Bäverspaning och livebokslut

Imorse såg jag bävern igen i Strömmen. Jag har inte sett den sedan i våras och började nästan tro att den flyttat någon annanstans, så det var ett glatt återseende. Först trodde jag att det var någon slags sjöfågel (den var en bra bit bort), men sedan insåg jag att det var huvudet och en bit av ryggen på bävern och då blev jag alldeles exalterad. 😍 Hann tyvärr inte fota innan den dök ner under vattenytan. 

Senare på morgonen upprättade jag ett bokslut live inför tre av mina kollegor i konferensrummet, med min dator kopplad till storbildsskärmen. Jag var jävligt nervös och sprang och kissade ungefär tusen gånger innan vi satte igång och jag fick lite lätt panik emellanåt medan jag pratade och var kanske inte superpedagogisk hela tiden, men det kändes ändå ganska hanterbart. Jag hoppas att de fick ut något av det i alla fall. Själv blir jag stärkt av att klara av sådana här saker, även om Ångestmonstret går bärsärkagång och gör mig helt utmattad. Jag gick hem en halvtimme tidigare från jobbet på eftermiddagen för att jag var så trött. 


Helst hade jag bara velat gå och lägga mig och sova i ett halvt dygn. 😴 Men det kunde jag ju inte göra, för ikväll var det dags för talkshow på teatern igen och det ville jag verkligen inte missa. Så jag tvingade mig själv att hålla mig vaken tills det blev dags att gå hemifrån vid halv åtta, och sedan lyckades jag faktiskt njuta av hela talkshowen ända tills den slutade klockan tio utan att svimma av utmattning. Det var kämpigt, men absolut värt det. Det gav mig massor av positiv energi. Nu är jag dock beyond skittrött och kommer förmodligen falla in i någon slags tolvtimmarssömn tämligen snart... 😴😴😴

Läkarsamtal och Pride-möte 🏳️‍🌈

I måndags fick jag ett brev från vårdcentralen där det stod att en underläkare (som var den person som förnyade mina antidepp förra veckan) skulle ringa till mig idag. I måndags var jag som bekant väääldigt långt nere i mörkret och inte alls i skick att hantera sådana indirekta hot om att det ska börjas mixtra med min psykofarmaka. Men jag försökte skjuta det åt sidan så länge. På eftermiddagen idag gick det dock inte att hindra oron längre så jag var ett nervvrak från typ kl. 14 och framåt (han skulle enligt brevet ringa vid 15-tiden), men när han väl ringde vid halv fyra var jag förvånansvärt sansad. Och jag blev så glad när han visade sig vara en riktigt vettig och sympatisk människa. Han ville följa upp det som AT-läkaren och jag pratade om i somras och bekymrade sig över att jag hamnar mellan stolarna när jag har min samtalskontakt inom psykiatrin men får min psykofarmaka utskriven av vårdcentralen, då ingen får ett helhetsgrepp om min psykiatriska behandling. Han uttryckte genuin upprördhet över att jag fick vänta 15 månader innan jag fick börja hos min psykolog och han ställde sig mycket kritisk till att ingenting gjorts från psykiatrins sida för att jag ska få en läkarkontakt där trots att jag lyfte frågan med min psykolog för flera månader sedan. Får se om hon gjort några framsteg på den fronten tills vi ska prata igen nästa vecka. Hur som helst var det en lättnad och en stor glädje att underläkaren var så bra att prata med. 👍

Ikväll har jag varit på möte med Pride-familjen. 🏳️‍🌈 Och då menar jag inte något litet mysigt köksbordsmöte med den "innersta kretsen" utan stormöte i en lokal med såväl bekanta som obekanta människor närvarande. Mötet varade i över två timmar och efter det var jag helt jävla slut av all social exponering och spänning. Men jag är glad att jag gick dit. Jag kände mig ganska anti innan och det skulle inte precis varit första gången jag "fått förhinder" från att delta i ett stormöte. Men jag gick som sagt dit. Och större delen av mötet kändes väldigt peppigt och jag är övertygad om att festivalen 2020 kommer att bli helt epic. 😊🏳️‍🌈❤ Beröm fick jag också under mötet, vilket gjorde mig både generad, glad, överraskad och rörd. Mötets ordförande deklarerade att: "Utan Malin skulle det inte finnas något East Pride." Jag känner ofta (i synnerhet när jag är låg) att jag inte gör tillräckligt i Pride-familjen, eftersom det är så mycket som handlar om utåtriktade aktiviteter som jag inte klarar av. Men att jag sköter ekonomin, sammanställer programmet och håller allmän ordning och reda...betydelsen av det lyftes verkligen fram ikväll och det gjorde mig varm inombords. ❤

På vägen hem från mötet fick jag sällskap med en kille från Pride-familjen ända fram till porten och jag sa bland annat någonting om att det är tur att jag har social fobi så att jag inte slänger ur mig allt jag tänker (vilket det annars hade varit risk för stundtals under mötet) och han sa att han ibland önskar att han hade social fobi just av den anledningen. Den lilla korta ordväxlingen stärkte mig faktiskt. Att det finns positiva aspekter av att ha social fobi. Att det ibland till och med kan ses som önskvärt. ❤


Min "attraktiva" hjärna

Kollega: "Malin, jag skulle vilja ha din hjärna!"
Jag: "Nej, det skulle du inte. Det är väldigt mycket ångest därinne."
Kollega: "Ja, men...du har så mycket kunskap! Hur du tänker, det är bara...wow!"

Jag tackar och tar emot. Men åh, om den dysfunktionella delen av hjärnan som ockuperas av Ångestmonstret ändå vore lika awesome och avundsvärd...vad behagligt mitt liv skulle vara då!


PMDS-helvetet har lugnat ner sig något sedan i måndags, jag märkte en förbättring redan igår. Inte så att jag är på topp precis, men det känns i alla fall som att det finns lite hopp om livet trots allt. Alltid något.

PMS-tårar under psykologsamtalet


Jag grät mig igenom större delen av psykologsamtalet idag. 😢😭 Vi pratade mycket om min PM(D)S och vad jag behöver för strategier för att ta mig igenom skiten. Jag ska vara snäll mot mig själv, röra på mig, ha människor runt mig som jag tycker om och som är förstående, berätta för omgivningen om min PMS, planera in roliga aktiviteter, försöka fortsätta ha rutiner och strukturer och distansera mig från mina dömande tankar. Och tänka på att det är SMÅ steg jag behöver ta för att må bättre, det går inte att ta ett jättekliv upp till euforin (även om det vore önskvärt), det är små saker jag behöver göra för att steg för steg lyfta mig själv och ju högre upp jag kommer desto lättare går det. 

Psykologen döpte mina dömande tankar till "polistankar" och pratade om hur lätt det är att ta till sig de tankarna när en är så låg som jag är nu. Hon märkte på mig flera gånger under samtalet när de tankarna dök upp hos mig (jag har inget pokerface överhuvudtaget) och poängterade att tankar bara är tankar och att de inte är farliga i sig själva, bara om jag går in i dem. De är inte farliga och de är definitivt inte hjälpsamma. Och när de dyker upp ska jag se det som en signal på att jag behöver ta hand om mig själv på något sätt för att må bättre, istället för att släppa in dem och låta dem få fritt spelrum och dra ner mig ännu mer.

Jag ska verkligen försöka. Och även om jag mest bara grät mig igenom samtalet kändes det lite bättre efteråt, av att lyssna på allt hon sa. Antar att jag borde göra något vettigt ikväll, något som kan bidra till att lyfta mig. Men jag är så trött och har så ont i huvudet efter gråtattacken att jag bara vill sova. 😴 Imorgon kanske...

För mycket


Jag känner mig låg idag. Ledsen. Nedstämd. Orolig. Jag vet inte riktigt varför. För att hösten nalkas? För att mensen förmodligen är på väg? För att det är söndag? För att mormors hus ligger ute till försäljning? För att jag även denna vecka slarvat med att göra mina terapiläxor? För att jag inte fick svar på ett SMS jag skickade i fredags och skräckfantiserar om att personen (som är nyopererad) kanske ligger död i sitt hem? Jag vet inte. Förmodligen en kombination av en massa saker. Det händer för mycket. Jag tänker för mycket. Och jag känner för mycket.

Igår gick syrran och jag ett varv på stan. Jag kände mig entusiastisk innan, men väl där kände jag bara ångest och ville inget hellre än att gå hem igen. Det var sjukt mycket folk. Så det blev bara en liten shoppingrunda, som gjorde mig helt slut. Vi hade pratat innan om att äta på Subway, men jag fixade inte det igår när det väl kom till kritan - bara tanken på all kommunikation och alla val som krävs för att få till en måltid där gav mig fullfjädrad panik. Jag fick med mig några filmer och en påse LED-lampor hem från stan, tillsammans med en känsla av besvikelse och misslyckande. Jag vill inte att det ska vara såhär. Varför kan tillvaron inte bara vara hanterbar?!

Kort arbetsvecka för sjuklingen

Jag gick inte och jobbade igår som jag hade tänkt. Jag vaknade och kände mig eländig, gick och lade mig igen ganska snart och sov större delen av dagen. 😴 Men idag har jag varit och jobbat. Har haft lite ont i huvudet idag också, men mår helt klart bättre än tidigare i veckan. Det var lugnande för mina nerver och stressnivåer att jag tillbringade veckans sista arbetsdag på kontoret och hann jobba undan lite, men jag är glad att det är helg nu så att jag får chansen att fortsätta vila några dagar till. Jag tror att jag behöver det.


När en Duktig Flicka blir sjuk

Igår morse vaknade jag och kände mig alldeles eländig. Jag borde nog ha stannat hemma, men eftersom jag hade ett kundmöte på eftermiddagen pallrade jag mig iväg till kontoret i alla fall. Trodde att det skulle hjälpa med lite sovmorgon, Alvedon och Ipren. Men framåt förmiddagen fick jag inse att det inte var tillräckligt. Det dunkade i huvudet och jag kände mig alldeles matt och öm och frusen. Jag ringde(!) till kunden och avbokade vårt möte och sedan gick jag hem. Nu har jag tillbringat två dagar i soffan och maratontittat på Downton Abbey (jag är inne på säsong tre nu). Känner mig lite piggare idag och börjar nästan klättra på väggarna av rastlöshet, till skillnad från igår när jag knappt orkade sitta upprätt. Men dåligt samvete har jag haft både igår och idag, det har jag alltid när jag är hemma och är sjuk. Imorgon kommer jag definitivt återvända till kontoret, såvida jag inte blir drastiskt sämre.

Boköverlämningsmöte

Efter att ha sovit större delen av söndagen vaknade jag imorse upp med den underbara känslan av att vara riktigt utvilad. Så himla skönt! 😊👍

Jag hade samtal med psykologen på förmiddagen. Vi pratade mycket om stress och om dömande tankar. Till nästa vecka har jag fått i läxa att ha ljudet avstängt för mejlaviseringar, att bara kolla mejlen max var tionde minut, att öva mindfulness vid tandborstning på kvällen, att uppmärksamma och beskriva tankar utan dömande och att gå långsamt hem från jobbet.

På lunchen gjorde jag något riktigt modigt. Helena från Blygmodig hade utrensning av böcker från sin bokhylla förra veckan och erbjöd att skänka bort dem mot att mottagaren betalade frakten. Massor av bra böcker om social fobi och att vara blyg och introvert. Jag fick två av de tre jag önskade. Och när hon såg min adress, att jag bor i Norrköping, föreslog hon att vi skulle träffas personligen istället för att hon skulle skicka böckerna till mig. Och efter en kort inre strid gick jag med på det. Så idag sågs vi på resecentrum. Jag var jättenervös och rädd för att göra bort mig eller att jag inte skulle känna igen henne (har aldrig träffat henne IRL förut) eller någon dylik katastrof. Men allting gick jättebra. Vi hittade varandra, hälsade på varandra, pratade lite om böckerna och sedan hade hon bråttom till bussen och jag återvände till kontoret med mina nya böcker och en bra känsla i magen. 😊


Sovsöndag 😴


Jag hade massor av fina ambitioner för vad jag skulle göra denna första septemberdag. Men jag har bara gjort en bråkdel. Större delen av dagen har jag knappt lämnat sängen överhuvudtaget. Jag är verkligen helt slut, efter gårdagens prideparad i Finspång och fredagens sena talkshowbesök och torsdagens ångest över teaterbranden och bristen på sömn under ovädersnatten mellan onsdag och torsdag... Jag var i stort behov av återhämtning och det har jag fått idag. Och nu är det dags att sova igen... 😴😴😴