Idag har jag varit med familjen i Vadstena och firat min födelsedag. Himla mysigt! Det var bra utflyktsväder och mamma hade fixat mat och fika. 😊💖🙏

Vi kollade på en lägenhet som jag anmält intresse för också. Men det var visst inte drömlägenheten. Det känns skönt att ha varit där och konstaterat det, så slipper jag fundera på det och undra om jag gått miste om något. Letandet fortsätter... 😍

Även denna dag inleddes med något nytt från finaste Taylor. Denna gång musikvideon till den nya versionen av "Karma". 💖😍💖😍💖

Det blev en mycket angenäm bussresa till jobbet imorse. Finaste Taylor släppte ju Midnights (The Til Dawn Edition) kl. 6 imorse. Vilket innebar remixversioner av två låtar. 😍 Samt "Hits Different" som jag haft på CD sedan i höstas men som nu ÄNTLIGEN blev tillgänglig på Spotify och YouTube och så vidare. 😍😍😍 Så dagens soundtrack var ju givet... 

 

 

 

 

Nu är vi framme vid slutet av den sista dagen av årets East Pride. 🏳️‍🌈 Det har varit en tämligen innehållsrik och intensiv vecka, som nådde sin kulmen igår. Det senaste ett och ett halvt dygnet har varit tokintensivt för mig och det är först nu som jag hinner och orkar skriva om det. 

 

Jag har varit fruktansvärt trött idag eftersom det blev så sent igår kväll. 😴 Och ikväll blev det sent igen. Det tär på en kvällstrött liten Malin med dessa sena kvällar, men det är SÅ värt det att delta i olika Pride-aktiviteter. 😍🏳️‍🌈 Nu är vi inne på dag två av årets East Pride och jag har även denna kväll lyssnat på en intressant föreläsning, denna gång med Region Östergötlands HBTQ-samordnare Sari Asa Nicolaisen om sexuell hälsa och bemötande inom vården. 

 

Först vågade jag nästan inte gå in i föreläsningslokalen. Och väl inne vågade jag inte ställa några frågor. Och jag vågade heller inte gå fram och prata med henne efteråt, trots att jag suttit och laddat inför det under den senare delen av föreläsningen. Samlat mod och övat på vad jag skulle säga...men när det väl gällde så klarade jag det inte. Och det var en besvikelse, men jag försöker att inte vara för hård emot mig själv. En måste inte vara modig precis hela tiden. Och jag har skrivit ett långt mejl till henne nu efteråt istället, som var betydligt mer välformulerat och genomtänkt än vad någon kommentar som jag hade kunnat haspla ur mig någonsin skulle kunna bli. 

 

Jag vill knappt erkänna det för mig själv, men jag har börjat känna av pollen lite i ögonen nu. Det känns bittert. Jag som var så himla glad över att allergivaccinationen gett mig en besvärsfri vår. 😔 Samtidigt får jag väl vara tacksam över att jag klarat mig halvvägs in i maj utan besvär och att de besvär jag nu upplever är så pass milda. Lite ögondroppar och sedan är det okej. 🙏 Runtomkring mig mår folk skit av de höga pollenhalterna - till och med personer som aldrig haft besvär med pollenallergi tidigare. Så att det kliar lite i mina ögon, det är nog helt okej ändå.

Idag har jag förresten hållit i en bokslutslektion för två av mina kollegor. Det var lite läskigt, men ganska roligt också. Och jag tror att de uppskattade det. 👍 Jag känner mig så duktig när jag gör sådana här saker. 😊

Det blev en lång bussresa hem från jobbet idag, för det hade varit en olycka på motorvägen. Och jag var både trött och hungrig och hade en massa saker som jag behövde göra när jag kom hem till Norrköping, så jag var inte alls särskilt road av att sitta fast i långa bilköer i Linköping. 😫 Men jag försökte ha lite perspektiv och tänka på de stackars människor som varit med i olyckan och kanske var allvarligt skadade eller till och med döda...och jämfört med det så var det inte särskilt synd om mig. Jag satt och lyssnade på musik och chattade med Pride-familjen och tittade på utsikten - bussen åkte en annan väg än den brukar, så jag såg bland annat ett vackert rosa träd som jag aldrig skulle ha fått se annars. 🙏🌸 Och väl hemma i stan gick jag tre ärenden (hämta kurslitteratur på universitetsbiblioteket, hämta paket i mataffären, hämta mitt nya pass hos polisen) och kom sedan äntligen hem sisådär en timme senare än jag brukar. Jag hade tänkt skriva teoriavsnittet till B-uppsatsen i litteraturvetenskapskursen ikväll, men det orkade jag inte så det får bli imorgon kväll istället. Nu ska jag sova. 😴

På måndag inleds äntligen East Pride 2023 och ikväll har jag varit ute och affischerat inför det tillsammans med en tjej från Pride-familjen. 🏳️‍🌈❤️🧡💛💚💙💜

Dessa vackra buskar passerade en kollega och jag under vår lunchpromenad idag. Jag blir så himla lycklig av våren! 😍🌸 Och av att kunna njuta av den utan att besväras av pollen. Det är som om en helt ny värld öppnat sig för mig. Jag känner mig både förundrad och tacksam. Att det kan få vara såhär...wow! 🙏❤️

Det var min favoritbusschaufför som körde bussen imorse. 😊👍 Jag blir så glad varje gång jag kliver på och ser att det är hon som sitter bakom ratten, för då vet jag att jag kommer komma fram tryggt och säkert och att jag inte kommer må illa under resan. Hon kör så himla bra! 👍👍👍 Och jag ville säga det till henne när jag klev av. Jag satt och laddade inför det under hela bussresan imorse. Men när vi väl kom fram till hållplatsen vid mitt jobb så bara log jag emot henne och sa "hej då" och klev av. Precis som vanligt. Jag vågade inte den här gången heller. Varför vågar jag inte?! Det är ju knappast så att hon kommer bli sur eller ta illa vid sig på något sätt. Och det är inga svåra ord att säga. Bara säg det, Malin! Nästa gång kanske...vi får se.

Väl framme på polisstationen blev jag jättenervös. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag får sådant jäkla ångestpåslag av poliser. 😱 Jag tror att det är uniformerna. Auktoriteten. Med tanke på att jag är ärligheten personifierad finns det liksom ingen rimlig anledning för mig att bli nervös av poliser...men det är visst ganska vanligt vid social fobi att känna såhär inför auktoriteter, så det är väl bara att acceptera läget. 🤷‍♀️ Jag gick ju in i alla fall, och jag utförde mitt ärende. Förklarade varför jag var där, betalade, blev fotograferad, skrev min namnteckning. Det hela var över på några minuter och jag kände mig både stolt och lättad när jag gick därifrån. ✌️

På bussen hem efter jobbet hörde jag ett nyhetsinslag på radion. De pratade om pollen, om hur många som lider av detta och hur jobbigt det är, om hur svårt det är att få tillgång till allergivaccination. Och imorse upplyste Pollenkoll-appen mig om att björkpollenhalterna är mycket höga just nu. Men jag känner ingenting! Jag känner inte av att det är jättemycket björkpollen just nu - den pollensort jag är mest allergisk mot. Och när vi satt ute och förmiddagsfikade på jobbet idag upplevde jag säsongens första gräsklippning på andra sidan gatan - men jag kände ingenting! Jag som brukar må skit av pågående gräsklippning eller nyklippta gräsmattor. Jag kan inte med ord beskriva hur otroligt tacksam jag är över att tillhöra den lyckligt lottade skara som får genomgå allergivaccination mot pollen. Vilken livskvalitet jag har fått uppleva den här våren! Jag har alltid älskat våren ur psykiska aspekter, men nu får jag äntligen chansen att uppskatta den även fysiskt. TACK!!! 🙏❤️🌸

Jag brukade pussla tillsammans med mormor när jag var liten och det var så himla mysigt. ❤️🙏 Pussla är någonting som jag verkligen tycker om att göra, men som jag av någon anledning inte har ägnat mig åt på åratal. Men nu under helgen har syrran och jag faktiskt lagt ett 1000-bitarspussel med ett vackert Japan-motiv. 😍🌸 Och det var så mysigt och roligt och rogivande. Det här får definitivt bli en ny vana. 🙏

OMG!!! Bästa nyheten att vakna upp till! Finaste Taylor kommer ÄNTLIGEN släppa Speak Now (Taylor's Version) i sommar. Den 7 juli är markerad i min kalender. 😍😍😍

Nu ikväll gjordes en kompletterande inspelning till den queera podden jag ska vara med i. På natten efter den förra inspelningen vaknade jag och kom på flera saker som jag hade missat att säga, så jag skrev ett långt meddelande på Messenger till tjejen som intervjuat mig. Och i måndags bestämde vi att vi skulle ses igen idag. Så nu har jag ägnat ytterligare 45 minuter åt att haspla ur mig tankar och erfarenheter kring asexualitet. Jag var nervös den här gången också, men inte riktigt lika nervös som förra gången. Och hon försäkrade mig om att hon fått massor av bra material från mig, samt att jag kommer få godkänna det färdigklippta avsnittet innan det kommer sändas. Så det känns rätt bra faktiskt. Jag känner mig stolt, både över att utmana Ångestmonstret och över att förhoppningsvis bidra med någonting bra för acecommunityt. 🖤🩶🤍💜

Det kanske inte var en jättebra idé att hänga på teatern sent en vardagskväll, för jag har varit sjukt trött hela dagen idag. 😴😴😴 Men det har fungerat att jobba i alla fall. Och lunchpromenaden fick mig att tillfälligt kvickna till lite. Men på bussen hem var jag helt sönder och hade en dunkande huvudvärk, och när bussen hamnade i långa bilköer och nästan stannade på motorvägen började jag nästan gråta för att jag var så trött och frustrerad och bara ville hem och sova. 😭

Men jag fick ju inte sova när jag kom hem, för vi skulle ha en workshop via Zoom i litteraturvetenskapskursen och diskutera syfte och val av litteratur till våra B-uppsatser. Så jag duschade och kastade i mig lite mat och sedan satte jag mig vid datorn. Men NU ska jag minsann äntligen sova! Natti natti! 😴😴😴

Så himla skönt att få komma tillbaka till kontoret igen idag efter fyra dagars ledighet. 😊 Jag är som bekant inte så bra på det här med att vara ledig, jag blir så sjukt rastlös. 😣

Det jobbiga med att komma tillbaka till kontoret idag var dock att det var första arbetsdagen utan den kollega jag känt att jag bondat mest med - hon jobbade sin sista dag i fredags, ett chockbesked som jag fick först i onsdags. 😱😔

Och det gav mig flashbacks till min första termin på ekonomprogrammet hösten 2007. Jag hade flyttat 40 mil hemifrån och kände ingen annan i Kristianstad än min dåvarande flickvän och hennes familj. Och jag blev så glad över att till slut ha börjat lära känna en tjej i klassen som bodde i samma sunkiga studenthus som jag - men så plötsligt hoppade hon av programmet och flyttade tillbaka till sin hemstad, och jag blev ensam igen och fick börja om från början igen med att försöka skaffa vänner. 😭

Riktigt så traumatiskt är det inte nu såklart. Jag har andra trevliga kollegor jag kan prata med på kontoret och jag har ett betydligt större nätverk av kontakter och vänner nu än vad jag hade som 19-åring. Jag är absolut inte ensam. Men visst känns det tråkigt att förlora någon sådär plötsligt.

Imorse var jag förresten riktigt duktig. När jag var nästan framme vid busshållplatsen noterade jag att glasrutan i dörren till en butik var krossad, och det såg ut att saknas en del smycken inne i butiken. Så jag letade fram mobilnumret till butiksägaren och ringde(!) för att meddela henne detta. Men hon svarade inte (vilket kanske inte var så konstigt eftersom klockan bara var tjugo över sex på morgonen), så jag skickade ett meddelande till henne istället. Jag kände mig väldigt stolt över mitt agerande, att jag trotsade Ångestmonstret för att hjälpa en medmänniska. ❤️

Idag genomförde jag en repris av förra årets vänsterpartistlajvande och deltog i 1 maj-demonstration. 🚩✊️ Jag var trött och det regnade ute, men jag pallrade mig ändå iväg till slut. Först såg jag inte till någon jag kände, vilket fick Ångestmonstret att vråla åt mig att gå hem igen. Men så fick jag syn på en tjej från Pride-familjen som vinkade åt mig. 🏳️‍🌈 Så då skyndade jag lättad fram till henne. Jag gick bredvid henne i demonstrationståget större delen av vägen, förutom en stund i mitten när jag fick syn på en annan tjej från Pride-familjen och hennes familj och sprang fram till dem. Jag skanderade inga slagord och jag höll inte i någon flagga eller banderoll, men jag gick där med mina vänner i en röd klänning och kände mig ganska nöjd (om än ångestladdad). När vi kom fram till slutdestinationen stod jag en stund och kände mig vilsen och bortkommen innan jag gav efter för Ångestmonstrets krav om att gå hem. Regnet hade tilltagit, den ena tjejen från Pride-familjen var upptagen med att fixa ansiktsmålningar på barn och den andra såg jag inte till någonstans, de personer jag stod med kände jag inte så bra och jag kände mig överflödig och i vägen, det kändes heller inte jättenödvändigt att stå kvar och vänta på att talen skulle börja då de sannolikt bara skulle få mig att känna mig som en ulv i fårakläder...så jag gick helt enkelt hem. Vilket kanske kan ses som ett socialt misslyckande, att jag inte härdade ut, men jag hade ju redan utsatt mig för så mycket exponering att det kändes helt okej att inte pressa mig själv ytterligare. Det räckte så bra som det var. 👍