En kväll i teaterns personalmatsal
Ikväll var det vänföreningen som samlades nere i personalmatsalen för ett samtal med en av huvudrollsinnehavarna från Faust II. Jag och ett tjugotal pensionärer alltså, vilket förstås ledde till att min närvaro uppmärksammades lite extra, vilket var jobbigt men hanterbart (jag log generat och sänkte blicken).
Det var dock mest innan som Ångestmonstret härjade runt och försökte hindra mig från att överhuvudtaget gå dit, och väl utanför försökte det få mig att gå hem, och när det kom mer folk och samlades utanför sceningången försökte det få mig att känna mig ensam och malplacerad som inte var vän eller bekant med de andra som stod i grupper och pratade, och när dörren öppnades skyndade jag mig in bland de första och hittade ett litet hörnbord där jag helt asocialt slog mig ner ensam istället för att sätta mig vid det stora långbordet där det redan satt folk och Ångestmonstret skrek åt mig att jag inte borde ha gått dit alls och att jag inte passade in i gruppen och jag blippade nervöst med min telefon för att skärma av omgivningen. Men det blev mycket folk och alla fick inte plats vid långbordet, så jag fick sällskap av fyra personer vid mitt lilla bord (jag glömde förstås genast bort vad de sa att de hette) och ett annat sällskap satte sig också vid ett litet bord. Då kändes det genast lite bättre, att jag inte var så ensam och övergiven längre och inte behövde känna mig lika mycket som en outsider.
Så började samtalet med skådespelaren och det var riktigt underhållande och mycket givande att lyssna på (och jag kände mig betydligt mer avslappnad i den situationen). Jag känner nästan att jag uppskattar föreställningen mer nu när jag fått lite mer bakgrund, förklaringar och information om det hela. Inte så att det kommer bli en favoritpjäs precis...men jag har ikväll lärt mig att se några av pjäsens kvaliteter i alla fall. 👍 Och jag är stolt över mig själv som inte fegade ur (som jag gjort tidigare) utan faktiskt gick dit och fick en trevlig kväll. 😊
På äventyr med djävulen
Idag fick jag en vänförfrågan på Facebook, från en av killarna som också hjälpte till med flytten i lördags. Det gjorde mig himla glad. Vi utväxlade nog inte många meningar i lördags, men jag fick i alla fall uppfattningen att han var riktigt trevlig och han måste uppenbarligen ha tyckt detsamma om mig. Så det gör mig riktigt glad, det känns som en bekräftelse på att jag inte är totalt socialt awkward. 👍
Igår var jag på min älskade teater och såg Faust II. Jag misstänkte redan innan att det inte direkt var en sådan föreställning jag skulle komma att gå och se 19 gånger, som somliga andra uppsättningar... 😉 Och det fick jag rätt i. Om jag ska sammanfatta den med ett ord så var den...förvirrande! 😱 En intressant upplevelse, men...det räcker alldeles utmärkt med att ha sett den EN gång.
Det här var den allra första föreställningen jag såg efter branden. Det var alltså första gången som jag befann mig inne i salongen efter den hemska händelsen, och jag kände brandlukten direkt. I foajén kändes den inte, men i salongen är det ju betydligt mycket mer textilier så där var den påtaglig. Det kändes lite olustigt. Och inte blev det bättre av att det vid ett tillfälle i föreställningens första akt brändes ner en liten byggnad uppe på scenen - riktig eld plus en massa rökeffekter som faktiskt gav mig någon slags post-traumatisk panikupplevelse där i salongen. 😱😱😱
En brandvarnare i taket i foajén. Sådana där detaljer som jag inte lagt märke till innan...
Det ena trapphuset är fortfarande avstängt sedan branden.
I pausen upptäckte jag något riktigt vidrigt. Jag gick till kiosken för att köpa ett program (vilket jag glömt göra innan föreställningen) och upptäckte då att de sålde godis som innehöll jordnötter där. Det har de inte gjort innan och jag blev både överraskad, ledsen, rädd och besviken när jag såg det. Jag vågade inte säga till där och då (kombinationen luftburen allergi och social fobi är ett smärre helvete), men jag var på helspänn resten av pausen och hela andra akten. Tack och lov kände jag ingenting, så det kan inte ha varit någon i närheten som betett sig tanklöst i sin godiskonsumtion.
Imorse skrev jag ett långt meddelande till teatern på Facebook och förklarade situationen. Och jag väntade mig halvt om halvt en oförstående attityd och mina katastroftankar rullade iväg som en snöboll utför ett berg - jag skulle inte kunna besöka teatern mer, jag måste försöka lösa in mitt abonnemang och gå ur vänföreningen, jag skulle gå miste om en plats och ett sammanhang som blivit en viktig del av min tillvaro och bli tvungen att stanna hemma och bli isolerad och deprimerad och La Cage aux Folles-affischen i hallen skulle jag väl behöva plocka ner för att inte bli ledsen varje gång jag såg den och så vidare...
Sedan kom svaret från teatern, och det var ett långt och vänligt svar där de tackade mig för att jag gjort dem uppmärksamma på problemet och de kommer inte att köpa in mer godis som innehåller jordnötter och tills det godis de redan köpt in tar slut kommer de att låta bli att sälja det de kvällar som jag eller någon annan med luftburen jordnötsallergi besöker teatern. Alltså...vilka underbara människor! Det är annat än bion, det... Tacka vet jag finkultur, där människorna är bildade och kultiverade och vettiga. JAG ÄLSKAR TEATERN!!! ❤️❤️❤️
Flytthjälp under Kulturnatten
Igår var det Kulturnatten här i Norrköping. Jag hade tänkt börja dagen med morgonlyrik på min älskade teater. Men jag stannade hemma och vilade och kurerade mig istället. 🤧🤒
Framåt förmiddagen pallrade jag mig dock iväg ut, efter en mugg honungsvatten och två värktabletter, för då hade jag lovat att hjälpa en kille från Pride-familjen att flytta. Jag var rädd att det skulle vara för jobbigt för mig och övervägde in i det sista att ställa in min medverkan, men det gick ganska bra faktiskt. Lägenheterna låg cirka 130 meter från varandra och vi gick fram och tillbaka på den där gatan med saker i famnen och på små kärror i ett par timmar.
Det var ganska många personer som hjälpte till att flytta och jag kände bara ett fåtal av dem sedan innan. Jag höll mig mest till dem jag redan kände (såklart), men konstaterade att de andra också verkade vara himla trevliga människor även om jag inte vågade närma mig dem så mycket. Vid ett tillfälle blev jag lämnad ensam i trapphuset med femåringen (min lilla fanclub) som var upprörd över någonting och inte ville ha sällskap av någon annan än mig. Jag satte mig tafatt bredvid honom i trappan och försökte komma på bra saker att säga, vilket var sjukt svårt eftersom jag inte vet hur en bör prata med barn. Men efter ett tag kom hans mamma tillbaka ut och lyckades lirka med sig honom in i lägenheten och jag kunde andas ut och även känna mig lite stolt som åtminstone lyckats med att få igång ett litet samtal utan att upprördheten eskalerat.
När allt var inburet i den nya lägenheten bjöd värden på flyttpizza och jag hade tänkt smita innan det för den situationen (samlas och äta tillsammans med främmande människor) kändes läskigare än själva flyttbestyren då jag haft en reell uppgift och inte hade behövt vara så social. Men jag stannade kvar och åt två slicar och sedan avvek jag tillsammans med femåringen och hans mamma (jag brukar försöka bryta upp från sällskap samtidigt som någon annan, det känns lättare att haka på någon annans sorti än att göra en egen).
Jag hade som sagt befarat att slitet med flytten skulle vara för jobbigt för min förkylda och hostiga kropp, men jag fick tvärtom riktigt mycket energi av det hela (förmodligen självförtroendeboost av att klara av det sociala), så istället för att ägna resten av eftermiddagen åt att sova passade jag faktiskt på att måla lager nummer två på köksmöblerna (vilka jag inte orkat ägna mig åt sedan i måndags).
På kvällen var det talkshow på teatern och den gick jag såklart på. Eftersom det var Kulturnatten så var det sjukt mycket folk på stan och jag ville mest bara vända och springa hem och gömma mig i min trygga lägenhet resten av kvällen. Men jag tog mig i alla fall iväg till X-scenen och väl där fick jag som vanligt en mycket trevlig kväll. Med anledning av Kulturnattens enorma kulturella utbud i staden hölls talkshowen lite kortare än vanligt, men innehållet var lika fängslande och underhållande som det brukar. Gästerna bestod av två killar från Crazy Pictures samt skådespelaren Peter Jansson och artisten Ida Staake. Jag försökte förlägga mina hostattacker till applåderna, men lyckades inte alltid vilket var ganska uppstressande, men i övrigt hade jag himla trevligt. Det var lika mycket folk på stan när jag skulle hem efteråt och jag pratade med mamma i telefon ända tills jag var inne i hallen hemma.
Living on the edge - att gå på bio som jordnötsallergiker
Jag kämpade mig iväg till jobbet imorse och jag kämpade mig igenom större delen av arbetsdagen, men vid tvåtiden kände jag att jag inte orkade längre så då gick jag hem och vilade. 🤒🤧 Jag hade nästan precis somnat (kändes det som i alla fall) när syrran och mamma gjorde entré efter sina jobb och det började bli dags att gå iväg till bion.
Downton Abbey-filmen var både söt, rolig och förutsägbar. Den var absolut sevärd, dock kanske inte på SF/Filmstaden. Jag har inte satt min fot på det där allergiinkompetenta stället på åratal, men jag är för artig, väluppfostrad och angelägen att blidka och vara till lags för att inte ta emot en present, vilket detta biobesök var. Det här var dock sista gången jag riskerade mitt liv i en av de där salongerna.
Vi (läs mamma) informerade personalen om min luftburna jordnötsallergi när vi gick in och de lovade att informera övriga besökare. Vi gick in och satte oss i salongen, jag hade bokat platser längst fram nära dörren för att snabbt kunna fly till andningsbar luft vid behov. Jag hade även på mig en klänning som var bekväm att ligga ner i och en tröja med ärmar som var lätta att dra upp, ifall biobesöket nu skulle komma att övergå i ett sjukhusbesök. Lite sådär vanliga normala förberedelser inför en biokväll...
Reklamfilmer och trailers avlöste varandra, tiden gick och folk prasslade oroväckande med diverse påsar längre bak i salongen. Inte förrän själva huvudfilmen skulle börja kom en kille från personalen in och informerade om att det fanns en person i salongen med luftburen allergi mot nötter och han sa att han inte kunde tvinga någon att låta bli att äta nötter men bad dem försöka låta bli i alla fall. Mamma blev jätteupprörd, men jag blev inte ens förvånad (det som möjligen förvånade mig var att han kom in och uttalade sig överhuvudtaget, det har de glömt ibland). Jag vet att de inte förstår skillnaden mellan jordnötter och nötter och jag vet att de bryr sig mer om att blidka den normativa massan och tjäna pengar än om att skydda utsatta individer genom lite vanlig normal hänsyn och kunskap.
Tack och lov var det ingen i salongen som åt jordnötter (det skulle jag ha märkt) men risken fanns ju och jag kunde inte riktigt slappna av förrän vi kommit ut från biografen efteråt. Och det här var definitivt mitt sista besök någonsin hos SF/Filmstaden. Jag njuter betydligt mer av filmer på DVD i tryggheten hemma i soffan...
Telefonsamtal med psykiatriker
Sedan i fredags har någon med ett hemligt telefonnummer försökt få tag på mig. Men eftersom jag har autoblockering av hemliga nummer (en mycket social fobi-vänlig funktion!) så har jag inte märkt av det annat än när jag kollat samtalshistoriken, där ju även blockerade samtal framgår. Idag gav personen slutligen upp uppringningsförsöken och skickade istället ett SMS till mig (från ett fullt synligt mobilnummer som jag genast lade in i min telefonbok) där hon presenterade sig och förklarade sitt ärende och bad mig ringa upp henne.
Och det visade sig vara en psykiatriker från mottagningen i Linköping som ville erbjuda mig en tid för att diskutera min medicinering (personen som försökte ringa igår ringde tydligen på uppdrag av henne). Jag ringde henne nästan genast när jag vaknade upp ur min febersömn framåt lunch och fick syn på meddelandet. Det var en lite äldre kvinna som lät moderlig och omvårdande och jag fick såklart genast sympati och förtroende för henne. Hon verkade tycka att det var självklart att psykiatrin ska ta över ansvaret för min psykofarmaka från vårdcentralen, och det var så himla skönt att höra eftersom jag ju historiskt har bollats fram och tillbaka mellan vårdcentralen (som ansett mig för svårbehandlad för dem) och psykiatrin (som inte ansett mig ha tillräckligt svåra problem för att behandlas hos dem). Och nu har jag alltså fått en tid hos denna psykiatriker om två veckor, för att diskutera mer specifik medicinering mot social fobi. Min psykofarmaka består ju i dagsläget av Sertralin, Theralen och Imovane, men finns det något som istället för eller i kombination med dessa piller skulle kunna stabilisera mitt mående och dämpa min ångest så är jag mer än öppen för förslag.
Imorgon tänker jag förresten gå och jobba. Jag är verkligen inte frisk än, men jag känner mig lite piggare, har inte lika ont i halsen längre och blir rastlös av att bara ligga i sängen hela dagen (även om det för all del är trevligt att sträckläsa Maria Lang-böcker). Dessutom har syrran och mamma och jag planerat att gå på bio imorgon kväll, och jag vill helst inte ställa in men jag skulle känna mig sjukt omoralisk om jag var sjukledig från jobbet på dagen för att sedan gå ut och roa mig på kvällen. Alltså går jag och jobbar imorgon. Och jag kanske till och med dristar mig till att ta en sådan där otäck stark ingefärsshot som flera av mina kollegor börjat konsumera på fikarasterna i syfte att hålla förkylningar och dylikt borta men som jag hittills bara testat en ytterst liten klunk av och blivit avskräckt... Det händer ganska mycket den närmaste tiden och det är viktigt att jag kommer upp på banan igen så snart som möjligt.
Sjuk (igen!)
Jag började känna mig risig igår kväll, men tänkte att det nog skulle gå över. Idag är det värre. 🤒 Så jag stannar hemma från jobbet och vilar idag. Hoppas verkligen att jag mår bättre imorgon så att jag kan återvända till kontoret då. Jag har för mycket att göra, både hemma och på jobbet, för att ha tid med sådant här sängliggande.
Första teaterbesöket efter branden
Ikväll har jag varit på musikquiz med tema 80- och 90-tal på min älskade teater. ❤ Första besöket på teatern efter branden. Det var ett kärt återseende, även om branden fortfarande gjorde sig påmind i byggnaden. Byggställningen på taket, avspärrningen i trappan, lukten i trapphuset, det skamfilade innertaket i caféet... Jag kände både vemod och skräck, men främst glädje och tacksamhet över att det trots allt inte blev värre. ❤
Musikquizet arrangerades i teatercaféet. Jag kom dit tidigt (såklart) och satte mig ensam vid ett bord och läste igenom häftet med frågor och började sedan nervöst blippa med telefonen. Det kom mer och mer folk, borden runt omkring mig fylldes av olika sällskap och jag kände en stigande ångest över att vara där alldeles ensam medan alla andra satt i små eller stora grupper. Jag blev nästan lite deppig, det kändes liksom tragiskt att sitta alldeles ensam vid ett bord med plats för åtminstone fyra.
Men precis när det drog igång uppe på scenen kom det fram en äldre herre till mig och frågade om jag var ensam. När jag svarade jakande frågade han om jag VILLE vara ensam eller om jag ville göra honom och hans fru sällskap vid deras bord. Och jag kände en sådan kärlek och tacksamhet gentemot detta vänliga pensionärspar som tog mig under sina vingar på detta sätt. ❤ Vi bildade ett lag tillsammans och hjälptes åt att försöka besvara de kluriga frågorna. I slutändan fick vi bara 19 poäng av 83 möjliga (jag var för ung och de var för gamla för att ha koll på musiken under 80- och 90-talen), men vi hade himla roligt på vägen.
Nästa vecka ska vi tävla ihop igen. Och då kommer det nog gå lite bättre för laget, för då kommer temat vara musik från 00-talet - alltså min tonårstid. 😎 Jag får lite prestationsångest faktiskt, men mest känns det roligt. Att jag får hänga med dessa trevliga människor nästa tisdag, och sedan ytterligare två tisdagar. Jag försökte verkligen memorera både deras namn och deras utseenden, men jag har en känsla av att det kommer bli de som får syn på mig och inte tvärtom nästa vecka...
Norge 2020
Kvart i elva idag fick jag ett alldeles underbart mejl. Ett erbjudande om förköpsbiljetter till Taylors konsert i Norge i sommar! 😍😍😍 Med darrande händer och stigande hysteri skyndade jag mig att utnyttja detta erbjudande. Klockan elva skulle jag prata med psykologen, och vid det laget satt jag med en orderbekräftelse på två biljetter till arenans främre sektion, fortfarande med darrande händer och nu även med tårar i ögonen och ett lyckligt leende i hela ansiktet. Det blev en smått euforisk start på terapisamtalet. 😉
Sedan ägnade vi större delen av samtalet åt att dissekera det som hände förra veckan som gjorde mig så himla ledsen. Jag fick lite olika strategier för att inte fastna i grubbel och ältande: sätta på en favoritlåt, sjunga med till den (i huvudet) och fokusera helt på den, kanske lyssna på en låt till, fokusera på något (på jobbet) som kräver mitt fulla fokus och först därefter försöka problemlösa det som triggat igång ångestreaktionen. Jag ska öva på att vara kvar i reaktionen och inte försöka fly från känslorna, bara låta dem vara där, och beskriva känslorna för mig själv utan att lägga någon dömande värdering i dem.
Efter lunch såg jag att jag hade två missade samtal från Cirkus Psyk. Jag försökte ringa upp, men kom bara till en röstbrevlåda hos någon sjuksköterska. Men de ringer väl upp igen. Skönt att det verkar vara på gång att jag ska få en läkarkontakt inom psykiatrin som kan överta ansvaret för min psykofarmaka från vårdcentralen. Lite nervös är jag dock, jag vet ju inte om det kommer bli bättre eller sämre än vad det är nu...
Mens och målande
Jag vaknade tidigt imorse och kände mig utvilad. Så det var ju bara att gå upp. Jag anlände till kontoret redan tjugo över sex - och upptäckte då till min stora glädje att mensen äntligen kommit! 🎉 Så himla skönt. 😊👍 Måendet har varit ganska okej idag, inte på topp men inte nere i någon mörk avgrund heller.
Igår ägnade syrran och jag oss åt att slipa och tvätta köksmöblerna...
...som nu ikväll har fått ett första lager vit färg på sig...
Så jag har inte hunnit med någon yoga ikväll, och kommer förmodligen inte hinna någon annan kväll den här veckan heller - varannan kväll blir det målning och varannan kväll har jag någon inplanerad aktivitet. Men jag yogade ju hela fem gånger förra veckan, så det får väl vara okej. Har förresten beställt några nya yoga-DVD:er, gissar att de kommer anlända lagom tills jag börjar ha tid att ägna mig åt det igen. 🧘♀️
Vadstena Pride 🏳️🌈
Att åka till Vadstena en "vanlig" dag är underbart. Att åka till Vadstena under Vadstena Pride är om möjligt ÄNNU mer underbart. 😍🏳️🌈
Redan på tågstationen i Norrköping imorse såg jag folk med regnbågsflaggor som var på väg till samma destination som jag. 🏳️🌈 När jag klev av tåget i Skänninge för att byta till bussen mot Vadstena gjorde ett helt lämmeltåg av regnbågspyntade människor detsamma. Jag har aldrig tidigare varit med om att det varit så mycket folk på den bussen, men det gjorde mig glad eftersom det var så uppenbart att majoriteten var på väg till pridefirandet. 😊💖 Och väl framme i Vadstena möttes vi av regnbågsflaggor runtom i staden - utanför caféer och butiker, i kommunens flaggstänger på torget, utanför Svenska kyrkans lokaler, vid privata bostäder...kärleken bara strömmade emot oss! ❤🧡💛💚💙💜
Paraden skulle starta framför slottet och jag rörde mig i de omgivningarna och insöp atmosfären och lyssnade på vågorna i Vättern och kände mig allmänt glad över att vara just där just då.
Strax innan paraden skulle starta fick jag syn på ett ansikte jag kände igen bland alla främlingar. Jag log och nickade en hälsning och fick ett igenkännande leende och en nickning tillbaka. Det var en av huvudrollsinnehavarna från min älskade musikal. 😊 Och efter paradens slut på torget spelades bland annat en remix av en låt från musikalen som ingick i den ANDRA huvudrollsinnehavarens repertoar. Redan vid de första tonerna började jag fånflina och kunde inte sluta förrän låten tog slut...
Paraden var mysig och kärleksfull, ja hela stämningen i Vadstena var mysig och kärleksfull. Nästan alla som stod utmed paradvägen hade regnbågsflaggor i händerna, många fick syn på folk de kände i paraden och alla såg glada ut. 😊🏳️🌈 Paraden avslutades på Rådhustorget, där det skapats som en liten Pride Park med scen, musik, tält och massor av regnbågsflaggor.
Innan invigningstalaren kallades upp på scenen pratade en kvinna från kommunen en stund, och som ett indirekt fuck you till det homofobiska Samstyret i Sölvesborgs kommun deklarerade hon att Vadstena är en kommun där regnbågsflaggan självklart hissas - och så lät hon göra just det på torget mittemot scenen medan Judy Garlands "Somewhere Over the Rainbow" ljöd ur högtalarna. Det rådde en nästan andaktsfull stämning på torget medan vi stod där och besåg kommunen hissa regnbågsflaggan och när den nådde flaggstångens topp bröt applåderna ut.
Det var en väldigt mäktig upplevelse. ✊ Jag känner ofta att samhället är på väg att degraderas till ett fascistiskt helvete, men sådana här saker ger mig faktiskt hopp. Det finns (fortfarande) många vettiga människor som är beredda att kämpa och stå upp för mänskliga rättigheter och allas lika värde. ❤🧡💛💚💙💜
Invigningstalaren Emilia Larsdotter höll ett mycket vackert, starkt och viktigt tal.
Artisten Kevin Lehnberg hade jag aldrig hört talas om innan, men jag älskade honom så fort han började uppträda idag.
Sedan drog jag mig faktiskt mot busshållplatsen och åkte hemåt. Det hände förstås mycket mer priderelaterat i Vadstena, men eftersom jag inte hade planerat att bo kvar där till imorgon (det fanns förvisso lediga rum på mitt stammishotell men jag hade inte mina morgonmediciner med mig) tyckte jag att det var skönt att komma hem medan det ännu var eftermiddag. Men jag åkte hem i trygg förvissning om att Vadstena definitivt är den harmoniska och kärleksfulla platsen där jag kommer bosätta mig när jag blir gammal. 😊❤🧡💛💚💙💜
Veckan som gått
Jag är medveten om att jag har varit himla tyst här på bloggen den senaste veckan. Jag har tänkt skriva flera gånger, men antingen har jag varit för trött, för upptagen eller för ledsen. Det har varit en omtumlande vecka med mycket känslor.
Jag är nu inne i dag 56(!) av menscykeln och har genomlidit två (möjligen tre) vågor av PMS under den tiden men blodet lyser med sin frånvaro. Jag umgås med allvarliga tankar på att låta operera bort livmoder och äggstockar (okej, kanske inte, vid närmare eftertanke och lite avskräckande googling, men desperation föder desperata idéer). Psykologen tycker att jag ska kontakta en gynekolog för att diskutera problemen, men det känns inte särskilt lockande. Jag vägrar genomgå en gynekologisk undersökning och jag har ingen större lust att svara på heteronormativa frågor om pojkvän och sexliv.
I måndags öppnade ansökan till vårterminen och jag sökte genast nio kurser. Det känns väldigt konstigt att efter tolv års studier inte vara student nu i höst, så det var mycket tillfredsställande att söka kurser till våren. Min studentrabatt gick ut i söndags så jag passade på att lägga en stor klädbeställning då...men nu väntar alltså några månader där jag måste betala fullpris för allting, vilket känns lika ovant och konstigt som att ha en massa fritid istället för att plugga på alla lediga stunder.
Måndagskvällen tillbringade jag i frisörstolen (jag var tydligen den andra kunden som reagerade på att de hade nya stolar på salongen sedan typ två månader, det förvånar mig att inte fler stamkunder har märkt det för jag kände direkt när jag satte mig att sitsen var mjukare och fylligare - men att stolarna såg helt annorlunda ut jämfört med de gamla märkte jag däremot inte, helt i linje med min tendens att inte titta så noga på min omgivning). Jag hade som vanligt en trevlig och givande pratstund med min frisör och jag blev som vanligt rosa i håret, men den här gången fick jag lila toppar också för det var tydligen problem med leveransen av rosa så det som fanns räckte inte till hela håret. Det var faktiskt jag själv som föreslog att hon kunde fylla ut med lila och jag kände mig väldigt duktig och nytänkande, då variation och förändringsbenägenhet inte är min starka sida precis.
I tisdags hade jag samtal med psykologen. Till skillnad från förra veckans miserabla gråtfest blev det ett riktigt givande samtal. Vi pratade om både stress och social fobi. Hon menar att jag inte får tillräckligt med återhämtning på min lunchrast, då jag stressar mig igenom den på cirka tio minuter och slänger i mig maten för att sedan fortsätta jobba. Så de tre senaste dagarna har jag tagit halvtimmeslånga promenader på lunchrasten och sedan satt mig och försökt äta långsamt, lägga märke till smak och konsistens och lägga ifrån mig skeden emellanåt. Hittills känns det bra, om än lite ovant. Andra läxor jag har fått är att fokusera på annat när det kommer självdömande tankar (det går inget vidare), att göra body scan-meditation varje kväll (det har jag varit för trött för) och att möta blicken i butikskassorna (det går bra, det gör jag ju redan).
Taylor annonserade att hon kommer till både Norge och Danmark i sommar, vilket gjorde mig alldeles exalterad. 😍 Konserten i Norge låter lovande (jag behöver bara se om SKAM några gånger först så att jag kommer in i norskan lite innan jag åker dit), men att åka till den enorma Roskildefestivalen i Danmark vet jag inte om jag vågar. Huruvida hon kommer till Sverige också vet jag inte, hon har inte släppt alla spelningsdatum än, men hoppet finns. 💖
Mamma och jag åkte till färgaffären efter jobbet i tisdags och köpte färg och övrigt målarmaterial för att syrran och jag ska kunna måla om köksmöblerna. Jag målade dem svarta under mina svarta ungdomsår, men nu ska de bli vita. Psykologen kommenterade att det ligger en fin symbolik i det och jag håller fullkomligt med. Även om jag har mina mörka perioder så är mitt sinne i allmänhet betydligt ljusare nu än när jag var yngre. Och det kommer inom kort att avspegla sig i köksmöblernas färg.
I torsdags grät jag större delen av eftermiddagen. Jag tänker inte gå in närmare på det, men det fuckade upp resten av torsdagen och större delen av fredagen. På torsdagskvällen var jag på F!-möte hemma hos en tjej jag aldrig varit hemma hos tidigare. Vi skulle ses kl. 18 och ända fram till några minuter i sex (när jag stod med syrran, som följt mig en bit på vägen, på en parallellgata) övervägde jag att ställa in min medverkan. Och det kanske jag borde ha gjort, för jag utgjorde nog inte något särskilt roligt sällskap. Jag satt mest tyst och såg ledsen ut. Mötet var över två timmar långt och dels hade jag ont i huvudet efter att ha gråtit och dels var jag spänd över hela umgängessituationen, så jag blev fruktansvärt trött. Alla de andra närvarande verkar vara så himla fina och engagerade människor och jag känner mig rätt kass som inte kan bidra vare sig till den goda stämningen eller den utåtriktade verksamheten. Men jag sköter ju i alla fall ekonomin och de andra verkar vara tacksamma för det. Och när vi skildes åt efter mötet fick jag varma kramar av samtliga, som förmodligen märkte hur låg jag kände mig.
Som en måendeboostande åtgärd har jag kommit igång med yogan igen. Hittills har jag yogat tre gånger den här veckan. Det känns bra i sinnet och ömt i kroppen. Förhoppningsvis går det senare över när jag kommer in i det mer, jag är ju inte så van vid att yoga längre. Jag ska försöka hitta lite fler yoga-DVD:er, för av dem jag har är det bara två pass jag verkligen tycker om och det blir lite tjatigt att köra dem för ofta.
Idag ska jag åka till mitt älskade Vadstena och gå i deras prideparad. Det ser jag fram emot. 🏳️🌈
Bäverspaning och livebokslut
Imorse såg jag bävern igen i Strömmen. Jag har inte sett den sedan i våras och började nästan tro att den flyttat någon annanstans, så det var ett glatt återseende. Först trodde jag att det var någon slags sjöfågel (den var en bra bit bort), men sedan insåg jag att det var huvudet och en bit av ryggen på bävern och då blev jag alldeles exalterad. 😍 Hann tyvärr inte fota innan den dök ner under vattenytan.
Senare på morgonen upprättade jag ett bokslut live inför tre av mina kollegor i konferensrummet, med min dator kopplad till storbildsskärmen. Jag var jävligt nervös och sprang och kissade ungefär tusen gånger innan vi satte igång och jag fick lite lätt panik emellanåt medan jag pratade och var kanske inte superpedagogisk hela tiden, men det kändes ändå ganska hanterbart. Jag hoppas att de fick ut något av det i alla fall. Själv blir jag stärkt av att klara av sådana här saker, även om Ångestmonstret går bärsärkagång och gör mig helt utmattad. Jag gick hem en halvtimme tidigare från jobbet på eftermiddagen för att jag var så trött.
Helst hade jag bara velat gå och lägga mig och sova i ett halvt dygn. 😴 Men det kunde jag ju inte göra, för ikväll var det dags för talkshow på teatern igen och det ville jag verkligen inte missa. Så jag tvingade mig själv att hålla mig vaken tills det blev dags att gå hemifrån vid halv åtta, och sedan lyckades jag faktiskt njuta av hela talkshowen ända tills den slutade klockan tio utan att svimma av utmattning. Det var kämpigt, men absolut värt det. Det gav mig massor av positiv energi. Nu är jag dock beyond skittrött och kommer förmodligen falla in i någon slags tolvtimmarssömn tämligen snart... 😴😴😴
Läkarsamtal och Pride-möte 🏳️🌈
I måndags fick jag ett brev från vårdcentralen där det stod att en underläkare (som var den person som förnyade mina antidepp förra veckan) skulle ringa till mig idag. I måndags var jag som bekant väääldigt långt nere i mörkret och inte alls i skick att hantera sådana indirekta hot om att det ska börjas mixtra med min psykofarmaka. Men jag försökte skjuta det åt sidan så länge. På eftermiddagen idag gick det dock inte att hindra oron längre så jag var ett nervvrak från typ kl. 14 och framåt (han skulle enligt brevet ringa vid 15-tiden), men när han väl ringde vid halv fyra var jag förvånansvärt sansad. Och jag blev så glad när han visade sig vara en riktigt vettig och sympatisk människa. Han ville följa upp det som AT-läkaren och jag pratade om i somras och bekymrade sig över att jag hamnar mellan stolarna när jag har min samtalskontakt inom psykiatrin men får min psykofarmaka utskriven av vårdcentralen, då ingen får ett helhetsgrepp om min psykiatriska behandling. Han uttryckte genuin upprördhet över att jag fick vänta 15 månader innan jag fick börja hos min psykolog och han ställde sig mycket kritisk till att ingenting gjorts från psykiatrins sida för att jag ska få en läkarkontakt där trots att jag lyfte frågan med min psykolog för flera månader sedan. Får se om hon gjort några framsteg på den fronten tills vi ska prata igen nästa vecka. Hur som helst var det en lättnad och en stor glädje att underläkaren var så bra att prata med. 👍
Ikväll har jag varit på möte med Pride-familjen. 🏳️🌈 Och då menar jag inte något litet mysigt köksbordsmöte med den "innersta kretsen" utan stormöte i en lokal med såväl bekanta som obekanta människor närvarande. Mötet varade i över två timmar och efter det var jag helt jävla slut av all social exponering och spänning. Men jag är glad att jag gick dit. Jag kände mig ganska anti innan och det skulle inte precis varit första gången jag "fått förhinder" från att delta i ett stormöte. Men jag gick som sagt dit. Och större delen av mötet kändes väldigt peppigt och jag är övertygad om att festivalen 2020 kommer att bli helt epic. 😊🏳️🌈❤ Beröm fick jag också under mötet, vilket gjorde mig både generad, glad, överraskad och rörd. Mötets ordförande deklarerade att: "Utan Malin skulle det inte finnas något East Pride." Jag känner ofta (i synnerhet när jag är låg) att jag inte gör tillräckligt i Pride-familjen, eftersom det är så mycket som handlar om utåtriktade aktiviteter som jag inte klarar av. Men att jag sköter ekonomin, sammanställer programmet och håller allmän ordning och reda...betydelsen av det lyftes verkligen fram ikväll och det gjorde mig varm inombords. ❤
På vägen hem från mötet fick jag sällskap med en kille från Pride-familjen ända fram till porten och jag sa bland annat någonting om att det är tur att jag har social fobi så att jag inte slänger ur mig allt jag tänker (vilket det annars hade varit risk för stundtals under mötet) och han sa att han ibland önskar att han hade social fobi just av den anledningen. Den lilla korta ordväxlingen stärkte mig faktiskt. Att det finns positiva aspekter av att ha social fobi. Att det ibland till och med kan ses som önskvärt. ❤
Min "attraktiva" hjärna
Kollega: "Malin, jag skulle vilja ha din hjärna!"
Jag: "Nej, det skulle du inte. Det är väldigt mycket ångest därinne."
Kollega: "Ja, men...du har så mycket kunskap! Hur du tänker, det är bara...wow!"
Jag tackar och tar emot. Men åh, om den dysfunktionella delen av hjärnan som ockuperas av Ångestmonstret ändå vore lika awesome och avundsvärd...vad behagligt mitt liv skulle vara då!
PMDS-helvetet har lugnat ner sig något sedan i måndags, jag märkte en förbättring redan igår. Inte så att jag är på topp precis, men det känns i alla fall som att det finns lite hopp om livet trots allt. Alltid något.
PMS-tårar under psykologsamtalet
Jag grät mig igenom större delen av psykologsamtalet idag. 😢😭 Vi pratade mycket om min PM(D)S och vad jag behöver för strategier för att ta mig igenom skiten. Jag ska vara snäll mot mig själv, röra på mig, ha människor runt mig som jag tycker om och som är förstående, berätta för omgivningen om min PMS, planera in roliga aktiviteter, försöka fortsätta ha rutiner och strukturer och distansera mig från mina dömande tankar. Och tänka på att det är SMÅ steg jag behöver ta för att må bättre, det går inte att ta ett jättekliv upp till euforin (även om det vore önskvärt), det är små saker jag behöver göra för att steg för steg lyfta mig själv och ju högre upp jag kommer desto lättare går det.
Psykologen döpte mina dömande tankar till "polistankar" och pratade om hur lätt det är att ta till sig de tankarna när en är så låg som jag är nu. Hon märkte på mig flera gånger under samtalet när de tankarna dök upp hos mig (jag har inget pokerface överhuvudtaget) och poängterade att tankar bara är tankar och att de inte är farliga i sig själva, bara om jag går in i dem. De är inte farliga och de är definitivt inte hjälpsamma. Och när de dyker upp ska jag se det som en signal på att jag behöver ta hand om mig själv på något sätt för att må bättre, istället för att släppa in dem och låta dem få fritt spelrum och dra ner mig ännu mer.
Jag ska verkligen försöka. Och även om jag mest bara grät mig igenom samtalet kändes det lite bättre efteråt, av att lyssna på allt hon sa. Antar att jag borde göra något vettigt ikväll, något som kan bidra till att lyfta mig. Men jag är så trött och har så ont i huvudet efter gråtattacken att jag bara vill sova. 😴 Imorgon kanske...
För mycket
Igår gick syrran och jag ett varv på stan. Jag kände mig entusiastisk innan, men väl där kände jag bara ångest och ville inget hellre än att gå hem igen. Det var sjukt mycket folk. Så det blev bara en liten shoppingrunda, som gjorde mig helt slut. Vi hade pratat innan om att äta på Subway, men jag fixade inte det igår när det väl kom till kritan - bara tanken på all kommunikation och alla val som krävs för att få till en måltid där gav mig fullfjädrad panik. Jag fick med mig några filmer och en påse LED-lampor hem från stan, tillsammans med en känsla av besvikelse och misslyckande. Jag vill inte att det ska vara såhär. Varför kan tillvaron inte bara vara hanterbar?!
Kort arbetsvecka för sjuklingen
Jag gick inte och jobbade igår som jag hade tänkt. Jag vaknade och kände mig eländig, gick och lade mig igen ganska snart och sov större delen av dagen. 😴 Men idag har jag varit och jobbat. Har haft lite ont i huvudet idag också, men mår helt klart bättre än tidigare i veckan. Det var lugnande för mina nerver och stressnivåer att jag tillbringade veckans sista arbetsdag på kontoret och hann jobba undan lite, men jag är glad att det är helg nu så att jag får chansen att fortsätta vila några dagar till. Jag tror att jag behöver det.
När en Duktig Flicka blir sjuk
Igår morse vaknade jag och kände mig alldeles eländig. Jag borde nog ha stannat hemma, men eftersom jag hade ett kundmöte på eftermiddagen pallrade jag mig iväg till kontoret i alla fall. Trodde att det skulle hjälpa med lite sovmorgon, Alvedon och Ipren. Men framåt förmiddagen fick jag inse att det inte var tillräckligt. Det dunkade i huvudet och jag kände mig alldeles matt och öm och frusen. Jag ringde(!) till kunden och avbokade vårt möte och sedan gick jag hem. Nu har jag tillbringat två dagar i soffan och maratontittat på Downton Abbey (jag är inne på säsong tre nu). Känner mig lite piggare idag och börjar nästan klättra på väggarna av rastlöshet, till skillnad från igår när jag knappt orkade sitta upprätt. Men dåligt samvete har jag haft både igår och idag, det har jag alltid när jag är hemma och är sjuk. Imorgon kommer jag definitivt återvända till kontoret, såvida jag inte blir drastiskt sämre.
Boköverlämningsmöte
Efter att ha sovit större delen av söndagen vaknade jag imorse upp med den underbara känslan av att vara riktigt utvilad. Så himla skönt! 😊👍
Jag hade samtal med psykologen på förmiddagen. Vi pratade mycket om stress och om dömande tankar. Till nästa vecka har jag fått i läxa att ha ljudet avstängt för mejlaviseringar, att bara kolla mejlen max var tionde minut, att öva mindfulness vid tandborstning på kvällen, att uppmärksamma och beskriva tankar utan dömande och att gå långsamt hem från jobbet.
På lunchen gjorde jag något riktigt modigt. Helena från Blygmodig hade utrensning av böcker från sin bokhylla förra veckan och erbjöd att skänka bort dem mot att mottagaren betalade frakten. Massor av bra böcker om social fobi och att vara blyg och introvert. Jag fick två av de tre jag önskade. Och när hon såg min adress, att jag bor i Norrköping, föreslog hon att vi skulle träffas personligen istället för att hon skulle skicka böckerna till mig. Och efter en kort inre strid gick jag med på det. Så idag sågs vi på resecentrum. Jag var jättenervös och rädd för att göra bort mig eller att jag inte skulle känna igen henne (har aldrig träffat henne IRL förut) eller någon dylik katastrof. Men allting gick jättebra. Vi hittade varandra, hälsade på varandra, pratade lite om böckerna och sedan hade hon bråttom till bussen och jag återvände till kontoret med mina nya böcker och en bra känsla i magen. 😊
Sovsöndag 😴
Jag hade massor av fina ambitioner för vad jag skulle göra denna första septemberdag. Men jag har bara gjort en bråkdel. Större delen av dagen har jag knappt lämnat sängen överhuvudtaget. Jag är verkligen helt slut, efter gårdagens prideparad i Finspång och fredagens sena talkshowbesök och torsdagens ångest över teaterbranden och bristen på sömn under ovädersnatten mellan onsdag och torsdag... Jag var i stort behov av återhämtning och det har jag fått idag. Och nu är det dags att sova igen... 😴😴😴
