Jag sa självsäkert till chefen innan jag gick hem i fredags förmiddag att jag skulle vara tillbaka på måndag, att jag skulle vara frisk och må bra då. Han lät skeptisk när han svarade på detta och jag kunde inte alls förstå varför. Nu gör jag det. Det är söndagsmorgon och jag mår fortfarande jättedåligt. För att jag ska vara frisk redan imorgon krävs ett smärre mirakel.

 

Och som om det inte räckte med att jag är ett vrak på det fysiska planet, fick jag världens ångest inatt och visste inte var jag skulle göra av mig själv. Det värsta var att jag inte kunde förstå ångesten. Den bara kom över mig och höll mig i ett järngrepp - men utan att ge någon som helst förklaring till sin närvaro.

 

Jag föredrar absolut ångest som går att förklara, som jag förstår varför den finns där. Inte sådan här skit som bara attackerar out of the blue.

 

Trots detta kunde jag faktiskt somna utan Imovane - för andra natten i rad. Tack vare min supergulliga, omhändertagande syster och min utmattande influensa (eller vad fan det nu är).