Men den här chauffören var jätterolig. När han och hans mer fåordiga kollega släpat upp ett av de tyngsta paketen flämtade han fram ett sarkastiskt mantra: "Jag älskar mitt jobb, jag älskar mitt jobb!" Och när jag stod utanför lägenhetsdörren och kände mig obekväm medan de släpade så sa han: "Nu skäms du, va?!" Det medgav jag att jag gjorde. För jag vet hur jävla jobbigt det är att släpa tunga saker uppför de här trapporna. Och det känns jättedumt att bara stå och glo medan andra sliter (även om jag betalat för tjänsten). När han burit upp det sista paketet räckte han över följesedeln till mig och mer eller mindre kollapsade på golvet utanför min lägenhet. Han sa: "Du har säkert en jättefin lägenhet, men de där trapporna...fy fan!" Han satt kvar där en stund och flämtade och jag övervägde att erbjuda honom ett glas vatten, men jag kom mig inte riktigt för att göra det. Så jag bara gav honom den påskrivna följesedeln och sedan gick han.

Den här veckan är det Kulturnatten+ här i Norrköping (på grund av corona har de förlängt evenemanget från en dag till en hel vecka, för att sprida ut aktiviteterna lite mer, men jag hoppas att de fortsätter låta det vara en hel vecka även i fortsättningen - för det är himla krystat att klämma in asmycket kultur under ett enda dygn). Igår morse fick jag med mig syrran till min älskade teater för att lyssna på lite morgonlyrik (vilket brukar erbjudas under Kulturnatten). 😊

I år var det inga regelrätta dikter som lästes upp, utan teaterchefen hade tagit sig friheten att välja en lyrisk novell istället. Närmare bestämt "Grevinnan från Petzolds gästabud" av Witold Gombrowicz. Alltså...jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den novellen. Den stannade kvar länge (uppenbarligen, eftersom jag känner behov av att skriva om den) och lämnade mycket känslor och förvirring hos både mig och syrran. Jag vill helst inte tolka den bokstavligt (det vore alltför äckligt 🤮)...och eftersom jag är ett stort fan av metaforer funderar jag över om kannibalismen i novellen kanske ska ses som en metafor för aristokratins exploatering av arbetarklassen...? 🤔 Någon som har läst novellen och har någon tanke kring det? Delge mig gärna!

Nästa gång jag besöker teatern blir det nog lite mer angenämt och lite mindre förvirrande, för då ska mamma och jag gå på musikal. ☺

Efteråt gick vi en del på stan. Jag köpte bland annat ett par fina träningsskor (så nu är min outfit för framtida gymbesök med jobbet komplett ☺), och när jag stod vid kassan och skulle betala frågade personalen om jag ville uppgradera mitt medlemskap och betala via faktura istället vilket skulle innebära en massa fördelar och bla bla bla. Jag blev väldigt överrumplad och rådvill, men det slutade med att jag lät mig övertalas - efter att först ha försäkrat mig om att det inte skulle innebära några extra avgifter för mig. Men det kändes inget vidare (jag gillar inte att behöva ta sådär plötsliga beslut och jag ställer mig skeptisk till sådant som verkar vara för bra för att vara sant), så väl hemma läste både syrran och jag igenom det finstilta - och där stod det om fakturaavgifter och kreditavtal och skyhög ränta och fan och hans moster. Upprörd stormade jag tillbaka till affären med syrran i kölvattnet och gjorde klart för personalen som nu stod i kassan att hans kollega lurat in mig i ett avtal som inte alls var vad hon sagt och att jag ville upphäva det NU och betala mitt köp direkt med kort istället. Inga jäkla avgifter här inte! Han knappade lite på datorn, lät mig betala som vanligt och sa att allt var löst sedan (vilket jag verkligen hoppas att det är). Jag hade ett jäkla adrenalinpåslag en bra stund efteråt, men kände mig himla stolt över mig själv efter denna extrema sociala exponering. 👍

Imorse monterade jag klart hyllorna som jag fick levererade i fredags, så nu är min filmavdelning både vacker och lättillgänglig...

Skrivit klart höstterminens första examinationsuppgift har jag också gjort. 👍 Som alltid räknar jag pessimistiskt med att behöva skriva om den senare för att jag har missuppfattat typ allting...vilket brukar innebära att jag i själva verket får högsta betyg på första försöket. 😉 Den här gången är det nog dock mer än bara pessimism, för jag är inte alls säker på att jag tolkat uppgiften rätt. 😵 Nåväl, det visar sig...

 

Jag har precis pratat med min psykolog. Min vanliga psykolog alltså. Det första samtalet med min nya psykolog på Mindler, som jag skulle ha vid lunchtid idag, blev inställt imorse. Det kom ett meddelande i appen strax före nio imorse: "Hej! Ditt besök med [psykologens namn] 2020-09-25 11:30 är avbokat. Vänligen, Mindler". Eeehhh...jaha?? Och när jag försökte gå in och boka en annan tid med den psykologen så fanns det inga tider inom en överskådlig framtid. Så hon verkar helt enkelt inte vilja prata med mig (eller, mer logiskt, så har det hänt någonting i hennes liv som gör att hon inte kan ta emot patienter just nu). Ett jäkla bakslag hur som helst. 

 

Efter ett peppande samtal med min nuvarande psykolog har jag nu valt en av de andra potentiella samtalskontakterna jag sett ut på Mindler och bokat ett samtal med henne om en och en halv vecka. Hon är mitt tredjehandsval. Mitt förstahandsval hade inga lediga tider, mitt andrahandsval har som sagt avbokat med kort varsel och mitt tredjehandsval...tja, vi får väl se om samtalet med henne blir av eller inte. Jag börjar känna mig tämligen skeptisk till Mindler (vilket eventuellt har att göra med att jag är ganska låg just nu och tolkar det mesta i svart). 

 

Nåväl. Min nuvarande psykolog och jag pratade idag om den svacka jag hamnat i den här veckan. Jag tog själv upp det faktum att jag avbokat aktiviteter, låtit bli att jobba med min vidmakthållandeplan under hela veckan och inte heller pluggat någonting förrän igår kväll och överlag blivit mer passiv, och konstaterade att jag därigenom inte precis tagit steg i rätt riktning för att ta mig ur svackan så som jag egentligen vet att jag borde göra. Psykologen tyckte att det var bra att jag kan se så distanserat på det hela och analysera situationen som jag gör. Hon sa även att jag inte ska vara så hård emot mig själv, utan försöka ha lite mer medkänsla för mig själv när jag mår dåligt och acceptera att det blir såhär ibland. 

 

Hon försäkrade att det inte är farligt att dippa i måendet, att det till och med är okej att göra det. Men att jag behöver vara snäll emot mig själv och ha tillit till min egen förmåga att ta mig ur sådana här svackor. Och att jobba ännu mer med strategier och att få in positiva förstärkare när jag märker att jag börjar må sämre, för att ta steg mot att faktiskt börja må bättre. Men samtidigt inte se det som ett misslyckande om jag inte alltid orkar eller förmår göra det just då. 

 

Hon påminde mig om att om det inte finns några yttre faktorer som sänkt mitt mående, så är det inte tillvaron i sig som blivit sämre utan hur jag tolkar den utifrån mina tankar och känslor (som får väldigt mycket utrymme när jag mår sämre). Att pendlingar i måendet kan ses som sjukdomssymptom och som en signal om att jag behöver ta hand om mig själv, snarare än som ett bevis på att hela tillvaron plötsligt blivit hemsk. Och då behöver jag fokusera på att göra bra saker för mig själv. För det jag gör bidrar till vilken känsla jag får. 

 

Angående det avbokade Mindler-besöket pratade vi en del om att hantera besvikelser. Hon sa att det är tre steg jag behöver gå igenom för att hantera besvikelser: 

- Steg 1: Inse att jag är en person som har svårt att acceptera besvikelser, som behöver tid att bearbeta besvikelser. Och att låta det få ta den tid jag behöver, och prata med personer jag litar på om hur jag känner, men samtidigt inte fastna i grubbel alltför länge. 

- Steg 2: När jag fått bearbeta besvikelser färdigt, eller det börjar övergå i kontraproduktivt grubbel, är det dags att distrahera mig själv. Att göra något helt annat. Och även här prata med personer jag litar på, men om helt andra saker. 

- Steg 3: När jag väl fått lite distans till det hela är det dags att börja vidta åtgärder för att komma framåt. Att hitta nya lösningar, när det nu inte blev som jag tänkte. 

 

Det här blev väldigt konkret idag. För i början av vårt samtal uttryckte jag mycket frustration och hopplöshet över att Mindler-samtalet blivit avbokat. Så då pratade vi en stund om det, eftersom jag behövde det. Men sedan pratade vi om andra saker. Och när vi kom tillbaka till ämnet framåt slutet av samtalet kände jag mig redo att problemlösa och ta tag i att välja en ny person att kontakta (vilket jag ju gjort nu). 

 

Det var jättebra. Det är precis ett sådant upplägg jag behöver. Ofta blir det så att välmenande personer hoppar direkt till steg 3 och försöker hjälpa mig att hitta lösningar innan jag fått bearbeta klart min besvikelse i steg 1...och då känner jag mig bara missförstådd och överkörd.

Förälskelsekänslorna är borta. Jag har känt mig mer eller mindre nedstämd ända sedan i måndags. 😔 Jag har inte gråtit någonting eller så, jag är bara...låg.

Hoppas att det vänder snart. Det var så härligt att må sådär bra som jag gjort de senaste veckorna...det vill jag uppleva snart igen. ❤

Men ett bakslag är inte ett återfall. Ett återfall skulle innebära att vi är tillbaka på ruta ett, där allting är precis som innan terapin påbörjades. Och det är ju knappast troligt. Bakslag däremot kommer definitivt att komma. Och då gäller det att använda de psykologiska redskap en fått med sig, att ta små steg i rätt riktning för att börja må bättre igen - och inse att det tar tid och inte är någon quick fix. Och det är här min vidmakthållandeplan kommer in i bilden. För att jag ska komma ihåg att bakslagen inte är återfall - och för att jag ska påminnas om vilka åtgärder jag behöver vidta. ❤

Igår var syrran och jag och handlade på Norrköpings shoppingområde Ingelsta typ hela dagen. Vi var hemifrån i cirka sex timmar, så vi är båda två helt slut idag. 😴 Det började väldigt spännande med att vi klev på fel buss och hamnade i Åby. 😱 Vi har liksom inte riktigt lärt oss de nya busslinjerna än utan trodde att det här var en av bussarna som går till Åby VIA Ingelsta (den kom nämligen till vår hållplats när en sådan buss skulle komma)...men det var tydligen en buss som går DIREKT till Åby. Ooops. 🙈 Vi insåg vårt misstag lite för sent, när inga hållplatser inom stan återstod, och panikplingade för att få gå av på nästa hållplats. Men den låg lååångt ut i bushen, så vi gick fram till coronaavspärrningen för att förklara situationen för busschauffören (och det var hör och häpna JAG som skötte snacket 😊✌). Och det här var världens snällaste busschaufför. Han lät oss åka med till ändhållplatsen i Åby, där han ringde till en kollega och frågade när nästa buss till Ingelsta skulle gå från Åby. Men vi försäkrade att vi kunde gå från den närmaste hållplatsen när vi väl kom tillbaka till stan med hans buss. Då frågade han vart på Ingelstaområdet vi skulle, och när vi berättade det erbjöd han sig att göra en avstickare från sin egentliga rutt och köra oss dit vi skulle. Så himla snällt! ❤ Vi tackade honom så jättemycket när vi klev av, och skrev upp bussnumret för att kunna hänvisa till det i en Dagens Ros-insändare eller i någon form av tackmeddelande till Östgötatrafiken...men vid närmare eftertanke kanske Östgötatrafiken inte uppskattar att deras chaufförer avviker från sina turer på det där viset, och vi vill ju verkligen inte att han ska råka illa ut för att han var snäll...så jag tror att det får räcka med det här inlägget och med våra tacksägelser innan vi klev av bussen.

Något försenade kunde vi äntligen starta vår shoppingtur. 😉 Det blev en lång och väldigt rolig dag och vi gick i massor av affärer. Väldigt skönt att shoppa såhär strax före lön, när folk inte har några pengar och det är relativt lugnt i butikerna, men det innebär ju ändå social exponering för mig som är ganska utmattande. 😴 Men jag älskar ändå att shoppa. ☺

Under gårdagen köpte jag bland annat en del träningskläder, eftersom det här med att gymma med jobbet verkar kunna bli en regelbunden historia. Jag har beställt en träningsklänning på nätet (så himla lycklig jag blev över att något sådant fanns - jag trodde att jag skulle behöva träna i linne och leggings), så jag kompletterade med leggings och strumpor samt några gummiband att använda hemma...

Jag provade några träningsbehåar, men usch, det är inte alls min grej. 😕 Så jag kommer fortsätta träna i vanlig behå. Ett par träningsskor skulle jag däremot behöva investera i, men jag hittade inga tillräckligt fina igår. Jag antar att jag skulle kunna använda mina bågskytteskor, men det känns ju lite bökigt att släpa dem mellan olika ställen på det där sättet...så det får nog bli ett par nya skor.

Utöver detta och diverse nödvändiga förbrukningsartiklar till hemmet köpte jag förstås även en del söta och fina saker som jag bara "måste" ha. Som till exempel den här Golden Gate-bron...

För jag hade ju inte tillräckligt många San Francisco-prylar i mitt hem sedan innan... 😉

Harkel, harkel. 😉 Och det här var bara ett litet urval av allt som finns. 😂

Vi åt på en restaurang som jag vet är jordnötsfri när energin började dippa. Och precis som på bussen dök det här upp en vänlig själ och hjälpte oss. Vi hade svårt att få med oss allt vi handlat när vi skulle bära brickorna till vårt bord, och en kille erbjöd sig att hjälpa till. Så himla snälla människor det finns! Det gör mig glad. ☺ Nog för att jag redan ÄR glad - mina förälskelsekänslor håller i sig och jag fortsätter tycka att tillvaron är allmänt trevlig. 😊💖 Jag tror faktiskt att det gör att jag drar till mig snälla människor just nu. För det är ju lite så att det en utstrålar får en tillbaka. Så...mer kärlek åt världen! ❤

Det var förresten ovanligt många söta blonda tjejer som jobbade på ställena vi besökte igår, både på restaurangen och i butikerna. 😍 Och det gjorde mig ju lite nervös, men det gick rätt bra ändå.

I en sportbutik (så himla suspekt det kändes att JAG sökte mig till sådana sammanhang - syrran hade jätteroligt åt det 😂) köpte jag en handske att använda till bågskyttet, för att jag får så ont mellan tummen och pekfingret på båghanden...

...men efter att ha skjutit 24 pilar imorse blev jag tvungen att ta av mig handsken. Dels kändes det klumpigt att hålla i bågen med den och dels gjorde det ännu ondare MED handske än utan. 😕 Det kändes lite snopet. Min bågskyttekompis har ju en handske och för henne fungerar det jättebra. Men men...jag får väl använda handskarna på gymmet istället, antar jag. 🤷‍♀️

Det här var första gången vi sköt på en hel vecka. 🏹 Min bågskyttekompis har varit sjuk, och jag har svårt att ta mig iväg och träna själv - dessutom var jag helt slut efter gymbesöket i tisdags och hade fortfarande träningsvärk i torsdags (som utöver söndagar är våra vanliga träningsdagar), så det kändes inte så lockande med ytterligare fysisk ansträngning. Men imorse var vi på banan igen. 😊👍

Den sista tiden har jag haft hemska mardrömmar varenda natt. Verkligen HEMSKA. Inatt drömde jag till exempel att en kompis tog livet av sig. 😱

Jag fattar inte det här. I vaket tillstånd mår jag ju hur bra som helst just nu...men när jag sover blir det ångestpåslag deluxe. Varför?! 🤔

OMG!!! Nu har Taylor framfört "betty" live för första gången - och det är såklart helt perfekt... 😍 

 

 

Vilken underbar start på min helg. (För ja, nu är det ju typ helg för mig. 😊)

"Mens!" utropade jag förtjust när jag gick på toaletten imorse. Jag har knappt haft någon mens överhuvudtaget sedan i slutet av juni(!), bara lite grann någon dag då och då. Så det här var ju riktigt glada nyheter! ☺🎉🎈🎆

Och lyckan höll i sig när jag gick hemifrån, för det låg värsta San Francisco-dimman över Norrköping imorse... 😍

Vad mer kan en begära av en onsdagsmorgon?! 😉

Ni kan förresten aldrig gissa vad jag har gjort idag. Jag har varit på ett GYM och TRÄNAT - för första gången i mitt 32-åriga liv. Här har ni bildbevis, om ni inte tror mig...

Vi var där allihop från kontoret och tränade i en timme på eftermiddagen under ledning av en superpeppig tränare. Jag var fruktansvärt nervös och ångestfylld innan och ville inte alls vara med om detta. 😱 Jag är liksom en person som kan stoltsera med underkända betyg i idrott från både högstadiet och gymnasiet (eftersom jag allt som oftast vägrade vara med - främst på grund av min sociala fobi), som aldrig satt min fot i ett gym innan idag, som får panik av att prestera inför folk och helst undviker att göra saker jag inte är bra på. 😕

Men jag ville inte verka negativ och otacksam till detta generösa och teambuildande initiativ, och dessutom såg jag det som ett bra tillfälle inte bara till fysisk träning utan även till att träna social exponering och möta mina rädslor, så jag ställde upp ändå. Jag hade på mig kläder som gick att träna i (några regelrätta träningskläder äger jag förstås inte) hela dagen på jobbet så att jag skulle slippa byta om, men orutinerad som jag är hade jag inte tänkt på att ta med vare sig träningsskor eller vattenflaska. Men det gick bra ändå.

Den största ångesten inföll när vi precis kommit dit och tränaren tog med oss en bit in i lokalen och började prata lite allmänt om träning. Då ville jag bara springa därifrån. Jag visste inte alls vad som väntade, visste inte om jag skulle klara av det. Jag höll krampaktigt armarna i kors över bröstet medan Ångestmonstret gick bärsärkagång och försökte få mig att fly fältet. Det kändes lättare att bara skita i alltihop. 😵

Men det gjorde jag inte. Jag stod kvar och började lydigt göra de övningar som tränaren visade oss. Och jag började gradvis slappna av och tycka att det inte var så farligt, att det till och med var riktigt roligt. 🙂 Fysiskt blev det jobbigare och jobbigare vartefter träningen fortskred och jag svettades floder och fick nästan ett astmaanfall, men ångestmässigt blev det tvärtom mindre och mindre jobbigt.

Efteråt var jag helt skakig och svag i benen (det är ett under att jag tog mig hem!) men samtidigt väldigt glad och stolt över mig själv. Det här kan jag absolut tänka mig att göra fler gånger. 😊✌

Annars har jag tagit det ganska lugnt idag. Målat, spelat Sims, lagt en beställning på Ikea, bakat vinbärsscones och fyllt på morgondosetten inför nästa vecka...

Den ser faktiskt fruktansvärt beige och tråkig ut utan de chockrosa Theralen-tabletterna. 😕 Nu är de verkligen helt slut, jag tog den allra sista imorse. Det känns både spännande och läskigt att se hur jag kommer klara mig utan dem framöver...

 

Idag för 19 år sedan satt en 13-årig Malin i ett högstadieklassrum när en kille från en annan klass kom in och berättade vad som hänt i New York. Mamma kom och hämtade mig i skolan, vi satt i vardagsrummet och såg samma chockerande filmsekvenser från Manhattan rullas om och om igen i den extraordinära nyhetsrapporteringen. Det var svårt att ta in, svårt att förstå.

 

Den 11 september 2001 förändrades världen. Och inte till det bättre. Så det är en obehaglig årsdag idag. 😔 Och ändå har jag haft en helt underbar dag idag. ❤ Jag är som bekant ledig på fredagar nu under hösten, men jag har ändå varit vaken sedan halv fem imorse. Jag inledde dagen med att måla lager nummer två på kryddhyllan, kryddkorgen och hushållspappershållaren...

 

Satte igång en tvättmaskin gjorde jag också. Matbutiken öppnar klockan sju på vardagar, så jag kilade dit och handlade lite. Universitetsbiblioteket öppnade klockan åtta idag, så då var jag där och hämtade kurslitteratur.

 

Klockan nio hade jag samtal med psykologen. Vi pratade om min stora bedrift att boka in ett samtal med en psykolog på Mindler om två veckor, jag ventilerade min oro inför denna nya kontakt och vad jag ska säga till henne. Jag fick några tips och fasta punkter att hålla mig kring. Vi ska även prata mer om det nästa vecka om jag behöver det (vilket jag bedömer som mycket sannolikt). Och så började vi skriva en vidmakthållandeplan, som jag ska kunna ha som stöd för att hantera mitt mående framöver. ❤

 

På förmiddagen gick jag till frisören och blev rosa och fin i håret (vilket ni kanske gissade när ni såg bilden i början av inlägget 😉). Det var lika trevligt som vanligt och vi hade massor att prata om. Det är så skönt att jag blivit så väl bekant med min frisör under de här fyra åren och känner mig så bekväm med henne. 😊 Apropå det så valde hon medvetet regnbågsfärgad folie när hon skulle skydda min ljusa slinga från den rosa färgen... ☺🏳️‍🌈

 

Min frisör skulle sluta tidigt idag, så jag var hennes sista kund för dagen. Och eftersom hon inte hade någon kund efter mig, och eftersom jag skulle till teatern ikväll, frågade hon mig om jag ville att hon gjorde en håruppsättning på mig. Och det ville jag såklart. 😍 Det mest avancerade jag brukar göra med mitt hår är liksom att platta det - någon uppsättning har jag överhuvudtaget inte haft sedan studentbalen 2006...så det här kändes ju jättespännande. Och det blev verkligen helt sagolikt vackert... 😍😍😍

 

Alltså...wow! 😍😍😍 Och hon tog inte ens betalt för det - det fick visst ingå i mitt ordinarie pris. Verkligen supersnällt och generöst. 💖 Och jag har känt mig som en prinsessa hela eftermiddagen och kvällen. 😊

 

Kvällen har jag som sagt tillbringat på teatern. Ikväll var första gången sedan coronanedstängningen i mars som de öppnade upp någon verksamhet för publik. Det var en temakväll om 11 september med vernissage, panelsamtal och publikrepetition av höstens musikal Come From Away. Det var slutsålt (vilket ju under rådande omständigheter innebär 50 personer) och jag var sannolikt en av de allra första att köpa biljett när biljettbokningen öppnade i augusti.

 

Herregud, vad jag har saknat min älskade teater! 😭 Jag insåg nog inte till fullo HUR mycket förrän jag väl var där, även om jag kastat suktande blickar mot byggnaden varje gång jag passerat den under det gångna halvåret. Bara att höra ringningen och se dörrarna till salongen stängas...det var helt magiskt! 😍 Och på hemvägen fällde jag faktiskt några lyckotårar. Att gråta är ju mitt naturliga sätt att uttrycka allehanda känslor...och här fanns det MYCKET känslor. ❤

 

Tidigare ikväll var jag och tränade tillsammans med min bågskyttekompis. 🏹 Jag hade nästan tänkt ställa in idag, för jag är ganska trött nu i slutet av veckan. 😴 Men jag kände inte riktigt att lathet var ett tillräckligt legitimt skäl till att ställa in...så jag gick dit ändå. Och det är jag glad över, det kändes himla bra och roligt. 👍 Vi var och tränade i tisdags också, och på söndag är det dags igen. Vår ambition är ju att träna tre gånger i veckan, men hittills har det bara blivit två. Den här veckan ser det dock faktiskt ut att bli tre, vilket känns jätteroligt. ☺

Jag har knaprat Theralen-tabletter i över tre år nu och mått bra av dem. På sista tiden har det dock varit svårt att hämta ut nya burkar, det har stått att de inte funnits i lager på samtliga nätapotek. Ikväll gick jag till botten med det hela och kollade restnoteringar på Läkemedelsverkets hemsida. Och fick en smärre chock. 

 

Läkemedelsverket: "Företaget avser sluta tillhandahålla detta läkemedel. Läkemedlet förväntas inte komma tillbaka inom överskådlig framtid. Inga utbytbara läkemedel." 

 

Alltså...VA?! 😱😱😱 

 

Ett läkemedel som hjälper mig med både oro, allergi och sömnbesvär kommer alltså inte att tillverkas mer. Och något utbytbart läkemedel finns inte. WTF?!? 

 

Nu blir jag jätteorolig. Hur fan ska det här gå?! ☹️

Wow, jag är verkligen uppe på toppen av min känslomässiga bergochdalbana just nu. 🎢 Jag känner mig liksom...förälskad. 😍💖 Inte så att det är riktat mot någon speciell person, det är mer en allmän lyckokänsla. Och det är en väldigt angenäm känsla, som gärna får hålla i sig ett tag. 😊

Även eftermiddagen bjöd på en bågskytterelaterad aktivitet. Jag promenerade iväg till klubbens utomhusbana och träffade två seniora bågskyttedamer. Jag har inte träffat dem under hela Coronaeländet, så det kändes fint att se dem igen. 😊 Vi satt och pratade i över en timme, om bågskytte och om annat. Helt out of the blue frågade en av dem mig hur det gick med årets Pride, om det blev bra trots att den blev digital. Och jag blev så förundrad över att hon hade koll på det. Där spelar väl mina egna fördomar in, för det kändes lite smått surrealistiskt att prata Pride med en straight 70-åring som jag ännu inte känner så väl. Men fint. Båda damerna började räkna upp HBTQ-personer bland sina nära och kära. Jag fick frågan om jag lever tillsammans med någon, och det var underförstått att de menade en tjej. Så fint. 🏳️‍🌈💖

Jag fick sällskap med en av damerna under nästan hela hemvägen, för hon ville passa på att gå en promenad innan hon gick hem till sig. Jag tyckte att det var trevligt, men Ångestmonstret fick spelet. När vi hade varit tre vid utomhusbanan så hade ju inte jag behövt ta något direkt ansvar över att hålla igång samtalet, men när vi bara var två under hemvägen blev det ju en helt annan sak. 😖 Jag kom inte på någonting att säga, blev uppstressad över detta, försökte febrilt komma på någonting att säga och blev ännu mer uppstressad över att jag inte lyckades. 😱 Så det var mest hon som ledde samtalet. Hon kommenterade detta när vi skulle skiljas åt, att det mest var hon som pratat, och jag vet inte om det var självkritik eller kritik mot mig eller bara ett neutralt konstaterande. 🤔 Hur som helst höll min hjärna på en hel del med post mortem under återstoden av hemvägen...

Nu känner jag att jag håller på att somna, så jag ska sluta blogga inom kort. Vill bara avsluta med att dela med mig av en bild på min nya, vackra MP3-spelare som jag fick hem i torsdags och som jag sedan dess fyllt med över 900 låtar (vilket kanske är lite onödigt med tanke på att jag ändå nästan bara lyssnar på Taylor 😉)...

Denna lördag inledde mamma och jag med en tur till svampskogen. Att gå genom skogen tidigt på morgonen, plocka kantareller, titta på ekorrar, lyssna på fågelsång och sitta på en mossig sten och äta matsäck...det är livskvalitet det. 🌲🌲🌲 

 

Fick precis veta att jag fick VG på sommarkursen. 😊 Så nu har jag exakt 600 avklarade högskolepoäng. En mycket trevlig milstolpe i studienarkomanens trettonåriga historia. ✌

Imorse hade jag samtal med psykologen. Hon frågade hur det gått för mig att ta kontakt med Mindler, och jag meddelade att jag laddat ner appen och sammanställt en lista över potentiella samtalskontakter. Längre än så har jag inte kommit (än), och hon påtalade vikten av att våga göra val och inte fastna på vägen. Så till vårt nästa samtal om en vecka ska jag ha valt ut en psykolog och tagit kontakt med denna. Vilket känns rätt läskigt. Samtidigt som jag nog behöver pushas lite för att det verkligen ska hända någonting. Så...fortsättning följer angående jakten på en ny psykolog. Wish me luck! 

 

Idag har jag utmanat Ångestmonstret. Jag behövde få tag i en kund som jag aldrig haft kontakt med tidigare, så jag kollade förstås om vi hade någon mejladress till kunden ifråga. Det hade vi inte. "Ring istället", blev jag uppmanad. Och genast började Ångestmonstret skrika och vråla. Jag blev spänd i hela kroppen, slutade andas ordentligt och tänkte ungefär en miljon paniktankar. 😱😱😱 

 

Men jag tog ett djupt andetag, och slog numret i alla fall. Och möttes av ett automatiskt meddelande att "numret har ingen abonnent". Så det var ju ett ganska rejält antiklimax. Men jag fick ett nytt nummer, och samlade mod för att göra ett nytt försök. 

 

Den här gången fick jag svar. Och jag rabblade upp vem jag var och vad jag hade för ärende (jag hade övat lite innan inne i huvudet, men åtminstone inte skrivit något manus som jag brukade göra förr inför telefonsamtal). Och det tog inte lång stund innan samtalet var avklarat och ärendet utrett. Och jag kände mig bara så himla stolt över mig själv. 

 

Det här är långt ifrån första gången jag ringer ett samtal till en främmande människa. Men jag blir lika stolt och glad (och lättad!) varje gång jag klarar av det. Det fortsätter att vara läskigt, men jag hanterar det bättre och bättre. Heja mig! 😊