I efterdyningarna av krisen

Idag har jag sovit halva dagen. Det har som bekant varit några påfrestande dagar den senaste veckan. Befinner mig i efterdyningarna av den senaste krisen, vilket på sätt och vis är en rätt skön känsla. Jag är fortfarande bräcklig, men på ett mer avtrubbat och tåligt sätt. Jag hetsar liksom inte upp mig lika lätt. Kanske var det därför seminariet i torsdags kväll gick så pass bra. Inte för att jag precis satt och babblade under den där timmen, men jag yttrade mig åtminstone vid ett par tillfällen och sa någorlunda vettiga saker utan att flippa ur och få panik. Och godkänd blev jag också, så det känns skönt. 
 
Igår var vi och hälsade på mormor och firade hennes födelsedag lite i efterskott. Jag var nervös innan, men när vi väl kom in där och hon sken upp och kramade mig sådär lite extra som hon brukade göra förr så kändes det väldigt fint. Hon blev glad att se oss och kunde även uttrycka detta. Och hon verkar allmänt tillfreds med livet, där i sin lilla bubbla. Det var en lättnad att se. 
 
Och efter det firade vi mamma. Hennes present dolde sig under 60 pappersliljor jag suttit och vikt om kvällarna de senaste veckorna. Det är en häftig födelsedagsvår nu 2018 - mormor har precis fyllt 80 år, mamma fyller snart 60 år och senare i vår (under Pride-veckan) fyller jag 30 år. Och min första katt skulle ha fyllt 20 år om hon hade levt. 
 
Idag har jag (förutom att sova och ställa om klockorna) gått igenom alla programpunkter som kommit in och sammanställt dem i ett preliminärt program till Pride. Jag blev nästan tårögd emellanåt, det gör mig så otroligt rörd att se allt engagemang från alla dessa människor och veta att det kommer att bli en helt fantastisk Pride-festival i Norrköping även i år. 
 
 
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ur mörkret kom en svan

Måendet har verkligen åkt berg- och dalbana de senaste dagarna. Stor psykisk press, som jag inte kunnat hantera särskilt bra. När jag var och handlade mat i söndags eftermiddag spelades Taylors "Shake it off" i högtalarna, så då blev jag alldeles till mig och smådansade mig igenom hela fruktavdelningen och glömde nästan bort att det fanns andra människor i närheten. Men i söndags kväll började det gå utför, då började jag känna mig nedstämd och ängslig. Söndagsångest deluxe. 
 
Nedstämdheten blev värre under måndagen. Jag kände hur mitt sinne förmörkades mer och mer. Lyckades hålla mig någorlunda välfungerande medan jag jobbade (eller alltså, jag började åtminstone inte skrika åt någon), men när jag kom hem och låste upp dörren till lägenheten kom tårarna. Och sedan fick jag en regelrätt panikattack. Grät i nästan en timme. Och jag blev rädd att jag skulle göra mig själv illa, för jag hade rätt allvarliga suicidala tankar, så jag tog en Imovane redan tidigt på kvällen och kröp ner i sängen och somnade visst innan klockan ens blivit åtta. 
 
Kände mig aningen mer stabil när jag vaknade på tisdagsmorgonen efter cirka tio timmars välbehövlig sömn. Men jag var ändå fortfarande jäkligt skör, insåg jag när jag började gråta på förmiddagen när jag satt vid min jobbdator och försökte lära mig ett för mig nytt och jävligt krångligt löneprogram. Men jag tog mig samman och klarade mig igenom den dagen också. Eftermiddagen var faktiskt helt okej. Och när jag gick och lade mig på kvällen började jag känna mig förvissad om att faran var över för den här gången. 
 
Och när jag vaknade imorse och tittade ut genom köksfönstret fick jag syn på något stort och vitt. En svan! En vacker svan som höjde sig i ensamt majestät över alla vanliga, tråkiga gräsänder runt omkring. Jag blev stående en bra stund och bara tittade förundrat på den. Jag har aldrig sett en svan i parken förut, och att den dök upp just nu kändes faktiskt som ett tecken. Ett mycket gott tecken. 
 
 
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Skiftande fokus

Jag hade tänkt gå upp tidigt igår och sätta mig och skriva om japansk(a) religion(er). Istället låg jag och sov större delen av dagen. 😴 När jag väl pallrade mig upp landade jag i soffan och kollade på filmen Silence, som kursansvarig rekommenderat som en bra film om förföljelserna av kristna i Japan på 1600-talet. 
 
Och istället för att ägna återstoden av kvällen åt skrivande, som jag verkligen borde ha gjort, återvände jag till soffan och kollade på fyrans nya underhållningsprogram Stjärnornas stjärna. Inte för att jag i allmänhet kollar på teve, men jag visste ju att Ola Salo skulle vara med i det här programmet, och som trogen änglaskalle måste jag ju bara titta. 😉 
 
Och visst blev jag exalterad av att se Ola och självklart hejade jag på honom i tävlingen. Men gårdagens program fokuserade på country och det som gjorde mig mest uppspelt var att de visade bilder av Taylor och spelade upp några toner av "Tim McGraw" (som jag genat började sjunga med i) och pratade lite om hennes övergång från country till pop. Så jag antar att jag är mer av en Swiftie än en Angelhead nuförtiden (eventuellt att jag är mer förälskad i Taylor än i Ola 😜). 
 
 
Men självklart kommer jag fortsätta titta på det här programmet och följa Olas väg genom tävlingen. Jag överger honom ju inte bara för att Taylors stjärna lyser starkare på min himmel. 
 
Imorse gjorde jag förresten vad jag borde ha gjort igår. Jag gick upp tidigt och satte mig och formulerade en 800 ord lång akademisk text som jag nu äntligen har lämnat in. Och min känsla inför mina studier är betydligt mer positiv nu än när jag gnällde inför mamma i telefon igår kväll. 😜 Och jag vet ju om att jag fungerar på det sättet. Inför en deadline känns studierna bara betungande och jobbiga och jag är beredd att hoppa av och aldrig mer befatta mig med universitetsvärlden. Men så fort uppgiften är färdigskriven och inlämnad hamnar jag i ett euforiskt rus (som förstärks ytterligare när betyget kommer) där jag tycker att det är helt fantastiskt att plugga. 😉
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Självskadebeteende i Tunnelbanan

En liten trigger warning om självskadebeteende för er som tänkt börja kolla på sjunde säsongen av Tunnelbanan. I första avsnittet hittar de en tjej som sitter på en perrong med ett rakblad och har skurit upp hela handleden. De filmar inte själva handleden, men de filmar den stora blodpölen på golvet och berättar om vad de sett. Mina händer började skaka och jag klarade knappt av att titta. Detta var tydligen andra kvällen i rad som hon satt där på exakt samma plats och gjorde exakt samma sak, vilket jag tolkar som ett rejält rop på hjälp. Jag hoppas verkligen att hon får den hjälp hon behöver den här gången och att de inte bara skickar hem henne från sjukhuset när de lappat ihop henne, som de gjort kvällen innan. ❤❤
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Boom!


Lite ironiskt att jag, som har sådana problem med sömnen, lugnt sov mig igenom värsta sprängdådet nästan på hemmaplan tidigt imorse. 😴 Fick veta vad som hänt först när mamma ringde tjugo i sju och frågade om fönstren hade klarat sig. Jag gick förvirrat runt och kontrollerade och kunde konstatera att allt såg bra ut. Men alltså, vad är det för FEL på folk som gör sådana här saker?! 😕
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Valde mellan två, bestämde mig för ett och så blev det inget alls

Jag hade planerat sex hemmakvällar och en bortakväll den här veckan. Bortakvällen var ikväll. Jag valde mellan valpepp med F! och möte med teaterns vänförening. 

Och jag valde teatern, helt enkelt för att det kändes minst läskigt. Att sitta i ett hörn och lyssna medan någon ur föreningens styrelse intervjuar en regissör om hans senaste pjäs är liksom inte lika socialt krävande som att delta i ett valstrategiskt samtal där jag förväntas komma med egna (och vettiga!) inpass emellanåt.

Men i slutänden blev det inte ens teatern. Jag gick dit, stod utanför och frös och kikade in genom fönstren i cirka tio minuter och pratade med mamma i telefon - och sedan gick jag hem.

Mamma säger att jag inte ska se det som ett misslyckande, men hur ska jag kunna låta bli? 😔

Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

JAAAAAAA!!!

Nu är den ute och den är helt underbar. 😍😍😍 Nu blir det autoreplay på YouTube resten av dagen... 
 
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vår bästa tid är nu 💖

 
Den totala lyckan när pausunderhållningen i kvällens final i Melodifestivalen bland annat bestod av en version av "Vår bästa tid är nu". 😍 Förra veckan Taylor, och nu La Cage aux Folles. SVT, jag älskar er! 💖
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Taylors musikvideor

Imorgon (eller natten till måndagen / måndag morgon blir det väl här i Sverige) kommer Taylors nya musikvideo ut. Det ska bli väldigt spännande att se hur "Delicate" tar sig ut i videoformat. Och i väntan på det tänkte jag ta tillfället i akt att publicera en kavalkad av Taylors tidigare musikvideor genom åren i kronologisk ordning... 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Feministisk demonstration

 
Ikväll har jag varit ute i kylan och skanderat slagord tillsammans med cirka 200 andra av Norrköpings feminister. Får se om jag hamnar på bild i tidningen. Risken/chansen är nog ganska överhängande, eftersom jag höll i en stor rosa flagga med F!-loggan på under större delen av demonstrationen. 
 
När jag först kom till uppsamlingsplatsen för demonstrationen var det ingen annan där (för i vanlig ordning var jag ute i extremt god tid). Sedan dök det upp en annan tjej som jag var ganska säker på befann sig där i samma ärende som jag. Och efter en stund kom hon fram till mig för att fråga om jag också var där för demonstrationen. Hon sa att hon tyckte att jag "såg lite sådan ut". Och jag sa inte att jag tyckte detsamma om henne, även om jag tänkte det. Men det gladde mig verkligen att jag ger ett aktivistiskt intryck, för i sådana här sammanhang brukar jag känna mig rätt trist jämfört med hur många andra ser ut. 
 
Efter en stund dök det upp en kille som hon kände och som jag kände igen. Och strax därefter kom en journalist från lokaltidningen. Tack och lov frågade killen oss om vi kunde gå bort till partilokalen och hämta några plakat och banderoller, och jag ställde gladeligen upp på att smita undan journalistens frågor och kamera. 
 
Det kom mer och mer folk. Den första tjejen, som jag dittills klamrat mig fast vid, hittade några hon kände och försvann iväg. Killen räckte mig en stor rosa flagga och bad mig hålla den. Inte för att jag tror att han var medveten om det, men den där flaggan var faktiskt det som höll kvar mig alla de gånger som Ångestmonstret sa åt mig att obemärkt smita iväg hem. För jag kunde ju inte bara slänga flaggan på marken och jag vågade ju inte be någon annan hålla den. Så jag fick vackert stanna kvar och hålla i den där flaggan. 
 
Två tjejer från Pride-familjen dök upp och gav mig varsin kram. Sedan försvann de också och jag såg dem knappt under resten av demonstrationen. Innan det hela drog igång stod jag där för mig själv och fingrade på min flagga och kände mig lite bortkommen. Det kändes som att "alla andra" stod i klungor och pratade med folk de kände medan jag stod där alldeles ensam. 
 
Och mitt i vimlet fick jag syn på en tjej som liksom...väckte mitt intresse. Hon stod också för sig själv förresten. Hon hade helsvarta kläder, svartfärgat hår, blek hy, kort lugg, en tygkasse med någon text jag inte lyckades läsa, svarta kängor och väldigt vackra ögon. Min blick drogs som en magnet till henne hela tiden, jag kunde inte låta bli att titta på henne. Och flera gånger kom hon på mig med att stå och glo på henne och jag insåg att jag borde sluta, men det gick liksom inte. Jag tror att jag blev lite smått förälskad. Jag undrar vem hon är och om jag kommer få se henne igen. Jag både hoppas och inte hoppas. Jag vill inte bli intresserad av någon, det är (nästan) bara jobbigt. 
 
Demonstrationen drog igång och jag sökte mig till F!-gruppen som skulle gå ganska långt fram i demonstrationståget. Och då dök det upp en tjej som jag skrivit lite med på Facebook i Pride-sammanhang och hon erbjöd sig självmant att hålla i ena änden av flaggan, så att vi kunde visa upp den ordentligt i tåget. Jag gick framför henne med ett hårt grepp om min ände av flaggan och ropade "Bort med sexismen!" nedför halva Drottninggatan. Jag fokuserade på flaggan, på banderollerna och plakaten framför mig, på tjejen bakom mig, på askflagorna från facklan framför mig - på allt utom människorna som glodde på oss från trottoarerna. 
 
Sedan blev det tal och applåder. Två gubbar trängde sig igenom folkmassan, en av dem knuffade till mig, och jag hörde dem muttra något om att "Måste de alltid prata om sex?!" innan de försvann. Herregud, visa lite respekt för att det är 8 mars idag och att vi vill uppmärksamma #MeToo-rörelsen. Inte för att det finns något "rätt" tillfälle att uppträda sexistiskt och allmänt svinigt, men mer fel än sådär kan det knappast bli. Fuck off, gubbjävlar! 
 
 
Folk började skingras och jag såg mig om efter killen som gett mig flaggan, för att jag skulle kunna lämna tillbaka den och smita hem. Jag var vid det laget både hungrig, kissnödig, frusen och mentalt utmattad. Men så kom tjejen som burit flaggan tillsammans med mig i tåget fram och frågade om jag skulle följa med till partilokalen. Och jag fick ur mig ett "Eh...jag vet inte...kanske...eller..." och hon avgjorde att det betydde ja (lite ironiskt med tanke på att vi nyss jublat åt tal om att allt utom ett uttrycklig ja betyder nej, men ändå). 
 
Jag följde med till lokalen. Och där uppsökte jag genast badrummet för att kissa, fixa till håret och lugna mina nerver. Sedan blev jag stående i hallen med armarna i kors och sneglade in mot det stora rummet där folk börjat slå sig ner runt ett bord. Killen som gett mig flaggan upplyste mig om att det fanns fika i köket, så jag tassade iväg dit och hämtade ett glas vatten och två små chokladbollar. 
 
Och sedan slog jag mig ner i ett hörn och försökte att inte skaka för mycket på handen när jag höll i vattenglaset. Messade syrran var jag befann mig för att hon inte skulle bli orolig. Och sedan satt jag där och stirrade på mina händer och lyssnade på konversationerna runtomkring mig och försökte svara någorlunda vettigt på tilltal. Ångestmonstret ville att jag skulle resa mig och springa därifrån (nu hade jag ju ingen flagga att hålla ordning på längre, den hade jag lagt ifrån mig på hallgolvet). Men jag stannade på min stol. Svarade på frågor om Pride och lyssnade på historier om katter och naglar. Log och skrattade och kände att det här är ett sammanhang där jag nog skulle kunna trivas riktigt fint, om jag bara tar mig över den där höga ångesttröskeln och börjar känna mig trygg och hemma i sammanhanget. 
 
Jag blev alltmer trött. Hungern, kissnödigheten och frusenheten hade jag ju rådit bot på, men utmattningen blev alltmer påtaglig. Jag behövde komma hem. Men jag kom mig inte för att resa på mig. Och jag kom mig definitivt inte för att avbryta de pågående samtalen, påkalla allas uppmärksamhet och meddela min sorti. Så jag väntade tills två av dem som satt närmast mig deklarerade att de skulle gå, och då klämde jag fram att jag också skulle gå och reste mig och vinkade samtidigt som dem och sedan smet jag iväg. 
 
Och nu är jag hemma, helt slut men väldigt nöjd. Natti natti!
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Javisst ja, jag ser ju cool ut 😜

Precis i början när jag har färgat håret rosa är jag extremt medveten om det när jag möter andra människor. Jag undrar vad de tänker och tycker och om de inte kommenterar det på något sätt undrar jag varför de inte gör det...och så vidare, och så vidare.

Men så går tiden. Nu är det nästan två veckor sedan jag var hos frisören och det ljusrosa har gått ur. Men det mörkrosa är kvar, i hårbotten och som slingor. Jag tänker dock inte så mycket på det längre, jag är så van.

Så i början av gårdagskvällens Pride-möte, när en tjej stannade till och spärrade upp ögonen och pekade på mitt hår och utbrast "Snyggt!" var jag inte riktigt beredd. Det kom som en positiv överraskning att någon lade märke till något jag själv inte funderar speciellt mycket över längre. 😊

Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

I'm dancing on my own...

Höjdpunkten i gårdagens program av Melodifestivalen var förstås när Fab Freddie mimade till några rader ur "Shake It Off". Jag hade verkligen inte väntat mig att få höra Taylor i detta sammanhang. Först drog jag bara efter andan, sedan inledde jag någon slags sittande dans i soffan och mimade jag också. 
 
 
För övrigt gick det rätt bra för mig att se programmet, trots att det sändes från Kristianstad. Att det oväntade Taylor-inslaget kom precis i början gjorde väl sitt till. 😉
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Hjärtat på teatern och San Francisco i sovrummet

Igår kväll var jag på teatern och såg Farmor och vår herre. Det var en sorglig, vacker, jobbig och stundvis riktigt rolig historia. Men jag blev ju en aning distraherad av att det var flera personer från musikalen med i den. För mig kommer de alltid att höra hemma i La Cage aux Folles, det känns ganska märkligt att se dem i andra sammanhang faktiskt. Och jag antar att det är minnena av musikalen som gör att jag känner mig så hemma och tillfreds på teatern. Igår satt jag längst fram vid scenen (som jag brukar) och insöp miljön och log och kände mig allmänt harmonisk i väntan på att föreställningen skulle börja. 
 
Försökte med denna bild fånga hur lycklig jag är på teatern, men det gick inte så bra eftersom jag känner mig så sjukt obekväm med att ta selfies när det är andra människor i närheten. 
 
Idag unnade jag mig lite sovmorgon, för jag var himla trött efter en intensiv jobbvecka och tre sena kvällar i rad med mer eller mindre socialt ansträngande aktiviteter. Men sedan har jag varit rätt aktiv. Börjat skissa på en idé till nästa syprojekt, tvättat två maskiner, strukit dukar (när hände det sist?!), förkovrat mig i GDPR för jobbets räkning, äntligen satt upp den underbara väggdekorationen av Golden Gate-bron som jag fick av syrran för X antal år sedan, bäddat sängen, plockat med allt möjligt, skrivit en lista på allt jag ska uträtta när jag går på stan imorgon...och ikväll är det Melodifestivalen igen. 
 
Mitt redan vackra sovrum blev om möjligt ännu vackrare när drömstaden flyttade in på väggen. 
 
De sänder från Kristianstad ikväll. Vilket förstås känns jobbigt. Jag har inte varit där sedan sommaren 2010, när jag tog tåget ner för att få lägenheten (där jag bott med mitt ex) besiktad innan jag lämnade tillbaka nycklarna till hyresvärden och klev ombord på tåget igen för att aldrig mer återvända. Jag ser inte precis fram emot kvällens program, men jag tänker att det nog är rätt bra i rent terapeutiskt avseende. Vi får se om jag någon gång kommer åka tillbaka dit "in person" (det vore roligt att kunna börja gå på Emil Sigfridssons musikaler igen), men att se staden på teve är väl åtminstone ett första steg i den riktningen.
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

En ganska tyst timme

Puuuhh, nu är seminariet över! Jag sa knappt ett ord under hela den där timmen. Tack och lov fanns det två personer (framför allt en) som tog väldigt mycket plats i gruppen och höll låda under större delen av gruppdiskussionen, och även tog på sig att sammanfatta vad vi kommit fram till inför resten av klassen. Så...det var ju rätt skönt. 
 
Men jag är förstås lite besviken på mig själv över att jag inte klarade av att säga något vettigt. I början av seminariet var jag så himla nervös att jag knappt kom ihåg mitt eget namn och ännu mindre vad det var vi läst under de gångna veckorna och förväntades diskutera ikväll. Men men...nu är det över - och det är hela tre veckor till nästa seminarium. 
 
 
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

We're gonna make it now...

Igår morse fick jag veta att mitt Lyckopiller opererat bort en tumör i armen. En godartad sådan, men ändå. Jag blev både livrädd och lättad på en och samma gång. För att det kunde varit värre, för att allting gått bra, för att det bara är lite mer än ett år sedan jag förlorade kissen på grund av en tumör och jag nu börjar inbilla mig att det är något som kommer att hända med alla som är viktiga för mig (jag är logiskt medveten om att världen inte kretsar kring mig på det sättet, men med den känslomässiga medvetenheten är det lite si och så). 
 
Igår kväll gav jag mig ut i den bitande kylan och gick på publikrepetitionen av Jord. När jag först fick erbjudandet via mejl för ett par veckor sedan kändes det inte som en bra idé att gå. Jag var nere i en liten svacka just då och bedömde det inte som särskilt lämpligt att utsätta mig för en deppig pjäs om demens. Men sedan blev måendet lite stabilare och jag bestämde mig för att gå i alla fall. Och det var en jättefin historia. Jävligt deppig och känslomässigt jobbig för mig att se, men vacker och kärleksfullt skildrad. Jag är glad att jag gick och såg den (även om jag höll på att frysa ihjäl under promenaden/språngmarschen hem sedan). 
 
Nu sitter jag och väntar på att det andra seminariet i Japan-kursen ska börja. Jag känner mig konstigt nog inte särskilt ångestladdad (än). Fast himla rastlös är jag förstås. Försöker distrahera mig genom att titta på YouTube-videor. Det finns ett antal vänliga själar där ute som klipper ihop Tangled-videor till Taylor-låtar och resultaten är helt underbara... 
 
Follow on Bloglovin Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()


    Namn: Malin
    Ålder: 35 år
    Bor: Norrköping

    Jag skriver om hur vardagen påverkas av min sociala fobi och övriga psykiska problem.

    Kommentera gärna något av mina inlägg.

Follow on Bloglovin