Bågskytteskola! 🏹

Nu har jag börjat i bågskytteskola! 😊🏹 Jag är nästan precis hemkommen från första lektionen. Det här är någonting jag verkligen sett fram emot länge, men igår kväll kickade nervositeten igång och har sedan eskalerat under dagen idag så när jag stod utanför lokalen tidigare ikväll ville jag nästan inte gå in. 🙁 Men det gjorde jag i alla fall, och möttes av en samling vänliga bågskyttar som stod och övningssköt. Jag var (såklart) den första eleven på plats och hamnade i någon slags småpratssituation med några av de närvarande klubbmedlemmarna. Ångestmonstret gick bärsärkagång och ville få mig att fly fältet, jag satt där på min stol och vred nervöst händerna och glömde omedelbart bort alla namn och undrade vad i helvete lilla skräckslagna jag gjorde i detta nya sociala sammanhang. 😱 Det kändes lite bättre när resten av klassen dök upp och vi förflyttade oss till ett annat rum och den första teorilektionen tog sin början och det mest bara var för oss att sitta och lyssna.

Efter nästan en timme förflyttade vi oss tillbaka till den stora övningslokalen och efter en stunds stretchande blev det dags att börja skjuta. På grund av det begränsade utrymmet fick halva gruppen börja skjuta tre pilar var, och sedan bytte vi så att andra halvan fick skjuta tre pilar var, och så fortsatte det så i över en timme. Behöver jag säga att jag INTE ställde upp i den första gruppen...? Prestationsångesten satte in och jag ville plötsligt inte alls skjuta med pilbåge. 😱 Men när det väl blev min grupps tur att skjuta så kändes det faktiskt ganska bra. Och ju mer jag sköt, desto roligare blev det. Plötsligt kom jag på mig själv med att inte alls noja över det faktum att jag tvingades prestera inför folk. Jag hade bara så himla roligt helt enkelt. 😊

Klassen verkar riktigt trevlig, vi är bara tio personer (nio idag eftersom en var sjuk) och den yngsta är nio år och den äldsta femtio år. En bra mix av människor och en alldeles lagom stor grupp, tycker jag. 👍 Och jag tydde mig ganska snart till en tjej som min (visserligen ganska opålitliga) gaydar gav utslag på. 🏳️‍🌈 Jag kände mig på något sätt relativt trygg med henne i detta nya sammanhang och jag placerade mig bredvid henne när vi skulle skjuta. 😊

Jag ser fram emot nästa lektion om två veckor. Och jag känner mig faktiskt jäkligt cool. 😊🏹


Höstpromenader 🍂

Det har varit en riktig promenadhelg den här helgen (över 7 kilometer igår och över 7 kilometer idag) och hösten visar sig fortfarande från sin vackra sida. Fatta att vi är inne i andra halvan av oktober - och jag har inte blivit höstdeprimerad än. Jag tycker till och med att det är ganska trevligt med höst i år - än så länge. Jag njuter så länge det varar av ljuset och färgerna och den relativa värmen...och hoppas att jag hinner tanka på tillräckligt mycket positiv energi för att klara av den pissiga månaden november sedan... 🍂 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En festinbjudan och ett sista musikquiz

När jag kom hem från jobbet idag och skulle lägga mobilen på laddning såg jag att jag hade fått en evenemangsinbjudan på Facebook. Killen jag hjälpte att flytta under Kulturnatten ska ha inflyttningsfest i mitten av november och jag är inbjuden. Min första reaktion var ren glädje och jag tackade genast ja och skrev in det i min kalender. 😊 Sedan kom Ångestmonstret smygande och poängterade att det är typ 70(!) inbjudna gäster och att jag bara känner en mycket liten andel av dessa och att risken är stor att jag antingen kommer sitta tyst och panikslagen i ett hörn eller krampaktigt klamra mig fast vid de enstaka personer jag känner på festen, och tänk om någon har med sig jordnötter och jag råkar riktigt illa ut så att kvällen slutar på akuten, och jag vet inte om en förväntas ge presenter vid en inflyttningsfest och vad jag i så fall skulle ge och tänk om han inte gillar min present, och hur gör en för att bryta upp när en vill gå hem och är det okej att gå hem ganska tidigt...och så vidare i all oändlighet. 😱 Så nu vill jag mest bara ändra mitt svar till nej eller kanske. Men det känns så dumt, för jag fegade ju ur förra gången han bjöd mig på fest också. 🙁 Det här får jag nog fundera lite på, och kanske diskutera med psykologen. 🤔

Ikväll har jag varit på musikquiz på teatern. Det var sista gången och även här övervägde jag nästan att fega ur. För jag visste inte hur jag skulle tackla det faktum att jag liksom måste ta farväl av mina lagkamrater i slutet av kvällen, jag hade fortfarande inte fått någon respons på min vänförfrågan på Facebook och jag kände mig osäker på om de ens ville ha någon fortsatt kontakt med mig efter ikväll (jag upplever ofta att andra människor betyder mer för mig än vad jag betyder för dem). Men jag gick i alla fall dit och det blev en mycket trevlig kväll. Den började med att mina lagkamrater och jag fick en chokladkaka av quizledarna som tack för att vi kommit på vartenda quiz och suttit längst fram i mitten och varit entusiastiska och stöttande. Det gjorde mig väldigt rörd, även om jag inte kunde äta chokladen eftersom den innehöll hasselnötter - det är tanken som räknas och jag tycker att det var en mycket fin gest från deras sida. Jag fick även en klapp på axeln och ett leende när de klev upp på scenen. ❤ När quizet var slut frågade en av mina lagkamrater om jag skulle vara intresserad av att delta i ett annat musikquiz på en restaurang här i stan tillsammans med dem, och det var med både lättnad och glädje jag mottog och accepterade detta erbjudande (med förbehållet att det är en jordnötsfri miljö, vilket jag tyvärr tvivlar på). Min vänförfrågan på Facebook kommer att accepteras och vi kommer att hålla kontakten där. 😊 Jag kände mig mycket lätt om hjärtat när jag vandrade hem genom höstmörkret. Nu ska jag försöka varva ner så pass mycket att jag kan somna. Jag är uppe i fyra kvällar i rad utan Imovane nu, får se om det blir en femte... ✌

Svampskogen 🍄

Helgen har varit aktivitetsfylld och energigivande. Igår åkte syrran och jag och shoppade och hade det allmänt trevligt (jag köpte bland annat en sjungande gosedjursren med rödblinkande mule 😍). Och sedan tog jag bussen hem till mamma och hennes man och stannade där i nästan ett dygn. Imorse begav mamma och jag oss ut i svampskogen och hittade massor av höstkantareller och på eftermiddagen räfsade vi löv i trädgården. Det har varit en himla mysig helg. ❤



Mina biverkningar av den nya medicinen har varit betydligt lindrigare under helgen än i fredags. Det svartnar för ögonen och jag blir yr när jag reser mig för snabbt (vilket jag märkte av ganska mycket i svampskogen), men jag känner ingen allmän yrsel. Jag behövde lägga mig och sova typ två timmar på dagen idag (vilket förvisso kan bero på att det bara blev sex timmar sömn inatt på grund av min pratiga mamma 😉). Och jag har somnat utan sömntablett två kvällar i rad nu för att den nya medicinen gör mig så trött. 😴 Men jag känner mig inte så väck i huvudet längre (kanske lite igår, men inte idag). Så det här ska nog gå bra. 👍

Insättningssymtom


Igår kväll tog jag min första stämningsstabiliserande tablett och idag lider jag insättningssymtomens vidriga kval. Efter cirka tre timmar på kontoret imorse gav jag upp försöken att jobba och gick hem och lade mig och sov istället. Jag är så jävla trött, jag gäspade mig igenom hela morgonen och nu har jag legat och sovit i över fyra timmar. Och så är jag himla yr och allmänt väck i huvudet, jag är inte alls lika skärpt som vanligt och kan inte riktigt tänka klart - när jag gjorde kaffe till mina kollegor höll jag exempelvis på att glömma kaffepulvret, jag behövde verkligen anstränga mig för att komma ihåg alla moment.

Hoppas verkligen att den här skiten är övergående insättningssymtom och inte några permanenta biverkningar av min nya medicin, för annars kommer jag sluta med den tämligen snart. Jag ska på återbesök på psyk om mindre än tre veckor, så jag håller väl dock ut till dess...

Första läkarbesöket och en ny medicin

I måndags grät jag under psykologsamtalet. Vi triggade igång min ångest om och om igen och så fick jag öva på att hantera den. Det var utmattande, men det var inte främst det som fick mig att börja gråta - det var det faktum att hon ritade upp modeller över ångestkurvor och förklarade kring dem, och det är sådant jag sett och hört ända sedan jag började i min första KBT-behandling som 18-åring och det känns så hopplöst att veta allting teoretiskt men ändå inte få det att fungera fullt ut i praktiken. Och då poängterade hon vikten av att öva på lagom svåra situationer, att inte ge sig på de mest ångestladdade först utan ta det stegvis. Precis som de små stegen en behöver ta för att må bättre när en är deprimerad, det går liksom inte att ta ett jättekliv upp från det djupaste mörkret upp till euforin. Det finns ingen mirakelkur. Det handlar om att ta små steg i rätt riktning på en hanterbar nivå. Och det vet jag ju också egentligen, men det kändes ändå skönt att höra det på ett så konkret sätt. Så till nästa vecka ska jag öva på att låta folk gå före i kön på Ica. Hittills har jag inte övat på det en enda gång (det känns så krystat att tvinga fram en sådan situation om den inte uppstår av sig själv genom att jag anländer till kassan samtidigt som någon annan), men jag har däremot gjort andra bra sociala övningar. När jag var på teatern igår kväll hörde jag exempelvis några tjejer leta efter toaletten och då berättade jag för dem var den låg.

Ja, jag var alltså på teatern igår kväll. Det var ju tisdag och dags för musikquiz igen, den här gången med tema film och TV-serier. Mina lagkamrater satt redan vid "vårt" bord när jag anlände till teatercaféet och jag gick leende fram och hälsade och slog mig ner på det som blivit min plats. Jag var lite nervös, men inte lika mycket som förra gången. Som vanligt hade vi jättetrevligt och pratade om allt möjligt både innan, under och efter quizet. Vi fick inte riktigt lika många poäng som förra veckan, men det var himla roligt i alla fall. Nu är det bara ett musikquiz kvar, vilket känns sorgligt dels för att det är en så trevlig tillställning och dels för att jag inte kommer ha en naturlig anledning att hänga med dessa två personer regelbundet längre. Imorse tog jag faktiskt mod till mig och skickade iväg en vänförfrågan på Facebook, jag är lite nervös för hur den ska tas emot...

Nervös var jag verkligen imorse, fruktansvärt nervös. Jag hade ju min första tid med psykiatrikern vid halv nio imorse och hade ganska stort ångestpåslag inför det. Och när jag blev uppropad i väntrummet visade det sig att jag skulle träffa TVÅ personer - läkaren och en sköterska - vilket gjorde mig helt ställd och ökade på ångesten ytterligare. Tack och lov fattade de det och frågade om jag ville att sköterskan skulle lämna rummet, och jag erkände att jag ville det. Det kändes jättedumt, för hon verkade väldigt snäll och kunnig och intresserad av att hjälpa, men jag tyckte ändå att det var så jobbigt med hela "två mot en"-situationen så jag fick inte fram så mycket vettigt att säga. Läkaren och jag pratade sedan i nästan en timme och framåt slutet var jag riktigt språksam. Och jag kände bara en sådan lättnad och tacksamhet mot läkaren och sköterskan och mottagningen (Cirkus Psyks relativt nyöppnade och betydligt mer sympatiska filial i Norrköping) som både förstod, respekterade, intresserade sig för och försökte hjälpa mig. Jag gick därifrån med en mycket bra känsla i magen och recept på en ny, stämningsstabiliserande medicin som ska komplettera den psykofarmaka jag redan har (jag ska gå och hämta ut den imorgon). Om några veckor kommer de att kalla mig på återbesök för uppföljning.

Nervös liten Malin innan läkarbesöket.

Betydligt mer positiv Malin efter läkarbesöket.

Efter läkarbesöket gick jag direkt till kontoret. Och ikväll har jag varit på möte med Pride-familjen i nästan tre timmar. Så jag är ganska trött nu, men mycket glad och nöjd med dagen. Imorgon ska jag som sagt hämta ut min nya medicin, det känns spännande...

Superintensiv vecka


Jag vaknade tjugo över åtta imorse och blev alldeles förskräckt över denna ofrivilliga sovmorgon (jag måste ha stängt av väckarklockan). Men jag behövde väl sova ut, antar jag. Jag har anlänt till kontoret tjugo i sju varje morgon den här veckan och jag har varit på teatern både måndag, tisdag och onsdag kväll och på årsmöte med Pride-familjen i torsdags kväll. Igår kväll var alltså min första lediga kväll på hela veckan (och det berodde bara på att talkshowen blev inställd)...och mina storslagna planer för fredagskvällen bestod av att jobba över en och en halv timme och sedan gå hem och lägga mig och läsa Maria Lang. 😉 Idag har jag målat ytterligare ett lager på köksmöblerna, gått en långpromenad, fortsatt läsa Maria Lang, spelat Sims och bakat scones. Lite rastlös har jag känt mig, men inte så farligt. Nu ska jag fortsätta läsa... 😊

Obefogad oro inför musikquiz

Tisdagskväll, vilket numera innebär musikquiz på teatern för min del. 😊 Jag var väldigt nervös när jag gick dit, jag var rädd att jag inte skulle känna igen mina lagkamrater från förra veckan (jag har jättesvårt för att känna igen folk som jag borde känna igen), jag var orolig för att det skulle bli jobbigt att småprata när vi väl fann varandra (det är inte precis min starka sida) och jag kände även en helt annan press än förra veckan att kunna svara på frågorna i quizet eftersom kvällens tema var 2000-talsmusik (alltså musik från min tonårstid).

Jag var en av de första som anlände till teatercaféet (såklart) och slog mig ner vid ett bord och började bläddra i frågehäftet och blippa med telefonen. Då och då lyfte jag blicken och lät den svepa över lokalen på jakt efter mina lagkamrater. Och plötsligt tyckte jag mig känna igen en kvinna, hon satt dock med ryggen åt mitt håll så det var lite svårt att avgöra, men jag tog i alla fall mod till mig och gick fram till hennes bord - och tack och lov var det rätt. Jag hälsade och slog mig ner med en självklarhet som förvånade mig själv och strax därefter dök hennes man upp.

Jag hade inte behövt vara nervös eller orolig för någonting. Vi kände igen varandra, vi pratade om allt möjligt och hade det trevligt tillsammans hela kvällen och jag kunde svara på massor av quizfrågor - vi fick mer än dubbelt så många poäng som förra veckan. 😊✌