Åt helvete med era "alternativa sömnstrategier"! 😠


Fan också! 😫 I början av veckan fick jag ett mystiskt brev från vårdcentralen där det stod att en AT-läkare (som jag aldrig haft med att göra innan) skulle ringa upp mig idag kl. 10. Det gjorde mig konfunderad eftersom jag inte direkt har något pågående ärende hos vårdcentralen. Och en oro började gnaga inom mig att de kanske kommer börja sätta sig på tvären om mina sömntabletter igen.

Jag var riktigt nervös när klockan närmade sig 10. Men inte fan ringde det någon. När klockan blev 11 utan att jag hört något ringde jag själv till vårdcentralen och pratade in ett meddelande (för det går ju inte att få tag på någon direkt där) och en automatisk röst upplyste mig om att jag skulle bli uppringd kl. 15.40 idag.

Och typ halv fyra ringde det en sjuksköterska. Hon konstaterade att hon kunde se att läkaren tänkt ringa mig idag men att det inte såg ut som om han hade gjort det (no, shit). I hans anteckningar kunde hon läsa något som besannade mina värsta farhågor. Han vill diskutera "alternativa sömnstrategier istället för Imovane" med mig. Jävla skit! 😫😫😫

Jag avskyr AT-läkare! De ska alltid hålla på och visa sig duktiga och överambitiöst rota i saker de inte har med att göra. Vem är ens denna människa och vad fan vet han om min ångest och mina sömnproblem?! Låt mig bara vara ifred med mina tabletter! 😠 Jag har ju inte ens träffat min ordinarie läkare på över två år, så varför ska denna främling plötsligt börja krångla?!

Jag går ju redan i terapi och lär mig en massa bra strategier för allt möjligt, men jag blir ju på intet sätt hjälpt av att mina sömntabletter (som utgör en enorm trygghetskälla, ångestdämpare och insomningshjälp för mig) plötsligt hotar att tas ifrån mig. Nu har jag varit upprörd i nästan två timmar, utan större utsikter om att kunna lugna ner mig inom en snar framtid, och jag kommer behöva famla i osäkerhet hela helgen innan jag ens får besked om en ny telefontid, så det kan dröja evigheter innan jag får klart besked om hur framtiden kommer se ut på tablettfronten. 😫

Vilken tur i oturen att det är deklarationsdeadline på måndag, så att jag måste begrava mig i arbete hela helgen och inte får alltför mycket tid över att oroa mig (men det kommer jag förstås göra ändå)...

SHADE NEVER MADE ANYBODY LESS GAY 🏳️‍🌈

 
Älskade Taylor...min dystra morgon blev precis betydligt ljusare!

"It'll leave you breathless..."

När en ligger kvar i sängen en lördagsmorgon, med fönstret lite på glänt för att få in lite luft innan det blir för varmt för att vädra, och tänker att en borde gå upp och sätta sig och skriva den där opponeringen som har deadline imorgon men motivationen är noll...och så hörs plötsligt en förbipasserande bil nerifrån gatan med Taylor på högsta volym... 
 
 
...och hela jag fylls av sprudlande energi. 😊 
 
 
Tror aldrig att jag hört Taylor på det sättet förut faktiskt - folk som spelar brölhög musik i sina bilar brukar i allmänhet lyssna på skitmusik...men detta var uppenbarligen en vettig människa och jag fick någon slags vrickad impuls att rusa nerför trapporna och ut på gatan i nattlinne och försöka fånga personens uppmärksamhet, men det var förstås en asdålig idé på alla sätt så jag rusade till min dator istället och nu känner jag mig riktigt taggad på att ta tag i opponeringsskrivandet. TACK så jättemycket, Taylor och denna okända bilförare! 💖

Intuition eller livlig fantasi?

Strax före klockan sju imorse, på väg till jobbet, gick jag över bron som går över järnvägen nära tågstationen. Jag lade märke till en person som stod och hängde med armarna på räcket och blicken riktad ner mot spåren. Personen hade en säckig hållning och helsvarta, rätt nedgångna kläder. Hen stod där alldeles stilla och gav ett allmänt dystert intryck. Och jag fick plötsligt för mig att denna person tänkte hoppa ner på spåren, att hen bara väntade på att ett tåg skulle komma. Jag sneglade på hen flera gånger medan jag passerade och borde antagligen ha stannat och frågat hur hen mådde. Men det vågade jag förstås inte. 
 
Jag gick därifrån med en olustig känsla i magen och visste inte riktigt huruvida jag skulle banna mig själv för min feghet eller för min alltför livliga fantasi. Sedan tog vardagsstressen över och jag tänkte inte så mycket mer på det. 
 
Läste senare i tidningen att strax efter klockan sju hade en person hoppat eller fallit ner på ett av spåren. Informationen i media är knapphändig och jag har ingen aning om ifall detta var samma person som jag gått förbi strax innan eller om det bara var ett extremt obehagligt sammanträffande att det hände en olycka just idag. Jag hoppas på det senare men i vilket fall som helst känns det hemskt. 
 
Var rädda om er! ❤️ 
 

Hell Atlantis, pris Atlantis...

I fredags hade jag samtal med psykologen igen och den här gången hade jag det från mitt arbetsrum på kontoret. Kollegorna hade fixat både webbkamera och headset åt mig så nu slipper jag åka till Cirkus Psyk i Linköping något mer. Jag har visserligen inte fått klartecken från mottagningen ännu, och inget svar från verksamhetschefen på mitt mejl, men det struntar jag i - jag gör revolt. ✊ 
 
Psykologen introducerade mig för metoden beteendeaktivering som kan vara ett bra verktyg för mig nu när jag planerar ett längre studieuppehåll, och även i samband med PM(D)S. Vi pratade en del om aktiviteter som kan vara förstärkande för mig att planera in i mitt liv. Det kan nog bli riktigt bra, det här. 💖 
 
En sådan aktivitet (som förvisso var inplanerad sedan länge) var att gå och se den allra sista föreställningen av årets uppsättning av Atlantis igår kväll. Det märktes att ungdomarna hade spelat föreställningen en hel vecka nu, de var mycket tajtare och mer samspelta nu än förra helgen. Och det satt nog en hel del andra elever från De Geergymnasiet i publiken, för det var ett himla jublande mest hela tiden. Det var en fin upplevelse och jag fick gåshud även denna gång. Efteråt drabbades jag av grav separationsångest, när insikten slog mig med full kraft att detta var sista gången och att det förmodligen kommer dröja åratal tills nästa gång - det är ju åtta år sedan sist... Jag slet upp min mp3 och satte igång det danska soundtracket för att dra ut på avskedet under min småmelankoliska promenad till kvällsbesöket hos katten. 
 
 
Idag kom kattens matte hem, så mitt kattvaktaransvar upphörde i förmiddags. Det är skönt att det är över faktiskt. Katten är jättegullig och jag är glad över att kunna hjälpa hans matte, men de här dagarna har jag känt av min allergi mer än tidigare så det har varit himla jobbigt att vistas i den där lägenheten. Efteråt har jag gått raka vägen hem och duschat och bytt kläder. I fredags morse kunde jag ju dock inte det, eftersom jag skulle gå och jobba, så då kände jag av allergin hela dagen och efter jobbet skulle jag ju gå till katten igen, så jag fick inte chans att duscha och byta kläder förrän framåt kvällen. Det var jättejobbigt.