I fredags kväll skrev en F!-tjej till mig på Facebook och bad mig ringa henne. Jag tvekade bara några ögonblick innan jag gjorde det - det är en människa som utstrålar mycket trygghet och hon hade uppenbarligen ett ärende att diskutera med mig, så jag behövde inte oroa mig över att behöva komma på ämnen att prata om. På lördagsförmiddagen skulle jag ut och affischera (men det blev flygbladsutdelning istället på grund av försenad leverans av affischerna) inför EU-valet tillsammans med två andra feminister. En av dessa ska tydligen gifta sig i sommar och denna lördag var en svenhippa planerad för honom, så jag blev indragen i en konspiratorisk plan att locka med honom till en viss plats vid en viss tid. Jag inbjöds även att delta i brunchen som skulle inleda svenhippan. Jag blev både glad och ledsen över detta. Glad över att få vara med, men ledsen över vetskapen om att jag bara blev inbjuden för att jag råkade vara i sällskap med personen just då. Andra personer tenderar att betyda mer för mig än vad jag gör för dem, jag har ofta märkt denna skevhet i relationer. Andra människor verkar ha så himla många andra vänner, jag rör mig bara ute i periferin för dem medan de har en mycket större betydelse i mitt ganska ensamma liv.

Att dela ut flygblad i brevinkast gick bra. Det tog dock lite längre tid än beräknat, för vid förslaget att vi skulle dela på oss och ta varannan trappuppgång började Ångestmonstret gå bärsärkagång och måla upp skräckbilder av att jag skulle möta en massa människor som antingen skulle vara otrevliga och skälla på mig eller ställa en massa intresserade detaljfrågor som jag kanske inte skulle kunna svara på, så jag sa att det kändes för läskigt och att jag hellre ville gå tillsammans. Jag fick till svar att det var bra att jag sa till, och sedan började vi gå mot den första porten tillsammans. Vi arbetade oss igenom två stora höghus i ett område jag ytterst sällan rör mig i. Misären slog emot mig som en vägg och jag tänkte att detta säkerligen klassas som ett ganska socioekonomiskt utsatt område i stan. Allting var så nedgånget och slitet och allmänt deppigt. Men människorna vi mötte i trapphusen var väldigt vänliga och intresserade av våra flygblad, och barnen lekte entusiastiskt på den ruffiga lilla lekplatsen. Människorna gjorde det till ett trevligt område, trots den deprimerande miljön. Det kändes ändå lite hoppfullt.

På en av lägenhetsdörrarna satt det en stor skylt med lång text som jag skummade igenom lite innan jag lät flygbladet segla in genom brevinkastet. Där bodde någon med ångest, som inte vågade öppna dörren när det ringde på och bad folk hen kände att meddela på typ SMS innan de skulle komma så att hen var beredd, leveranser tror jag att hen hänvisade till att bara lämna utanför dörren. Det gjorde mig sorgsen. Det är nästan så att jag vill gå tillbaka till det där området och leta upp den där dörren igen och lämna ett brev eller något. För att stötta och visa att personen inte är ensam. (Men det vågar jag förmodligen inte.)

Efter två avklarade höghus ringde den tredje personen som skulle ha varit med oss och bad oss möta henne vid Folkparken (jag försökte få den blivande brudgummen att ta med sig sin cykel, men han menade på att vi ju ändå skulle tillbaka till området snart igen och fortsätta med några höghus till, och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga för att han inte skulle bli misstänksam så jag lät det vara). Väl där drog hon vi mötte en rövarhistoria om att en annan F!-tjej behövde träffa honom inne i parken och han var motsträvig och tyckte att han lika gärna kunde ringa henne senare istället för nu ville han fortsätta dela ut flygblad med mig. Men till slut fick vi med oss honom till den avtalade platsen, där hans svenhippa tog sin början.

Där var två personer jag träffat tidigare, plus de två jag kommit dit med. Resten var främlingar. Så då inleddes proceduren att le artigt, ta i hand, säga mitt namn och omedelbart glömma bort den andra personens namn. Brudgummens syster kom fram och gav mig en kram och sa att det var kul att se mig, jag kände (förstås) inte igen denna människa som jag har träffat flera gånger tidigare och är vän med på Facebook och allting, men jag listade ganska snabbt ut vem hon var så jag hoppas att hon inte hann märka min förvirring. Vi två utbölingar, som bara var där av en tillfällighet och inte var inbjudna från början, slog oss ner bredvid varandra på ett sittunderlag och samtalade inte så mycket med resten av gruppen. Jag kände mig som en inkräktare i denna grupp, avvikande på alla sätt - jag kände knappt någon där, jag var inte inbjuden från början, jag deltog knappt i samtalet, ingen annan hade ens i närheten av så utfreakad klädstil som jag och ingen verkade kämpa mot en dyster sinnesstämning. Alla var bara snälla, glada och trevliga.

Brudgummens första övning bestod i att beskriva sitt första möte med någon av de närvarande personerna, och så skulle gruppen gissa vem han pratade om. Där fick jag panik direkt och undrade vad han kunde ha att säga om mig. Jag fick vänta länge på min "tur", jag var den näst sista personen han beskrev. Och han mindes inte vårt första möte utan beskrev vårt andra möte. En 8 mars-demonstration följt av lite häng i partilokalen. Han sa att vi inte pratade så mycket men att han blev glad över att jag uttryckte en önskan om att bli mer aktiv i partiet. Han kommenterade även att jag brukar ha ganska spännande kläder på mig. Jag sänkte blicken när alla tittade på mig, på mitt diadem med blommiga kattöron och på min klänning med My Little Pony-motiv. Och de konstaterade enkelt att det var mig han pratade om. Det var inte så farligt som jag trodde faktiskt.

Innan nästa övning bröt vi två utbölingar upp, kramades med ett par personer och önskade en fortsatt fin svenhippa. Jag styrde mina steg mot tygaffären i centrum för att inhandla tyger till nästa syprojekt (från Taylors nya musikvideo, gissa gärna vilken outfit jag tänker skapa). Där blev jag snart bekant med ett litet barn, som kom fram till mig och hälsade efter att ha sneglat på mina kläder. Hon frågade vad jag skulle ha tyg till och jag svarade att jag skulle sy en klänning. Hon frågade imponerat om jag KUNDE sy en klänning, och när hon fick veta att så var fallet deklarerade hon att det var coolt. Sedan försökte hon hjälpa mig att välja tyger. Efter en stund ropade hennes mamma på henne och sa åt henne att inte störa mig. Det var jag tacksam över. Inte för att den lilla tjejen direkt störde, men jag blir så jäkla nervös och osäker när jag ska prata med barn, jag vet liksom inte hur en gör.

Jag gick hem genom ett välbehövligt regnväder, tog en dusch och kastade mig utmattad i sängen. Jag hade ont i kroppen efter allt spring i höghusens trappor och var totalt dränerad på energi och hade en dunkande huvudvärk efter dagens överdoser av social interaktion.

På kvällen slog ångesten sina klor i mig på allvar. Jag grät (för första gången i den här svackan), hyperventilerade och tänkte mörka tankar om att jag inte är önskvärd och liknande. Jag provade psykologens steg-för-steg-tips och spolade kallt vatten på handlederna för att avbryta den akuta ångesten, sedan kollade jag på några klipp på YouTube för att flytta fokus till något annat...och efter en stund konstaterade jag häpet att jag slutat gråta och att min andning var normal igen. Då gick jag till nästa steg, att göra något fint för mig själv. Så då satte jag mig och spelade Sims en stund.

Imorse vaknade jag med den dystra känsla jag börjat vänja mig vid nu. Ville bara sova hela dagen, alternativt börja på det nya syprojektet. Men jag satte mig och pluggade istället, och det gick riktigt bra. På eftermiddagen drog syrran med mig ut på en promenad i solen, det var hälsosamt för mig. Känner mig aningen bättre till mods sedan dess och hoppas att det fortsätter gå åt rätt håll.