Mörk start på månaden
Oktober har börjat tämligen mörkt för mig. Fram till typ i måndags ville jag i princip bara dö. Det är så smärtsamt att inse att jag alltid främst kommer att bli sedd och värderad som ett psykfall, det spelar liksom ingen roll hur mycket jag kämpar och utvecklas och hur duktig jag ser till att bli på något, det kommer aldrig vara tillräckligt, jag kommer aldrig bli normalfungerande hur mycket jag än försöker. Och den insikten känns väldigt tröstlös.
I tisdags befann jag mig lite mer över ytan, och det var väl tur för då skulle jag hålla i ett webbinarium på jobbet - och när jag väl hade klarat av det kändes det till och med hanterbart att spela in min första TikTok-video också...
Jag undanbad mig att behöva se den färdigklippta videon innan marknadsavdelningen lade upp den på TikTok, för jag hatar verkligen att se och höra mig själv på film och jag vet också att jag aldrig skulle bli nöjd med och godkänna videon...så det var lika bra att lägga det i någon annans händer. Jag har tittat på den nu i efterhand, men utan ljud, och detta främst i syfte att kunna ta några skärmklipp hit till bloggen. Det var plågsamt, men hanterbart.
Jag har gjort vad jag ska på jobbet, och hemma har jag både skrivit på min kandidatuppsats och på mitt nya romanprojekt. Jag har utnyttjat mina mörka känslor till att skriva några av de mörkare scenerna i romanen. Och till att traggla mig igenom metodavsnittet, som är den värsta delen jag vet av en uppsats.
I fredags kväll var jag och såg Magnus Betnér i Linköping (jag var inte särskilt upplagd för standup, men det kändes skönt att få skratta lite), och i söndags besökte jag min älskade teater i Norrköping och såg Romeo & Julia (vilket var inspirerande för min roman - det var ju när jag såg Romeo & Julia på Shakespearefabriken i somras som skrivandet av den här romanen kickades igång). Och innan jag gick till teatern träffade jag finaste Charlie, vi satt en lång stund på en parkbänk i solen och pratade, det var välbehövligt. Så det blev en riktigt fin söndag - tills jag satt på bussen hem till Vadstena sent på kvällen och två ungjävlar började trakassera mig. Om jag varit mindre skör hade jag kanske mest blivit irriterad, men nu blev jag helt knäckt och började storgråta på väg hem från busshållplatsen.
Jag har gråtit väldigt mycket denna månad redan. Men jag tror att jag börjar bli lite mer stabil nu. Jag tar mig ju igenom det mesta, ibland behöver jag bara få krascha först...
