Social fobi-appen uppmärksammas i TV
Imorse pratades det minsann om social fobi på TV. Närmare bestämt så pratade man om den där appen som jag berättade om igår. Kolla in klippet nedan. :)
Sådant här bli jag glad av. Kunskap är bästa bot mot tron, vet ni. Så det känns jättebra att "allmänheten" får lite inblick i vad det hela handlar om.
Appar för personer med social fobi
I början av maj är det ett år sedan jag tog steget in i dutt-dutt-telefonernas förlovade land. Inte en enda gång har jag ångrat att jag valde en Samsung Galaxy istället för en iPhone. Förrän nu. För vet ni vad forskare vid Stockholms universitet tagit fram nu? En iPhone-app för personer med social fobi! De söker just nu efter personer som vill testa appen, så om du är intresserad (och har en iPhone) kan du läsa mer om det här. :)
Update: Gjorde precis en sökning i Play-butiken och såg att det minsann dräller av social fobi-appar för andra smartphones också. Frågan är bara hur bra de är. Någon som vet? Någon som testat? Tips mottages tacksamt. :)
Risk med gamla pappor
Nu har man kommit fram till att risken för att barn drabbas av psykiska sjukdomar ökar ju äldre deras pappor är vid barnens tillkomst.
Men ÄNTLIGEN, säger jag. Det är alltid sådant jävla tjat om att det kan vara riskabelt om mammorna är för gamla, men papporna verkar det aldrig pratas om. Förrän nu.
Tack, forskarvärlden!
Näsblod & Nosebleed
Imorse kom jag inte till jobbet förrän efter klockan sju. :O Jag var så himla trött när väckarklockan ringde imorse. För istället för att gå och lägga mig i anständig tid igår kväll satt jag uppe och skrev oanständig scen till min Yaoi-roman tills klockan var långt-efter-läggdags. Oj oj oj... ;)
Här någonstans kanske vi har förklaringen till den senaste tidens massiva näsblödande? ;) Nävars. Nu var det ju inte metaforen "nosebleed" det handlade om, utan faktiskt riktigt näsblod - och jag tvivlar starkt på att det har något med Yaoi att göra. :P
Men vad beror då allt detta näsblod på? Ja, det blir jag tillsagd från alla håll och kanter att jag borde RINGA till sjukvården och höra mig för om. Fnys. Det tror ni, va.
Om kissen mår dåligt så ringer jag runt till typ alla veterinärer i hela stan, för då gäller det ju min lilla älskling och då tar modersinstinkten över och motar in Ångestmonstret i något mörkt litet hörn tills jag har sett till att kissen får den hjälp hon behöver.
Men när det gäller mig själv...då ska det fan mycket till innan jag kontaktar vården. Och idag har det ju inte kommit något näsblod...inte sedan imorse i alla fall. Så det kanske inte är så nödvändigt att ringa? Och dessutom kan jag ju googla om jag undrar något, vad ska jag ringa för?!
Ja, ni hör ju. Förhalning, undanflykter, undvikandebeteende och allmän feghet. Men ja...om det kommer något mer blod så ringer jag imorgon. Jag lovar (eller något ditåt). Nu tänker jag i alla fall inte göra något annat än att gå och lägga mig. Bäst att jag stänger av datorn omedelbart, innan jag får för mig att skriva något mer på Yaoi-romanen och orsakar ännu mer nosebleed. ;)
Blodflödet fortsätter
Rätta mig om jag har fel, men att det börjar flöda blod ur vänstra näsborren fyra gånger under loppet av ett dygn är inte riktigt normalt va? :O
Tre av gångerna var det en brunaktig sörja (första gången berättade jag ju om igår) men igår kväll var det alldeles klarrött. Jag låg i sängen i godan ro och läste när det plötsligt började forsa. Det är ett smärre mirakel att jag lyckades få fram en pappersnäsduk innan det hann rinna ner på lakanet, kissen eller biblioteksboken.
Nu börjar jag nästan bli orolig. Ska man kontakta läkare för sådant här, eller betraktas man som hypokondrisk då? :S
Bokrea? Nej!
Bokrean drog ju igång idag. Jag visste redan på förhand att det skulle vara en extremt dålig idé att gå dit (jag har fruktansvärt ångestfyllda minnen från tidigare års bokreor - fullpackat med folk och man kommer ingenstans och jag får panik och kan inte andas och det känns som om jag ska svimma).
Och ändå gick jag med på att följa med syrran till en bokhandel på lunchen. Fast när vi väl stod utanför butiken så vägrade jag gå in. Syrran försökte lirka med mig, men det gick inte. Så vi gick och shoppade kläder istället.
Jag antar att det borde kännas som ett misslyckande, men det känns faktiskt helt okej. Man måste inte utmana sina rädslor hela jävla tiden, ibland får man faktiskt ta den enkla vägen ut. Och dessutom är bokrean betydligt behagligare att besöka på nätbokhandlarnas hemsidor...
Sänder en tanke till Ugandas HBTQ-befolkning
Det hände något mycket sorgligt igår. Ugandas president skrev under en lag som gör homosexualitet förenat med livstids fängelse. (Jag tänkte skriva ett inlägg om det igår kväll, men det kändes alltför deprimerande efter alla glada vårkänslor.)
Vart fan är världen på väg när något sådant här kan hända?! Jag blir både arg och rädd och ledsen. :(
Alltså...jag fattar inte hur kärlek kan väcka så otroligt mycket hat. Kärlek borde föda mer kärlek. Hur kan det vara så himla provocerande med en kärleksrelation mellan två vuxna samtyckande individer att man belägger det med fängelsestraff (ett tag var det till och med tal om dödssstraff)?!
Jag finner inga ord för hur sjukt detta är.
Bloody Malin
Detta inlägg kan uppfattas som lite ofräscht. You've been warned.
När jag stod och borstade tänderna imorse började någon brunaktig sörja rinna ur näsan. Det såg varken ut som snor eller blod, men jag antar (hoppas!) att det var det ändå. Gaah! Som om det inte räcker med att jag har mens nu. Men det blöder i alla fall inte ur rumpan, det har det nog inte gjort på flera dagar faktiskt. Alltid något.
Jag fattar inte varför det envisas med att blöda ur alla öppningar. Vad kommer härnäst? Öronen? Munnen? Ögonen, som på True Blood-vampyrer?! Ånej, tack! Det räcker så bra med de tre blodflöden jag redan har. Helst skulle jag förstås vilja slippa dem också, men det är väl för mycket begärt, antar jag.
Good bloody morning, everybody.
Wordfeud behöver en genuslektion
Efter nekandet av PMS hyste jag väl inga större förhoppningar om att få igenom CIS. Men försöka måste man alltid göra, för om man bara ger upp spelar man ju patriarkatet rakt i händerna. Så därför fortsätter jag bråka och reagera. Även om den jag "slåss" emot just nu bara är en mobilapp.Nu börjar livet på nytt
Månadens fattigaste dag och en mensvärk från helvetet och ett stort hål i mina favvoleggings - så hur kommer det sig att jag är så glad?!
Jamen, det är ju VÅR!!! :D
Solen skiner och det är varmt och fåglarna kvittrar och de första blommorna har precis tittat upp ur gräsmattan utanför mitt hus. Ååååhh!!! Happy happy HAPPY!!! :D
Uteslutande spel
Att begrepp från Yaoi-världen är främmande för Wordfeud kan jag väl kanske eventuellt ha en viss förståelse för (ord som exempelvis "uke" var främmande för mig också innan jag började gräva ner mig i Yaoi).Men PMS?! Att inte ens detta välkända begrepp godkänns triggar igång konspirationsteorier om att spelskaparna inte bara är homofober utan även kvinnohatare.(Med reservation för att jag tagit Imovane och inte följer de mest logiska tankebanorna just nu.)To The End
Mhm, nu är det slut på det illegala lyssnandet. För nu när de fyra deltävlingarna i Melodifestivalen är över så finns denna underbara låt äntligen upplagd på Spotify. :D
Mer sysselsättning åt Malin!
By the way så kan jag ju upplysa om att gårdagens kundbesök gick jättebra. :) Mina händer skakade som fan när jag skulle sitta vid datorn eller bläddra med papper, speciellt i början, men förhoppningsvis var det ingen som märkte det (hoppet är det sista som överger människan). Jag var där i hela tre timmar och jag fick uppfattningen att kunden var väldigt nöjd och till och med tycker om mig. :)
Självklart tar sådana här utflykter på krafterna, även när det går bra. Framåt eftermiddagen, när jag var tillbaka på kontoret och spänningarna släppte, kände jag mig fullkomligt utmattad. Att jag lyckades göra löner för två företag, i princip slutföra ett bokslut samt författa en konteringsguide till en kund är fan ett mirakel. Övertid lyckades jag visst jobba också.
Men nu är det helg, så nu får jag väl vila upp mig? Nja...inte direkt. En talövning i japanskakursen, två födelsedagsfiranden, en shoppingrunda på stan, ett möte med stödpersonen, en stipendieansökan, en försäkringsansökan, eventuellt några timmar på kontoret...och säkert en hel del andra saker.
Men jag klagar inte. Jag föredrar absolut att vara fullbokad, framför att sitta alldeles sysslolös. När jag inte har något att ägna min tid och min kraft åt får ångesten liksom fritt spelrum. Så...mer aktiviteter åt Malin!
Apropå det så öppnade anmälan till årets sommarkurser igår, det hade ni väl full koll på? ;) Jag var dock för trött när jag kom hem igår för att överhuvudtaget orka sätta mig vid datorn (därav avsaknaden av blogginlägg), så min ansökan blev inte inskickad förrän nu på morgonen. Vilka kurser jag skulle söka och vilken ordning jag skulle prioritera dem i hade jag förstås redan bestämt sedan länge.
Physical - Cognitive - Behavioural
Hittade en väldigt bra bild under morgonens ligga-i-sängen-och-blippa-med-dutten-surfande.
Hög igenkänningsfaktor, någon?
*räcker upp handen*
Jag är som jag är och det är okej
Jag vet inte om ni kommer ihåg det (ni som var med då), men för lite mer än ett år sedan fick jag avslag på min ansökan om sjukförsäkring genom jobbet eftersom jag är ett psykfall (sjukförsäkringar är bara till för friska människor, förstår ni).
Nu har vi en ny försäkringsnisse i Körsbärsdalen (istället för de där jävla mupparna). Idag hade jag möte med honom, och efter något ögonblicks tvekan berättade jag för honom om anledningen till avslaget. Och han sa att han tyckte det lät väldigt märkligt och att han ska kolla upp möjligheterna att få det omprövat, alternativt hitta en annan försäkringslösning för mig. Vilken ängel! Jag älskar honom redan.
På eftermiddagen hade chefen och jag möte med en ny leverantör. Jag berättade om den obehagliga incidenten i måndags med vår nuvarande leverantör, och chefen fällde någon förklarande kommentar om att "Malin är lite känslig". Men det var inget fördömande eller förlöjligande i hans röst, bara ett ömt konstaterande av faktiska omständigheter. Nog för att jag redan visste att han accepterar mig, sådan jag nu är, men det kändes ändå fint att få det bekräftat. :)
Imorgon bitti ska jag iväg på kundbesök. Ensam!!! Till en kund som faktiskt lackat ur på mig en gång! :O Det känns jävligt nervöst. Försöker dock att inte fundera så mycket på det just nu, utan istället glädjas åt de positiva upplevelserna jag haft idag.
Dramatiskt möte
Frusen zombie
Mordet på heteronormen (or so I wish)
Efter att det rådit total stiltje på det skönlitterära läsarområdet under sisådär ett halvår har jag nu, efter Lola and the boy next door, spurtat igenom en Maria Lang-deckare (Mördaren ljuger inte ensam) på bara några kvällar. Under större delen av läsningen hög på Imovane, kan tilläggas. Men jag hade redan sett filmvarianten av mordgåtan ifråga på bio, så jag visste ju på förhand vilka som skulle mördas och av vem och även varför så jag behövde liksom inte vara helt skärpt. ;)
På de flesta områden var boken bättre än filmen (vilket ju oftast är fallet). Men i sista kapitlet floppade boken totalt. SPOILERVARNING FROM NOW ON. Efter att poliskommissarien pekat ut Viveka som den som av svartsjuka mördat Marianne, och Viveka förtydligat att det var mordoffret och inte mordoffrets älskare hon var förälskad i, följer en tre sidor(!) lång monolog där Viveka berättar om sina "abnorma böjelser" och hur hon upptäckt dem som ung och vilka olika förklaringsmodeller som kan finnas för att vissa flickor dras till andra flickor och vad olika doktorer och psykoterapeuter sagt till henne genom åren och hur hemskt jobbigt hennes liv varit och bla bla bla. Filmen var inte riktigt lika vedervärdig i denna slutscen - men så är den också från 2013, medan boken är från 1949.
Men men...man får väl vara glad över att det överhuvudtaget FINNS skildringar av lesbisk kärlek i så pass gamla böcker. Även om det i den här, precis som i de flesta andra från den tiden, handlar om en olycklig och mer eller mindre rubbad kvinna som till slut begår självmord sedan hennes flickvän övergett henne och återgått till en heteronormativ livsstil. Ganska förutsägbart och fruktansvärt tröttsamt.
Marianne och Viveka.
Never been as bad as it may have seemed
Så vi har typ bestämt oss för att byta ut en av våra leverantörer mot en ny. Och den nuvarande leverantören har fått reda på det. Och kom idag upp till kontoret, gick in i mitt arbetsrum (det är jag som är deras kontaktperson i Körsbärsdalen) och frågade mig med sorgsen blick och bekymrad röst om vi inte är nöjda med dem.
Och jag fick PANIK!
Sådan jävla ångest och skuld och sorg som genomfor mig i det ögonblicket! Jag klamrade mig fast vid stolen och irrade med blicken och svamlade osammanhängande. Efter en stund gav han upp försöken att få något vettigt ur mig och gick sin väg. Medan jag satt kvar och hyperventilerade.
Gaaaahh!!! Måste allting vara så jävla komplicerat och jobbigt hela tiden?! Mina nerver klarar inte detta.
Söndagsångest
Har haft besök av både familj och stödperson idag. Och fått svara på bekymrade frågor om hur jag mår. Vilket förmodligen beror på att jag ofta blir påkommen med att sitta och stirra frånvarande framför mig. Men hallå, det är söndag - vad väntar ni er?! Det är ingen fara med mig. Jag bara är som jag är. Det kommer att kännas mycket bättre imorgon, det är jag säker på.
Jag tänkte lätta upp söndagsångesten lite nu ikväll genom att läsa de hittills allra sista kapitlen av Junjou Romantica som finns översatta till engelska (har dragit ut på detta och sparat dem in i det längsta). Vet inte riktigt hur jag resonerade där. Nu har jag verkligen inte en enda oläst mangasida kvar av denna underbara serie! Så råångesten är ett faktum.
Funderar på om det finns fler volymer som ännu inte översatts till engelska? Och hur svår den japanskan i så fall är, om det finns en chans att jag kan klara av att läsa den? Förmodligen inte. Eller jo, kanske - men det skulle väl ta X antal veckor (månader? år?) att traggla igenom alla 200 sidorna och slå upp orden jag inte fattar och försöka få ihop en någorlunda begriplig översättning. Jag misstänker att det är en hel del Kanji-tecken, och dem har jag bara precis börjat lära mig (det finns hur många som helst och den här terminen förväntas jag lära mig runt 80 stycken - en högutbildad japan kan runt 5 000). Så...det är nog bäst att vänta.
Hm. Nu bör jag nog hur som helst inte göra något annat än att gå och lägga mig. Imovane + sängen + spinnande katt + Maria Lang-deckare + kanske lite Wordfeud...så kommer jag snart slumra in från den här söndagsångesten och vakna upp till en ny måndag istället. Natti!
Dagens godnattvisa. Mycket hög igenkänningsfaktor!
Och så var Malin frälst
Det är väl ingen hemlighet att jag är en religionsfobisk hedning med obotlig kyrkofobi. :P Så hur kommer det sig då att jag varit i Linköping idag och sett musikalen Jesus Christ Superstar - och tyckt att den var riktigt bra?!
Tja...
Huvudroll = underbara Ola Salo
Jesus + Judas = VÄLDIGT bögig stämning hela tiden
Malin = fullkomligt i extas
Say no more. ;)
Lola and the boy next door
För typ sju evigheter sedan rekommenderade Livrädd en jättebra bok för mig...
Men eftersom jag haft en sysselsättningsgrad på 175 % hela hösten så har jag inte riktigt hunnit ta mig igenom den förrän nu. Har inte läst någon skönlitteratur överhuvudtaget på väldigt väldigt länge (hrm, ja, om vi nu inte räknar med Yaoi) och jag har verkligen saknat det.
Lola and the boy next door är typ så mycket Perfekt Bok För Malin som det kan bli. När jag läste den kändes det precis som att vara tillbaka i Castro igen...miljöerna, människorna, atmosfären - så himla underbart! :D Åååhh...I wanna go back there now now NOW!
Back on track
Yay! Jag är äntligen tillbaka i Körsbärsdalen. :D Jag är inte helt frisk än, men jag är på bättringsvägen och dessutom blir jag så jäkla rastlös av att bara gå hemma när jag vet att jag har så mycket att göra på jobbet.
Men nu när jag mår bättre, har stackars syrran börjat bli sjuk istället. :( Så nu är det väl min tur att vabba henne, antar jag.
Alla hjärtans dag är det visst idag också. Ett kommersiellt skitjippo som cementerar (hetero)parnormen. Men men...jag tar ändå tillfället i akt att klä mig i hjärtan och rosa. ;) Efter flera dagar av pyjamas och morgonrock och otvättat hår känns det underbart att få gräva fram fina plagg ur garderoben och knäppa fast Hello Kitty-hårspännen i håret. :)
Reclaim the game
Jag gjorde något väldigt dumt i förrgår. Jag började spela World of Warcraft igen. Det är över fyra år sedan jag befattade mig med det sattyget senast. Jag trodde aldrig att jag någonsin mer skulle ta i det med tång ens.
När jag bodde ihop med L såg jag henne dras in i skiten, uppslukas totalt och dedikera hela sin tillvaro till spelandet. Mat, hygien, sömn, utbildning, jobb, flickvän - allt blev totalt oviktigt. Det var bara spelet som betydde något för henne.
Jag har hatat WoW så himla länge nu. Jag har inte spelat det sedan L flyttade ut, jag har känt avsky varje gång jag sett någon annons eller dylikt för det och jag har sagt att jag aldrig någonsin tänker ha något med det att göra igen.
Men i förrgår installerade jag alltså eländet på min dator. Jag var rädd när jag gjorde det. Massor av smärtsamma flashbacks kommer över mig. Men jag började spela ändå. Och upptäckte att det var roligt, att jag fortfarande kom ihåg hur det fungerade (det satt liksom i ryggmärgen, ungefär som när man en gång lärt sig cykla). Men jag märkte också hur beroendeframkallande det är, hur jag bara ville fortsätta och fortsätta.
Nu ikväll har jag avinstallerat skiten. Jag gjorde det med ett stort leende på läpparna. Det känns på något sätt som en stor seger, både att jag återvände till spelet efter alla dessa år och att jag övergav det igen. WoW har legat som en mörk skugga över mig så länge nu. Jag tror att jag behövde "möta det", liksom. Jag känner mig mycket lättare om hjärtat nu.
Jag fick märka att jag klarade av att spela igen utan att knäckas totalt av alla hemska minnen som det förde med sig. Och jag fick märka att jag klarade av att avstå från spelet igen. För hur roligt och spännande och engagerande det än är, så är det långt ifrån sunt. Och det tar så fruktansvärt mycket tid. Tid som jag kan lägga på andra saker, sådant som är tusen gånger viktigare.
Det finns så mycket jag vill göra med mitt liv. Att dras ner i WoW-träsket ingår inte i planen.
Var är Taylor?!
Wo wo wo, vänta lite här nu! Vad hände med resten av Europa-turnén? Ett fåtal spelningar i London och Berlin i februari - var det verkligen ALLT?! Här har jag suttit och väntat och avvaktat på att fler konsertdatum ska tillkännages...och så får jag istället veta det här!
VRÅÅÅL!!!
Tur att jag var och såg henne i Los Angeles i augusti. Annars skulle jag ha gått bärsärkagång vid det här laget. Nu är jag bara jävligt upprörd.
Neko
Tänkte utnyttja denna hemmadag till att plugga lite japanska. Något som inte är så himla lätt när den andra medlemmen av hushållet bestämmer sig för att "hjälpa till". ;)
これは私の猫です。
Bakom mitt skal
Vad fin han är, mitt Lyckopiller. Lyssna och njut! :)
Rastlös sjukling
Det fick bli Imovane inatt. Det känns lite surt, efter att ha klarat mig utan i hela fyra nätter i rad. Men så är det.
Jag gick en sväng till jobbet igår för att kolla läget och fixa några uppgifter som inte kunde vänta på att den här jäkla influensan ska ge med sig. Men jag gick hem igen efter en och en halv timme, och idag tänker jag stanna hemma hela dagen. Får se hur det blir imorgon. Jag tror knappast att jag är frisk då, men jag kanske mår tillräckligt bra för att börja jobba igen? Jag hoppas verkligen det. Jag blir så rastlös av att vara hemma hela dagarna.
NEEEJ!!!
Fick precis höra något fruktansvärt. Alice Babs är död! Kära, fina, älskade Alice Babs. Hon finns inte mer. Vad overkligt det känns. Så hemskt. :(
Vila i frid, finaste lilla stjärna.
(Detta trauma går jag igenom varje gång någon av mina idoler dör...vilket är ganska ofta, eftersom de flesta skådespelare jag gillar var aktuella på 1940-talet och således börjar bli ganska så gamla vid det här laget.)
Kultur i sjukstugan
Jag stannade hemma från jobbet idag. Känner mig fortfarande eländig och har tillbringat större delen av dagen sovande i sängen. Och förbrukat en jäkla massa pappersnäsdukar.
Har även lämnat Nakamura-senseis trygga glänta av Junjou Romantica och Sekai-ichi Hatsukoi och gett mig ut på jakt efter andra byten i den djupa Yaoi-djungeln. Kastade mig över första volymen av Gravitation - och blev djupt besviken. Jag borde antagligen ha anat oråd när det inte dök upp någon varningsruta om olämpligt innehåll för minderåriga läsare. Efter cirka 200 sidors läsning hade huvudkaraktärerna kysst varandra exakt TVÅ gånger. Inget mer "allvarligt" hände och själva handlingen var jävligt banal, teckningsstilen var himla annorlunda mot vad jag är van vid och jag blev fruktansvärt frustrerad, i det närmaste förtvivlad. Jag kan bara hoppas att serien utvecklas och blir bättre vartefter (jag har hört ryktas om att så är fallet), för detta var verkligen en bedrövlig upplevelse.
Syrran och jag är nu inne på tredje säsongen av Game of Thrones. Två säsonger avklarade på en enda helg - det får nästan ses som osunt. :P Jag måste säga att jag gillar den serien (uppenbarligen, eftersom jag ägnat en mycket stor del av de senaste dagarna åt den). Det är dock lite väl mycket sex och övervåld för min smak...herregud, man behöver faktiskt inte få SE allting, man fattar ändå vad som händer! Jag sitter liksom med Hello Kitty-kudden framför ansiktet och väntar på att eländet ska vara över...och då riskerar man ju att missa viktiga detaljer i handlingen. Tack och lov har syrran läst böckerna (och sett första och andra säsongen tidigare) så hon kan fylla i och förklara saker och ting för mig. :)
Vrak
Jag sa självsäkert till chefen innan jag gick hem i fredags förmiddag att jag skulle vara tillbaka på måndag, att jag skulle vara frisk och må bra då. Han lät skeptisk när han svarade på detta och jag kunde inte alls förstå varför. Nu gör jag det. Det är söndagsmorgon och jag mår fortfarande jättedåligt. För att jag ska vara frisk redan imorgon krävs ett smärre mirakel.
Och som om det inte räckte med att jag är ett vrak på det fysiska planet, fick jag världens ångest inatt och visste inte var jag skulle göra av mig själv. Det värsta var att jag inte kunde förstå ångesten. Den bara kom över mig och höll mig i ett järngrepp - men utan att ge någon som helst förklaring till sin närvaro.
Jag föredrar absolut ångest som går att förklara, som jag förstår varför den finns där. Inte sådan här skit som bara attackerar out of the blue.
Trots detta kunde jag faktiskt somna utan Imovane - för andra natten i rad. Tack vare min supergulliga, omhändertagande syster och min utmattande influensa (eller vad fan det nu är).
Rapport från Ryssland
Vidrigheterna i Ryssland blev plötsligt så mycket verkligare för mig, nu när jag fick höra att en person jag faktiskt befunnit mig i samma rum som blivit arresterad under en demonstration i Moskva. Klart att de var verkliga innan också, men nu känns det som om de kom så mycket "närmare", på något sätt. En mycket obehaglig känsla.
Jag är glad att Ulrika släpptes efter bara en timme, men hur gick det för de ryska aktivisterna som hölls kvar i fängelset? Det törs jag nästan inte ens tänka på. :(
Ulrika Westerlund på Norrköping Pride 2012. (Ja, jag vet att jag hade en askass kamera på den tiden.)
Sjuklingen Malin
Nu blir jag riktigt rörd
Host och snörvel och ont i halsen
Uuuuääähhh!!! Jag håller på att bli sjuk. Det har jag fan inte tid med! :(
Olämpliga aktiviteter på olämpliga tider
Efter att jag postat det senaste inlägget och lagt ifrån mig dutten somnade jag förstås om ganska snart och sov ända tills klockan ringde...?
Nä. Det gjorde jag inte.
Författarådran började nämligen pulsera. Det poppade upp en idé som jag bara inte kunde släppa. Den växte och blev större, jag fick upp olika scener i huvudet som jag började pussla ihop och snart hade jag en i stort sett färdig storyline klar för mig. Så då måste jag förstås springa och hämta papper och penna och skriva ner eländet.
Med tanke på vilken sorts litteratur (om vi nu kan kalla det för det) jag frossar i för närvarande så kanske ni förstår vad det är för sorts bok jag tänker skriva...? Mhm, precis. En fullfjädrad Yaoi-roman, med allt vad det innebär av perversionsnormalisering och övergreppstrivialisering och pedofiliglorifiering. Med andra ord - fullkomligt vidrigt.
När jag nu på morgonen läste igenom nattens anteckningar blev jag riktigt bestört. Vad i HELVETE, liksom. Ska JAG skriva DEN HÄR historien?! Skulle inte tro det...
Hm. Vi får väl se hur det blir med den saken. Det är inget jag tänker kasta mig över just nu i alla fall. Nu ska jag först och främst försöka hålla mig vaken genom hela arbetsdagen (jag somnade inte om förrän någon timme innan klockan ringde imorse, så det lär ju bli en rejäl utmaning framåt eftermiddagen).
Malin mitt i natten
Baby, I'm The Worrying Kind
Jag mår betydligt bättre idag än igår. Bara så ni vet.
Men guuud, vad skämmigt det är med dessa känslomässiga berg- och dalbanor och vad de leder till.
Det här är någonting jag verkligen hatar med mig själv. När det dyker upp någonting som triggar igång oron inom mig så dröjer det inte länge innan jag i tankarna skapat en hel jäkla hönsfarm av en ynka liten fjäder. Och fram till det ögonblicket håller jag det inom mig. Men sedan går det inte längre. Det känns som om jag ska explodera och jag bara MÅSTE få utlopp för allt det där som bryter ner mitt sinne. Och då vräker jag ur mig all ångest över personen det berör. Och hen reagerar då i princip alltid med förvåning. För hen har såklart inte ens uppmärksammat den där lilla fjädern - än mindre någon gigantisk hönsfarm. Så mitt utbrott verkar komma helt out of the blue.
Detta hände ganska ofta under mitt förhållande med L. Det måste ha varit asjobbigt för henne (i början var hon jättegullig och tog hand om mig vid dessa tillfällen, men när det sedan hände igen och igen och igen blev hon mest trött och irriterad). Liksom det är för alla andra som utsätts för denna sida av The Worrying Kind. Jag fattar det, och jag inser att jag inte kan hålla på och reagera på det här sättet...men ändå fortsätter jag.
När jag hamnar i det där hysteriska tillståndet där jag knappt kan tänka klart och det känns som om jag ska gå under om jag inte får ge utlopp för min oro...då behöver jag någon som varsamt tar ner mig på jorden och lugnar ner mig och försäkrar mig om att allt är som det ska vara.
Kisa-san är verkligen den Yaoi-karaktär jag identifierar mig mest med. Bilden ovan kommer från kvällens Sekai-ichi Hatsukoi-läsning, där Kisa bygger upp gigantiska ångestberg av sina egna tankar och sedan blir omhändertagen och lugnad av sin älskade Yukina (märkligt sammanträffande att jag skulle läsa detta just ikväll).
Idag var det chefen som utsattes för mitt ångestutbrott. Jag kröp upp i hans soffa och vräkte ur mig allt det där som byggts upp inom mig. Och han reagerade precis så som jag behöver bli bemött i detta läge. Han sa bland annat att "du behöver aldrig vara orolig". Och då blev jag fullkomligt lugn. I ungefär två minuter. Sedan började jag våndas över det faktum att jag oroat mig innan och att jag låtit denna oro mynna ut i ett utbrott. Och så satte karusellen igång igen...
Geez. Jag måste verkligen göra någonting åt detta! Jag kan ju inte räkna med att det alltid ska finnas någon tålmodig och förstående individ där som tar hand om mig varenda gång jag freakar ut. Jag måste lära mig att reda ut mitt eget känslokaos på egen hand. Men hur fan ska det gå till?! Än så länge har det ju inte gått direkt lysande, om man säger så. Suck.
Gaslighting
Företaget som har lokalerna ovanför Körsbärsdalen får mig att känna som om jag är med i Gasljus eller något. Jag kom hit halv sju nu på morgonen - och de höll redan på och släpade möbler och dylikt däruppe. De släpar möbler i stort sett varenda dag, vid de mest märkliga tidpunkter.
Lite extra creepy blir det genom vetskapen om att företaget ovanför sysslar med psykoterapi.
Tack och lov är det inte bara jag som hör möbelflyttandet, utan Körsbärsdalens övriga invånare har också reagerat, så riktigt som Ingrid Bergmans karaktär i filmen känner jag mig ändå inte.
Upp och ner, hög och låg
I lördags natt somnade jag utan Imovane. Första gången på jag-törs-inte-ens-gissa-hur-länge. Men så hade jag också varit vaken i nästan ett helt dygn. Så det var väl inte så konstigt kanske. :P
Jag trodde att jag skulle klara av att somna på egen hand även igår kväll, men det gick förstås inte. Söndagskväll liksom...vad inbillade jag mig egentligen?! Men men...en annan gång kanske.
Idag har jag terroriserat mina kollegor med "To the end" på repeat heeela långa dagen. ;) Trots det har jag känt mig fruktansvärt låg, åtminstone under eftermiddagen och kvällen. Det ligger oro i luften och jag är så jäkla känslig för sådant...så jag mår inte alls bra just nu.
Funderar på att läsa lite Yaoi (det brukar ju som bekant göra mig ganska upplivad) men jag vet inte om jag orkar. Jag kanske bara borde gå och lägga mig istället. Och hoppas att lugnet och glädjen kommer att finna sin väg tillbaka till mig imorgon, så att jag kan fokusera bättre på det jag har att göra.
I'm with you on that one, Kisa-san.
You will be loved, will be loved!
To the end of the wooorld
To the end of the univeeerse
You will be loved
Will be loved
Ååååhh...jag är så LYCKLIG! Han var underbar, låten var underbar, framträdandet var underbart - och svenska folket fattade det och röstade! :D
Bryr mig inte om att lägga upp någon video, den kommer ändå bara bli borttagen snart av upphovsrättspsykotiska YouTube...men sök på "Yohio To the end Melodifestivalen 2014" eller något sådant så hittar ni den säkert. :)
Känner mig som en fruktansvärt dålig änglaskalle som varken visste att Sylle skulle vara med i tävlingen eller tyckte att hans framträdande var särskilt imponerande. Fy skäms, Malin! :O Har inget att säga till mitt försvar...kan bara konstatera att den vackra flickpojken på något sätt lyckats stjäla mitt hjärta från arken. Inte helt och hållet (det kommer ALDRIG hända!) men en tillräckligt stor del för att något sådant här skulle kunna inträffa.
HEJA YOHIO!!!
Har tjuvlyssnat lite på låten och den är UNDERBAR. Inser förstås att jag är lite partisk och hade aningen förutfattade meningar och utgick ifrån att låten skulle vara just underbar...men den ÄR faktiskt det.
Läs och lyssna, så får ni se själva. Och glöm för all del inte bort att rösta!
Min bästa tid är nu...på morgonen
Nog för att jag är en morgonmänniska och nog för att jag brukar gå upp tidigt (halv sex) så gott som varenda dag. Men idag blev det nog ändå lite overkill. Jag gick upp vid halv fyra imorse. HALV FYRA!!! Varför i helvete då, undrar ni säkert. Tja...jag vaknade och kände mig för pigg för att somna om, så...det var väl lika bra att gå upp, tyckte jag. :P
Vid fyratiden gick jag ut med soporna efter att ha städat kissens låda (som jag inte orkade igår eftermiddag). Rufsigt hår, flanellpyjamasbyxor, sidenpyjamasskjorta och gummistövlar. Jag tvekade lite inför att visa mig ute i denna outfit, men tänkte sedan att jag förmodligen inte skulle stöta på en enda människa ute vid den tiden. Och det gjorde jag inte heller, det var alldeles tyst och mörkt och folktomt på innergården.
Under morgonen har jag även hunnit med att läsa några kapitel i en roman, plugga japanska och färga håret. Om några timmar ska jag pulsa ut i snön för att gå på café och fira syrrans födelsedag med familjen lite såhär i efterskott.
Hur jag ska orka hålla mig vaken för att se när den vackra flickpojken uppträder i Melodifestivalen ikväll har jag ingen aning om. Vid den tiden kommer jag förmodligen att vara ganska så jäkla zombietrött. Men jag antar att jag kvicknar till så fort jag får syn på Yohio. ;)
