Veckan efter valet

Nu har det gått en vecka sedan valet och det råder fortfarande totalt kaos och ovisshet kring hur det ska bli med regeringsbildandet. Med mitt mående börjar det dock bli något mer stabilt än med den politiska makten (även om jag oroligt kollar diverse tidningars hemsidor flera gånger om dagen för att se hur det går). Jag har inte brutit ihop någon mer gång sedan i måndags. Och jag fungerar relativt bra i vardagen och gör saker jag tycker om (även om jag stelnar till så fort någon börjar prata politik). 
 
I måndags kväll var jag på Pride-möte, i torsdags kväll gick jag på ännu en stadsvandring om kvinnor i textilindustrin i Norrköping, i fredags kväll gick syrran och jag på biopremiären av den mycket gripande och sevärda filmen Unga Astrid (och jag vågade, efter påtryckningar från syrran, säga till i biljettkassan om min jordnötsallergi - och de tog den på stort allvar och informerade varje person som klev in i salongen om att det denna kväll rådde jordnötsförbud, vilket gjorde mig alldeles rörd), igår var jag på mysig utflykt med mamma och syrran hela dagen. 
 
Idag såg jag en statusuppdatering på Facebook från hon som jag var på valvaka hos förra söndagen. Hon skrev bland annat att hon för en vecka sedan hade en valvaka tillsammans med några av dem hon gillar mest. Först blev jag jätteglad och rörd. Under någon sekund. Sedan slog Ångestmonstret till och menade på att de där orden gällde alla andra som var där, inte mig, att jag blivit inbjuden av bara farten för att jag råkade vara närvarande när hon bjöd in några andra... Jag hatar verkligen mitt Ångestmonster. Och jag försöker att inte lyssna på fanskapet. Men det är svårt, jag blir så osäker. 
 
 
Det slog mig idag, när jag stod och gjorde matlådor inför veckan och lyssnade på det svenska soundtracket från Disneys Ringaren i Notre Dame (för övrigt en jävligt problematisk film, men den diskussionen tar vi en annan gång - jag älskade den i alla fall när jag var liten), att det inte bara är Mother Gothel från Tangled som fungerar som en metafor för Ångestmonstret - det gör även Claude Frollo i Ringaren i Notre Dame. Lyssna bara på sången "Out there" / "I solsken" - kampen mellan min önskan att närma mig andra människor och Ångestmonstrets strävan att förhindra detta blir väldigt påtaglig här... 
 

Kommentarer

Tänker du skriva en kommentar?

Vad gullig du är! Jag blir jätteglad när jag får trevliga kommentarer.

Observera att alla kommentarer granskas innan publicering. Olämpliga kommentarer, såsom mobbning och spam, kommer inte att publiceras.



Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback