...och plockat fram julgranarna. 🎄

Den vita granen brukar ju stå i sovrummet, men nu har den fått flytta in i arbetsrummet istället för jag har beställt en rosa gran till sovrummet. 😍💖

 

Ja, hörni…detta är sista dagen av Ace Week 2020 och som jag nämnde igår kommer jag idag att prata lite om asexualitet i populärkulturen. Det tycker jag känns som en både trevlig och lättsam avslutning på denna temavecka. 

 

Jag skulle säga att den vanligaste identiteten på det asexuella spektrumet som förekommer i populärkulturen är demisexualitet. Inte så att det är uttalat på något sätt, och jag tror inte att författare och filmskapare i allmänhet är medvetna om att de skapat just demisexuella karaktärer…det handlar nog snarare om normer kring kvinnors sexualitet, att ”fina flickor inte knullar runt” (om ni ursäktar det vulgära ordvalet). För det är väldigt ofta så att (framför allt) kvinnliga fiktiva karaktärer inte blir sexuellt attraherade eller intresserade av att ha sex förrän de hittat Den Rätte och lever i en monogam romantisk relation - och sexet med Den Rätte är alltid perfekt och blir njutbart just för att det föreligger en så djup romantisk samhörighet. Detta fenomen i populärkulturen brukar kallas för den ”obligatoriska demisexualiteten” och har analyserats i flera studier. 

 

Ta till exempel Bella i Twilight-sagan. Hon har inte haft någon pojkvän innan hon möter Edward (och det lilla snedsteget med Jacob sträcker sig inte längre än till en kyss). Och om jag inte missminner mig är det först i den tredje boken (av fyra) som hon börjar bli sugen på att ha sex med Edward. Då har de varit tillsammans väldigt länge. Något faktiskt sex blir dock inte av förrän i den fjärde boken - men först efter att de gift sig. De är båda oskulder, men ändå är sexet helt perfekt redan vid första försöket. Och det är underförstått att de aldrig någonsin kommer ha sex med någon annan än varandra. (Det här tror jag dock inte är ett medvetet demisexuellt upplägg, utan handlar nog snarare om författarinnans mormonska sexualmoral…men ett exempel på ”obligatorisk demisexualitet” är det likafullt.) 

 

Tårarna kom först under frukosten. När den känslomässiga förlamningen efter beskedet släppte och det verkligen slog mig att nu har jag varken morfar eller mormor längre. De är verkligen borta båda två nu. 😢

Syrran kom hit och vi tillbringade några fina timmar tillsammans. ❤ Sedan gick jag och hämtade ut ett paket med filmer jag beställt, och ägnade den sena eftermiddagen och tidiga kvällen åt att titta på de nya versionerna av Berättelsen om Askungen och Aladdin. Väldigt fina och söta filmatiseringar och precis vad jag behövde ägna mig åt. Att få sjunka in i dessa magiska sagovärldar och känna mig liten och trygg en stund. ❤

Sedan grät jag ändå en skvätt på kvällen. 😢

Idag har jag varit och jobbat som vanligt. Igår var det verkligen inte läge, men idag kändes det skönt att få återuppta någon form av normalitet i tillvaron. Och jag känner mig...okej. Ganska dämpad, väldigt skör. Men det fungerar (än så länge).

De nya hårdare coronarestriktionerna som kom igår för bland annat Östergötland och hur dessa sannolikt kommer fucka upp mina teaterbesök och min bågskytteträning framöver orkar jag nästan inte ens bli upprörd över (just nu). Men vi kan väl konstatera att gårdagen var en dag av vidriga besked. 😔

Igår kväll höll Mindler en livestreamad föreläsning om social fobi/ångest. Den ligger kvar på YouTube, om ni är intresserade av att se den... 

 

 

För egen del kände jag väl inte att den innehöll några direkta aha-upplevelser, jag har liksom rätt bra koll på ämnet...men om du inte själv har social fobi och vill lära dig mer om det, eller om du har social fobi men inte har tagit steget att börja i KBT än, så kan jag absolut rekommendera denna föreläsnig som en bra introduktion.

 

Nu är vi framme vid den sjätte och näst sista dagen av Ace Week 2020 och som jag nämnde igår kommer jag idag att skriva om psykisk ohälsa och psykiatriska diagnoser i relation till asexualitet. Detta är ett inte helt okontroversiellt ämne - i somliga asexualitetsgrupper i sociala medier är det förbjudet att överhuvudtaget diskutera detta. Så jag tvekade lite inför att ta upp detta nu. Men jag tycker att det finns viktiga aspekter att beröra här, så jag gör ett försök i alla fall. 

 

I den femte och senaste upplagan av den internationella diagnosmanualen Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5), som gällt sedan maj 2013, nämns asexualitet för första gången under två av diagnoserna. 

 

I texten om Female Sexual Interest/Arousal Disorder står det: ”If a lifelong lack of sexual desire is better explained by one's self-identification as ’asexual,’ then a diagnosis of female sexual interest/arousal disorder would not be made.” (DSM-5, sid. 434) 

 

I texten om Male Hypoactive Sexual Desire Disorder står det: ”If the man's low desire is explained by self-identification as an asexual, then a diagnosis of male hypoactive sexual desire disorder is not made.” (DSM-5, sid. 443) 

 

De här formuleringarna ser jag som någonting både positivt och negativt. Jättebra att asexualitet tas upp som en möjlig förklaring till det bristande sexuella intresset - i tidigare versioner av DSM fanns inte någon sådan formulering med överhuvudtaget, varför asexuella personer i princip betraktades som psykiskt störda av läkarvetenskapen på grund av bristande sexuellt intresse. Så stark är normen att bli sexuellt intresserad av andra människor, att det betraktas som en störning att inte bli det. Och bara genom att själv identifiera sig som asexuell kan en undgå detta. 

 

Men för att identifiera sig som asexuell måste en ju till att börja med veta att asexualitet överhuvudtaget FINNS…och det är fortfarande en tämligen osynlig sexuell läggning - vilket är anledningen till att den här temaveckan existerar och sprider kunskap över världen. Jag kände inte till asexualitet förrän jag kom upp i vuxen ålder, och det hade besparat mig mycket lidande och ångest om jag fått höra talas om fenomenet tidigare istället för att gå runt och tro att det var något fel på mig. 

 

Och jag kan tycka att det känns ganska skevt att lägga ansvaret på patienten att komma fram till att den är asexuell, det borde rimligen ligga på vårdgivaren som sitter och utreder den eventuella förekomsten av de två ovan nämnda sexuella störningarna att åtminstone informera om vad asexualitet är och be patienten gå hem och fundera över den möjligheten innan diagnosutredningen fortsätter. 

 

Här vill jag lyfta fram en fin scen från Netflix-serien Sex Education som jag tycker utgör ett utomordentligt exempel på just detta… 

 

 

DSM är dock inte den enda diagnosmanual som finns, och Socialstyrelsen anser att den manual som bör användas här i Sverige är den av Världshälsoorganisationen (WHO) utgivna International Classification of Diseases (ICD-11). Den elfte och senaste upplagan av ICD kom 2018 och där nämns inte ett ord om asexualitet. Men det skulle jag säga är någonting rakt igenom negativt. För såhär beskrivs diagnosen vars motsvarighet finns även hos DSM: 

 

”Hypoactive Sexual Desire Dysfunction is characterised by absence or marked reduction in desire or motivation to engage in sexual activity as manifested by any of the following: 1) reduced or absent spontaneous desire (sexual thoughts or fantasies); 2) reduced or absent responsive desire to erotic cues and stimulation; or 3) inability to sustain desire or interest in sexual activity once initiated. The pattern of diminished or absent spontaneous or responsive desire or inability to sustain desire or interest in sexual activity has occurred episodically or persistently over a period at least several months, and is associated with clinically significant distress.” (ICD-11, kapitel 17) 

 

Beskrivningen av den här störningen passar mycket väl in på personer i stora delar av det asexuella spektrumet. Men det görs ingen disclaimer om asexualitet här, vilket görs i DSM, så i Sverige kan alltså vi asexuella rent medicinskt betraktas som störda eller dysfunktionella. Vilket såklart är helt uppåt väggarna. 

 

Hm. Det här blev en väldigt lång utläggning av någonting jag egentligen mest tänkt ha med som lite inledande bakgrundsinformation. För jag tror att det är här någonstans som motståndet mot att diskutera asexualitet i relation till psykiatriska diagnoser kommer ifrån - för att vi redan kämpar så hårt för att inte betraktas som störda på grund av vår sexuella läggning. 

 

Det tog tid för mig att landa i en asexuell identitet. Först för att jag inte kände till att asexualitet överhuvudtaget existerade, sedan för att jag var osäker på om det i mitt fall verkligen handlade om asexualitet eller om det ”bara” var min sociala fobi som spökade och gjorde att jag upplevde sexuella situationer som jobbiga. Men som jag nämnde i denna temaveckas första inlägg känner jag mig numera trygg i att jag är asexuell. Däremot korrelerar ju min asexualitet och min sociala fobi väldigt väl på det sexuella området, vilket jag väl får vara tacksam över. 

 

Detsamma tänker jag gäller för personer på autismspektrumet. Jag har ingen säkerställd statistik på detta, men utifrån vad jag läst i diverse forum verkar det vara relativt vanligt med asexualitet bland personer på autismspektrumet. Sedan är det naturligtvis inte så att alla asexuella är autistiska eller att alla autistiska är asexuella - det är en myt som jag absolut inte vill spä på. Däremot tänker jag som sagt att dessa två aspekter torde korrelera ganska väl med varandra för de personer som är båda delarna, precis som min sociala fobi och min asexualitet liksom ”kommer överens” tämligen väl. 

 

Men jag vill verkligen inte sätta likhetstecken mellan psykiatriska diagnoser och asexualitet, och jag är innerligt trött på att bristande sexuellt intresse antas ha patologiska orsaker. Som när jag i maj 2017 besökte psykakuten på grund av svår depression/livskris och fick fylla i något slags depressionstest, där en av frågorna handlade om mitt intresse för sex (där högt intresse indikerade icke-deprimerad och lågt intresse indikerade deprimerad). Läkaren jag fick träffa ställde också frågor om mitt sexliv. Jag berättade att jag är asexuell, och trodde att ämnet därmed skulle vara slutdiskuterat, men det dög visst inte alls - jag måste förklara VARFÖR jag inte vill ha sex, om jag har haft sex förut, vad som gör att jag inte vill ha det igen och så vidare. Efter mycket om och men kom vi dock till slut fram till att det faktiskt inte var relevant för min depression. Men det krävdes en del argumentation. 

 

Så…för att summera detta inlägg: Det behövs betydligt bättre kunskaper om asexualitet inom psykiatrin. Nu! 

 

Imorgon är sista dagen av Ace Week 2020 och då tänkte jag övergå till ett lite mer lättsamt ämne, nämligen asexualitet i populärkultur. Välkomna tillbaka då! 

 

Jag har nog inte riktigt tagit in det än. Just nu känner jag mig bara så märkligt tom och lugn. Liksom känslomässigt förlamad. Men det är nog bara en tidsfråga innan sammanbrottet kommer.

På något undermedvetet plan kände jag nog på mig att hon försvann. För jag vaknade till en stund vid den tiden, någon gång mellan elva och tolv inatt.

Vad ska jag göra nu? Jag vet inte. Jag har inte tagit mig upp ur sängen än. En del av mig vill gå och jobba och därefter gå och träna bågskytte som planerat och hålla igång mina vardagsrutiner som vanligt. En annan del av mig vill bara ligga kvar här resten av dagen.

 

Idag är det den femte dagen av Ace Week 2020 och idag tänkte jag prata lite om rådande relationsnormer och om att avvika från dessa. Normen är ju att vara allosexuell (det vill säga inte asexuell), så oavsett vilket kön en attraheras av så ter det sig mer begripligt än att inte attraheras av någon alls. Sedan gör ju heteronormen förstås det mer accepterat att vara heterosexuell cisperson än att vara HBTQ-person, liksom tvåsamhetsnormen gör det mer accepterat att leva med en person än med flera, men det jag kommer att fokusera på idag är just asexualitet och relationsnormer.

 

I den svenska sambolagens första paragraf definieras sambor enligt följande: 

När det i en lag eller annan författning talas om sambor eller personer som bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden eller används liknande uttryck, avses därmed sambor enligt första stycket.” 

 

Det handlar alltså om TVÅ personer som bor tillsammans i ett PARFÖRHÅLLANDE under ÄKTENSKAPSLIKNANDE förhållanden. Låt dessa ord sjunka in. Lagen gäller alltså inte för exempelvis kompisar som bor tillsammans. Och inte för personer som bor tillsammans med mer än en partner (då lagen är skriven utifrån tvåsamhetsnormen). Men gäller lagen för asexuella och aromantiska personer? Jag föreställer mig nämligen att såväl ”parförhållande” som ”äktenskapsliknande förhållanden” antas innehålla ett visst mått av såväl romantisk som sexuell intimitet (åtminstone inledningsvis, innan vardagstristessen riskerar att ta över). Kan då asexuella och aromantiska personer vara sambor i lagens mening? 

 

Det här kanske är teoretiska hårklyverier (för i praktiken kan ju ingen utomstående avgöra hur pass ”äktenskapslik” en relation yttrar sig bakom hemmets stängda dörrar, och jag har svårt att tänka mig att frågan någonsin kommer utredas av någon domstol), men jag tycker att det är intressant att fundera över i alla fall. För ord är viktiga, ord är makt. Och hur lagen är formulerad både bygger på rådande relationsnormer och bidrar till att vidmakthålla dessa normer. 

Och enligt rådande relationsnormer förväntas ju vi människor sträva efter att hitta en partner som vi kan vara romantiskt och sexuellt intima med. Att ”träffa någon” framstår ofta som meningen med själva livet, ett budskap vi ständigt matas med i allt från sagornas ”och-så-levde-de-lyckliga-i-alla-sina-dagar” till diverse dejtingprogram till handlingen i mängder av filmer och skönlitterära böcker. Det framstår lätt som att det inte går att ha en fullvärdig och meningsfull tillvaro om det inte finns en partner med i bilden. 

 

Och ju fler exempel jag ser i min omgivning på hur olyckliga människor blir av denna relationshets, desto mer tacksam känner jag mig över min asexuella läggning. Någon som bara sitter och deppar över att hen är ”ensam” blir helt blind för det faktum att hen inte alls är ensam, att hen faktiskt har massor av viktiga personer omkring sig och lever ett rikt liv - trots att hen inte har någon partner. Och någon som stannar kvar i en destruktiv relation för att det är ”bättre än att vara ensam” utsätter sig själv för onödigt lidande, men till vilken nytta? Allt för att samhället matar oss med bilden: Relation = Lyckad. 

 

Det är någonting jäkligt skevt med att skilsmässor ofta ses som ett misslyckande trots att det kanske var det enda rimliga alternativet och att många par håller ihop ”för barnens skull” trots att ingen längre mår bra i relationen. Att ha ett bra jobb, en fast partner, gärna ett par barn…det ingår liksom i den normativa bilden av en lyckad människa. Så den som inte har det (eller som haft det men förlorat det) blir på något sätt i samhällets ögon ”misslyckad”. För att inte tala om oss som inte ens strävar efter att ha vare sig partner eller barn - vi ses som direkt avvikande, eller som att vi bara inte ”kommit dit än i livet”. Som att det är ett naturligt steg som alla måste ta för att bli de här lyckade människorna vi bör sträva efter att bli. 

 

Jag tror att vi som samhälle har tappat bort någonting viktigt på vägen här. För är det verkligen viktigare att vara lyckad än att vara lycklig? För vems skull lever vi egentligen våra liv? Är det viktigare att leva upp till andras förväntningar än att fundera över vad en faktiskt själv vill med sitt liv? 

 

 

I min Facebook-profil har jag inte angett någon relationsstatus. Jag tänkte göra det nyligen (eftersom jag tycker om ordning och reda och heltäckande information), men det mest lämpliga av de valbara alternativen var ”Singel”. Och det är förvisso sant. Men det känns inte riktigt som ett neutralt konstaterande om att jag lever själv och är nöjd med det, utan sänder nog snarare ut signaler om att jag skulle vara ”tillgänglig”. Eftersom relationsnormerna säger att målet är att leva i en parrelation, förmedlar civilstatusen singel att en sådan strävan föreligger. Och det gör det verkligen inte i mitt fall. Så…jag fortsätter lämna denna ruta blank. 

 

Jag har under depressiva perioder fått höra såväl av min läkare på vårdcentralen som av apotekspersonal att jag borde träffa en man att dela mitt liv med, så kommer alla mina problem att lösas. Detta utan att jag på något sätt antytt att det skulle vara någonting jag gick och längtade efter. Jag blir alldeles förundrad över hur främmande - vårdutbildade! - människor kan ta sig rätten att spy ur sig sådana här absurda påståenden utan något annat att luta sig emot än heteronormen och rådande relationsnormer. Herregud, kan jag bara få vara homoromantisk och asexuell ifred och hantera mina psykiska problem genom terapi och medicinering och inte genom någon jävla man… 

 

Morgondagens inlägg kommer att kretsa kring just psykisk ohälsa och psykiatriska diagnoser. Välkomna tillbaka då! 

 

 

Nu är vi redan framme vid den fjärde dagen av Ace Week 2020 och idag tänkte jag gå in på asexuellas relation till och plats i HBTQ-communityt. Enligt nuvarande formulering (från 2017) på 1177 Vårdguiden går det att vara asexuell oavsett vilken sexuell läggning en har… 

 

Ikväll har jag varit på min älskade teaters vänförenings årsmöte. Och det hölls i den repetitionssal där Come From Away repeterats - markeringarna fanns fortfarande kvar på golvet. Och en av musikerna från musikalen var en av kvällens gäster. Så jag var ju i sjunde himlen. 😍 Vänföreningens årsmöten är alltid trevliga, men det här var något alldeles extra. ❤

Fallet ner från sjunde himlen blev högt, när jag på hemvägen ringde till mamma - som meddelade att mormor blivit sämre. Jag hade fått höra tidigare under dagen att hon var dålig, men hade nog inte kunnat ta in det riktigt. Nu slog det ner som en bomb.

Jag måste ha hamnat i något slags chocktillstånd. När jag kom hem och tvättade händerna konstaterade jag att tvålen började ta slut, så jag gick för att hämta mer tvål. Men jag blev stående mitt på badrumsgolvet, typ en meter från handfatet, och kom inte alls ihåg vad det var jag skulle göra.

Har tillbringat en stor del av kvällen på badrumsgolvet. Legat på badrumsmattan och pratat med syrran och gråtit och tänkt ungefär en miljon tankar.

Mormor. Älskade mormor. 💔

 

Den tredje dagen av Ace Week 2020 är här och som utlovades i gårdagens inlägg om aegosexualitet kommer jag idag att gå igenom ytterligare några identiteter på det asexuella spektrumet samt visa upp de olika flaggorna. Jag vill dock lägga in en liten disclaimer om att detta inte är någon uttömmande lista, dels för att vare sig läggningarna eller deras flaggor är huggna i sten och dels för att jag helt enkelt inte har koll på alla nya som poppar upp hela tiden (här känner jag mig lite som en bitter gammelflata som inte hänger med i den queera ungdomskulturen). 

 

Först gick jag ju upp i gryningen för att posta dagens Ace Week-inlägg innan mina vanliga morgonrutiner. Sedan har jag jobbat hela dagen. Och arbetsdagen slutade med det efterlängtade gymbesöket som ju skulle ha ägt rum redan för två veckor sedan.

 

Nu är vi inne på dag 2 av Ace Week 2020 och jag tänkte idag gå lite djupare in på en underkategori till asexualitet, närmare bestämt aegosexualitet. ”Vad är det?” kanske ni undrar. Och det undrade jag också till ganska nyligen. Men när jag började läsa om det insåg jag att det stämmer väldigt väl in på mig och hur jag fungerar.

 

”Aego” kan härledas från latinets ”a” (”utan”) och ”ego” (”mig själv”), vilket ger ordet aegosexuell den bokstavliga lydelsen ”sexuell utan mig själv” (eller något sådant - jag är ingen latinexpert utan har självklart snott denna lilla utläggning från diverse engelskspråkiga sidor på nätet). Det är ett ganska nytt begrepp, och när det först började talas om fenomenet var det begreppet autochorisexualitet som användes. Jag är tacksam över att detta knappt uttalbara ord snart byttes ut mot det betydligt lättare aegosexualitet. 

 

Det är en identitet på det asexuella spektrumet som i korthet handlar om att gilla idén om sex - men inte att faktiskt själv ha det. Att inte känna någon lust att delta i sexuella aktiviteter med andra människor men att ändå kunna uppleva sexuell upphetsning, ägna sig åt onani och uppskatta erotiska filmer eller böcker. Att fantisera om sex, men att aldrig själv vara en del av dessa fantasier eller känna någon som helst önskan att leva ut dem i verkligheten.

 

Jag blir inte sexuellt intresserad av andra människor och jag har noll intresse av att ha sexuella relationer. Det händer absolut att jag känner lust, men inte så ofta och när det väl händer tar jag hand om det själv - jag ser inte vitsen med att blanda in någon ANNAN i något som ju bara är MIN angelägenhet. Det förekommer en del sexuella fantasier i min hjärna, men jag är aldrig själv en del av dem - det är mer som att jag intar något slags utifrånperspektiv och betraktar det hela nästan som en film. Jag fantiserar aldrig om att JAG faktiskt deltar i några sexuella aktiviteter, utan det handlar oftast om fiktiva karaktärer och själv är jag inte en del av narrativet överhuvudtaget.

 

Där någonstans kommer väl mitt Yaoi-intresse in i bilden. Jag har ända sedan gymnasiet haft en särskild förkärlek för bögar och mina fantasier handlar nästan uteslutande om just bögar. Jag brukar lite skämtsamt kalla mig för en asexuell femme-flata med bögfetisch…vilket ju inte alls låter snurrigt, eller hur. 😉 Så när jag för över sju år sedan upptäckte mangagenren Yaoi var ju min lycka gjord. 😍 (Jag ska inte göra någon längre utläggning om Yaoi här, för det skulle riskera att ta över hela inlägget, men kolla gärna in min topp-10-lista jag gjorde för några år sedan.) 

 

Jag har aldrig riktigt förstått mig på denna min fascination för bögar, då jag ju är totalt ointresserad av killar. Men i ljuset av konceptet aegosexualitet blir det plötsligt begripligt för mig. För om det inte finns någon tjej med i bilden så behöver jag ju inte fundera över min egen eventuella roll i det hela utan kan lugnt inta mitt utifrånperspektiv och luta mig tillbaka och bara uppskatta vad det är jag ser eller läser eller tänker på utan att känna mig obekväm.

 

Som alla sexuella identiteter och läggningar har förstås även aegosexualitet en egen flagga, och den ser ut såhär… 

 

OMG, nu irrar jag runt här hemma med en massa känslor inom mig som jag inte kan hantera och jag håller fan på att flippa ur totalt! 😱😭😍😵☺ Jag har precis varit på min älskade teater och sett den underbara Come From Away för sjätte gången - och det var sista gången den spelades i Norrköping och nu vet jag knappt var jag ska göra av mig själv... 😱 Klart att jag kommer åka till Linköping och se den så ofta jag kan när den sätts upp där (tack gud/regeringen/kulturlobbyn för den höjda publikgränsen! 🙏) men det dröjer ju så lääänge till dess. 😵

Dagens teatervistelse var i alla fall helt underbar. ❤ Det är något speciellt med att se den sista föreställningen av en uppsättning, det är en helt annan känsla och energi både på scenen och i salongen. 😍

Och jag gjorde mig en ny bekantskap. När jag stod och hängde upp min jacka i foajén kom en kvinna fram och hälsade och sa att hon kände igen mig. Och jag kände igen henne också. Vi är nämligen de två musikalgalningarna - jag har ju sett föreställningen 6 gånger och hon är nu uppe i hela 15 gånger (och vi har sett den samtidigt flera gånger). 😍 Så vi lade till varandra på Instagram och stod och fangirlade oss en stund i foajén innan dörrarna till salongen slogs upp. Hon satt på raden bakom mig en bit bort och några minuter innan föreställningen började ropade hon: "Är du taggad, Malin?" Om jag var! 😍😍😍 OMG, jag satt nästan och hoppade på min plats. 😂

På vägen ut efteråt blev jag hejdad av en av publikvärdarna, som frågade hur många gånger jag var uppe i nu. 😉☺ Vi stod och pratade en stund, och sedan skuttade jag hemåt i en förvirrande blandning av eufori och sorg och nu är jag ju helt spattig...

Musikalen kommer som sagt sättas upp i Linköping också, med start 20 november. GÅ OCH SE DEN!!! ❤❤❤❤❤

 

Idag inleds Ace Week 2020, en vecka som jag kommer att uppmärksamma genom att posta ett inlägg om asexualitet varje dag. Och jag tänkte börja med att idag skriva ett inlägg om min egen resa till en asexuell identitet.

 

När jag var 9 år gammal blev jag kär i Emma i Spice Girls. Jag fattade inte det då, för det var ingen som hade talat om för mig att en tjej kunde bli kär i en annan tjej - så det fanns helt enkelt inte i min föreställningsvärld. Det var först i 13-årsåldern, när jag gick på högstadiet och blev störtkär i skolans snyggaste tjej, som jag började fatta vad det var frågan om. Men då försökte jag förtränga det och gjorde allt för att passera som heterosexuell och ”normal”. Det gick sådär. 

 

Det var väldigt mycket prat om relationer och sex på högstadiet. Det lät som att i princip alla antingen hade haft sex (vilket jag nu i vuxen ålder inser knappast var troligt - det var nog mest prat) eller åtminstone strävade efter att börja ha det så snart som möjligt. Jag upplevde det som väldigt stressande - och främmande. Jag trodde länge att mitt ointresse berodde på att jag var yngre än de andra (jag fick ju hoppa över en klass på mellanstadiet), att det var därför jag var så ”efter” när det kom till sex. Den allmänna hetsen Att Ha Sex gjorde att jag nästan följde med en kille hem efter skolan en gång när han frågade, för att jag skulle ”få det överstökat”. Men det gjorde jag tack och lov inte (jag får väl tacka min sociala fobi för det).

 

På vårterminen i nian, när jag var 14 år, kom jag ut som bisexuell. Jag hade då slutligen accepterat att jag blev kär i tjejer. Men jag hade fortfarande inte haft någon kärleksrelation, och jag hade definitivt inte haft sex än. Det var först när jag var 17 år och hade min första och (hittills?) enda flickvän som jag släppte hela fasaden av killintresse och började identifiera mig som homosexuell.

 

Jag fick min första kyss av min flickvän den hösten, när jag var 17 år och gick tredje året på gymnasiet. Det var mitt i natten, jag sov över hos henne, vi låg i hennes säng och hon lutade sig över mig och jag förstod vad som skulle hända. Och jag hade totalt ångestpåslag och var stel och panikslagen, vilket hon såklart märkte, så det gick väldigt långsamt och hon tvekade väldigt länge och var osäker på om jag ville eller inte (och eftersom vi var två oerfarna tonåringar så hade vi ju såklart noll verbal kommunikation i den situationen). Men jag ville - jag hade bara väldigt stark och obehandlad social fobi samt noll erfarenhet av kärleksrelationer. Min Första Kyss. Jag minns det som en väldigt stark upplevelse och en stor händelse i mitt liv.

 

Imorse grät jag av ångest inför en social exponering. 😭 Och nu ikväll var det dags för det sedvanliga gråtandet under mitt femte musikalbesök av Come From Away på min älskade teater. 😭

Nog för att tårar är mitt mest naturliga uttryckssätt för starka känslor, men gud vilket skvalande det blev idag...

Hoppas att det blir lite torrare under resten av helgen. Eller, på söndag ska jag ju till teatern igen...men imorgon kanske blir en tårfri dag i alla fall. 😉

Jag överlevde dagens prövning! ❤ Jag närvarade vid en kunds årsstämma via videomöte och redogjorde för årsredovisningen och revisionsberättelsen inför 88 % av bolagets aktieägare...och jag överlevde.

Imorse höll jag på att flippa ur totalt. 😱 Tack och lov skulle jag prata med min psykolog klockan nio (två timmar innan årsstämman skulle börja) och i princip hela vårt samtal ägnades åt min ångest inför detta. Jag grät floder och hon sa en massa bra saker som jag skrev ner. Om att ha fokus utåt, på siffrorna jag skulle presentera, och inte på alla människor som satt och lyssnade eller på vad de kunde tänkas tycka om mig. Om att ta det lugnt, prata långsamt och ta pauser, och inte stressa mig igenom anförandet för att få det överstökat. Om att lita på mig själv och mina kunskaper i ämnet jag skulle prata om. Och om att vara snäll emot mig själv, och acceptera de jobbiga känslorna men inte ta dem som bevis för att min prestation är dålig. Vi gick igenom mina negativa automatiska tankar, kroppsliga reaktioner, värsta tänkbara scenarion, säkerhetsbeteenden och så vidare. Och bara det gjorde mig lite lugnare, att få bena ut det hela. Hon tryckte på att det viktiga var ATT jag genomförde presentationen - inte HUR det gick. För att bryta vidmakthållandet av ångesten.

Och ja, jag är jättestolt över att jag faktiskt genomförde detta. ❤ Sedan är jag väl inte 100 % nöjd över min prestation. Jag var jättenervös, jag pratade alldeles för fort, jag hoppade över en del saker jag hade tänkt säga, jag svamlade nog lite ibland...men jag GJORDE det i alla fall.

Nu efteråt är jag helt slut. 😵 (Se bilden i början av inlägget, som togs minuterna efter stämmans avslutande...) Och luften har liksom gått ur ballongen totalt. Det krävdes så jäkla mycket energi både innan och under, så nu efter har jag liksom ingen energi kvar. 😴

Nu återstår bara tre föreställningar i Norrköping - varav jag har biljetter till två. Och idag kom det efterlängtade coronabeskedet från regeringen att publikgränsen höjs från 50 till 300 personer. 😍😍😍 Men det börjar gälla först den 1 november - exakt en vecka efter den sista föreställningen av Come From Away i Norrköping... 😒

Nåväl. Det kommer åtminstone göra det lättare att få tag i biljetter till föreställningarna i Linköping...som jag såklart också ämnar bevista. 😉

Imorgon ska jag göra något superläskigt. Jag ska närvara vid en stor årsstämma som hålls via videolänk, och jag ska presentera årsredovisningen och revisionsberättelsen för alla aktieägare och svara på eventuella frågor. 😱😱😱 Min första panikimpuls när jag fick frågan för två veckor sedan var att tvärvägra. Nästa impuls var att försöka lämpa över uppdraget på någon kollega. Sedan övervägde jag att fejka tekniska problem i början av årsstämman och helt enkelt logga ut. 😵😖 Men när Ångestmonstret fått härja runt ett tag började min mer förnuftiga sida lyssna på mina kollegor, som peppade mig i att jag faktiskt kommer klara av att genomföra detta, att jag har utvecklats massor och klarar mer än jag tror. Så jag ägnade helgen (den helgen jag åkte och hälsade på Per - vi pratade en hel del om det) åt att landa i ett beslut, och på måndagen meddelade jag kunden att jag absolut kunde närvara vid deras årsstämma och gå igenom årsredovisningen. Så...det ska jag göra imorgon. 😱 Det har känts någorlunda stabilt fram till nu (jag har liksom skjutit det framför mig), men idag har jag känt mig så nervös att jag mått illa. 🤢 När jag satt i teatersalongen ikväll så tänkte jag dock att "Nästa gång jag sitter här, imorgon kväll, är allt det där över och jag har klarat det". Det var en både tröstande och peppande tanke. Imorgon kväll ska jag belöna mig själv med en underbar musikalupplevelse, efter att ha gått en rond mot Ångestmonstret och vunnit. 🥇

 

Jahapp. Idag har jag varit på min älskade teater igen - och sett den fantastiska Come From Away igen. Och gråtit igen. Och blivit igenkänd av personalen igen. Och gått därifrån med en bubblande lyckokänsla i magen. Den här musikalen är verkligen bland det bästa jag har sett. ❤️ 

 

Fyra dagar till min nästa föreställning... 

 

Välkomna till den känslomässiga bergochdalbanan - idag mår jag bättre igen. Syrran och jag har haft en jättemysig systerdag tillsammans, vi har spelat tevespel och shoppat och så har hon lärt mig att använda LinkedIn bättre. 😊👍 Och nu befinner jag mig som synes på min älskade teater för att se Come From Away för andra gången...så resten av den här lördagen blir nog också tämligen angenäm. ☺

Idag har jag gråtit. 😢 Kombinationen mens/PMS, sömnbrist, utmattning, spänning, press och ångest är inte optimal för mitt psyke. Och då går det som det går. 😔

Det dröjde dock bara några timmar innan jag började tänka konstruktivt och försöka hitta bra lösningar. Lite nedstämd känner jag mig dock fortfarande, delvis på grund av nederlaget att jag började gråta. Det känns alltid tungt efteråt, när det hänt inför andra. 😕

Annars har jag haft en fin eftermiddag. Jag har pratat med syrran, som hade många kloka och fina saker att säga. ❤ Och så har finaste Monika ÄNTLIGEN varit här på besök (det var visst i februari sist 😱), och hon hade med sig en kasse med födelsedagspresenter till mig i efterskott...

Så himla fint och passande! 😍🦄💖 Jag blev både rörd och överraskad över att få en massa fina födelsedagspresenter såhär i oktober. 😊❤

Kvällen har jag ägnat åt lite barndomsnostalgi, i form av mitt senaste Tradera-inköp till spelkonsolen...

Nu ska jag försöka sova. Det behöver jag verkligen efter dessa intensiva dagar och känslor. 😴😴😴 Förhoppningsvis kommer saker och ting kännas lättare när jag fått sova ordentligt...

Jag befinner mig just nu på Vildmarkshotellet på kickoff med kollegorna. Vi kom hit igår morse och hade en superfin dag hela dagen ända till sent på kvällen. Nu ligger jag på mitt hotellrum, trött men nöjd, och väntar på att det ska bli dags att äta frukost tillsammans.

Gårdagen var fylld av ätande, som det brukar vara under konferenser och kurser och liknande. 😉 Och jag fick jättebra mat, som var både vegetarisk och allergivänlig. 😊👍

Utöver dessa utsökta måltider tillkom förstås en massa fika. En behöver liksom aldrig vara hungrig vid sådana här tillfällen. 😉

Och hotellet hade skyltar om luftburen allergi. 👍 I vanlig ordning blandades jordnötsallergi ihop med nötallergi, men fint att de försöker i alla fall...

På eftermiddagen genomförde vi en hemlig aktivitet. En av mina chefer hade i onsdags sagt till mig att jag nog skulle tycka att det var lite jobbigt/obehagligt...vilket förstås satte igång hela ångestmaskineriet och tillsammans med min vanliga resfeber inför resor gjorde att jag vaknade flera gånger under natten till igår. 😱 Men det visade sig vara ett skämt från hans sida, för det "jobbiga" var att en av tävlingsgrenarna var bågskytte. 🏹 Vilket gjorde mig både glad och panikslagen - att få göra någonting jag tycker är jätteroligt, men behöva känna press och prestationsångest att göra något jag förväntas vara bra på. Och det gick väl sådär för mig, jag var ju varken van vid bågen eller avståndet till tavlan eller att behöva hålla fel (bågen saknade handledsrem så jag måste hålla fast den när jag sköt, vilket man ju inte ska göra). Men det var roligt i alla fall. 👍 Och mina kollegor verkade också tycka att det var roligt. ☺ Övriga tävlingsgrenar kändes mindre jobbiga, eftersom jag inte upplevde lika stor press där. Men allting var roligt och promenaden genom skogen var härlig. 🌲🌲🌲 Slutmålet med aktiviteten var en utsiktsplats uppe på ett berg, med fantastisk utsikt över Bråviken...

När vi kom tillbaka till hotellet blev det dags att besöka spaavdelningen. Att bada är inte alls min grej, men jag bytte om till "spakostymen" och hängde en stund med kollegorna innan jag återvände till mitt rum och stannade där tills det blev dags för kvällens middag...

Icke att förglömma så köpte jag en gosedjurstiger under gårdagen. 🐯 Jag fick syn på den så fort vi klev in i receptionen igår morse, och passade på att köpa den under lunchen. Jag döpte den omedelbart till Richard Parker, eftersom jag tittade på Berättelsen om Pi i förrgår kväll. 😉

Under middagen igår kväll dök en tjej från F!-styrelsen upp och slog sig ner och pratade med mig en stund. Jag har ofta svårt att placera människor när jag träffar dem i "fel" miljöer, men jag kopplade ganska snabbt vem hon var. Vi får se om vi stöter ihop igen idag, för vi håller tydligen till i konferensrum i närheten av varandra. 😊👍

Nu är det dags för frukost, hörni. Jag är ju van vid att äta vid kvart över fem på morgonen, så min mage fullkomligt skriker vid det här laget - vilket egentligen borde vara omöjligt efter gårdagens massiva matintag...

När jag vaknade imorse var rullgardinen uppdragen. Trots att jag VET att jag drog ner den innan jag gick och lade mig igår kväll. Och det här är en rullgardin med kedja - inte fjäder - så den kan helt enkelt inte ha åkt upp av sig själv.

Så...betyder detta att jag gått i sömnen inatt, eller att jag vaknat mitt i natten och trott att det var morgon och börjat utföra mina morgonrutiner och sedan gått och lagt mig igen? 🤔 Jag har ingen aning. Jag har verkligen inget minne av att ha gjort detta. Och eftersom jag inte går på sömntabletter längre så borde det numera inte kunna hända märkliga saker på kvällarna/nätterna som jag inte kommer ihåg efteråt. 🤷‍♀️

Jag hoppas verkligen inte att jag gått i sömnen, det känns ju jätteläskigt. 😱 Jag har vaga minnen av att jag gjorde det som liten och vaknade strax utanför mitt rum, vid grinden som jag är tacksam över satt för trappan. Men i vuxen ålder har jag nog inte gjort det, vad jag vet. Kanske läge att sätta upp en filmkamera...

Idag skulle det ha blivit gymbesök nummer två med kollegorna, men det blev inställt. Buuhuu! ☹ Jag som var så peppad, och hade väskan med träningskläder färdigpackad redan innan helgen.

Nåväl. Det blir av om två veckor istället. Och jag längtar till dess! ☺

(Sänder en tanke till mina gamla idrottslärare, som blev tvungna att underkänna mig i både högstadiet och gymnasiet eftersom jag vägrade delta på idrottslektionerna...de skulle se mig nu! 😉)

Per och jag har ganska olika dygnsrytm - så jag försökte hålla mig vaken lite längre på kvällarna än vad jag brukar, och han försökte gå upp lite tidigare på morgnarna än vad han brukar. Det gick rätt bra faktiskt. 👍 På lördagsmorgonen åkte vi in till centrala Kalmar och gick en promenad medan staden höll på att vakna. Vi besökte det fina Klapphuset, tittade på fåglar och gick en bit på den gamla stadsmuren...

När butikerna började öppna gick vi i några av dem. Och sedan hamnade vi på ett jättemysigt café. Det började regna lite, men det gjorde inte så mycket. ☔

Vi tog ett varv förbi slottet också, tämligen spontant - och där blev vi kvar större delen av dagen...

Det var verkligen jätteroligt att besöka slottet, det tyckte vi båda två. ☺ Men eftersom tiden bara sprang iväg därinne så blev vi till slut ganska utsvultna och blev tvungna att åka hem och äta tacos. Vi har ätit tacos hela helgen - det är lite av en tradition när Per och jag ses. Det är ju gott - och vi är båda två av åsikten att variation är överskattat. 😉

Sedan kollade vi på en film, gick en promenad i närområdet (vilket antagligen borde ha varit läskigt, eftersom Per tydligen bor i "Kalmars ghetto", men det kändes helt lugnt - vi träffade en jättetrevlig granntant och såg massor av söta vildkaniner 🐇) och åkte en sväng över till Öland för att uppleva såväl bron som utsikten över Kalmar i skymningen, vilket var jättefint...

Väl tillbaka i Kalmar stannade vi till på en udde bakom slottet - dels för att jag i vanlig ordning var åksjuk och behövde få lite luft och dels för att beundra slottet som var vackert upplyst...

Imorse åkte vi också iväg för att gå en morgonpromenad, denna gång runt Svinö som visade upp sig från sin vackraste sida i morgonsolen...

Jag är verkligen jättenöjd med den här helgen. ☺❤ Det har varit så fint och mysigt hela tiden. 😊 Nu efteråt är jag förstås jättetrött, som jag alltid blir av resor och umgänge, men det är det helt klart värt. 👍

"Nu är du som en studsboll igen", konstaterade syrran när jag pratade med henne i telefon på väg hem från jobbet idag. Det är hennes ord på det förälskelseliknande tillstånd jag befann mig i under en stor del av september och som nu (förhoppningsvis) verkar komma tillbaka efter ett par veckors nedstämdhet. ❤

Det har varit en mycket bra dag idag. 👍 Dels upptäckte jag att det gjorts flera avbokningar av biljetter till Come From Away...vilket innebar att den slutsålda musikalen inte alls var slutsåld längre - vilket ledde till att jag snart satt med biljetter till ytterligare fyra föreställningar. Hurra!!! Fattar ni den totala lyckan?! 😍😍😍 Jag har gått och nynnat på soundtracket större delen av dagen idag och kan knappt vänta till mitt nästa teaterbesök. 💖

Och dels har jag haft mitt första samtal med psykologen på Mindler. Det var något jag var fruktansvärt nervös inför - jag kunde inte sova igår kväll och jag hade massivt ångestpåslag både innan och under samtalet. 😵 Men det gick bra. Hon känns väldigt snäll och kompetent, och jag tror att vi kommer kunna jobba bra tillsammans. Det här första samtalet var mest som en introduktion, där hon berättade om Mindler och jag berättade en snabbversion av min historia och min tillvaro. Det är det jobbigaste med att börja en ny psykologkontakt - att behöva dra sitt livs historia...vilket jag fått göra om och om igen för X antal samtalskontakter genom åren. Men det kändes okej ändå. Efter 25 minuter (längre är inte de där samtalen tyvärr, och för mig som är van vid 45 minuter känns det väldigt kort 😕) rundade hon av med att boka in fyra nya samtal framöver, med start om tre veckor då hon är fullbokad fram till dess.

Det var med en smått euforisk känsla jag sa hej då till henne. Jag kände mig lättad över att detta första samtal var avklarat, stolt över att jag faktiskt klarat av det, glad över att psykologen verkar så vettig, och hoppfull inför vår fortsatta kontakt. 😊

 

Om soundtracket till Come From Away frinns på Spotify? 

Om jag har lyssnat på det hela dagen idag på jobbet? 

Om det fyller mig med bubblande lycka? 

 

Ja. 

Ja! 

JA! 

 

Något som också känns bra är att mitt senaste måleriprojekt faktiskt äntligen blev klart i fredags och att jag kunde göra i ordning på bänken bredvid spisen igår morse...

Men TACK för en helt underbar föreställning! Jag är djupt tacksam över att ha fått ta del av den. ❤❤❤

Jag är fortsatt labil. Det här har pågått i nästan två veckor nu. 😔 Jag är inte totalt deprimerad, men jag mår inte precis bra heller. Och det pendlar så jävla mycket, ena stunden gråter jag och tycker att allt är hemskt och nästa stund sjunger jag och tycker att det är helt okej. Jag hänger inte ens själv med i alla svängningar, men försöker hålla skenet uppe utåt så gott det går (och det går väl sådär). Jag är sjukt känslig just nu (även i förhållande till mitt känsliga normaltillstånd) och reagerar starkt på det mesta. 😕 Jag är rädd för att jag ska bli allvarligt deprimerad, det vill jag verkligen inte.

 

I tisdags kväll var jag och tränade med min bågskyttekompis, och då dök även min mentor och hans fru samt två andra personer upp. Så vi var totalt sex personer i lokalen - så många har vi inte varit samtidigt sedan coronahelvetet bröt ut i våras. 🏹 Det kändes både märkligt, roligt, begränsande och utvecklande. Jag är ju van vid att vi är två eller max tre personer där, vilket känns mer avslappnat än när vi är många. Men jag har ju inte fått någon ordentlig coachning sedan i våras, och sedan dess har jag tydligen lagt mig till med en knasig handledshållning på båghanden, vilket min mentor såg direkt i tisdags och korrigerade. Och det gick ju mycket bättre när jag började hålla rätt igen. 👍

 

I onsdags kväll träffade jag Pride-familjen för middag och årsmöte. 🏳️‍🌈 Det var trevligt som vanligt, men jag fick ett besked som jag inte var beredd på och som triggade igång min ångest. Så jag grät en stund i sängen på kvällen och tänkte nästan ta en Imovane för att fly från de jobbiga känslorna...men det gjorde jag inte, utan lyckades faktiskt somna ändå efter ett tag.

 

Imorse grät jag igen. Jag öppnade upp min vidmakthållandeplan för att göra min terapiläxa, att fylla i vilka åtgärder jag behöver vidta när jag mår dåligt för att må bättre igen. Men jag kom inte på NÅGONTING. Vilket jag antagligen borde kunna göra. Så då kände jag mig dålig och blev ledsen. 😔

 

Jag skulle ha samtal med psykologen klockan nio, men 40 minuter innan ringde det en tjej från mottagningen och meddelade att psykologen blivit sjuk. Så det blev inget av med det. Vilket kanske är bra, eftersom jag inte lyckats göra min läxa - men även dåligt, eftersom jag känner att jag behöver lite stöd just nu.

 

På tisdag ska jag ha mitt första samtal med min nya psykolog, via Mindler. Vet inte riktigt om jag är i skick att inleda en ny kontakt just nu, i synnerhet inte med tanke på att vi ska fokusera på min sociala fobi och inte på min nedstämdhet...vilket jag har svårt för när jag är nedstämd. 😕

 

Hm. Nu ska jag i alla fall försöka göra någonting vettigt av den här dagen. Hittills har jag tvättat två maskiner samt ÄNTLIGEN dekorerat färdigt min Ica Stammis-kundkorg vilket jag hållit på med i sju evigheter...

 

Jag är sjukt nöjd med resultatet. Det blev väldigt...Malin. ☺💖

 

Nu ska jag försöka att även orka ta tag i att slutföra projektet att måla om kryddhyllan - något jag också hållit på med i sju evigheter...