På sjukfronten intet nytt

 
Jag är hemma från jobbet idag. Det var verkligen påfrestande att gå och jobba igår och jag vill inte riskera att jag blir ännu sjukare. Så idag ligger jag hemma och hostar och snörvlar. Hoppas att jag orkar gå och jobba imorgon. 
 
Ikväll kommer Eric från Ångestskolan till Norrköping och föreläser om livet med social fobi (samma föreläsning som syrran och jag var på i Linköping i vintras). Det är en väldigt bra föreläsning så den hoppas jag att många går och lyssnar på. ❤️ 
 

Fortfarande sjuk

Mår fortfarande dåligt. Hostan är värst, men snuvan är också jobbig. Och att jag är så matt. 😷 Men jag gick ändå och jobbade idag. Inte för att jag känner mig tillräckligt återställd utan för att jag känner mig tvungen. Har varit borta från kontoret så länge nu. 😖 Jag kontaktade vårdcentralen imorse och berättade om hur jag mått den senaste veckan, och fick beskedet att jag förmodligen har influensa men att den är på väg åt rätt håll. Jag ska höra av mig igen om febern kommer tillbaka, annars är det bara att vänta. Jag läste någonstans att det kan ta flera veckor(!) innan en blir helt återställd efter detta. Fan, vad jag hatar att vara sjuk! 😩


Storm över Norrköping

Jag var fan livrädd vid halvsextiden ikväll. 😱 Stormen Knud passerade Norrköping med buller och bång, och även om jag vetat om hela veckan att den skulle komma blev jag ändå chockad. Jag satt i fönstret och såg stora grenar lossna från träden och bara flyga iväg. Sladdarna från termometrarna piskade mot fönsterrutorna. Regnet vräkte ner. Fåglarna kastades hit och dit i luften. Och människorna (som av någon jävla anledning befann sig nere i parken - en familj med två små(!) barn satt i godan ro vid ett picknickbord medan ovädersmolnen hopade sig ovanför dem) hukade sig och försökte desperat söka skydd. Det var så jävla läskigt allting. Jag kröp ihop i min fåtölj och bara stirrade ut genom fönstret.



I övrigt har det varit en väldigt lugn vecka. Jag är fortfarande sjuk och hemma från jobbet, vilket är himla frustrerande. 🤒 Har haft besök av både Per och mamma här i sjukstugan under veckan. Jättemysigt att få besök, även om jag inte orkar vara någon superunderhållande värdinna just nu. Skönt att de har förståelse för det. 💖

Febriga handlingar

Nu har min blogg vaknat till liv igen efter den årliga nedstängningen (som verkar inträffa varje år i september). Själv befinner jag mig i feberdvala. 🤒 Har varit hemma från jobbet hela veckan hittills, förutom några timmar idag när jag behövde åka in till kontoret och fixade några saker. Men nu är jag tillbaka hemma i sängen igen.


Jag tog bussen både till och från jobbet idag, något jag i princip aldrig gör annars - jag orkar liksom inte gå några längre sträckor just nu, jag blir helt matt. 😷 På hemvägen, strax innan min hållplats, råkade jag höra hur en annan passagerare stod framme hos busschauffören och var orolig över hur han skulle komma till sin slutdestination och busschauffören hade heller ingen aning. Vet inte om det är febern som trubbar av min sociala ångest något, men hur som helst halade jag upp mobilen, sökte fram adressen i kartappen och gick fram till busschauffören och den andra passageraren och talade om var den aktuella adressen låg och vilken buss han skulle byta till. Jag vet inte vem som blev mest lycklig - passageraren, föraren eller jag själv. 😊✌

Veckan efter valet

Nu har det gått en vecka sedan valet och det råder fortfarande totalt kaos och ovisshet kring hur det ska bli med regeringsbildandet. Med mitt mående börjar det dock bli något mer stabilt än med den politiska makten (även om jag oroligt kollar diverse tidningars hemsidor flera gånger om dagen för att se hur det går). Jag har inte brutit ihop någon mer gång sedan i måndags. Och jag fungerar relativt bra i vardagen och gör saker jag tycker om (även om jag stelnar till så fort någon börjar prata politik). 
 
I måndags kväll var jag på Pride-möte, i torsdags kväll gick jag på ännu en stadsvandring om kvinnor i textilindustrin i Norrköping, i fredags kväll gick syrran och jag på biopremiären av den mycket gripande och sevärda filmen Unga Astrid (och jag vågade, efter påtryckningar från syrran, säga till i biljettkassan om min jordnötsallergi - och de tog den på stort allvar och informerade varje person som klev in i salongen om att det denna kväll rådde jordnötsförbud, vilket gjorde mig alldeles rörd), igår var jag på mysig utflykt med mamma och syrran hela dagen. 
 
Idag såg jag en statusuppdatering på Facebook från hon som jag var på valvaka hos förra söndagen. Hon skrev bland annat att hon för en vecka sedan hade en valvaka tillsammans med några av dem hon gillar mest. Först blev jag jätteglad och rörd. Under någon sekund. Sedan slog Ångestmonstret till och menade på att de där orden gällde alla andra som var där, inte mig, att jag blivit inbjuden av bara farten för att jag råkade vara närvarande när hon bjöd in några andra... Jag hatar verkligen mitt Ångestmonster. Och jag försöker att inte lyssna på fanskapet. Men det är svårt, jag blir så osäker. 
 
 
Det slog mig idag, när jag stod och gjorde matlådor inför veckan och lyssnade på det svenska soundtracket från Disneys Ringaren i Notre Dame (för övrigt en jävligt problematisk film, men den diskussionen tar vi en annan gång - jag älskade den i alla fall när jag var liten), att det inte bara är Mother Gothel från Tangled som fungerar som en metafor för Ångestmonstret - det gör även Claude Frollo i Ringaren i Notre Dame. Lyssna bara på sången "Out there" / "I solsken" - kampen mellan min önskan att närma mig andra människor och Ångestmonstrets strävan att förhindra detta blir väldigt påtaglig här... 
 

Post-val-depression

Ångesten. Skräcken. Besvikelsen. Uppgivenheten. Oron. Suicidtankarna. Jag har verkligen varit ett vrak idag, efter valresultatet. Det är så ofattbart vidrigt att så många människor i detta land faktiskt röstar för nazism. Jag kan liksom inte ta in hur många av alla jag möter på stan som måste hysa fascistiska åsikter och säkerligen har problem med sådana som mig (som om det inte redan var tillräckligt ångestfyllt att vistas ute bland folk). Jag har fått flera panikattacker och bröt till slut ihop fullständigt på kontoret inför en kollega. Fick panikångest hemma sedan också. Låg på köksgolvet och grät och ville bara dö. 😢

Tur i alla fall att jag var omgiven av så fina människor igår kväll när resultatbomben slog ner. Det fanns så himla mycket kärlek, stöd och pepp i det där vardagsrummet. 💖 Utan det hade jag sannolikt varit i ett betydligt sämre skick nu.

Att få gå på Pride-möte (strategiskt planerat) ikväll har också bidragit till att hålla mörkret borta. Träffa massor av kärleksfulla människor som är beredda att kämpa mot ondskans utbredning. ✊

Idag är det lämpligt nog också Internationella suicidpreventiva dagen. Jag skulle tro att de har fullt upp på Mind idag... 😔


Litet syprojekt

Imorse gick jag upp tidigt och satte mig och sydde en fönsterremsa till mitt sovrum. Jag hade tänkt börja med ett nytt klänningsprojekt, men orkade inte riktigt ta tag i något så stort. Så det fick bli en fönsterremsa istället. 💖








Om ett par timmar blir det valvaka tillsammans med delar av Pride-familjen och andra trevliga människor. Jag är nervös, både för att umgås med folk och för hur det ska gå i valet. Men jag är ändå inte riktigt lika nervös idag på själva valdagen som jag varit tidigare. Vet inte riktigt varför. 🤔

Feministisk lördag

Idag har jag känt mig superfeministisk. 😊 

Jag har varit på biblioteket och tittat på ett föredrag i samband med releasen av en bok om den supercoola Norrköpingskvinnan Octavia Lundell, som verkade här i stan kring sekelskiftet 1900 och både drev ett stort företag, engagerade sig i en mängd föreningar (bland annat för kvinnlig rösträtt), värnade om de socialt utsatta och levde tillsammans med en annan kvinna. Att denna fantastiska förebild inte har en framträdande roll i Norrköpings historieskrivning är direkt upprörande (jag hade aldrig hört talas om henne innan!), och jag är väldigt glad över att hon nu äntligen får lite uppmärksamhet.


Nu ikväll har jag varit på teatern och sett den episka cirkusföreställningen Epifónima. En helt kvinnlig ensemble som utförde så hisnande och estetiska konster att jag i princip satt och gapade genom hela föreställningen. 😮 

Och i foajén stod några fotbollstjejer från Hageby och samlade in pengar till sin verksamhet. Till skillnad från fotbollskillarna får de tydligen inga pengar från kommunen, vilket är helt sjukt. Jag gav dem en hundralapp och önskade dem lycka till och kokade av vrede inombords över vilken jävla skitkommun jag tydligen bor i. 😡 Hoppas verkligen att det kommer in fler feminister i fullmäktige efter valet så att det kan bli ett slut på denna jävla diskriminering. ✊

Se nu till att gå och rösta rosa imorgon, om ni inte redan gjort det. 💖💖💖



Förtidsröstning och stadsvandring

Jag har känt mig ganska låg idag. Men det blev bättre under eftermiddagen och kvällen. Syrran och jag gick och förtidsröstade och sedan gick vi på en stadsvandring (med dansinslag) om kvinnor i textilindustrin i Norrköping. Jättespännande! 😊 Himla trevligt initiativ att börja med stadsvandringar som lyfter fram kvinnor i historien. 👍 Stadsmuséet kommer att anordna olika sådana stadsvandringar varje torsdagskväll resten av månaden och jag planerar att gå på allihop. 💖

Dans på Skvallertorget.

Engagerad guide.

Entusiastiska åhörare.

Dans utanför gamla fängelset/spinnhuset. Jag tror att de skulle föreställa ylletråd som spinns, men jag är inte säker...

Statyn av Moa Martinson på Grytstorget har varit gömd inne i den här lådan i ett och ett halvt år nu. Hoppas att bygget blir klart snart så att hon får komma fram igen...

Valspurtsmelankoli


Jag känner ett mörker svepa in i mitt sinne och sänka det. På det stora hela mår jag väl bra, det är länge sedan jag grät senast, jag upplever mig själv som relativt stabil (även om det blir en hel del sömntabletter). Men oron inför valet blir alltmer outhärdlig. Det är ju bara några dagar kvar och min ångest bara eskalerar. Jag är så rädd och så förbannad och så ledsen. Men nu har jag äntligen tackat ja till att komma på valvaka hemma hos en tjej i Pride-familjen. Bara några timmar tänkte jag stanna, inte så sent, men tillräckligt för att få insupa gemenskapen och peppen från andra lesbiska feminister. Jag behöver det. 💖

Första helgen i september

Igår var mamma och syrran och jag på Söderköpings Gästabud. Det var mysigt. 😊 Vi gick på en föreläsning om kvinnors rättigheter under medeltiden (superintressant!), sedan besökte vi bokhandeln där hon som ledde stadsvandringen i Vadstena i juli signerade sin bok (hon kände igen mig och gav mig en kram 😊) och sedan gick vi på marknaden och tittade på alla vackra saker. 😍 Det var väldigt mycket folk och jag kände mig helt utmattad efteråt. 😴

När jag gick hem från katten igår kväll åkte det förbi en bil full med killar och en av dem lutade sig ut genom fönstret och ropade "Hej snygging!" till mig. Jag försökte att inte reagera (jag ville inte ge dem det liksom), men kunde inte undgå att rycka till. Jag hade inte långt kvar hem och det var ganska tidigt på kvällen, men jag kände mig ändå plötsligt väldigt otrygg. Jävla drägg. 😡

Idag har jag skivat äpplen från mammas trädgård och stoppat i frysen, läst i boken jag fick signerad igår, sovit ikapp efter all social exponering igår och förstås tittat till katten. 🐈 Imorse var han väldigt lekfull och hade sönder sin favoritleksak. 😱 Nu ikväll var han lugnare, han låg mest i hallen och kelade med sin mattes skor. Tur att hon kommer hem imorgon, hon är uppenbarligen saknad. 💖

Nu är det bara en vecka kvar till valet och jag är livrädd, deprimerad och hoppfull i en salig blandning. Jag kan bara hoppas att en majoritet av svenska folket röstar för ett inkluderande och medmänskligt samhälle som det går att leva i. Hoppet är det sista som överger människan...

Jag har förresten blivit inbjuden till valvaka hemma hos en tjej i Pride-familjen. Det gör mig skräckblandat förtjust och jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska tacka ja eller nej. Ångestmonstret vrålar om att det kommer vara (en massa) folk där som jag inte känner och att det kommer vara obehagligt att gå hem själv mitt i natten. Det bekvämaste vore förstås att bara sitta hemma hela kvällen. Men samtidigt blir jag varm i hjärtat av att bli inbjuden, att få tillbringa den kvällen tillsammans med andra lesbiska feminister och finna stöd och gemenskap i den förmodat svåra stunden då valresultatet står klart... Jag får se hur jag gör. Men alldeles oavsett så är jag tacksam över möjligheten. ❤🧡💛💚💙💜

Nu ska jag försöka sova. Vi får en ny kollega imorgon, vilket känns både spännande och läskigt - speciellt med tanke på att det är JAG som förväntas lära upp henne i bokslutsarbete... 😱