Statist i tysk film

Idag har jag inte varit på jobbet. Inte på mitt vanliga jobb i alla fall. Jag har tillbringat dagen ute i Kolmården med att vara statist i en tysk film som håller på att spelas in i och omkring Norrköping just nu. Cirka 10 miljoner tyskar beräknas se den när den visas i tysk teve till hösten...det är fan det största filmsammanhang jag varit med i! Och betalt fick jag också. Det är första gången faktiskt. Så nu känns min "karriär" som statist plötsligt mycket mer seriös än innan.

Men herregud, vilken romantiserad bild tyskarna har av Sverige. Välkommen till Bullerbyn, liksom - kolla bara på mina kläder...


Jag ville knappt lämna omklädningsrummet. 😂 Men den tyska kostymansvariga var jättenöjd med min outfit. Hade jag inte haft rosa hår så kanske jag hade sluppit den anskrämliga hatten, men varken mitt färgade hår eller en annan statists ansiktspiercing var acceptabla framför kameran. Behåband fick heller inte synas, och kjolarna fick inte vara så korta som jag är van vid att ha. De har en märklig syn på anständighet, kan jag tycka (och resultatet ser ni ju ovan).

Hela produktionsteamet bestod av tyskar, skådespelarna pratade tyska (eller kommer att bli dubbade - de svenska skådespelarna fick engelska repliker som kommer att dubbas sedan), manuset var skrivet av en tyska och allting var väldigt tyskt...samtidigt som miljöerna ju är svenska och det hela verkar vara uppbyggt kring någon slags verklighetsfrånvänd drömbild tyskarna har av Sverige. När jag kom till inspelningsplatsen höll de som bäst på att packa upp några svenska flaggor som de frågade fastighetsägaren om de fick spika upp, för att riktigt poängtera att det utspelar sig i Sverige...


På det stora hela har jag inte gjort så mycket idag. I de flesta av scenerna behövdes inga eller bara ett fåtal statister, så mellan den första och den sista scenen jag var med i var det cirka sju timmar dötid när jag mest satt och glodde. Men det var rätt okej ändå, och omgivningarna var ju jättevackra...


I den första scenen satt jag och drack kaffe (läs: kallt vatten) med en väninna och pratade och skrattade och beundrade utsikten. I den sista scenen var jag på dejt med en kille(!) och åt middag. Och det var det hela.

Imorgon ska jag tillbaka till mitt vanliga jobb och jag är tacksam över att jag har betydligt mer att göra där (och att det inte är någon som filmar mig där). Nu dröjer det nog innan jag leker filmstjärna nästa gång, för det tar himla mycket energi med all denna sociala exponering. Men roligt är det!
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Happy Pride! 🏳️‍🌈

Idag har jag sovit nästan hela dagen. 😴 Jag behövde återhämta mig efter gårdagen, som var helt underbar men väldigt utmattande. Jag gick i Pride-paraden tillsammans med mamma och syrran och Livrädd och cirka 4 500 andra kärleksfulla personer och det var helt fantastiskt. Men vilken extrem social exponering det innebär för mig att göra sådana här saker! Har något vagt minne av att jag efter förra årets parad sade att jag inte skulle gå den nästa år eftersom jag blir så himla utmattad efteråt och inte orkar gå på några fler Pride-evenemang under helgen. Och jag har sagt detsamma i år - vilket ni gärna får påminna mig om nästa år när jag börjar planera att gå i paraden igen... 😜 
 
Mötte tjejen som tillsammans med mig var den enda från gamla Pride-familjen som röstade emot en nedläggning av Norrköping Pride och som kämpade för att - och lyckades! - få till en ny Pride-familj i vintras. Och vi kramades och konstaterade hur jävla grymma vi två är och vilken succé årets festival blev. 
 
När mamma och Livrädd åkt hem tog syrran och jag det väldigt lugnt och vilade bort den värsta utmattningen för att vi skulle orka gå till teatern på kvällen. Där hölls en musikalkonsert som en del av programmet för East Pride, och jag tänkte stolt på att det faktiskt var JAG som kontaktade teatern i vintras och frågade om de ville arrangera något under festivalen. 😊 Konserten var helt fantastisk och det var fullt med folk i lokalen och det var en otroligt kärleksfull stämning i luften. 💖 
 
Sådana här dagar är jag väldigt stolt över min stad - och över mig själv. 😊 
 
Mycket exalterad liten Malin igår morse (detta är min nya profilbild på Facebook). 
 
Dukat för Pride-lunch. 
 
Redo att erövra Norrköpings gator i regnbågens namn. 
 
Och där är vi iväg! Cirka 4 500 personer inklusive mamma, syrran, Livrädd och jag. 
 
Jag tänkte flera gånger under paraden på hur lyckligt lottad jag är som har dessa fina människor som vill gå i paraden med mig. ❤️ 
 
På väg uppför Drottninggatan. Det var första gången vi fick ha paraden där, på den mest centrala shoppinggatan i Norrköping. Det kändes verkligen stort. 🏳️‍🌈 
 
Paraden närmade sig sitt slut och jag närmade mig överstimulering och utmattning. Ville i det här läget mest bara gå hem och lägga mig. 
 
En kärleksfull folksamling på cirka 4 500 personer som avslutade paraden med häng i Vasaparken. 
 
Picknick i skuggan under träden i Vasaparken. 
 
Underbara Pride-kakor som Livrädd bakat. 🏳️‍🌈 
 
Camera-ensemblen som förgyllde vår kväll med en fantastisk musikalkonsert i teaterns café. Tur att de inte sjöng något från La Cage aux Folles, för då hade jag fan svimmat (vilket jag enligt syrran såg ut att vara på god väg att göra ändå när ensemblen stämde upp i öppningslåten ur RENT som extranummer). 
 
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Panelsamtal

Ikväll har jag varit och lyssnat på ett panelsamtal om transpersoners villkor i Norrköping. Jag är glad att jag kom iväg på det, det var intressant och tankeväckande. Och jag mötte två bekanta, en från F! och en som var med i Pride-familjen för några år sedan, och båda verkade bli glada över att se mig. Det kändes mycket fint och viktigt att vara där. 😊


Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Malin 30 år

Maj månad ser ut att bli den varmaste någonsin i Sverige (som det finns statistik för), syrenerna blommar och det hänger en doft av skolavslutning i luften. 🌞 Och igår fyllde jag 30 år och blev således vuxen "på riktigt", även om jag kände mig barnsligt exalterad över att det var min födelsedag. 😜

Tidigt på morgonen postade jag en bild på min Fearless-tatuering i Taylor-appen och berättade vad den betyder för mig och att det var min 30-årspresent till mig själv. Och genast började kärleken välla in (i skrivande stund har jag över tusen gilla-markeringar, 65 SwiftSends, över 80 kommentarer och 26 delningar, det känns helt surrealistiskt).

På jobbet uppvaktades jag med gräddtårta och blommor. Och jag kände mig strålande glad hela dagen. Vi fick besök av vår gamla försäkringsnisse och han frågade mig hur det var med katten och jag kunde svara att hon är död utan att bli helt knäckt, bara lite vemodig. Det dök upp en del problem under dagen som vanligtvis brukar göra mig irriterad, men jag blev inte irriterad igår. Jag kände mig harmonisk och födelsedagslycklig. 🌸

Efter jobbet blev det firande med familjen. Jag fick en enorm blomsterkvast av syrran. Mamma hade fixat mat och jag försökte duka lite fint i köket. Kvällen tillbringade vi på teatern, enligt födelsedagsbarnets önskemål. Först en föreläsning om mode- och dräkthistoria och sedan musikalen Camera om Ingrid Bergman. Och på senheten blev det paketöppning hemma i hallen och sedan stupade jag i säng. Somnade himla sent och kom en timme och fyrtio minuter sent till jobbet imorse, men det gjorde ingenting. 😊

Blommor från kollegorna. 💖

Blommor från syrran. 💖

Syrran och jag utanför teatern. 💖
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

En vecka i kärlekens tecken 🏳️‍🌈

 
Nu är det PRIDE, kära vänner! ❤️🧡💛💚💙💜 Programmet inleds (lite blygsamt) idag och når sin kulmen under fredag och lördag. Norrköpings mest kärleksfulla festival och årets bästa vecka. Det här kommer bli helt epic! 😍 
 
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Efter 17 dagars uppehåll


Har precis tagit en Imovane, för första gången på 17 dagar. Det har fungerat bra utan under de gångna veckorna, men ikväll är jag så rastlös att jag känner att jag behöver hjälp att varva ner. Kanske är det söndagsångest, kanske är det tomheten som infinner sig när jag blivit klar med en tenta, kanske är det något helt annat. Men jag hoppas att det här ska hjälpa i alla fall. Bäst att jag slutar skriva nu, innan jag blir helt groggy, jag är ju inte så van längre... 😜
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Hemtentan klar!

 
Det är mindre än två dygn sedan hemtentan publicerades, och jag är redan klar - med över elva dygns marginal till deadline! Det känns så himla skönt. Jag trodde att jag skulle behöva ha detta hängande över mig under Pride-veckan och mitt födelsedagsfirande, men nej - jag är fri nu. 😊 
 
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Det sista seminariet

Ikväll hölls det sista seminariet på kursen. En jäkligt absurd upplevelse, för frågorna läraren gett oss var så obegripligt formulerade att ingen fattade vad det var vi förväntades diskutera. Så jag satt och lyssnade lite halvt medan några av mina kurskamrater spekulerade lite trevande. Men mest var det tyst. Himla irriterande att jag lagt ner en hel kväll på något så meningslöst, men samtidigt känns det bra att jag faktiskt stannade kvar i klassrummet under hela seminariet och inte fick panik och fejkade "tekniska problem" som under det förra seminariet. Nu återstår bara hemtentan, som publiceras imorgon, sedan är jag klar med studierna för den här terminen. Bävar lite inför frågorna på hemtentan, ifall de är lika flummiga som till det här seminariet...men det får vi se imorgon. Natti!

Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Det rosa fluffet är tillbaka

En vecka kvar till min födelsedag nu och jag har tillbringat kvällen hos frisören och blivit rosa och fin i håret igen. Hoppas att det håller i sig ända till min födelsedag och Pride... 😊




Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Firande och dramatik

Tänk att rätt låt vann Eurovision Song Contest igen. Det är sjunde året i rad nu! 😀 Ända sedan Loreen vann 2012 har jag känt mig till freds med det vinnande bidraget. 


Det är låtar och artister som ligger i tiden, som speglar det folk finner angeläget, och det är så himla fint att se dem vinna år efter år. Jag hoppas verkligen att denna trend håller i sig, att det som är viktigt får fortsätta ta plats på det här viset. 💖


Såhär vackert lystes körsbärsträden nedanför mitt sovrumsfönster upp av en gatulampa när jag alldeles lyckorusig skulle gå och lägga mig inatt. Klockan sex imorse, efter bara några timmars sömn, blev jag med ens klarvaken. Då gick det ett par, en kille och en tjej, under körsbärsträden och skrek åt varandra. De var helt blinda för hur vackra blommorna var och vilken solig och varm dag som just börjat randas. De var fulla, på väg hem från någon fest och bråkade högljutt om pengar (det var mest han som bråkade). Ganska snart gick de över till handgripligheter och jag stod spänt i fönstret och iakttog dem, ifall det skulle behövas ett vittne, men de gick inte längre än till att knuffa varandra i bröstet några gånger. Efter ytterligare gap och skrik gick killen hem och tjejen försvann i motsatt riktning. Jag gick och lade mig igen, och när jag vaknade några timmar senare fick jag syn på killen igen. Han hade fortfarande samma kläder på sig och gick med mobilen i handen och spanade oroligt omkring sig. Förmodligen hade han nyktrat till något vid det här laget och börjat ångra och oroa sig...för jag kan nästan lova att det var tjejen han gick och letade efter. Syrran och jag gick ut en stund senare i förhoppningen att se dem båda två sitta på en bänk och prata ut om morgonens dramatik. Men vi såg dem ingenstans, så vi kan bara hoppas att det hela får ett lyckligt slut.


De här underbara sakerna fick jag i födelsedagspresent-i-förskott av syrran igår. Sailor Uranus (för att inte Sailor Neptune, som jag fick i julklapp, ska känna sig så ensam, de hör ju ihop), en precis nyutkommen version av mitt alter ego Rapunzel och en må-bra-bok med enhörningstema. 🦄 Det gjorde mig verkligen jätteglad. 😊💖 Och själv har jag, utöver tatueringen, även gett mig själv ett helt års abonnemang på teatern samt en akademisk bok om Hello Kittys spridning över världen. Jag fyller ju bara 30 år en gång och det ska firas storslaget. 😊
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Favoriter från första semifinalen

Ikväll är det dags för andra semifinalen i Eurovision Song Contest. Det ser jag fram emot. 😊 
 
Och i väntan på det kan vi väl ta och titta på några av mina favoriter från första semifinalen i tisdags... 
 
Ryan O'Shaughnessy - Together - Irland. Två förälskade pojkar som dansar med varandra, vad mer kan Malin önska?! 😍 Det är en mycket vacker låt också, en av de första jag fastnade för. 
 
Ieva Zasimauskaitė - When We're Old - Litauen. Även om jag inte tror på "happily ever after" är det ändå en tilltalande tanke att det skulle kunna vara så. En romantisk fantasi som jag gärna hemfaller åt. Och jag blev verkligen berörd under framförandet av den här låten i tisdags kväll. 
 
Saara Aalto - Monsters - Finland. Jag läste någonstans att detta är den första öppet lesbiska artisten i ESC. Kan det verkligen stämma? Sorgligt i så fall, att det skulle dröja ända till 2018. En låt om att göra upp med sina rädslor, vilket såklart gick rakt in i hjärtat på mig meddetsamma. 
 
Netta - TOY - Israel. Nu har #MeToo-rörelsen nått ESC också. You go, girl! Jag älskar budskapet i den här låten. Och i tisdags hade artisten en himla massa japanska lyckokatter med sig på scenen. 😍
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Nu blommar det 🌸


Nu blommar körsbärsträden nedanför mitt sovrumsfönster för fullt. Jag älskar verkligen den här årstiden. 😍 Har förstås sinnessjukt mycket att göra på jobbet och snart är det dags att börja med hemtentan på kursen och allergierna är inte så himla roliga nu, men det gör faktiskt ingenting. Jag mår bra. Ljuset och blommorna ger mig energi och jag ser fram emot min 30-årsdag och pridefirandet under samma vecka, så det känns hanterbart. Jag kommer fixa den här försommarens stresskaos också. 👍
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Musikaliskt depressionstest


Mitt allmäntillstånd går verkligen att mäta i min inställning till låtarna i Eurovision Song Contest. För 2016 gillade jag i princip alla låtarna - jag har dem fortfarande i en spellista på Spotify som jag lyssnar på då och då. Men 2017, när hela min värld rasat samman, tyckte jag att de flesta låtarna var skräp. I år mår jag bättre och i kvällens semifinal tog jag följaktligen nästan alla låtarna till mitt hjärta. Jag ser verkligen fram emot den andra semifinalen på torsdag och finalen på lördag. Och det blir nog en ny spellista på Spotify snart...
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Journey to Fearless

Idag har jag varit på äventyr i Stockholm. Jag är helt slut nu faktiskt. Orkar egentligen inte blogga, vill bara gå och lägga mig. Men jag måste bara få berätta och visa. Jag har gjort mitt livs första tatuering idag, förstår ni. Som en 30-årspresent till mig själv. 
 
Jag har nu ordet "Fearless" på min högra handled. Som en vacker, permanent och lättåtkomlig påminnelse till mig själv om att jag inte ska låta Ångestmonstret bestämma vad jag ska och inte ska göra i mitt liv. Och även som en hyllning till Taylor. 
 
Känner mig superlycklig just nu. Det har jag gjort ända sedan jag lämnade tatueringsstudion. Delvis är det väl alla endorfiner och dopaminer som frigjorts (för det gjorde verkligen ONT, det kändes nästan som att skära med rakblad), men framför allt är det glädjen över att äntligen ha gjort detta som jag velat göra så länge. Och det blev så himla fint! 
 
Jag hade med omsorg valt ut vilken tatueringsstudio jag ville göra tatueringen i. En feministisk, vegansk studio på Söder i Stockholm med bara kvinnliga medarbetare. Det kändes verkligen rätt att vända mig dit. Kanske verkar det lite märkligt att jag reser ända upp till Stockholm (som jag tycker är skitjobbigt) för att tatuera mig, när jag typ bor granne med en tatueringsstudio här hemma i Norrköping. Men miljön och bemötandet är väldigt viktigt för mig. Och om en studio har uppstoppade djur i fönstren spelar det liksom ingen roll att det är gångavstånd till den, jag tänker inte sätta min fot därinne. Men studion i Stockholm var helt underbar och jag kände mig bekväm där direkt. Jävligt nervös förstås, men ändå på något sätt avslappnad. Och tatueraren var jättesnäll, proffsig och duktig. 
 
Jag har varit så himla uppstressad över hela grejen Att Åka Till Stockholm att det faktiskt inte var förrän sent igår kväll som jag på allvar började oroa mig för själva smärtan. Den hade liksom kommit helt i skymundan för mina bekymmer över hur jag skulle ta mig från Centralen till Söder. Övervägde att ta tunnelbanan, men eftersom det var fint väder och jag hade gott om tid på mig kändes det bara onödigt att utsätta mig för den panikattack som brukar komma som ett brev på posten när jag besöker T-Centralen. Så jag promenerade helt enkelt. Det tog typ 50 minuter och solen sken och Stockholm höll på att vakna. Det var rätt mysigt, när jag väl kommit bort från Centralen och in i Gamla Stan. 
 
Jag promenerade tillbaka från studion också. Specialplasten jag fått över min tatuering, som skulle kunna sitta i upp till tre dagar, började lossna redan i Gamla Stan så jag stannade vid riksdagshuset och tejpade fast den med några Hello Kitty-plåster. Mötte en stund senare helt otippat två personer från Norrköping, från min "gamla" Pride-familj, och det kändes lite awkward, men jag höll på och pratade med syrran i telefonen just då så jag behövde inte göra så mycket mer än att vinka när vi möttes. Besökte Kawaii-butiken (ett måste vid varje besök i huvudstaden!) men köpte faktiskt ingenting. Kände inte för att shoppa eller sätta mig någonstans och äta, ville mest bara hem igen, så jag återvände till Centralen. Kom dit en och en halv timme innan mitt tåg skulle gå. Konstaterade att det skulle gå ett annat tåg till Norrköping om cirka en kvart, så jag gick in i resebutiken och fick hjälp att boka om min biljett. Jätteskönt att få komma hem igen! Stockholmsresor får mig verkligen att inse (och uppskatta!) hur LUGNT det faktiskt är här i Norrköping. 
 
Exakt fyra timmar efter att tatueraren plastade in min tatuering tvättade jag händerna och drog försiktigt bort plasten och tvättade tatueringen i duschen. Och nu sitter jag här och kan inte sluta titta på den och beundra den. 😍 
 
 
På tågstationen i Norrköping imorse. Nervös och förväntansfull som en liten studsboll. 
 
Taylors "Fearless" på repeat i mp3-spelaren under hela tågresan. 
 
Jag var extremt tidigt på plats utanför studion (såklart), men det var varmt och skönt och vackert i omgivningen, så det gick ingen nöd på mig. 
 
Precis utkommen från studion. 
 
Hemma, nyduschad och insmord med Helosan-salva. 
 
 
Finaste Taylors definition av Fearless.
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Regnbågs-Taylor 🌈

Jag trodde verkligen att dagens stora pridehändelser var avklarade. Men nähädå, när jag loggade in i Taylor-appen för en stund sedan var mitt flöde fyllt av bilder på Taylor, iklädd tröja och byxor med regnbågsflaggan på och ridande på någon slags hybrid mellan katten Olivia och en enhörning. Det är från en ny reklamfilm, som verkar ha släppts nu ikväll. Älskade Taylor, jag blir så lycklig varje gång hon visar att hon är på vår sida. 🌈 Och jag börjar redan fundera över hur jag ska göra för att tillverka likadana regnbågsplagg själv... 😍
 
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

När Malin plötsligt började läsa Fantomen

På väg till jobbet imorse svängde jag förbi Pressbyrån och köpte senaste numret av Fantomen. Jag har aldrig riktigt fattat grejen med alla dessa maskerade, biffiga superhjältesnubbar (Fantomen, Spindelmannen, Batman och så vidare), men så viskade en liten fågel (i form av gaykanaler på sociala medier) i mitt öra att Fantomen i det senaste numret hindrar nynazister från att attackera en prideparad...och då blev jag plötsligt superintresserad. Heja Fantomen! En riktig superhjälte! 
 
 
Och för att fortsätta på pridetemat har jag nu ikväll varit på möte med arrangörsgruppen inför East Pride. Bara några veckor kvar nu! Känns jättepeppigt. Det var dock nästan så att jag inte kom iväg till mötet, och när jag väl stod utanför möteslokalen övervägde jag att gå hem igen, men så öppnade en vänlig själ dörren och ropade på mig, så Ångestmonstret fick inte som det ville den här gången. Och det kändes himla bra att få träffa resten av gänget och höra om hur långt alla kommit i sina respektive planeringsgrupper. Det här kommer bli den häftigaste pridefestivalen Norrköping någonsin skådat! ❤️🧡💛💚💙💜 
 
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()


    Namn: Malin
    Ålder: 35 år
    Bor: Norrköping

    Jag skriver om hur vardagen påverkas av min sociala fobi och övriga psykiska problem.

    Kommentera gärna något av mina inlägg.

Follow on Bloglovin