Efter paraden var jag helt slut och ville egentligen bara sova. 😴😴😴 Men jag hade en biljett bokad till kvällens Spice Girls-konsert med House of Silfver. Så när min familj hade åkt hem pallrade jag mig faktiskt iväg till konsertlokalen. Och det är jag glad över, det blev en superhärlig kväll. 🎶🏳️‍🌈 Jag sjöng med i låtarna tills jag blev alldeles hes, jag noterade ett Pärlsocker på scenen (oklart om det verkligen var ett Pärlsocker dock eller om jag bara blev påverkad av att hon var utklädd till just Emma som var min första lesbiska crush när jag var nio år 🙈), jag deltog i kvällens quiz och lämnade in det trots den stora risken att bli uppropad som en av vinnarna (det blev jag tack och lov inte)...och efteråt hade jag sådan superenergi att jag faktiskt bestämde mig för att gå på den inofficiella efterfesten jag blivit inbjuden till hemma hos en kille i Pride-familjen. 

 

När jag närmade mig huset där han bor såg jag några personer på hans balkong. Jag vinkade (för jag kände igen åtminstone en av dem) och de vinkade tillbaka. Och när jag kom in i lägenheten möttes jag av Pride-familjen i hallen och de uttryckte både glädje och stolthet över att jag vågat mig dit (de vet att mitt Ångestmonster inte gillar när jag gör sådana läskiga saker som att gå på fest och jag brukar normalt tacka nej till sådana här inbjudningar). Jag klängde mig fast vid en av tjejerna i Pride-familjen och hennes flickvän större delen av kvällen. Det var många på festen som jag kände mer eller mindre, men det var minst lika många som jag INTE kände. Och det var jätteläskigt. Vid ett tillfälle kände jag hur jag höll på att arbeta mig upp mot en panikattack och då flydde jag det stimmiga vardagsrummet och gömde mig i det betydligt lugnare köket en stund istället. Men jag flydde i alla fall inte ut ur lägenheten, och jag tog inte till alkohol (även om jag sneglade på flaskorna på köksbänken och funderade över om jag skulle prova - det är ju nästan 14 år sedan sist och det kanske skulle vara lite spännande, men vid närmare eftertanke insåg jag att det nog inte skulle vara någon särskilt bra idé med tanke på mina mediciner), och jag hade faktiskt trevligt även om jag hade konstant ångestpåslag. 

 

Efter cirka två timmar (som kändes betydligt längre) ville mina två beskyddare gå hem och jag hakade på dem. Jag ville be dem följa mig hem, för det kändes jätteläskigt att gå hem genom stan mitt i natten, men de föreslog faktiskt själva att de skulle göra det och jag tackade lättat ja. De följde mig ända fram till min port och kramade mig godnatt innan de gick hem till sig. ❤️🧡💛💚💙💜