmande man skriver sådär till mig på Facebook är skitjobbigt. :S Jag vet inte hur jag ska hantera det. Och tankarna rusar om varandra i huvudet; vad vill han, vad är han ute efter, vad har han för rätt att kommentera mitt utseende, driver han med mig, är han bara ironisk? Och så en liten, liten röst som säger; han kanske bara vill vara trevlig.
Jag blir förvirrad, irriterad, smickrad, frustrerad, orolig. Allt på en gång.
Och vad gör jag? Jag ignorerar hans meddelande, skriver inte ett ord till svar. Istället skriver jag ett blogginlägg om det. :P
(Och nej, jag är varken manshatare eller främlingsfientlig - jag är bara rädd.)
Tredje gången gillt
I eftermiddag blir det tredje gången gillt. Kalla mig gärna nörd. ;) Syrran är inte riktigt lika hysterisk - för henne blir det första Breaking Dawn-visningen någonsin. Fattar inte hur hon kunnat vänta så länge, det är ju flera dagar sedan den hade premiär! :P
Jag väntar förresten fortfarande på respons från skrivarkurskamraterna. :S Väntan, väntan, väntan...jag avskyr att vänta!
Inget är som väntans tider
Jahapp. Mitt hem ser ut som en tvättinrättning (det hänger blöta lakan och kläder överallt), boken är återlämnad till biblioteket (det var faktiskt rätt skönt att komma ut i friska luften en stund) och jag sitter här och väntar på att mina kära kurskamrater ska lämna respons på min senaste text.
Visserligen fick de texten först igår och de har ända till den 28 november(!) på sig att lämna respons...men jag vill veta vad de tycker NU! :P Jag har faktiskt redan lämnat respons på deras texter. Så då kan väl de lämna respons på min, vad är problemet liksom.
Syrran försöker få mig att inse att alla inte är lika effektiva och studiemaniska som jag, men jag har lite svårt att acceptera det. ;) Dessutom tycker jag att det är sjukt jobbigt att lämna ifrån mig någon av mina "babies" och låta andra människor ta del av och bedöma dem. :S Jag vill bara få det överstökat! Typ, "säg vad ni tycker nu med detsamma så jag kan andas ut sen".
Visserligen fick de texten först igår och de har ända till den 28 november(!) på sig att lämna respons...men jag vill veta vad de tycker NU! :P Jag har faktiskt redan lämnat respons på deras texter. Så då kan väl de lämna respons på min, vad är problemet liksom.
Syrran försöker få mig att inse att alla inte är lika effektiva och studiemaniska som jag, men jag har lite svårt att acceptera det. ;) Dessutom tycker jag att det är sjukt jobbigt att lämna ifrån mig någon av mina "babies" och låta andra människor ta del av och bedöma dem. :S Jag vill bara få det överstökat! Typ, "säg vad ni tycker nu med detsamma så jag kan andas ut sen".
Ordningen något sånär återställd
TwiDay fördärvade min dygnsrytm totalt, men med hjälp av sömntabletter (jag har inte lust att bada just nu, det skulle snarare bli blodbad än skumbad) har jag äntligen lyckats vända tillbaka dygnet. Imorse gick jag upp klockan 6 och tvättade. :thumbup:
På grund av källardörrkrånglet (jag har fortfarande inte vågat kontakta fastighetsskötaren - det kändes mindre obehagligt att smita in genom grannportens källardörr och sedan lägga en sten som stoppkloss så att min källardörr inte ska gå i lås) hade jag ett tvåveckorsberg med tvätt, och det finns inte en chans i världen att det kommer hinna torka innan min tvättid går ut. :S
Men men...det får väl bli som det blir. Något annat jag måste göra idag är att gå till biblioteket. Det har jag inte alls lust med. Men jag har heller inte lust att lämna tillbaka boken för sent. Så jag får väl pallra mig iväg sedan. Det är förresten jättefint väder idag, så det kommer nog kännas bra bara jag väl kommer ut. Det är bara just det där ATT ta sig ut...
På grund av källardörrkrånglet (jag har fortfarande inte vågat kontakta fastighetsskötaren - det kändes mindre obehagligt att smita in genom grannportens källardörr och sedan lägga en sten som stoppkloss så att min källardörr inte ska gå i lås) hade jag ett tvåveckorsberg med tvätt, och det finns inte en chans i världen att det kommer hinna torka innan min tvättid går ut. :S
Men men...det får väl bli som det blir. Något annat jag måste göra idag är att gå till biblioteket. Det har jag inte alls lust med. Men jag har heller inte lust att lämna tillbaka boken för sent. Så jag får väl pallra mig iväg sedan. Det är förresten jättefint väder idag, så det kommer nog kännas bra bara jag väl kommer ut. Det är bara just det där ATT ta sig ut...
Filmiskt
Har varit på bio med syrran. Inte Breaking Dawn faktiskt, utan en djup deppfilm som i stort sett saknade handling. Den ingick i psykiatriska veckans evenemang och var gratis, så jag tänkte att den kunde vara värd ett besök. Men jag vet inte...visst var den fin och gripande och så, men inte det mest intresseväckande jag har sett. En massa folk som mådde dåligt, från början till slut. Ingen dramatik, ingen vändpunkt. Det bara rullade på.
Men på söndag blir det Breaking Dawn igen. ;) Tredje gången den här veckan...men jag lovar att den kommer vara lika fängslande för det. Hoppas bara att vi slipper de mest hysteriska småungarna...
Men på söndag blir det Breaking Dawn igen. ;) Tredje gången den här veckan...men jag lovar att den kommer vara lika fängslande för det. Hoppas bara att vi slipper de mest hysteriska småungarna...
Jag och min monstertå
Posten kom precis. Bland annat ett brev från min läkare. Han meddelade att röntgen av min fot visade att stortån är felvinklad med 20 grader. Tydligen bör man ha minst 35 graders felvinkel för att det ska bli aktuellt med operation - men han har beslutat att remittera mig dit ändå. Vilket gör mig både glad och skräckslagen.
Gårdagens stordåd
Oj, jag glömde visst berätta om gårdagens stordåd. Som vanligt var jag ute i extremt god tid, så jag fick stå och hänga utanför bions biljettkassa ett bra tag innan personalen kom och öppnade gallergrinden. Och när jag stod där kom två kvinnor, som verkade både förvirrade och irriterade över att det var stängt och de pratade om att gå därifrån.
Och då vände jag mig till dem och tilltalade dem. Jag tog kontakt med två vilt främmande människor! :thumbup: Jag informerade dem om att det skulle öppna om 20 minuter. Och just då kom en man förbi och frågade vad jag hade sagt, och så fick jag upprepa det.
För någon som inte delar mina problem kanske det är svårt att förstå vilken stor grej detta är. Jag är en hjälpsam natur och vill så gärna ställa upp för människor så mycket jag kan. Men något inom mig tar emot. Jag kan märka att någon tappar något, jag kan se någon ramla, jag kan höra någon säga att den behöver plåster/pappersnäsdukar/något-annat-jag-har-i-handväskan.
Men oftast låter jag det bara vara. Jag vågar helt enkelt inte gå fram och erbjuda min hjälp, även om jag jättegärna skulle vilja. Så att jag igår berättade för de där två kvinnorna, och den där mannen, att biljettkassan skulle öppna om 20 minuter - det är en jäkligt stor grej. Och jag är väldigt stolt över mig själv för att jag gjorde det. :)
Och då vände jag mig till dem och tilltalade dem. Jag tog kontakt med två vilt främmande människor! :thumbup: Jag informerade dem om att det skulle öppna om 20 minuter. Och just då kom en man förbi och frågade vad jag hade sagt, och så fick jag upprepa det.
För någon som inte delar mina problem kanske det är svårt att förstå vilken stor grej detta är. Jag är en hjälpsam natur och vill så gärna ställa upp för människor så mycket jag kan. Men något inom mig tar emot. Jag kan märka att någon tappar något, jag kan se någon ramla, jag kan höra någon säga att den behöver plåster/pappersnäsdukar/något-annat-jag-har-i-handväskan.
Men oftast låter jag det bara vara. Jag vågar helt enkelt inte gå fram och erbjuda min hjälp, även om jag jättegärna skulle vilja. Så att jag igår berättade för de där två kvinnorna, och den där mannen, att biljettkassan skulle öppna om 20 minuter - det är en jäkligt stor grej. Och jag är väldigt stolt över mig själv för att jag gjorde det. :)
De kan väl åtminstone införa speciella vuxenvisningar (utöver TwiDay)
Inatt fick jag se Breaking Dawn tillsammans med en vuxen publik (15 år och uppåt). Idag öppnade biograferna upp för småungarna (11 år och uppåt). Och jag längtade så mycket efter att få se filmen igen, att jag gick på dagens allra första visning. Korkat nog.
Det fullkomligt drällde av småbarn där (jag tror inte ens att alla var så gamla som 11 år). Som fnittrade...och kommenterade...och GALLSKREK. Så fort någonting var äckligt/otäckt/spännande/whatever så blev det ett jävla liv i salongen. Bara det faktum att filmen överhuvudtaget började, att texten "Breaking Dawn part 1" dök upp på duken, räckte för att ungarna skulle börja skrika (jag tänker inte ens gå in på hur det blev när man fick se Jacob eller Edward utan tröja).
Tack och lov satt jag bredvid en vuxen kvinna, kanske i 35-årsåldern. Och vi suckade och skakade på huvudet i samförstånd. Hade jag varit tvungen att sitta bredvid en skrikande, fnittrande liten unge...då hade jag fått psykbryt på allvar. Nu var det bara på gränsen.
Åååh, jag som blev så glad när jag fick höra om 15-årsgränsen! Jäkla Kammarrätten som ändrade det. :mad:
Det är bara att hoppas att ungarna lugnar ner sig lite när filmen har gått ett tag. För jag vill verkligen inte uppleva detta vid varje biobesök under den närmaste framtiden (och nej, jag tänker inte stanna hemma och vänta tills filmen kommer på dvd - jag vill se den NU!).
Det fullkomligt drällde av småbarn där (jag tror inte ens att alla var så gamla som 11 år). Som fnittrade...och kommenterade...och GALLSKREK. Så fort någonting var äckligt/otäckt/spännande/whatever så blev det ett jävla liv i salongen. Bara det faktum att filmen överhuvudtaget började, att texten "Breaking Dawn part 1" dök upp på duken, räckte för att ungarna skulle börja skrika (jag tänker inte ens gå in på hur det blev när man fick se Jacob eller Edward utan tröja).
Tack och lov satt jag bredvid en vuxen kvinna, kanske i 35-årsåldern. Och vi suckade och skakade på huvudet i samförstånd. Hade jag varit tvungen att sitta bredvid en skrikande, fnittrande liten unge...då hade jag fått psykbryt på allvar. Nu var det bara på gränsen.
Åååh, jag som blev så glad när jag fick höra om 15-årsgränsen! Jäkla Kammarrätten som ändrade det. :mad:
Det är bara att hoppas att ungarna lugnar ner sig lite när filmen har gått ett tag. För jag vill verkligen inte uppleva detta vid varje biobesök under den närmaste framtiden (och nej, jag tänker inte stanna hemma och vänta tills filmen kommer på dvd - jag vill se den NU!).
Dagen efter TwiDay
Okej. Nu känner jag mig någorlunda som människa igen. Det kan nog inte ha blivit mer än 4-5 timmars sömn inatt (om ens det).
Vilken jäkla mediabevakning det var! Norrköpings Tidningar hade löpande uppdatering och till och med SVT var där. Livrädd och jag försökte se så avvisande ut som möjligt när läskiga kameror och mikrofoner befann sig i närheten, men de lyckades visst fånga oss på bild i alla fall...
Jag är i den röda ringen, om ni inte fattade det. :P
Det bästa med kvällen...
+ Magiskt att få se alla fyra filmerna i rad, på en enorm bioduk, i en salong full av likasinnade nördar.
+ 15-årsgränsen! Inga oskyldiga små 11-åringar här inte.
+ Det fanns ett vegetariskt matalternativ och det innehöll inte någon av alla de saker jag är allergisk emot.
+ Sällskapet. Tack för en trevlig kväll, Livrädd! :)
Det sämsta med kvällen...
- Ljud- och bildkrånglet med sista filmen; det tog väl säkert en timme innan de fick igång Breaking Dawn.
- De kilometerlånga köerna till damtoaletten (man kunde typ räkna de manliga biobesökarna på ena handens fingrar).
- Att jag var så jäkla trött. :P
Vilken jäkla mediabevakning det var! Norrköpings Tidningar hade löpande uppdatering och till och med SVT var där. Livrädd och jag försökte se så avvisande ut som möjligt när läskiga kameror och mikrofoner befann sig i närheten, men de lyckades visst fånga oss på bild i alla fall...
Jag är i den röda ringen, om ni inte fattade det. :P
Det bästa med kvällen...
+ Magiskt att få se alla fyra filmerna i rad, på en enorm bioduk, i en salong full av likasinnade nördar.
+ 15-årsgränsen! Inga oskyldiga små 11-åringar här inte.
+ Det fanns ett vegetariskt matalternativ och det innehöll inte någon av alla de saker jag är allergisk emot.
+ Sällskapet. Tack för en trevlig kväll, Livrädd! :)
Det sämsta med kvällen...
- Ljud- och bildkrånglet med sista filmen; det tog väl säkert en timme innan de fick igång Breaking Dawn.
- De kilometerlånga köerna till damtoaletten (man kunde typ räkna de manliga biobesökarna på ena handens fingrar).
- Att jag var så jäkla trött. :P
Hemma efter världspremiären
Livrädd och jag har precis kommit hem från bion. Fyra Twilight-filmer på raken. Vilken pärs! Men en trevlig pärs. Orkar inte skriva så mycket mer nu, jag är helt förbi. Godnatt!
Skittrött men jättenöjd.
Skittrött men jättenöjd.
Kvällsbad
Jag har börjat med en rätt trevlig kvällsrutin (om man nu kan kalla det rutin efter bara två gånger). Innan jag ska sova badar jag skumbad! :D Detta är min första lägenhet som har badkar - jag kan inte fatta att jag bott här i över ett år utan att BADA (tro nu inte att jag är någon lortgris, jag duschar faktiskt varje dag). Det är ju jättemysigt att bada! :)
(Foto: winnond / FreeDigitalPhotos.net)
Det började igår kväll. Jag hade gått och lagt mig, men kunde inte sova. Så då tänkte jag först gå till medicinskåpet, i vanlig ordning. Men det gjorde jag inte, jag satte igång lite bra musik (Taylor Swift såklart) och lade mig i badkaret en stund. Och herregud, vad gott jag sov sedan!
Jag misstänker dock att det är något märkligt med mitt badskum. Jag blir ju helt groggy! :S Fast det kanske bara är värmen...? Varm och groggy - utmärkta förutsättningar för att somna. :thumbup:
Men dumt av mig att bada såhär tidigt på kvällen idag, jag måste ju hålla mig vaken i flera timmar till om jag ska orka se The Twilight Saga: Breaking Dawn vid midnatt imorgon. :P
(Foto: winnond / FreeDigitalPhotos.net)
Det började igår kväll. Jag hade gått och lagt mig, men kunde inte sova. Så då tänkte jag först gå till medicinskåpet, i vanlig ordning. Men det gjorde jag inte, jag satte igång lite bra musik (Taylor Swift såklart) och lade mig i badkaret en stund. Och herregud, vad gott jag sov sedan!
Jag misstänker dock att det är något märkligt med mitt badskum. Jag blir ju helt groggy! :S Fast det kanske bara är värmen...? Varm och groggy - utmärkta förutsättningar för att somna. :thumbup:
Men dumt av mig att bada såhär tidigt på kvällen idag, jag måste ju hålla mig vaken i flera timmar till om jag ska orka se The Twilight Saga: Breaking Dawn vid midnatt imorgon. :P
För mycket intryck och spänning för lilla mig
Jag känner mig helt seg i huvudet, efter cirka fem timmar på stan. :S Först öppet hus på en psykosocial dagligverksamhet, sedan en timme hos psykologen, sedan lyssna på invigningstal för psykiatriska veckan, sedan springande i affärer i centrum. Och nu är jag helt slut! Skulle vilja gå och lägga mig, men det kan man väl inte göra redan...speciellt inte när man ska vara uppe halva natten imorgon.
Psykfallen intar stan!
Idag börjar en temavecka om psykisk hälsa här i stan. Passande nog har jag en tid hos min psykolog i eftermiddag. :P Och så ska jag träffa kusin F och besöka några av evenemangen. :)
Hundkalas
Dagen har tillbringats hos kusin F, eftersom hennes hund precis fyllt 13 år och skulle ha kalas. Så syrran och jag hjälpte till med att städa och fixa tårtan och lite annat. Övriga gäster kom runt femtiden. En hel del folk, men nästan bara släktingar och jag kände mig relativt trygg hela tiden. Ingen panik, utan riktigt trevligt. :thumbup:
Tårtan, som jag tyvärr inte hann smaka eftersom jag hade en buss att passa. (Foto: Ninemile)
Tårtan, som jag tyvärr inte hann smaka eftersom jag hade en buss att passa. (Foto: Ninemile)
Drogsamtal
Herregud, varför uppfinner ingen någon slags drogspärr för mobiltelefoner?! Det skulle behövas.
Tydligen ringde jag till syrran inatt efter att jag tagit sömntablett. Hon skrattade när hon berättade det för mig förut. Jag hade visst varit väldigt orolig och trott att det hade hänt henne något.
Här är beviset. Men jag har inget som helst minne av det.
Tydligen ringde jag till syrran inatt efter att jag tagit sömntablett. Hon skrattade när hon berättade det för mig förut. Jag hade visst varit väldigt orolig och trott att det hade hänt henne något.
Här är beviset. Men jag har inget som helst minne av det.
Konst-igt
Kusin F har en konstutställning som pågår just nu, och tidigare idag hjälpte syrran, moster och jag henne att hänga upp tavlorna. Det var ett riktigt snobbställe. Trångt var det också, jag fick lite lätt panik och ville bara springa ut igen. :S Men det gjorde jag inte. Jag stannade kvar och hjälpte till med taveluppsättningen. :thumbup:
Besökarna var dock inte särskilt hjälpsamma. Visst har jag stött på överklassmänniskor förut - i Stockholm! - men de finns tydligen i Norrköping också. :O Människor som anser sig förmer än andra, som klagar högljutt när de tycker att man är i vägen men inte är beredda att flytta sig en millimeter när man själv behöver komma fram...
Kusin F: Ursäkta, kan jag hänga upp den här tavlan bakom dig?
Snobbkärring: Nej, absolut inte! Du får vänta tills jag ätit klart!
Flamingon Grace hälsar besökarna välkomna.
Några små ångestvirvlar...och så vovven på ett hörn.
Tavlan längst till höger heter Nightmare, det var jag som kom på det namnet.
Detta ska föreställa ett försök till obesvärat leende...men jag ser mest efterbliven ut. Och allt jag vill är att så fort som möjligt komma därifrån, ut i friheten!
Att vilja eller inte vilja ha uppmärksamhet...?
Konstaterar med skräckblandad förtjusning att man kan hitta ett bildkollage jag klippt ihop bland veckans läsarbilder hos Micah...
Ännu ett exempel på min splittrade inställning till uppmärksamhet. Jag vill att folk ska lägga märke till mig, samtidigt som jag absolut INTE vill att folk ska lägga märke till mig.
Om man INTE vill ha uppmärksamhet är det ju faktiskt ganska dumt att skicka in bildmaterial till storbloggare...men om man däremot VILL ha uppmärksamhet är det ju ganska smart gjort.
Jag vet fortfarande inte om det var en bra eller dålig idé - men jag hade i alla fall roligt medan jag gjorde kollaget. Och det är väl huvudsaken, antar jag. :)
Ännu ett exempel på min splittrade inställning till uppmärksamhet. Jag vill att folk ska lägga märke till mig, samtidigt som jag absolut INTE vill att folk ska lägga märke till mig.
Om man INTE vill ha uppmärksamhet är det ju faktiskt ganska dumt att skicka in bildmaterial till storbloggare...men om man däremot VILL ha uppmärksamhet är det ju ganska smart gjort.
Jag vet fortfarande inte om det var en bra eller dålig idé - men jag hade i alla fall roligt medan jag gjorde kollaget. Och det är väl huvudsaken, antar jag. :)
Jag kommer inte ner i källaren!
Antingen har hyresvärden bytt lås i källardörren. Eller så är det någon jävel som brutit av sin nyckel inne i låset. För det sitter en liten metallbit i vägen, som gör att jag inte får in min nyckel i låset längre. :S
Så jag kan inte gå ner i källarförrådet och leta fram lampor och tavlor och göra fint här hemma (som jag hade tänkt). Och jag kan inte komma till tvättstugan (har en bokad tvättid imorgon bitti).
Men ringer jag till hyresvärden och påpekar detta? Självklart inte. Jag sitter här hemma i lugn och ro och väntar på att någon av mina grannar ska upptäcka att det inte går att komma ner i källaren. Förhoppningsvis någon granne som inte har telefonskräck.
Så jag kan inte gå ner i källarförrådet och leta fram lampor och tavlor och göra fint här hemma (som jag hade tänkt). Och jag kan inte komma till tvättstugan (har en bokad tvättid imorgon bitti).
Men ringer jag till hyresvärden och påpekar detta? Självklart inte. Jag sitter här hemma i lugn och ro och väntar på att någon av mina grannar ska upptäcka att det inte går att komma ner i källaren. Förhoppningsvis någon granne som inte har telefonskräck.
Magiska siffror
Snart är klockan 11:11 den 11/11-11.
Men eftersom min favoritsiffra/besatthetstal/lyckonummer är 5 (FEEEEEM!!!) var jag mer fascinerad av klockan 05:05 den 5/5-05. Jag hade planerat i evigheter att gå upp tidigt och se detta magiska ögonblick inträffa. Men tyvärr glömde jag bort det, och sov mig igenom det hela. :( Jag är fortfarande lite besviken över det.
11 (elva) har jag däremot aldrig varit särskilt fascinerad av. Så nu tänker jag gå och duscha. Skit samma om klockan blir 11:11 under tiden.
Men eftersom min favoritsiffra/besatthetstal/lyckonummer är 5 (FEEEEEM!!!) var jag mer fascinerad av klockan 05:05 den 5/5-05. Jag hade planerat i evigheter att gå upp tidigt och se detta magiska ögonblick inträffa. Men tyvärr glömde jag bort det, och sov mig igenom det hela. :( Jag är fortfarande lite besviken över det.
11 (elva) har jag däremot aldrig varit särskilt fascinerad av. Så nu tänker jag gå och duscha. Skit samma om klockan blir 11:11 under tiden.
Vart ska du gå, vad ska du göra med tiden?
Jahapp. Nu har man kommit fram till att psykisk ohälsa ökar bland unga. Big surprise. Eller inte. Att man kopplar det till en tuffare arbetsmarknad och duktighetsrelaterad självkänsla kommer heller inte som någon direkt överraskning.
Välkommen till min verklighet, säger jag bara!
Osäkerheten kring hur jag ska kunna försörja mig i framtiden är mitt i särklass största orosmoment. Det är den vanligaste anledningen till mina downperioder och ångestkvällar. Det är oftast det som gör att jag får ont i magen, inte kan sova, känner mig värdelös, börjar gråta, fylls av hopplöshet...
Självklart finns det annat också. Men det här är det mest framträdande just nu.
Välkommen till min verklighet, säger jag bara!
Osäkerheten kring hur jag ska kunna försörja mig i framtiden är mitt i särklass största orosmoment. Det är den vanligaste anledningen till mina downperioder och ångestkvällar. Det är oftast det som gör att jag får ont i magen, inte kan sova, känner mig värdelös, börjar gråta, fylls av hopplöshet...
Självklart finns det annat också. Men det här är det mest framträdande just nu.
Psykisk terror
Var och varannan kväll den senaste tiden har ett billarm börjat tjuta här utanför på gatan. ALLTID utanför mitt fönster. ALLTID när jag är skittrött och vill sova. Och det är ALDRIG någon som kommer ut och stänger av det.
Igår kväll var det dags igen. Och jag såg framför mig hur jag tog en gigantisk slägga och gick ut och demolerade bilhelvetet...
(Foto: Suat Eman / FreeDigitalPhotos.net)
...men det fick stanna vid en fantasi. För jag har inte tillgång till någon slägga. Och jag har heller ingen lust att åka dit för skadegörelse.
Så jag satte igång Fearless-skivan och skruvade upp volymen och hoppades att grannarna skulle hålla med mig om att det var ett mindre störande ljud än terrorn utanför fönstret.
Igår kväll var det dags igen. Och jag såg framför mig hur jag tog en gigantisk slägga och gick ut och demolerade bilhelvetet...
(Foto: Suat Eman / FreeDigitalPhotos.net)
...men det fick stanna vid en fantasi. För jag har inte tillgång till någon slägga. Och jag har heller ingen lust att åka dit för skadegörelse.
Så jag satte igång Fearless-skivan och skruvade upp volymen och hoppades att grannarna skulle hålla med mig om att det var ett mindre störande ljud än terrorn utanför fönstret.
Ny samtalskontakt
Är hos kusin F nu. Första mötet med nya terapeuten (eller psykolog var hon visst) gick ganska bra. Obehagligt var det såklart, med ny plats och ny människa och allt sånt där...och det blev rätt jobbigt, det kom faktiskt några tårar i ögonvrårna...men hon verkar snäll och duktig, och vi har bokat in en ny tid på måndag.
Jag bad om en mejladress för att kunna kontakta psykologen på, men hon gav mig bara sitt telefonnummer. För att bryta mitt undvikandebeteende för det som är obehagligt (som i mitt fall, att ringa till folk jag inte känner mig 100 % trygg med). Äkta KBT-anda, med andra ord. Jobbigt, men jag vet ju att det är bra för mig. Det är ju det här jag vill, att komma över mina svårigheter.
Per aspera ad astra.
Jag bad om en mejladress för att kunna kontakta psykologen på, men hon gav mig bara sitt telefonnummer. För att bryta mitt undvikandebeteende för det som är obehagligt (som i mitt fall, att ringa till folk jag inte känner mig 100 % trygg med). Äkta KBT-anda, med andra ord. Jobbigt, men jag vet ju att det är bra för mig. Det är ju det här jag vill, att komma över mina svårigheter.
Per aspera ad astra.
Systerstöd
Min söta syster följde med som mitt moraliska stöd till både sjukhuset och bion idag. :) Så nu är foten röntgad och nytt Bioklubbskort införskaffat. :thumbup:
Imorgon ska jag träffa min nya terapeut för första gången, och sedan blir det övernattning hos kusin F.
Imorgon ska jag träffa min nya terapeut för första gången, och sedan blir det övernattning hos kusin F.
Dilemman i dagsläget
Igår gick jag lite på stan, för att köpa en längre sladd (jag har möblerat om lite här hemma) och för att hämta en trave böcker på biblioteket (jag börjar en ny kurs idag). Och så tänkte jag gå till bion och be om ett ersättningskort, eftersom mitt kort till Bioklubben verkar ha kommit bort på posten. Men när jag kom in där så var det samma person i kassan som sist jag var där, och då fegade jag ur och gick rakt igenom lokalen och ut genom bakdörren istället. För jag visste inte hur jag skulle lägga fram mitt ärende. Skulle jag utgå ifrån att han kom ihåg mig från när jag var där sist, eller skulle jag dra hela ärendet all the way from the beginning? Inget av alternativen kändes särskilt bra, så jag gick som sagt bara förbi. Förhoppningsvis är det en annan person i kassan nästa gång jag kommer mig för att gå dit.
Idag, denna grå trista novembermåndag, ska jag till sjukhuset och röntga foten. Jag har aldrig röntgat mig förut, så det känns lite läskigt. Extra läskigt blir det med tanke på att de kanske kommer komma fram till att jag måste opereras (vilket jag heller aldrig gjort förut). Men men...någon gång ska väl vara den första.
(Foto: Apple\'s Eyes Studio / FreeDigitalPhotos.net)
Idag, denna grå trista novembermåndag, ska jag till sjukhuset och röntga foten. Jag har aldrig röntgat mig förut, så det känns lite läskigt. Extra läskigt blir det med tanke på att de kanske kommer komma fram till att jag måste opereras (vilket jag heller aldrig gjort förut). Men men...någon gång ska väl vara den första.
(Foto: Apple\'s Eyes Studio / FreeDigitalPhotos.net)
Det blir en lugn lördag
Det blir ingen intervju idag. Intervjuarens bil har gått sönder, så hon kan inte ta sig till Norrköping. Vet inte om jag är lättad eller besviken över detta; förmodligen båda delarna. Men det blir ju inte inställt, utan bara förflyttat - så egentligen skjuter jag bara utmaningen några veckor framåt i tiden.
Utmanande
På sjukfronten intet nytt. Möjligen att febern har försvunnit, men det snörvlas och hostas fortfarande för fullt här. Och trots det har jag gått på stan idag, med mamma och syrran. Bara en stund dock. Och det var rätt påfrestande. Men trevligt. :)
Imorgon kommer det hit en person som ska intervjua mig om otrygghet och utsatthet i barndomen. Mycket upplyftande. :S Men jag får ett presentkort på 400 kronor för det, så det känns rätt okej. Jag ser det dessutom som en jättebra utmaning; att släppa in en främmande människa i mitt hem (som ju är min trygghetszon) och vika ut mig känslomässigt inför denna människa. Det blir en rejäl utmaning.
Imorgon kommer det hit en person som ska intervjua mig om otrygghet och utsatthet i barndomen. Mycket upplyftande. :S Men jag får ett presentkort på 400 kronor för det, så det känns rätt okej. Jag ser det dessutom som en jättebra utmaning; att släppa in en främmande människa i mitt hem (som ju är min trygghetszon) och vika ut mig känslomässigt inför denna människa. Det blir en rejäl utmaning.
Malin! Gå och lägg dig!
Herregud, vad gör jag uppe såhär dags?! Det är ju extremsuperjättesent! :S Men tiden går fort när man sitter och författar. Nu är det dock färdigskrivet för ikväll, för nu måste jag verkligen sova!
(Innan jag somnar kan jag ju dock meddela att min stödperson faktiskt tordes komma hit idag samt att bemanningsföretaget inte hört av sig idag heller.)
(Innan jag somnar kan jag ju dock meddela att min stödperson faktiskt tordes komma hit idag samt att bemanningsföretaget inte hört av sig idag heller.)
Neeeeeeeeej!!!
Tiden rinner iväg. En efter en går mina favoritskådespelare bort (i och för sig något man får räkna med när man är helt insnöad på svenska 1940-talsfilmer). Igår var sista dagen i Sickan Carlssons liv. :( Hon blev 96 år gammal. Men för mig kommer hon alltid att vara ung och pigg och glad. Och levande.
Jag vill inte!
Jag drömde om L inatt. :( Det är inte ofta jag gör det längre. Men inatt var det tydligen dags igen. Varför?! Jag vill inte.
Drömmen brukar se lite olika ut, men den går alltid ut på samma sak. Och min känsla i drömmen - och när jag vaknar - är alltid densamma: JAG VILL INTE!!!
Lämna mig ifred! Snälla.
Drömmen brukar se lite olika ut, men den går alltid ut på samma sak. Och min känsla i drömmen - och när jag vaknar - är alltid densamma: JAG VILL INTE!!!
Lämna mig ifred! Snälla.
Jag har aldrig varit i min drömstad
Jag har väntat typ hela dagen på att människan från bemanningsföretaget skulle ringa upp (som han lovade att göra). Jag är både lättad och besviken över att han inte har ringt. Får se om han ringer imorgon istället...
Under min olidliga väntan har jag tagit till mig kritik från läraren på skrivarkursen, och gjort vissa korrigeringar av mitt manus. Hon tyckte att jag borde ha mer referenser till miljön, så att man verkligen fattar att det utspelar sig i San Francisco och inte någonstans i Sverige (eftersom jag skriver på svenska). :S
Jag har aldrig varit i San Francisco (men jag vill åka dit!). Jag har överhuvudtaget aldrig varit i USA. Jag har bara varit utanför Sverige en handfull gånger - och då inte längre bort än till Danmark. :P Men med hjälp av Google och en resepocketbok (finns det ordet ens?!) har jag nu fått till några förhoppningsvis någorlunda autentiska beskrivningar.
Och med hjälp av Taylor förstås. Inte för miljöbeskrivningarna då, utan för känslan i texten. Har lyssnat på samma låt hela jäkla dagen idag...
Imorgon kommer min stödperson hit (om hon törs, jag vet inte hur hon känner inför att besöka en hostig, snörvlande feberpatient), och så ringer de från bemanningsföretaget (kanske), och så fortsätter jag med mina San Francisco-beskrivningar (definitivt)...
Godnatt!
Under min olidliga väntan har jag tagit till mig kritik från läraren på skrivarkursen, och gjort vissa korrigeringar av mitt manus. Hon tyckte att jag borde ha mer referenser till miljön, så att man verkligen fattar att det utspelar sig i San Francisco och inte någonstans i Sverige (eftersom jag skriver på svenska). :S
Jag har aldrig varit i San Francisco (men jag vill åka dit!). Jag har överhuvudtaget aldrig varit i USA. Jag har bara varit utanför Sverige en handfull gånger - och då inte längre bort än till Danmark. :P Men med hjälp av Google och en resepocketbok (finns det ordet ens?!) har jag nu fått till några förhoppningsvis någorlunda autentiska beskrivningar.
Och med hjälp av Taylor förstås. Inte för miljöbeskrivningarna då, utan för känslan i texten. Har lyssnat på samma låt hela jäkla dagen idag...
Imorgon kommer min stödperson hit (om hon törs, jag vet inte hur hon känner inför att besöka en hostig, snörvlande feberpatient), och så ringer de från bemanningsföretaget (kanske), och så fortsätter jag med mina San Francisco-beskrivningar (definitivt)...
Godnatt!
En hel tomtearmé!
Man måste ju bara ÄLSKA Trolltyg i Tomteskogen! :D
Hm...tänkte skriva något mer nu, om hur glad man blir av att titta på denna film...men jag tror jag låter ett klipp ur filmen tala för sig självt. :P
Bara ett av alla epic moments i Trolltyg i Tomteskogen. Känner du igen detta, Livrädd? ;)
Hm...tänkte skriva något mer nu, om hur glad man blir av att titta på denna film...men jag tror jag låter ett klipp ur filmen tala för sig självt. :P
Bara ett av alla epic moments i Trolltyg i Tomteskogen. Känner du igen detta, Livrädd? ;)
Jobb?
Och när jag väl är duktig och ringer...då är det UPPTAGET!!! :S
Så medan jag väntar på att jag ska våga ringa ännu en gång, kan jag ju berätta om mötet med jobbcoachen imorse. Jag är fortfarande sjuk och känner mig riktigt eländig, så det var inte alls kul att behöva gå ut. Men jag tror faktiskt att febern förde något gott med sig; coachen blev inte alls sur över att jag inte gjort läxan, det vill säga att kontakta praktikplatser. Det faktum att jag eventuellt har ett jobb på gång genom bemanningsföretaget gjorde nog också sitt till.
Vi hjälptes åt att skriva ett kort och koncist personligt brev som jag ska skicka till potentiella praktikplatser. Och så bjöd hon med mig på en andningssession om några veckor. Det kan nog vara väldigt bra för mig, eftersom jag nästan alltid glömmer bort att andas när jag pratar i telefon.
Och när vi ändå är inne på det här med telefoner...jag har ju alldeles glömt bort att berätta om en sak som hände igår. De ringde från ungdomsmottagningen och sa att jag är välkommen dit nästa vecka. Så nu ska jag åter igen få börja i KBT. :thumbup:
OJ!!! Nu medan jag satt och skrev det här inlägget så ringde människan från bemanningsföretaget upp! Och han kommer att ringa igen senare idag när han kollat upp mer detaljer kring tjänsten som jag kan bli aktuell för. Kul. Läskigt. Spännande. Tänk-om-jag-har-ett-jobb-snart. Kan nog inte riktigt fatta det.
Så medan jag väntar på att jag ska våga ringa ännu en gång, kan jag ju berätta om mötet med jobbcoachen imorse. Jag är fortfarande sjuk och känner mig riktigt eländig, så det var inte alls kul att behöva gå ut. Men jag tror faktiskt att febern förde något gott med sig; coachen blev inte alls sur över att jag inte gjort läxan, det vill säga att kontakta praktikplatser. Det faktum att jag eventuellt har ett jobb på gång genom bemanningsföretaget gjorde nog också sitt till.
Vi hjälptes åt att skriva ett kort och koncist personligt brev som jag ska skicka till potentiella praktikplatser. Och så bjöd hon med mig på en andningssession om några veckor. Det kan nog vara väldigt bra för mig, eftersom jag nästan alltid glömmer bort att andas när jag pratar i telefon.
Och när vi ändå är inne på det här med telefoner...jag har ju alldeles glömt bort att berätta om en sak som hände igår. De ringde från ungdomsmottagningen och sa att jag är välkommen dit nästa vecka. Så nu ska jag åter igen få börja i KBT. :thumbup:
OJ!!! Nu medan jag satt och skrev det här inlägget så ringde människan från bemanningsföretaget upp! Och han kommer att ringa igen senare idag när han kollat upp mer detaljer kring tjänsten som jag kan bli aktuell för. Kul. Läskigt. Spännande. Tänk-om-jag-har-ett-jobb-snart. Kan nog inte riktigt fatta det.
Nervositet
Snart dags att ringa bemanningsföretaget. Jag mår illa.
Now I'm afraid...
Idag har vi haft Twilight-maraton här i sjukstugan. Tre filmer på en eftermiddag, det är rätt mastigt faktiskt. Men en bra förberedelse inför TwiDay, där det blir FYRA filmer på raken. Varav den sista börjar vid midnatt, när jag borde sova för längesen.
Under första filmen hade jag mobilen avstängd. Typiskt nog var det just då som bemanningsföretaget där jag var på intervju för över en månad sen fick för sig att försöka kontakta mig. :S När de inte fick tag i mig skickade de ett mejl istället...
Tur att jag inte såg det förrän nu ikväll. Det skulle ha förstört resten av dagen. Nu kommer det "bara" förstöra kvällen och natten. Jag kommer inte kunna sova. Jag har ont i magen. Jag har svårt att andas. Jag har en stickande känsla över hela kroppen.
Missförstå mig inte nu. Jag VILL ha ett jobb. Jag är bara så rädd. :bigeyes:
Men jag ska ringa upp imorgon bitti/förmiddag. Jag lovar.
Under första filmen hade jag mobilen avstängd. Typiskt nog var det just då som bemanningsföretaget där jag var på intervju för över en månad sen fick för sig att försöka kontakta mig. :S När de inte fick tag i mig skickade de ett mejl istället...
Tur att jag inte såg det förrän nu ikväll. Det skulle ha förstört resten av dagen. Nu kommer det "bara" förstöra kvällen och natten. Jag kommer inte kunna sova. Jag har ont i magen. Jag har svårt att andas. Jag har en stickande känsla över hela kroppen.
Missförstå mig inte nu. Jag VILL ha ett jobb. Jag är bara så rädd. :bigeyes:
Men jag ska ringa upp imorgon bitti/förmiddag. Jag lovar.
Sista minuten
Det blev inte många timmars sömn inatt. Men bättre än inget, antar jag.
Jag känner mig lika eländig idag. :( Och idag har jag en enorm utmaning att ta tag i. Imorgon ska jag nämligen träffa min jobbcoach och berätta om hur duktig jag varit som sökt en massa praktikplatser. Problemet är bara att jag inte har gjort det än. För det är obehagligt. Och det som är obehagligt har jag en tendens att skjuta upp. Men men...dagen har ju bara börjat...än finns det gott om tid.
Jag känner mig lika eländig idag. :( Och idag har jag en enorm utmaning att ta tag i. Imorgon ska jag nämligen träffa min jobbcoach och berätta om hur duktig jag varit som sökt en massa praktikplatser. Problemet är bara att jag inte har gjort det än. För det är obehagligt. Och det som är obehagligt har jag en tendens att skjuta upp. Men men...dagen har ju bara börjat...än finns det gott om tid.
Malin mitt i natten
Jahapp. Här sitter alltså superkvällströtta Malin och tittar på Taylor-videor mitt i natten. För jag kan inte sova. För jag bara hostar och snörvlar och har ont i huvudet. Det känns som om jag har feber också, men jag vet inte säkert för jag orkar inte leta fram febertermometern som ligger begravd någonstans under/bakom alla pilleraskar i medicinskåpet.
