Tvåveckorsförvirring

Nu är det två veckor sedan jag var på vårdcentralen och jag har behandlat med salva sedan dess. Men jag är osäker på om jag ska fortsätta med det eller om det är sista dagen idag. Jag hade sådant jäkla ångestpåslag på vårdcentralen att jag inte riktigt uppfattade om läkaren sa att jag skulle behandla i två veckor totalt även om symptomen försvann under den tiden, eller om hon sa att jag skulle fortsätta behandla i två veckor efter att symptomen försvunnit. Någonting med två veckor var det i alla fall... 🤔

Post mortem och ansiktsblindhet

Idag gick psykologen och jag igenom fenomenet post mortem, det vill säga att i huvudet gå igenom sociala situationer efteråt och analysera sönder allt som en tyckte gick fel. Vi kom in på detta när vi pratade om bokslutslektionen jag höll för kollegorna i måndags och hur mina tankar snurrat efter det (typ "Kollegorna var väldigt entusiastiska innan lektionen men sa inte så mycket efteråt så de måste ha blivit besvikna och tyckt att jag var dålig"). Vi gjorde en ABC-analys (vilket jag antar är typ samma som SORK) för att illustrera det hela - hur mina tankar/gissningar/tankeläsningar av hur kollegorna uppfattade mig under lektionen (A) ledde till grubbel (B) som på kort sikt ger en känsla av ökad kontroll men på lång sikt vidmakthåller ångesten och får mig att tro på tankarna (C). Psykologen jämförde grubblet med en pingpongmatch - tankarna maler runt och far bara fram och tillbaka, det jag skickar iväg får jag tillbaka och så vidare. Och eftersom tankarna är gissningar baserade på känslor är det ju inte riktigt rimligt att ta dem för några absoluta sanningar. Detta är något jag fått i läxa att öva på till nästa vecka, att bryta mitt post mortem-grubbel. 
 
När vi gått igenom detta föreslog psykologen att vi skulle göra en övning som gick ut på att framkalla ångest hos mig som jag skulle försöka stanna kvar i och acceptera närvaron av (för att märka att den inte är farlig, antar jag). Bara att hon föreslog att vi skulle göra en övning gav mig ångestpåslag direkt, men jag gick ändå med på det. Hon började ställa frågor till mig som jag skulle svara spontant på. Den första frågan gick bra ("favoritfärg?" - "rosa") men sedan låste jag mig ("favoritmat?" - "vet inte"). Hon fick ställa följdfrågor och till slut kunde jag klämma ur mig att jag gillar vegobullar. Utfrågningen fortsatte ("tycker du om katter?" - "ja"), varvat med analys av mina reaktioner och upplevelser, men gick snart åt helvete igen ("kan du mycket om katter?" - "jag vet inte...vadå mycket?...jag vet inte") och då slutade hon med frågorna och vi pratade bara om vad som hände inom mig under övningen. Jag antar att vi kommer att göra denna övning fler gånger. Det var jobbigt den här gången, men jag började åtminstone inte gråta (även om det var nära). 
 
Vi pratade även om min oförmåga att känna igen människor som jag borde känna igen. Jag märker det i synnerhet på jobbet, när det kommer kunder och andra kontakter som jag haft med att göra i flera år och suttit ner och pratat med ett antal gånger - men när de dyker upp oanmälda på kontoret och hälsar igenkännande på mig och börjar prata med mig har jag inte en jävla aning om vilka de är utan får spela med medan jag försöker snegla på eventuella pärmar de håller i händerna eller loggor de har på kläderna för att se vilket företag de har med att göra för att få en ledtråd om vilka de är. Det här har varit särskilt påtagligt den senaste veckan, när såväl en kund jag haft hand om i ett antal år, fotografen som tog min bild till jobbets hemsida i november, en konsult jag haft att göra med många gånger och frun till en av mina chefer (som jag till och med är vän med på Facebook!) framstod som totala främlingar för mig när de dök upp på kontoret. Även privat har det varit påtagligt, då jag innan talkshowen i lördags tyckte mig se en tjej från Pride-familjen (vid vars köksbord jag tillbringat ett antal timmar det senaste året!) sitta i entrén till lokalen, men när jag började gå fram till henne insåg jag tack och lov att det inte var hon, så jag hann inte börja prata med henne eller någonting. Psykologen föreslog att jag kanske lider av ansiktsblindhet, och den tanken har slagit mig också, men jag är osäker på om det verkligen handlar om det eller om jag bara är så extremt självfokuserad på grund av min sociala fobi att jag inte riktigt observerar hur andra människor ser ut när jag träffar dem. Därför har jag även fått i läxa till nästa vecka att börja titta mer på de människor som kommer till kontoret och lägga märke till detaljer i deras utseenden. Och så ska jag fortsätta titta på folk jag möter när jag är ute och går, och försöka titta längre stund än innan och även försöka registrera hur de ser ut. Får se hur det går... 
 
 
 

Mer La Cage aux Folles åt folket (eller Malin)!

 
JAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!! 😍😍😍😍😍😍😍 Alltså, jag vet inte om ni fattar hur obeskrivligt lycklig detta gör mig. Jag höll seriöst nästan på att börja gråta när jag fick syn på denna artikel. Har fånflinat i ett par timmar nu. Mitt älskade La Cage aux Folles kommer att sättas upp igen redan nästa år! Jag kan knappt tro att det är sant. Gävle, here I come! Har redan börjat göra upp planer för weekends i Gävle i vinter... 😉

Notre Dame

Jag blev helt paralyserad när mobilen pingade till igår kväll och levererade den första rubriken om branden i Notre Dame. Först kändes det mest surrealistiskt, jag ville inte tro på det. Jag har tänkt mycket på branden det senaste dygnet och läst om den och blivit alldeles skakig av att titta på bilder och videor av den. Jag blir bara så himla ledsen, skakad, förtvivlad... 
 
Jag vet inte riktigt varför just den här nyheten berör mig så himla djupt. Jag menar, det händer hemska saker runtom i världen hela tiden och min mobil pingar till flera gånger om dagen och upplyser mig om allt möjligt elände. Men vissa saker berör mig lite extra, utan någon rimlig förklaring. Jag är inte religiös och jag har aldrig varit i Frankrike, men att en katedral brinner i Paris gör mig ändå jätteupprörd. 
 
Jag antar att det hänger ihop med att jag vuxit upp med Disney-filmen Ringaren i Notre Dame, jag såg den på bio när jag var åtta år, fastnade direkt för den och har sett den på VHS (och senare DVD) X antal gånger sedan dess. Nu i vuxen ålder finner jag den mest ganska problematisk (om än med underbar musik), men som barn älskade jag den. Jag började läsa franska i skolan redan i femman (och fortsatte med det ända upp i gymnasiet) och drömde under flera år om att få åka till Paris. 
 
Det som brunnit nu är någonting som hör starkt samman med min barndom. Och det är någonting magnifikt och nästan magiskt som jag med barnslig naivitet trodde skulle stå oantastligt för evigt. Det fanns inte på kartan att någonting sådant här skulle kunna hända. 
 

Läraren Malin

Imorse var det dags för bokslutslektionen jag lovat att hålla för kollegorna. En av praktikanterna fick vara med också, jag bjöd spontant in henne i fredags (och ångrade mig omedelbart när Ångestmonstret hann reagera på vad jag just gjort - skaffat ÄNNU mer publik! 😱) men då var det för sent att ta tillbaka inbjudan.

Jag har varit nervös som fan inför att hålla i den här lektionen. Psykologen och jag pratade en del om det i torsdags, och hon konstaterade att eftersom min spontana reaktion när kollegorna först tog upp det här med lektionen inte var panik utan en fundering kring vilken lokal som kunde vara lämpligast att vara i, och att min ångest kom först senare när jag hunnit börja fundera, så visar det ju på hur mycket tankarna styr känslorna. Situationen blir ju inte farligare för att jag tänker på den, men däremot KÄNNS den farlig då när jag fokuserar på den och katastroftänker. Hon frågade vad jag hade för strategier för att klara av det hela, och jag svarade att jag tänkt öva och kanske göra det aktuella bokslutet själv först innan jag gör det inför publik för att vara säker på att inte göra fel. Vi kom tillsammans fram till att det inte var någon bra strategi. För jag KAN göra bokslut, jag gör det varje dag och behöver alls inte repetera hur jag ska göra. Att repetera skulle tvärtom medföra att jag byggde upp ännu mer stress och oro för att någonting skulle kunna gå fel - och nedvärderade min egen kompetens, då det skulle skapa en känsla av att detta är något jag BEHÖVER öva på.

Vad jag däremot faktiskt behöver öva på är att göra saker trots att jag har ångest, att låta ångesten finnas där utan att ta över. Och därför uppmanade psykologen mig att överhuvudtaget inte tänka på lektionen på hela helgen utan ägna mig åt sådant som jag mår bra av. Vilket jag också gjorde. Tankarna på lektionen dök upp emellanåt, men då konstaterade jag bara deras existens och försökte fokusera på något annat. Oftast gick det bra, ibland gick det sämre.

Imorse var jag ett nervvrak. Kollegorna däremot var superpeppade och uttryckte att de såg fram emot det hela. Jag talade om hur nervös jag var och ventilerade min ångest över att behöva prestera inför publik. Känns skönt att kunna vara så öppen med mina psykiska problem som jag faktiskt kan vara på jobbet.

Själva lektionen varade i cirka en timme och jag hade fyra kollegor och en praktikant som åhörare. Jag öppnade upp ett företag i bokslutsprogrammet och gick igenom de olika stegen och funktionerna och sådant som kan vara bra att tänka på. Det blev lite rörigt emellanåt och jag råkade säga fel ibland, men på det stora hela kändes det bra. Nu efteråt maler tankarna förstås och jag undrar vad kollegorna tyckte, om jag gjorde dåligt ifrån mig och så vidare... Jag försöker att inte tänka så, men det är svårt. Men jag känner mig ändå väldigt stolt över mig själv. Och på eftermiddagen höll jag i en genomgång till, med väldigt kort varsel, denna gång tillsammans med chefen och bara inför en annan person, men ändå...värsta utbildningsdagen!

Känslorna före och efter lektionen. Nervvrak vs. lättnad.

Att skaffa vänner när en har social fobi

 
Kati Morton publicerade nyligen en ny video om social fobi, denna gång med fokus på hur en skaffar vänner när en har social fobi. Jag tyckte att den var riktigt bra, så kolla gärna igenom den. Hennes första tips är faktiskt precis en av de saker jag har i terapiläxa för närvarande, att titta på främlingar jag möter. De nya nivåer hon presenterar senare i videon, som att kombinera ögonkontakten med ett leende och till slut även komma med någon kommentar som "god morgon" eller liknande ger mig andningssvårigheter bara jag tänker på det, men jag antar att detta är mer avancerade steg som jag inte behöver fundera på i nuläget (om ens någonsin, det känns som ett ganska osvenskt, tämligen amerikanskt beteende att hålla på och hälsa på främlingar så det kanske jag slipper). 
 
Att möta nya människor genom gemensamma aktiviteter är ett riktigt bra tips, tycker jag. Jag har lärt känna en hel del människor genom både jobbet, Pride-familjen och F!. Och det är lättare att veta vad en ska prata om när en samlas kring ett gemensamt projekt på det viset och ägnar sig åt samma saker och har liknande intressen. 
 
Tipset "thought stopping" fick mig att le igenkännande. För ja, jag överanalyserar som fan efter varje samtal jag haft med personer jag inte känner mig hundra procent trygg med (alltså de flesta människor). Jag tänker på allt jag sa, hur det kan ha tolkats, vad jag borde ha sagt istället och så vidare... Katis tips här är att börja tänka på något lyckligt favoritminne en har och gå in helt i det, vilket också är en läxa jag fått från min psykolog att skriva ner så att jag kan plocka fram det när jag får ångest. 
 
Att tacka ja till sociala tillställningar oftare är också ett av tipsen som jag tycker är riktigt bra. Och jag känner mig stolt över att jag gjorde just det igår, dels att jag gick på talkshowen som jag tänkt och dels att jag tackade ja när en tjej i Pride-familjen efteråt frågade om vi ville hänga med hem till henne en stund. (Att jag legat och sovit större delen av dagen idag av ren utmattning efter all denna sociala exponering är en annan sak...) 
 
Några av tipsen är jag lite mer skeptisk till, som att ta med sig någon en känner sig trygg med när en ska göra något läskigt och att i förväg repetera vad en ska säga i en viss situation, och anledningen till att jag är skeptisk till sådant är att det mer har karaktären av säkerhetsbeteenden än någonting som på sikt kan bidra till att minska ångesten. Båda tipsen är sådant jag själv ägnar mig åt (väldigt mycket!) för att det känns tryggt, men det är en kortsiktig ångestdämpare som känns bra i stunden men som på lång sikt har motsatt effekt då ångesten inför dylika situationer bibehålls och en känner att en behöver fortsätta använda dessa säkerhetsbeteenden.

Regnbågslördag 🏳️‍🌈

Nu ligger jag i sängen och känner mig alldeles glad och uppfylld av dagens aktiviteter. Dagen började med att jag gick ner till parken och spanade efter sälungen som tydligen uppehåller sig där, men till min besvikelse såg jag inte till den. Det mest fascinerande jag såg var en gräsand som satt uppflugen i ett träd. Igår morse såg jag i och för sig bävern igen, så jag ska väl egentligen inte klaga på brist på naturupplevelser.

Syrran och jag har fortsatt spana efter sälungen senare under dagen utan resultat. Vi har även gått på stan och införskaffat en massa regnbågsgrejer inför East Pride. 🏳️‍🌈😊 Jag köpte bland annat ett diadem med två regnbågsflaggor som stack upp som öron/antenner och jag hade först tänkt ha det på mig ikväll, men det kändes nästan lite too much så jag nöjde mig med en regnbågsfärgad rosett i håret när jag skulle gå ut.

Ikväll har jag nämligen varit på en lokal talkshow om Pride, arrangerad av organisationer som arbetar med ungdomar i Norrköping. Vi i Pride-familjen var inbjudna för att delta i denna talkshow, så en tjej från oss intog scenen medan jag och en annan tjej satt i publiken och barnvaktade hennes unge (mitt stora fan 😉). Vi höjde nog medelåldern något, det verkade mest vara tonåringar där. Ett charmigt och viktigt evenemang, fint att ungdomar vill engagera sig i sådana här viktiga frågor. 💖🏳️‍🌈

Inledning med This Is Me från The Greatest Showman. Jag fick gåshud!

Pride-familjens ordförande gjorde strålande ifrån sig på scenen. 🏳️‍🌈

Glad men sjukt obekväm med att ta selfies när det sitter folk bakom mig.

Unga killar som börjat dansa med klackskor. 👠

Imitation av Bianca Ingrosso.

Duktiga dansgruppen Secrecy.

Snabbgenomgång av Sveriges HBTQ-historia.

Avslutning med Lady Gagas Born This Way. 🏳️‍🌈

Det hela var över på typ en timme och efteråt bestämde vi i Pride-familjen oss för att hänga lite hemma hos ordföranden. Jag är glad att jag följde med på det och inte bara gick hem direkt efter talkshowen. Det var himla mysigt. Vi satt i köket och pratade om allt möjligt i flera timmar, plötsligt var klockan halv tio, jag hade oroliga meddelanden på min telefon från mamma och syrran (som inte blivit informerade om mina spontana efter-talkshowen-planer) och jag kände att klockan var långt över läggdags för mig. Det var lite läskigt att gå hem genom stan så sent på kvällen, men jag var så upprymd och hade mamma i örat så det kändes rätt okej ändå.

Nu ska jag försöka varva ner så pass mycket att jag kan somna. Imorgon blir det pluggande en stor del av dagen...

Min utveckling både märks och uppskattas

På måndag vill flera av kollegorna att jag håller en bokslutslektion med dem och går igenom de olika stegen och hur man jobbar rent praktiskt i programmet. Jag ska upprätta ett bokslut "live" inför dem och förklara vad jag gör, det kommer förmodligen ta flera timmar. Och min spontana reaktion var att föreslå att vi gör detta i konferensrummet med min dator kopplad till storbildsskärmen så att alla kan se ordentligt. Det var seriöst min första reaktion. Ingen vägran eller ens tvekan (nu när jag hunnit fundera lite börjar det kännas läskigt, men inte då när vi pratade om det). Och en kollega kommenterade hur mycket jag har utvecklats, att jag förr aldrig ens skulle ha övervägt att göra något sådant här. Och en annan kollega konstaterade att jag verkar må så mycket bättre och vara så mycket gladare nuförtiden. Jag fick beröm för att jag tagit tag i mina problem och går i terapi. Det kändes fint att få höra, att de både märker och uppskattar min utveckling. 😊

Post-deadline-ångest


Mål!

Idag har jag inte gått utanför dörren på hela dagen. Jag har suttit vid datorn i nattlinne timme efter timme och skrivit PM inför B-uppsatsen. Sex timmar innan deadline skickade jag in en text som jag känner mig ganska nöjd med. Yes! ✌


Teaterpaus i sista-minuten-pluggandet

Imorgon är det deadline för PM inför B-uppsatsen. Minst 2 500 ord ska det vara på. Hittills har jag fått ihop 945 ord - varav de flesta tillkommit under dagen idag. Jag känner mig liiite stressad, men samtidigt peppad. Har massa tankar och uppslag jag vill förmedla, måste "bara" få ut dem i texten på ett bra sätt... Men jag har ju hela morgondagen på mig och då har jag inget annat inplanerat, så det bör kunna gå hyfsat bra. Idag stördes jag lite av vetskapen om att jag skulle iväg till teatern på kvällen, jag blir alltid så rastlös och ofokuserad när jag vet att jag ska iväg någonstans senare. Hade inte teaterbesöket varit inplanerat sedan länge och hade det inte tagit emot så mycket att behöva RINGA och boka om biljetten så hade jag nog skjutit på det ett tag. Men samtidigt var det skönt med ett litet avbrott i skrivprocessen, att få göra något annat under några timmar.


Galleri 6 hette föreställningen och den handlade om just det - sex. Stundtals kände jag att jag satt och vred och vände på mig för att det kändes så genant, jag är alldeles för pryd för sådant här, men föreställningen var både rolig och tankeväckande och jag är glad att jag har sett den. Som en trevlig överraskning för mig dök det upp en asexuell person på scenen och pratade om alla fördelar med asexualitet. Det är nog första gången jag sett en uttalat asexuell person i en pjäs faktiskt, och för mig var det mycket mer uppfriskande än alla mer eller mindre märkliga kinks som förekom på scenen ikväll. 👍

Från cysta till infektion

Här kommer ett inlägg till, tänkte ta det i samma som det förra men det blev så långt...

När jag gick och lade mig i förrgår kväll kände jag att det gjorde himla ont i gränslandet mellan ryggen och rumpan, högst upp i skåran. Jag kunde inte ligga på rygg utan fick ligga på sidan och på magen istället. Igår morse gjorde det fortfarande ont och när jag gick på toaletten blev papperet blodigt. Jag kollade i spegeln och konstaterade att hela övre området mellan skinkorna var helt rödflammigt. 😱 Fortsatte att ha ont hela dagen, det var väldigt jobbigt både att sitta och att ligga på rygg. Det kom även någon slags vätska från det rödflammiga området som blötte ner trosorna. På kvällen googlade jag på symptomen och blev övertygad om att jag hade en pilonidalcysta som eventuellt skulle kräva operation. 😱 Jag skrev till vårdcentralen via Mina Vårdkontakter imorse och beskrev eländet och fick till svar att jag skulle ringa för konsultation med sjuksköterska och eventuellt bokning av läkartid. Jag ringde, möttes av en automatisk röst och ett antal knappval - och fick sedan vänta tre ångestfyllda timmar på att bli uppringd. Då fick jag återigen beskriva symptomen (vilket var betydligt mer pinsamt i telefon än i skrift) och fick en tid hos en sköterska fyra timmar senare. Jag var lättad över att det var en kvinnlig sköterska - att behöva ligga på en brits och visa rumpan för en främmande människa är jävligt ångestladdat, men det känns aningen lättare med en kvinna än med en man. Sköterskan kunde dock inte avgöra vad problemet var, efter att ha tittat och känt och ställt frågor, så hon gick och hämtade en läkare. Och denna läkare var oturligt nog en man. Men nu hade jag liksom redan legat där med en främmande persons fingrar i rumpan, så jag började bli lite härdad och accepterade att även doktorn fick undersöka mig. Han kunde dock inte heller avgöra diagnosen utan fick gå och konsultera sin handledare. Och under tiden fick sköterskan tag på en tredje person, en kvinnlig specialistläkare, som kom in i rummet för att undersöka mig (vid det laget var jag så härdad att det nästan kändes okej). Jag fick alltså ligga där med rumpan i vädret och bli pillad på av TRE olika personer innan denna specialistläkare slutligen konstaterade att det verkar röra sig om någon typ av hudinfektion som jag kan försöka behandla med en receptfri salva från apoteket.

Alltså, jag vet inte om ni kan förstå den lättnaden och glädjen jag kände när jag lämnade vårdcentralen. Både över att jag klarat av undersökningen och över att diagnosen inte var så illa som jag först trodde - och över att jag överhuvudtaget tog mig för att söka hjälp. 👍

Jag gick förbi Halvars och köpte årets första glass på hemvägen. Jag tyckte att jag gjort mig förtjänt av det. 😊

Kort men kärnfullt psykologsamtal

Gårdagens samtal med psykologen blev ganska mycket kortare än vanligt, på grund av problem i Stockholms tunnelbanenät. Men vi hann avhandla ganska mycket ändå, tycker jag, och nästa vecka ska jag få ett extra långt samtal som kompensation.

Jag berättade om den senaste veckans stordåd (föreläsning med Pride-familjen, F!-möte och oförberedd genomgång inför kollegorna) och uttryckte viss besvikelse/frustration över att jag använt så många säkerhetsbeteenden i situationerna. Men hon sa att jag inte ska vara så dömande mot mig själv när jag kommer på mig själv med att använda säkerhetsbeteenden utan mer konstatera att de är där utan att lägga någon värdering i det, och att det inte är så konstigt att jag använder säkerhetsbeteenden i så laddade situationer och att jag får öva i lättare siruationer på att inte använda dem.

Innan vi avslutade samtalet tog jag upp min oro över att inte få fortsätta hos henne (som väcktes under förra veckans samtal), men hon försäkrade att hon inte har några avsikter att avsluta vår kontakt och om hon skulle få några sådana direktiv uppifrån så får vi lösa det då. Det kändes betryggande att höra.

Jag fick en hel lista med tips och övningar att ta med mig:
- Att byta plats när jag börjar grubbla för att bryta tankarna, typ gå iväg och ta ett glas vatten eller gå en promenad.
- Hålla en isbit i handen eller spola kallt vatten på handlederna, för att öva på närvaro.
- Ta en sak i taget och inte försöka göra flera saker samtidigt, för att komma tillrätta med stress.
- När jag får en uppgift, försöka bedöma om det verkligen är akut och behöver göras nu nu NU eller om det faktiskt kan vänta, också för att komma tillrätta med stress. 
- Ta regelbundna pauser, för att kunna tänka klarade och bli mer effektiv.
- Medvetet göra saker långsamt, exempelvis promenera långsamt istället för att rusa fram, för att sänka stressnivåerna i kroppen och bli mer uppmärksam på min omgivning.
- Fundera över hur jag känner och tänker om vissa saker när jag är lugn och försöka komma ihåg det när jag har ångest, för att se att det är känslorna och inte objektivitet som styr min negativa bedömning när jag har ångest.

Och så har jag fått en hemuppgift till nästa vecka, att när jag möter andra människor när jag är ute och går ska jag TITTA på dem i 3 sekunder (efter vissa protester från mig minskade hon det dock till 2 sekunder) och lägga märke till hur de ser ut, istället för att göra som jag brukar och genast nagla fast blicken i backen när andra människor närmar sig. Jag har övat på det både igår och idag, när jag har kommit ihåg det, men oftast tänker jag inte på det utan fortsätter göra som jag brukar. Men jag antar att övning ger färdighet. Himla läskigt är det dock! 😱



Fint mejl

Vissa kunder gillar jag lite mer än andra. Imorse möttes jag av detta meddelande i inkorgen: 
 
 
En mycket härlig start på dagen. 😊

Improviserad föreläsning

Idag hade vi personalmöte - och JAG höll i den ENDA punkten på dagordningen! Och den här gången hade jag inte gjort någon snygg Power Point-presentation och jag hade överhuvudtaget inte förberett mig, jag bara kopplade upp en dator mot storbildsskärmen i konferensrummet och började undervisa mina kollegor i vår centrala programvaras många olika finesser som jag tycker är viktiga att känna till för att arbetet ska bli så bra och effektivt som möjligt. En hel timme höll jag på, med diverse inpass och frågor från kollegorna. Jag klickade runt och visade och pratade tills jag nästan inte hade någon röst kvar. I början var jag väldigt osäker och trevande, men sedan gick det bättre. Jag var fruktansvärt nervös innan, men väldigt stolt och glad efteråt. Heja mig! 😊