Julens framgångar
Men men...det var inte det jag skulle skriva om. Jag tänkte berätta om den senaste veckans framgångar. :)
Jag har blivit intervjuad via telefon angående KBT-studien, och de kom fram till att jag varken mår för dåligt eller för bra för att få vara med. Jag mår alltså "lagom" dåligt. :P Så mitt deltagande i studien börjar om typ tio veckor.
I början av december sökte jag ett jobb, och strax efter jul kom beskedet att jag är välkommen på intervju! :D :S Jättekul, men jätteläskigt. Jag var helt skakig hela kvällen efter beskedet. Jag mår illa bara vid tanken på att sitta där inför två-tre främmande människor och försöka sälja mig själv. Men jag ska göra så gott jag kan.
Och så har jag haft SingStar-turnering med syrran och kusinerna. Och jag vann! :D Att jag kan sitta och sjunga när någon hör på är ganska otroligt - att jag kan göra det bättre än alla andra närvarande är helt osannolikt.
Nu måste jag tyvärr lämna ifrån mig modemet. Hej så länge.
Bloggfri jul
Tidningsreportage
Skriva ansökan
KBT-studie
Jullov!
Jag somnade gott igår kväll, groggy av piller och med en spinnande katt vid min sida. Och jag överlevde dagens presentation inför klassen! Jag fick sitta och vänta i en och en halv timme i klassrummet innan det blev min grupps tur att gå fram. Och sen fick jag stå och vänta på att tre av de andra gruppmedlemmarna skulle prata färdigt innan det blev min tur. Jag var helt uppskruvad innan, fick någon slags utomkroppslig upplevelse under och satt och skakade efter. Men nu är det gjort. Och jag överlevde. Så nu väntar ett välförtjänt jullov! :D
Dagen före domedagen
Revirtänkande
Dimma och tårar
Jag tycker synd om min grupp. Jag kom till gruppmötet med rödgråtet ansikte idag, det måste ha varit besvärande för dem. Igår (efter mejlet) blev jag hanterad med silkesvantar, och behandlingen var liknande idag. Stackarna, de har verkligen inte bett om att behöva stå ut med mig. Men det är ju bara till och med måndag, sen behöver de inte träffa mig förrän framåt mitten av januari.
Blottad strupe
Den där raden i mejlet är ju väldigt kryptisk, men det känns ändå läskigt att den finns där. Som om jag har blottat strupen, och bara väntar på hugget. Fast fullt så dramatiskt är det väl inte. Det jag väntar på är ju "bara" gruppens reaktion. Jag kan tänka mig följande scenarion;
1) De blir besvärade och låtsas inte om det.
2) De börjar leka hobbypsykologer och vill prata om det.
3) De tar inte upp det direkt, men behandlar mig som något mycket skört och ömtåligt.
Jag vet inte vilket som är värst. :S Men jag vet att jag var tvungen att säga något. Jag har liksom bara gått och väntat på att någon i gruppen ska explodera och skälla på mig för att jag inte bidrar lika mycket som alla andra. Så då känns det bättre att föregå dem och förhoppningsvis undvika en sån situation. Hur besvärande det än kan bli.
Vad ska det bli av mig?!
Jag måste erkänna att jag har självmordsfantasier. Men oroa er inte, det kommer att stanna på fantasistadiet. För jag vill inte dö. Jag vill leva. Jag vet bara inte hur det ska gå till...
Nya insikter
Kanske är det den där boken som får mig att så lättvindigt fatta så stora beslut. Alkemisten av Paulo Coelho. Syrran har tjatat på mig i evigheter att jag ska läsa den, och nu har jag äntligen börjat. Varenda sida sprudlar av budskap som är fullkomligt främmande för mig och mitt sätt att tänka. Typ, om man förlorar allting är det ingen katastrof utan en möjlighet att börja om från början och prova nya vägar. Jag vet inte om jag är riktigt mottaglig för sådana superpositiva insikter just nu, men det kan väl aldrig vara fel att försöka.
Nu ska jag gå och fylla i ansökan om studiemedel till vårens flumkurser. :)
En vecka till...
Försova mig? Bli sjuk? Tyvärr, jag har redan kört båda varianterna alldeles för många gånger. Det blir nog till att böna och be om att få komma en timme senare (och hoppas att de inte lassar över tjugotusen uppgifter på mig att göra istället för att delta under den där timmen).
Jag orkar inte! Men jag måste försöka härda ut. Det är bara en vecka, sen blir det jullov. En veckas sömnlöshet, överarbete, prestationsångest - det kan jag nog stå ut med. Hoppas jag. Måste jag.
Rastlöshet
Vinkar hejdå till julledigheten
Duggaresultatet kom igår. Jag fick 8 av 35 poäng, det är fan pinsamt. :S Men med tanke på min ickeexisterande motivation samt det faktum att jag bara läst en bråkdel av kurslitteraturen, så får det väl ses som ganska okej ändå. Eller i alla fall förståeligt.
Men nu vet jag vad jag måste ägna jullovet åt i alla fall...
Besked, beslut, befrielse
Decisions, decisions.
Nej, fan jag SKA läsa alla fristående kurserna! Och skjuta på uppsatsen. Vad är det att fundera över liksom? Jag sitter ju här och nästan studsar av lycka över att ha blivit antagen. Och tanken på att tillbringa våren med uppsatsen fyller mig bara med ångest. Så...flumkurser it is! :D
Arken går på grund
Hade juridikseminarium tidigare på kvällen. Det var trevligt såklart, men samtidigt riktigt obehagligt. Läraren dök ner på mig flera gånger med sina frågor. Och av någon anledning rodnar jag och får ett fånigt flin över hela ansiktet varje gång. :blush: Han börjar väl undra om jag är kär i honom eller något. Men jag tror det är någon slags försvarsmekanism (en mycket irriterande sådan!), för att jag tycker det är så jobbigt med uppmärksamheten.
Hur som helst överlevde jag. Och dagens resemusik bestod nästan enbart av The Ark-låtar. För idag kom ju det sorgliga beskedet om att bandet kommer splittras. :( Så jag tänkte avsluta det här inlägget med en hyllning till dem (och en förklaring till mitt val av bloggnamn). Här kommer den:
Sliter mitt hår över psykvården
"Hej! Vi kan inte skriva ut recept än eftersom du inte har fått kontakt här än utan du får vända dig till den läkaren som tidigare skrivit ut dina recept"
Andas. Ta det lugnt, och bara andas.
Är man inte störd när man tar kontakt med psykvården, så blir man det garanterat av att ha kontakt med dem.
Jag VET att jag inte kan få något recept bara sådär, jag vill bara ha en TID INOM TVÅ MÅNADER!!! Jag kan inte vända mig till min förra läkare. Min förra läkare bor 40 mil härifrån och lovade redan i somras att skicka en remiss till vuxenpsyk här i stan. Men det har inte hänt än (trots påminnelse), så terapeuten på studenthälsan har skickat en remiss istället och nu får jag vänta i tre månader, få abstinens av medicinbrist och bli ännu mer störd.
Medicinkrångel
Jag hade en fråga till psykvården, nämligen hur jag ska lösa det här med att jag kommer kallas till läkare för förnyelse av recept "inom 3 månader" medan min medicin endast räcker i 59 dagar till (jag har räknat tabletterna). Jag mejlade till terapeuten på studenthälsan, men hon kunde inte svara på det utan hänvisade mig till vuxenpsyk. Men de har tydligen ingen mejladress, och jag känner verkligen inte för att ringa idag, speciellt inte till cirkusen som ska föreställa psykvård. Så jag gick in på Mina Vårdkontakter och klickade på "förnya recept" och bifogade ett meddelande där jag förklarade situationen. Jag vet att man inte får förnya recept via nätet utan att först ha träffat någon läkare på den aktuella mottagningen, och nu kommer jag förmodligen bli uppringd av någon irriterad människa som undrar vem fan jag är och varför jag inte ringer och framför mitt ärende. Men det får jag ta, helt enkelt. Det känns lättare att göra såhär, än att ringa och bli runtkopplad till en massa människor som bara kopplar mig vidare tills någon tröttnar och helt enkelt kopplar bort mig. Nu får de ringa till mig istället.
Barnskräck
Angenämt uppvaknande
Ursäkta språket, men JÄVLA SKITDAG!
Sen blev det dags för studenthälsan, och där började jag gråta. Jag har gråtit under 2 av 3 samtal med terapeuten nu. Vi pratade om min kassa självbild och min oro inför framtiden. Mycket upplyftande.
Grupparbete. Jag satte mig i en datasal och började arbeta med min del av uppsatsen. Och vad händer då? STRÖMAVBROTT! Allt mitt arbete bara försvann. Helt jävla otroligt.
Juridikföreläsning. Föreläsaren dök ner på mig den här gången också. Varför var han tvungen att lära sig just mitt namn?! Jag verkar ha blivit hans självklara frågeoffer. Det har jag verkligen inte bett om.
Och efter över tolv timmars frånvaro hemifrån och med ett huvud som bultar av trötthet slår jag upp dörren till min lägenhet. Och vad ligger på hallgolvet? Ett brev från vuxenpsyk här i stan. "Vi har fått en remiss från studenthälsan, vi kallar dig inom 3 månader." Jävla idioter, jag behöver mer medicin om max EN månad!
Fy faaan, säger jag bara. Imorgon tänker jag "försova mig" och stanna hemma från universitetet. Jag orkar bara inte mer nu.
Söndagskväll, ångestkväll
Imorgon blir det dugga (blä), studenthälsan (ja!), grupparbete (usch) och juridikföreläsning (kul). Sammanlagt tio timmar på universitetet (fan).
Bättre sent än aldrig
Att klara eller inte klara duggan
Inatt somnade jag utan ångest, tack vare brodern. :) Han var här till typ halv tolv, så jag var skittrött när han väl åkte hem och kunde somna nästan så fort jag gått och lagt mig. Men ikväll blir det nog sömntablett, för jag har dugga (minitenta) imorgon och måste gå upp redan vid fem. :S Jag har försökt plugga till den, men det känns inte som om jag kommer klara den. Sånt brukar kännas som en katastrof och ett stort misslyckande för mig, men det gör faktiskt inte det nu. På ett sätt tycker jag att det skulle vara lika bra om jag inte klarade duggan, för då får jag göra om den i januari och hinner sätta mig in i ämnet ordentligt. För i nuläget har vi så jäkla mycket grupparbeten och inlämningsuppgifter, så jag har knappt hunnit läsa boken överhuvudtaget. Och om jag klarar duggan nu så lär jag ju knappast ägna jullovet åt 1000 sidor investeringsbedömning... Å andra sidan vill jag bara bli av med skiten nu och kunna njuta av några sällsynta veckors ledighet. Vi får se hur det går helt enkelt.
Humörsvängningar
Tankemönster
Jag har bara varit på studenthälsan två gånger, så vi har inte kommit så långt än. Jag ska dit igen på måndag, och då ska vi börja prata om framtiden. Så förhoppningsvis får jag lite hjälp med mina hopplöshetskänslor då.
Jag gick tidigare i kognitiv beteendeterapi (KBT), så jag är ganska medveten om mina negativa tankemönster. Men jag har problem med att bryta dem, speciellt när jag är nedstämd. Jag ser att de finns där och jag vet att de förstör för mig - och ändå faller jag in i dem. I stunder när jag känner mig stark kan jag trycka undan dem när de försöker ta över, men det är tyvärr inte så ofta.
Jag har förstått att jag är en ganska envis jäkel. Det kanske är därför jag fortsätter kämpa på. Jag vet att jag inte kommer ta livet av mig eller ge upp på annat sätt, det bara känns så ibland (eller rättare sagt, alltför ofta). Men jag fortsätter kämpa.
Utsiktslöst
;( ;( ;(
Ta livet av sig eller leva på socialbidrag? Det är väl alternativen. För någon framtid har jag inte.
"Det är alltid mörkt innan solen går upp", säger syrran. Men när fan går solen upp då???
Hur får man jobb när man är som jag?!
Juridisk attack
Det blev en bra kväll igår, nästan helt utan ångest. Jag hade syrran här, och då blir jag alltid lite gladare. :) Efter den hemska stunden i datasalen igår blev det dags för juridikföreläsningen, och det brukar alltid vara ganska mysigt. Det var det igår också, bortsett från att föreläsaren ställde en fråga direkt till mig utan att jag var beredd på det. Och då låste jag mig, såklart, och svarade "jag vet inte". Men han lirkade lite med mig, hjälpte mig på traven och sa att han visst trodde att jag visste, så till slut lyckades jag kläcka ur mig rätt svar. Sedan tog det ett bra tag innan tumultet inombords lade sig och jag kunde börja koncentrera mig på undervisningen igen.
Idag behövde jag bara vara på universitetet i två timmar. :) Följaktligen har mitt sinne varit mycket ljusare idag. Och imorgon blir det likadant. Och sedan är det helg igen! :D
Jag går i baklås
Jag vill åka hem!!! :(
