The Worrying Kind -

Statist i tysk film

Idag har jag inte varit på jobbet. Inte på mitt vanliga jobb i alla fall. Jag har tillbringat dagen ute i Kolmården med att vara statist i en tysk film som håller på att spelas in i och omkring Norrköping just nu. Cirka 10 miljoner tyskar beräknas se den när den visas i tysk teve till hösten...det är fan det största filmsammanhang jag varit med i! Och betalt fick jag också. Det är första gången faktiskt. Så nu känns min "karriär" som statist plötsligt mycket mer seriös än innan.

Men herregud, vilken romantiserad bild tyskarna har av Sverige. Välkommen till Bullerbyn, liksom - kolla bara på mina kläder...

Jag ville knappt lämna omklädningsrummet. 😂 Men den tyska kostymansvariga var jättenöjd med min outfit. Hade jag inte haft rosa hår så kanske jag hade sluppit den anskrämliga hatten, men varken mitt färgade hår eller en annan statists ansiktspiercing var acceptabla framför kameran. Behåband fick heller inte synas, och kjolarna fick inte vara så korta som jag är van vid att ha. De har en märklig syn på anständighet, kan jag tycka (och resultatet ser ni ju ovan).

Hela produktionsteamet bestod av tyskar, skådespelarna pratade tyska (eller kommer att bli dubbade - de svenska skådespelarna fick engelska repliker som kommer att dubbas sedan), manuset var skrivet av en tyska och allting var väldigt tyskt...samtidigt som miljöerna ju är svenska och det hela verkar vara uppbyggt kring någon slags verklighetsfrånvänd drömbild tyskarna har av Sverige. När jag kom till inspelningsplatsen höll de som bäst på att packa upp några svenska flaggor som de frågade fastighetsägaren om de fick spika upp, för att riktigt poängtera att det utspelar sig i Sverige...

På det stora hela har jag inte gjort så mycket idag. I de flesta av scenerna behövdes inga eller bara ett fåtal statister, så mellan den första och den sista scenen jag var med i var det cirka sju timmar dötid när jag mest satt och glodde. Men det var rätt okej ändå, och omgivningarna var ju jättevackra...

I den första scenen satt jag och drack kaffe (läs: kallt vatten) med en väninna och pratade och skrattade och beundrade utsikten. I den sista scenen var jag på dejt med en kille(!) och åt middag. Och det var det hela.

Imorgon ska jag tillbaka till mitt vanliga jobb och jag är tacksam över att jag har betydligt mer att göra där (och att det inte är någon som filmar mig där). Nu dröjer det nog innan jag leker filmstjärna nästa gång, för det tar himla mycket energi med all denna sociala exponering. Men roligt är det!