Standardterapi
Det är femte måndagen i rad jag får ett exakt likadant mejl. Och det börjar kännas både tradigt och meningslöst. Visst är det bra att de vill hålla lite koll på mig under väntetiden fram tills mitt deltagande i KBT-studien börjar, men ändå... Mejlen ser verkligen exakt likadana ut, och jag får noll respons på det jag skriver tillbaka. Jag längtar verkligen till den riktiga studien börjar, för den här opersonliga löpande-bandet-terapin är ingenting för mig.
När man talar om trollen...
Nu ringde de. "Tyvääärr, du hamnade inte högt upp på vår lista. Så vi kommer inte att erbjuda dig anställning." Big surprise.
Anledningen till att de inte ville ha mig? Att jag är tystlåten och gav ett osäkert intryck. (No shit, Sherlock!)
Jag är både lättad och besviken. "Du skulle nog passa in här, men inte på just den här positionen med att svara i telefon och sådär." Och vad ska jag säga? Det är väl bara att hålla med. Jag skulle inte må bra av ett sådant arbete. Jag skulle vara på helspänn hela dagarna och falla ihop som en säck potatis när jag kom hem varje kväll. Men samtidigt känns det jobbigt att bli bortvald. Att ännu en gång få höra att jag inte duger, att min personlighet inte är önskvärd ute i arbetslivet.
Men men...jag får väl försöka njuta av den här terminen med distansstudier. Och jobba på att genomgå någon slags personlighetsförändring så att jag kan få jobb till sommaren eller hösten.
Anledningen till att de inte ville ha mig? Att jag är tystlåten och gav ett osäkert intryck. (No shit, Sherlock!)
Jag är både lättad och besviken. "Du skulle nog passa in här, men inte på just den här positionen med att svara i telefon och sådär." Och vad ska jag säga? Det är väl bara att hålla med. Jag skulle inte må bra av ett sådant arbete. Jag skulle vara på helspänn hela dagarna och falla ihop som en säck potatis när jag kom hem varje kväll. Men samtidigt känns det jobbigt att bli bortvald. Att ännu en gång få höra att jag inte duger, att min personlighet inte är önskvärd ute i arbetslivet.
Men men...jag får väl försöka njuta av den här terminen med distansstudier. Och jobba på att genomgå någon slags personlighetsförändring så att jag kan få jobb till sommaren eller hösten.
Varför ringer de inte???
Jag var ju på anställningsintervju för ett tag sedan, och de lovade att höra av sig med besked i slutet av januari. Och tja...det är ju den sista idag. Så varför ringer de inte??? Jag är jättenervös. Jag både vill och vill inte ha jobbet. Att sitta och svara i telefon hela dagarna - blotta tanken fyller mig med skräck. Samtidigt vore det skönt att ha ett jobb och slippa den ständiga oron över ekonomin. Och jag skulle bli så stolt över mig själv om jag faktiskt klarade av att ha ett sådant socialt krävande arbete. Samtidigt finns rädslan där för att jag faktiskt inte skulle klara av det...
18 dagar
Illamåendet håller i sig. Så det verkar inte vara inbillning. :S Ändå har jag varit duktig och tagit medicinen som jag ska idag. Men men...jag får väl stå ut med det här i 18 dagar till - sen får jag nytt recept, och slipper hålla på och mixtra med dosen.
Kapitel 2
Jag har varit lite seg när det gäller arbetet med självhjälpsboken, men här kommer kapitel 2 i alla fall (för tidigare kapitel, se kapitel 1).
Det här kapitlet handlade om att registrera automatiska tankar.
Situation 1
22/1 kl. 22.15
Kom ut i trapphuset med syrran, skulle ner till tvättstugan. Mötte några grannar.
Automatiska tankar
"De ser ner på mig."
"De tycker att mina kläder är fula."
"De tycker att jag är konstig."
"De kommer att säga något taskigt till/om mig/oss."
"De blir irriterade för att jag hämtar tvätten efter tvättidens slut."
Ångest/rädsla (på en skala 0-100)
60
Övriga känslor
Besvärad
Orolig
Obekväm
Förödmjukad
Liten
Utsatt
Situation 2
26/1 kl. 13.45
Ringde till Vuxenpsyk och för en gångs skull var det inte upptaget.
Automatiska tankar
"Hjälp, någon kommer att svara!"
"Tänk om jag inte hör vad den säger."
"Tänk om den inte hör vad jag säger."
"Tänk om jag inte får fram ett ord."
"Bara den inte är otrevlig mot mig..."
Ångest/rädsla (på en skala 0-100)
75
Övriga känslor
Andningssvårigheter
Muntorrhet
Ängslig
Det här är såklart inte de enda ångestladdade situationer jag upplevt på sista tiden, men det är dem jag skrivit ner. Såhär långt känns arbetet med självhjälpsboken inte 100 % meningsfullt, men det beror bara på att jag redan gått så mycket i kognitiv beteendeterapi (KBT). Jag kan redan det här liksom. Det är inga nyheter för mig. Men boken är absolut inte dålig, tvärtom! Och jag tror nog att jag kan få nytta av den längre fram, även om de inledande kapitlen inte bjudit på några direkta aha-upplevelser. Den som lever får se...
Det här kapitlet handlade om att registrera automatiska tankar.
Situation 1
22/1 kl. 22.15
Kom ut i trapphuset med syrran, skulle ner till tvättstugan. Mötte några grannar.
Automatiska tankar
"De ser ner på mig."
"De tycker att mina kläder är fula."
"De tycker att jag är konstig."
"De kommer att säga något taskigt till/om mig/oss."
"De blir irriterade för att jag hämtar tvätten efter tvättidens slut."
Ångest/rädsla (på en skala 0-100)
60
Övriga känslor
Besvärad
Orolig
Obekväm
Förödmjukad
Liten
Utsatt
Situation 2
26/1 kl. 13.45
Ringde till Vuxenpsyk och för en gångs skull var det inte upptaget.
Automatiska tankar
"Hjälp, någon kommer att svara!"
"Tänk om jag inte hör vad den säger."
"Tänk om den inte hör vad jag säger."
"Tänk om jag inte får fram ett ord."
"Bara den inte är otrevlig mot mig..."
Ångest/rädsla (på en skala 0-100)
75
Övriga känslor
Andningssvårigheter
Muntorrhet
Ängslig
Det här är såklart inte de enda ångestladdade situationer jag upplevt på sista tiden, men det är dem jag skrivit ner. Såhär långt känns arbetet med självhjälpsboken inte 100 % meningsfullt, men det beror bara på att jag redan gått så mycket i kognitiv beteendeterapi (KBT). Jag kan redan det här liksom. Det är inga nyheter för mig. Men boken är absolut inte dålig, tvärtom! Och jag tror nog att jag kan få nytta av den längre fram, även om de inledande kapitlen inte bjudit på några direkta aha-upplevelser. Den som lever får se...
Som en knarkare med abstinens
En enda dag utan medicin och jag har redan biverkningar. Jag har (åtminstone) tre stycken som jag känt av de senaste timmarna. Kan det verkligen vara så?! Eller inbillar jag mig bara?
Självsvåldiga jag
Idag låter jag avsiktligt bli att ta min medicin (mycket dumt och inget jag rekommenderar!), för att få den att räcka tills jag får nytt recept. Jag har inte kontaktat "min förra läkare" eller någon annan klinik här i stan. Det känns för jobbigt. Jag trappar ner på eget bevåg, mot alla rekommendationer och förevisningar, och kommer att ta en tablett varannan dag, alternativt en halv tablett om dagen, den närmaste framtiden.
Jag är faktiskt lite rädd. De kroppsliga reaktionerna, som illamående och yrsel och trötthet, är jag inte speciellt bekymrad över. Men jag är rädd att jag ska bli ledsen, deppig och falla tillbaka ner i mörkret. Jag kommer högst sannolikt inte ta livet av mig, men tankarna på det kommer säkert dyka upp. Och det skrämmer mig.
Ändå utsätter jag mig för det. För att det känns lättare än att ringa ett telefonsamtal till vuxenpsyk och förklara min situation. (Fan, vad stört det låter när jag skriver ner det! Men det är så det känns.)
Jag är faktiskt lite rädd. De kroppsliga reaktionerna, som illamående och yrsel och trötthet, är jag inte speciellt bekymrad över. Men jag är rädd att jag ska bli ledsen, deppig och falla tillbaka ner i mörkret. Jag kommer högst sannolikt inte ta livet av mig, men tankarna på det kommer säkert dyka upp. Och det skrämmer mig.
Ändå utsätter jag mig för det. För att det känns lättare än att ringa ett telefonsamtal till vuxenpsyk och förklara min situation. (Fan, vad stört det låter när jag skriver ner det! Men det är så det känns.)
Medicinkrångel...ständigt detta medicinkrångel
9 minuter och 34 sekunder utan att andas, det är rätt bra jobbat (okej, lite övderdrivet - jag andades uppe vid halsen typ). Jag ringde till recept- och rådgivningstelefonen för en stund sen nämligen. Men de kunde såklart inte hjälpa mig. Herregud, min medicin är inte ens drogklassad. Varför kan jag inte bara få några tabletter så jag klarar mig fram till läkartiden jag fått den 16 februari?! "Nää, det går inte, vi kan inte skriva ut till personer vi inte träffat än, du får vända dig till din förra läkare." Jag är så trött på att höra det nu. Och jag tänker inte göra som de säger! För "min förra läkare" är x antal olika läkarstudenter som använt mig som försökskanin. Och jag har inte träffat någon av dem sen i våras typ. Och jag har redan fått ringa dit en gång för att få min medicin, och det var skitjobbigt och ingenting jag tänker göra om. Jag sa att jag inte ville ringa dit och hotade föreslog för sköterskan jag fick prata med nu på recept- och rådgivningstelefonen att jag istället skulle trappa ner på medicinen så att den ska räcka fram till läkartiden. Och då började han föreläsa om hur farligt det kan vara, med biverkningar och förvärrad depression och blablabla-sånt-jag-redan-vet. Och så fick jag telefonnumret till en annan klinik här i stan som jag kan kontakta för att få min medicin snabbt (som om det skulle vara mindre jobbigt att ringa dit än till min förra klinik).
Någon som har några Sertralin (eller Zoloft) 100 mg till övers???
Någon som har några Sertralin (eller Zoloft) 100 mg till övers???
Telefonsvarare
"Välkommen. Du har kommit till Vuxenpsykiatriska mottagningens recept- och rådgivningstelefon. Våra telefontider är måndag och fredag 10-11 samt tisdag, onsdag, torsdag 13-14. Välkommen åter."
Suck! När jag äntligen fattat mod att lyfta telefonen och slå det förbaskade numret.
Suck! När jag äntligen fattat mod att lyfta telefonen och slå det förbaskade numret.
Ring, ring
Jag fick ett mejl från terapeuten på studenthälsan förut angående trasslet med psyk. Hon gav mig ett nummer jag skulle ringa för att få hjälp med förnyelse av recept innan min medicin tar slut. Men det är väl inte så bråttom, jag kan väl vänta till imorgon med att ringa...? (Försöker övertala min bättre och klokare sida.)
Att våga ta debatten
Jag är väldigt konflikträdd. Jag tycker det är obehagligt med irritation, röster som höjs, luft som dallrar av spänning... Om jag befinner mig i närheten av folk som bråkar blir jag mycket illa berörd. Om jag själv är föremålet för attacken blir jag helt knäckt.
Jag undviker alltså konflikter - och diskussioner som kan leda till konflikter - i så stor utsträckning som möjligt. Men ikväll gjorde jag något ovanligt. Jag gav mig in i en diskussion, som jag redan på förhand insåg skulle leda till irritation och kanske till och med bråk, då personen ifråga och jag har vitt skilda åsikter i ämnet.
Det blev en orolig kväll, med ont i magen och ständigt inloggande på Facebook för att kolla om jag fått någon respons (och hur obehaglig denna i så fall skulle vara). Men någonstans är jag ändå glad över att jag gjorde det. Att jag vågade. Jag känner mig riktigt duktig. :)
Här kommer ett litet smakprov från kvällens strapatser:
Jag undviker alltså konflikter - och diskussioner som kan leda till konflikter - i så stor utsträckning som möjligt. Men ikväll gjorde jag något ovanligt. Jag gav mig in i en diskussion, som jag redan på förhand insåg skulle leda till irritation och kanske till och med bråk, då personen ifråga och jag har vitt skilda åsikter i ämnet.
Det blev en orolig kväll, med ont i magen och ständigt inloggande på Facebook för att kolla om jag fått någon respons (och hur obehaglig denna i så fall skulle vara). Men någonstans är jag ändå glad över att jag gjorde det. Att jag vågade. Jag känner mig riktigt duktig. :)
Här kommer ett litet smakprov från kvällens strapatser:
Sömnproblem och helgambitioner
Jag hade jättesvårt att somna inatt. Jag blir alltid helt spattig efter en avslutad kurs, och igår var definitivt inget undantag. Klockan var väl typ ett innan jag kunde somna - trots att jag var dödstrött redan vid sextiden.
Att prata inför klassen igår gick sådär. Det kändes lugnt ända fram tills det var dags för min grupp att gå fram. Då ville jag bara springa därifrån! Men jag stod kvar, envist stirrande ner i papperet och mumlade fram det jag skulle säga, tryckte fram nästa PowerPoint-bild med ett darrande finger och kunde inte fort nog komma igenom mitt avsnitt. Men jag klarade det. Jag överlevde.
I helgen ska jag försöka städa mitt hem, läsa andra kapitlet i självhjälpsboken och börja med vårterminskurserna på allvar. (Om jag skriver ner det får jag liksom lite mer press på mig att verkligen göra det.)
Att prata inför klassen igår gick sådär. Det kändes lugnt ända fram tills det var dags för min grupp att gå fram. Då ville jag bara springa därifrån! Men jag stod kvar, envist stirrande ner i papperet och mumlade fram det jag skulle säga, tryckte fram nästa PowerPoint-bild med ett darrande finger och kunde inte fort nog komma igenom mitt avsnitt. Men jag klarade det. Jag överlevde.
I helgen ska jag försöka städa mitt hem, läsa andra kapitlet i självhjälpsboken och börja med vårterminskurserna på allvar. (Om jag skriver ner det får jag liksom lite mer press på mig att verkligen göra det.)
Sista dagen
Idag är sista dagen på universitetet - sen blir det distansstudier. :) Jag ska prata inför klassen idag. Eller rättare sagt, jag ska läsa innantill. Jag borde vara skräckslagen, men det är jag inte. Det är mer som ett nödvändigt ont. Ett irritationsmoment som jag måste ta mig igenom.
Välkommen till Cirkus Psyk!
Jag fattar inte vad vuxenpsyk här i stan håller på med. Det är liksom uppdelat på tre enheter, och för x antal månader sen tog jag kontakt med centrala enheten. Men där blev de sura, för mitt bostadsområde tillhör tydligen södra enheten och det tyckte de att jag borde känna till (hur fan jag nu skulle kunna göra det). Efter mycket om och men och hjälp från terapeuten på studenthälsan lovade SÖDRA enheten att kalla mig under JANUARI, så att jag hinner få ett nytt recept innan min medicin tar slut.
Och idag kom en kallelse. Till CENTRALA enheten. I mitten av FEBRUARI.
Som jag brukar säga, är man inte störd när man tar kontakt med psykvården så blir man det garanterat av att ha kontakt med dem.
Fegis
När jag kom till universitetet imorse såg jag ett tjugotal killar stå och hänga längre fram i korridoren. Först tänkte jag faktiskt fortsätta gå, men så fegade jag ur och tog en omväg.
Dagarna blir långa när man konstant är på helspänn
Det blev sex timmar på universitetet idag. :( När jag kom hem lade jag mig platt på köksgolvet och kände mig helt död. Men efter lite mat, en varm dusch och en bra film piggnade jag till lite. Dessutom är syrran här, och det är ju alltid trevligt. :)
Men nu måste jag sova. Imorgon är en ny terrordag. Upp kl. 6, framme vid universitetet kl. 9, jobba med grupparbete där fram till kl. 15.30 när jag ska till terapeuten (sista samtalet, för i vår kommer jag inte plugga på det universitetet och får inte fortsätta gå till den studenthälsan), i bästa fall hinner jag med 16.20-bussen och är i så fall hemma i lägenheten någon gång mellan 17.15-17.30... Fan, jag blir trött bara jag tänker på det! :S Godnatt!!
Men nu måste jag sova. Imorgon är en ny terrordag. Upp kl. 6, framme vid universitetet kl. 9, jobba med grupparbete där fram till kl. 15.30 när jag ska till terapeuten (sista samtalet, för i vår kommer jag inte plugga på det universitetet och får inte fortsätta gå till den studenthälsan), i bästa fall hinner jag med 16.20-bussen och är i så fall hemma i lägenheten någon gång mellan 17.15-17.30... Fan, jag blir trött bara jag tänker på det! :S Godnatt!!
Något ska man ju vara bra på
Ännu en måndag är till ända och självklart blev det inte alls lika hemskt som jag inbillade mig under söndagen. Jag är verkligen expert på förväntansångest.
Sista veckan börjar...imorgon
Idag har jag inte behövt oroa mig över kissen, men rastlösheten tränger sig på ändå. Förmodligen beror det på veckodagen. Söndag. I hate Sundays. Jag har gått till affären, gett kissen medicin, lagat falafel, försökt plugga lite...men mest har jag suttit och stirrat. Jag kan liksom inte slappna av och fokusera på något, när jag vet att en ny lång jobbig vecka börjar imorgon.
Men jag får väl försöka tänka på att det är sista veckan på terminen. Sen blir det distansstudier ända fram till sommaren. :D Vad skönt det ska bli! Ingen mer buss, inga folkmyllrande korridorer, fullsatta föreläsningssalar, jobbiga grupparbeten...bara jag och min dator. :)
Men jag får väl försöka tänka på att det är sista veckan på terminen. Sen blir det distansstudier ända fram till sommaren. :D Vad skönt det ska bli! Ingen mer buss, inga folkmyllrande korridorer, fullsatta föreläsningssalar, jobbiga grupparbeten...bara jag och min dator. :)
Det vänder
Åh, nu börjar det kännas bra! :) Efter att ha legat under bokhyllan och blängt på mig med sitt friska öga typ hela dagen, kom kissen äntligen fram och lät mig badda det sjuka ögat med en bomullstuss och smeta på lite ögonsalva. Och sen satte hon sig och tvättade bort resten av varet alldeles själv. Och sen gick hon till matskålen - för första gången idag. Och vi har både lekt och gosat. Lättnaden är enorm, kan jag ju säga.
Vatten
Brodern har varit här. Vi tittade på skeppet-sjunker-och-alla-dör-scenerna i Titanic. Mycket upplyftande.
Har lyckats badda kissens öga med en blöt bomullstuss nu i alla fall. Det var helt varigt. :( Ska försöka ge ögondroppar ikväll när vi ska sova.
Har lyckats badda kissens öga med en blöt bomullstuss nu i alla fall. Det var helt varigt. :( Ska försöka ge ögondroppar ikväll när vi ska sova.
Moll
Dagen går i vemodets tecken. Jag har mycket att göra, men får ingenting gjort. Och min kisse ligger under bokhyllan och blänger på mig. Jag har försökt att ge henne medicin, men det går inte. :( Och jag känner mig som en jättedålig matte, som inte klarar av att ta hand om henne ordentligt. Jag undrar om hon skulle ha fått det bättre om hon hamnat hos någon annan än mig. Min stackars lilla älskling...
Cat fight
Brodern skjutsade mig och kissen till veterinären förut. Jag trodde att hon skulle få hjälp, att allt skulle bli bra...men det blev rena katastrofen. Lillgumman var vettskrämd, och veterinären blev både biten och riven. Han kallade henne för "kattjävel" och sa att hon var omöjlig att behandla. Så han tvingade in henne i buren igen och sa att jag fick åka hem och behandla henne själv. :(
Angående självhjälpsboken
By the way, jag fick en fråga tidigare idag angående självhjälpsboken jag börjat arbeta utifrån;
Jag har tyvärr bara arbetat mig igenom första kapitlet än så länge. Tanken var att jag skulle arbeta med ett kapitel i veckan, men jag har tyvärr inte hunnit börja med kapitel 2 än. Det är lite mycket just nu, med anställningsintervjun igår, tenta och slutseminarium nästa vecka, omfattande grupparbete på universitetet...och så nu min lilla kisse som blivit dålig.
Och nästa vecka kommer jag att ha en studietakt på 225 %, för någon dumjävel har kommit på den briljanta idén att starta vissa vårterminskurser (självklart tre av dem jag ska gå!) innan höstterminen hunnit sluta. Så nästa vecka blir det både höst- och vårtermin för min del.
Men efter fredag nästa vecka är jag "fri" igen (då kommer jag "bara" ha en studietakt på 125 %), så då kommer jag förhoppningsvis att kunna ta tag i kapitel 2. Och då kommer jag bättre kunna svara på om boken är bra eller inte. Har du själv läst den, Pernilla? Eller har du någon annan bok som du kan tipsa om?
Jag har tyvärr bara arbetat mig igenom första kapitlet än så länge. Tanken var att jag skulle arbeta med ett kapitel i veckan, men jag har tyvärr inte hunnit börja med kapitel 2 än. Det är lite mycket just nu, med anställningsintervjun igår, tenta och slutseminarium nästa vecka, omfattande grupparbete på universitetet...och så nu min lilla kisse som blivit dålig.
Och nästa vecka kommer jag att ha en studietakt på 225 %, för någon dumjävel har kommit på den briljanta idén att starta vissa vårterminskurser (självklart tre av dem jag ska gå!) innan höstterminen hunnit sluta. Så nästa vecka blir det både höst- och vårtermin för min del.
Men efter fredag nästa vecka är jag "fri" igen (då kommer jag "bara" ha en studietakt på 125 %), så då kommer jag förhoppningsvis att kunna ta tag i kapitel 2. Och då kommer jag bättre kunna svara på om boken är bra eller inte. Har du själv läst den, Pernilla? Eller har du någon annan bok som du kan tipsa om?
Lilla skatten min...
Dagen avslutades med ett stordåd också. När jag kom hem möttes jag av min älskade lilla kisse som vanligt. Och såg då att det var något fel på hennes ena öga! :O Ögonlock som brukar vara osynliga stack upp både uppe och nere, det rann och var rött och hon knep ihop ögat. Och då spelade det ingen roll att hon i övrigt verkade nöjd och glad och det spelade fan ingen roll att jag är socialt missanpassad och livrädd för telefoner. Jag slängde mig på telefonen och ringde halva släkten och en veterinär som hade jouröppet.
Förhoppningsvis mår hon bättre imorgon. Men jag ska ringa igen så fort veterinären öppnar imorgon bitti, och tror de att hon behöver vård så skiter jag i universitetet och tvingar in henne i buren och släpar iväg henne till busshållplatsen och far iväg till veterinären och gör av med mitt begränsade kapital där.
Det spelar ingen roll att jag är fattig. Det spelar ingen roll att jag är störd. För när det gäller min lilla älskling, då kan jag göra vad som helst!
Förhoppningsvis mår hon bättre imorgon. Men jag ska ringa igen så fort veterinären öppnar imorgon bitti, och tror de att hon behöver vård så skiter jag i universitetet och tvingar in henne i buren och släpar iväg henne till busshållplatsen och far iväg till veterinären och gör av med mitt begränsade kapital där.
Det spelar ingen roll att jag är fattig. Det spelar ingen roll att jag är störd. För när det gäller min lilla älskling, då kan jag göra vad som helst!
Buss på dem bara!
Dagen inleddes med ett stordåd. När jag satt mig på bussen imorse upptäckte jag att det låg ett par kvarglömda vantar vid min plats. Den första automatiska tanken var förstås att strunta i det. Men så tänkte jag att, nej fan det ska jag inte alls det. Så jag tog dem och gick fram till chauffören och talade om att de var kvarglömda.
Det låter verkligen banalt när jag skriver om det. Men alltså...det var faktiskt stort för mig.
Det låter verkligen banalt när jag skriver om det. Men alltså...det var faktiskt stort för mig.
Jag lever, jag lever!
Jag är vid liv. Jag överlevde intervjun. Men det gick inte så bra. Jag kommer inte ihåg allting, för jag var förstås ett nervvrak och det bara gick runt i huvudet. Men jag vet att det var tre(!) personer som intervjuade mig och att de ställde flera frågor som jag inte kunde svara på. Och ibland glömde jag bort att andas. Men jag överlevde.
95 personer svarade på annonsen. 40 kallades till intervju. 20 kommer att anställas. Jag får väl vara glad över att vara en av de 40, för jag kommer garanterat inte att bli en av de 20. Mitt sociala handikapp lyste igenom alltför mycket.
De frågade om negativa egenskaper, och jag log lite snett och sa att jag är blyg. Och då ville de veta ifall jag alltid är det, eller om jag är mindre blyg i telefon. Och eftersom typ 90 % av jobbet går ut på att besvara frågor via telefon svarade jag att nädå, det är inte alls lika farligt via telefon. Usch, jag tycker inte om att ljuga. Men jag agerade i desperation. Jag vill inte bli bortvald på grund av mina problem igen. För det gör ont. Och det gör mig definitivt inte friskare.
Men men...kanske är det lika bra om jag inte får jobbet. Kanske skulle jag faktiskt inte klara av det. Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.
Här kommer lite peppmusik som fyllde mina öron under hemvägen:
95 personer svarade på annonsen. 40 kallades till intervju. 20 kommer att anställas. Jag får väl vara glad över att vara en av de 40, för jag kommer garanterat inte att bli en av de 20. Mitt sociala handikapp lyste igenom alltför mycket.
De frågade om negativa egenskaper, och jag log lite snett och sa att jag är blyg. Och då ville de veta ifall jag alltid är det, eller om jag är mindre blyg i telefon. Och eftersom typ 90 % av jobbet går ut på att besvara frågor via telefon svarade jag att nädå, det är inte alls lika farligt via telefon. Usch, jag tycker inte om att ljuga. Men jag agerade i desperation. Jag vill inte bli bortvald på grund av mina problem igen. För det gör ont. Och det gör mig definitivt inte friskare.
Men men...kanske är det lika bra om jag inte får jobbet. Kanske skulle jag faktiskt inte klara av det. Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.
Här kommer lite peppmusik som fyllde mina öron under hemvägen:
Det märks på mig
Jag pratar med brodern. Eller rättare sagt, han pratar med mig; "Alltså, du är verkligen nervös. Du säger liksom ingenting." Och han har rätt. Jag är ett nervvrak.
5 timmar kvar.
5 timmar kvar.
Nedräkningen fortsätter
Jag har känt mig lugn ett par timmar, men nu kommer ångesten krypande som ett slemmigt monster igen. Jag vet ju att det kommer att bli kväll imorgon också, oavsett hur det går på intervjun. Det kan gå åt helvete, men jorden går inte under för det. Självklart vet jag det. Men det känns inte så...
19 timmar och 15 minuter kvar.
19 timmar och 15 minuter kvar.
26 timmar och 15 minuter kvar
Jag stålsatte mig inför en heldag på universitetet. Och så blev det bara en timme! :D
Så nu har jag gott om tid att oroa mig...eh, jag menar förbereda mig...inför intervjun imorgon.
Så nu har jag gott om tid att oroa mig...eh, jag menar förbereda mig...inför intervjun imorgon.
Den undanskymda logiken
Jag har precis gått med på att träffa JJ i verkligheten. Vi har haft kontakt via brev/SMS/chatt/mejl i typ sju år(!) nu, så det är väl egentligen ett högst naturligt steg att träffas IRL. Men det känns jätteläskigt. Jag vill inte förstöra den bild hon fått av mig, göra henne besviken... Jag vet ju att jag uttrycker mig så ofantligt mycket bättre när jag skriver, än när jag ska träffas och prata med någon "på riktigt".
Vilket gör tankarna på den kommande anställningsintervjun (på onsdag!) så otroligt skrämmande. Rekryterarna har förmodligen skyhöga förväntningar, på grund av mitt väl genomarbetade CV och personliga brev. Jag kan riktigt föreställa mig deras besvikelse när de träffar mig personligen och ser en skräckslagen, blyg, tyst liten psykunge istället för den mogna, engagerade kvinnan med ekonomie kandidatexamen de bokat en intervju med.
Förmodligen borde jag börja läsa andra kapitlet i självhjälpsboken snart, för det handlar om just detta. Tankarnas makt. Rent logiskt vet jag att mina tankar och skräckfantasier är orimliga. Men känslomässigt kan jag inte acceptera det. Den logiska delen och den känslomässiga delen av mig kommer inte överens. Det har de aldrig gjort. Kommer de någonsin att göra det?
Vilket gör tankarna på den kommande anställningsintervjun (på onsdag!) så otroligt skrämmande. Rekryterarna har förmodligen skyhöga förväntningar, på grund av mitt väl genomarbetade CV och personliga brev. Jag kan riktigt föreställa mig deras besvikelse när de träffar mig personligen och ser en skräckslagen, blyg, tyst liten psykunge istället för den mogna, engagerade kvinnan med ekonomie kandidatexamen de bokat en intervju med.
Förmodligen borde jag börja läsa andra kapitlet i självhjälpsboken snart, för det handlar om just detta. Tankarnas makt. Rent logiskt vet jag att mina tankar och skräckfantasier är orimliga. Men känslomässigt kan jag inte acceptera det. Den logiska delen och den känslomässiga delen av mig kommer inte överens. Det har de aldrig gjort. Kommer de någonsin att göra det?
Stora Stygga Biblioteket
Det går sådär med nyårsambitionen. Eller väldigt dåligt, rättare sagt. Jag var på biblioteket med syrran förut, och när jag inte kunde hitta böckerna jag skulle låna borde jag ha gått fram till informationsdisken och bett om hjälp. Men det gjorde jag inte. Förstås. Jag skickade fram syrran istället. :S
Intervjuskräck
Datumet för Intervjun närmar sig. Alldeles för snabbt. Jag är så långt ifrån redo man kan komma, och min ångest eskalerar så fort jag ens snuddar med tankarna vid det som komma skall. Rent teoretiskt skulle jag väl kunna förbereda mig genom att fundera kring vanliga intervjufrågor som kan dyka upp, läsa på om arbetsplatsen, välja ut lämplig klädsel...men som så mycket annan teori fungerar det inte i praktiken. Jag går i baklås. Får råångest. Klarar det bara inte.
Törnrosa on drugs
Jag slösade en sömntablett igår kväll, så nu har jag bara fem kvar. Men det var det värt för att få domna bort utan att behöva ligga vaken och sakta förtäras av ångest.
Jag brukar bli pigg av pillersömn, så jag satte klockan och planerade att gå upp tidigt. Men när den ringde stängde jag av den. Så det blev nästan tolv timmars sömn inatt! Helt sjukt, så länge brukar jag aldrig sova. Men skönt var det.
Jag brukar bli pigg av pillersömn, så jag satte klockan och planerade att gå upp tidigt. Men när den ringde stängde jag av den. Så det blev nästan tolv timmars sömn inatt! Helt sjukt, så länge brukar jag aldrig sova. Men skönt var det.
Spelhajarna attackerar
Jag spelade sällskapsspel med släkten hela kvällen igår. Speciellt ett spel gjorde särskilt intryck på mig. Det var väldigt roligt och lockade till många skratt - men det fick även mina problem att göra sig påminda. När det blev min tur att beskriva ord kände jag mig rejält obehaglig till mods (speciellt första gången). Att sitta runt ett bord där alla tittar på mig, lyssnar på mig, skrattar åt mig... Det var jobbigt, men jag klarade det. Och min främsta känsla av spelet var faktiskt att det var roligt. Efter första omgången var jag en av dem som var ivrigast att spela en omgång till. :)
I väntan på favvosyster
Fastighetsskötaren har inte kommit än. Och jag har inte duschat än. Men jag lovar, om jag ställer mig i duschen så kommer det ringa på dörren inom fem sekunder. Nävars...jag tror faktiskt inte att han kommer idag. Däremot kommer syrran hit snart. Så ikväll blir det inget ligga-vaken-halva-natten-och-tänka-på-sånt-som-framkallar-ångest. Det blir mysig systerkväll istället. :)
Borta bra...
Det märks att jag är hemma igen, för jag har svårt att somna på kvällarna igen. Det gick förvånansvärt bra under julen, när jag bodde hemma hos mamma, men nu är det som vanligt igen. Inatt somnade jag vid tvåtiden. :(
Och nu sitter jag och väntar på fastighetsskötaren. Han kan komma nu, eller senare...eller någon annan dag. Jag har gett honom lov att gå in med huvudnyckel, så han kan komma när som helst. :S Och som alltid när jag väntar hit folk är jag helt stirrig. Hoppas han kommer snart, så att jag får något vettigt gjort idag...
Kapitel 1
Nu ikväll har jag börjat arbeta med självhjälpsboken. :) Första kapitlet innehöll bland annat ett test, som föga överraskande visade att jag förmodligen har generaliserad social fobi. Jag fick 40 av 56 poäng, och gränsen för generaliserad social fobi gick vid 29... :S
Så det var bara att sätta igång med övningarna.
Uppgift 1 gick ut på att lista de symptom vid social fobi som stämmer in på mig.
Tankemässiga symptom:
* Förväntansångest; jag är expert på att oroa mig och ta ut allting i förväg. Jag målar fan på väggen helt enkelt.
* Negativa tankar i situationen; jag överanalyserar och inbillar mig att situationen är värre än vad den verkligen är.
* Post mortem; om jag tycker att något har gått dåligt kan jag älta det i all evinnerlighet.
* Koncentrationssvårigheter; jag blir stirrig och får svårt att fokusera.
* Tankeblockader; det blir helt tomt i huvudet.
* Tunnelseende; jag får ett extremt självfokus och inbillar mig att alla andra också är fokuserade på mig.
Kroppsliga symptom:
* Hjärtklappning
* Skakningar
* Muntorrhet
* Spänning
* Yrsel
* Trötthet
* Overklighetskänslor
* Hastig puls
* Kvävningskänsla
Känslomässiga symptom:
* Nedstämdhet
* Depression
* Överkänslighet
Beteenden:
* Flykt; att sticka från situationen eller lämna den tidigare.
* Undvikande; jag "blir sjuk", "missar bussen" osv.
* Säkerhetsbeteenden; jag undviker ögonkontakt, övar på vad jag ska säga, går omvägar osv.
Uppgift 2 gick ut på att fundera över på vilka sätt jag begränsas av min sociala fobi i vardagen.
* Jag söker inte så många kvalificerade jobb.
* Jag har inte så många vänner och ett ganska begränsat kontaktnät.
* Jag kommer inte in på alla högskolekurser jag skulle vilja gå, då mitt gymnasiebetyg försämrades av att jag totalvägrade att prata inför klassen (vilket krävdes för högre betyg i många ämnen).
Uppgift 3 och 4 gick ut på att lista de situationer då jag upplever ångest samt ordna dessa i en ångesthierarki med gradering 0 (ingen ångest) till 100 (superångest).
Min ångesthierarki:
Prata inför grupp (100)
Anställningsintervjuer (100)
Ringa telefonsamtal (90)
Träffa nya människor (85)
Gå på fest (80)
Yttra mig i klassrummet (75)
Bjuda hem folk (70)
Gå in i ett rum där det sitter eller kan sitta folk (65)
Småprata/konversera (60)
Få/framföra kritik (55)
Yttra mig i en grupp (50)
Beställa mat på restaurang (40)
Svara i telefon (25)
Möta grannar/brevbäraren i trapphuset (25)
Gå på bussen/tåget/spårvagnen (20)
Shoppingsjuka
Jag är precis hemkommen från en liten shoppingrunda i centrum. Mitt förhållande till shopping är så splittrat - jag älskar det och jag hatar det på samma gång. Det är kul att gå runt och titta på saker, prova kläder och bli barn på nytt i leksaksaffärerna. Men jag får ångest av att göra av med pengar - och självklart av att befinna mig bland en massa folk. Idag blev jag varm och yr, kände mig desorienterad och stirrig av att vara bland alla människor som drogs mot reaskyltarna. Shoppingrundan blev betydligt kortare än planerat, men jag hann i alla fall köpa det viktigaste (och lite till) så det känns rätt okej ändå. Jag blir bara så trött på mig själv. Varför måste jag bli så rädd? Varför envisas jag med att stirra ner i golvet hela tiden? Människorna jag möter på stan är med största sannolikhet helt harmlösa varelser som varken vill eller kommer att göra mig illa. Och jag har lika stor rätt som dem att gå runt i affärerna. Så varför kan jag inte bara slappna av?!
Kom och köp, kom och köp!
Dagens misslyckande har nu vägts upp med en ivägskickad jobbansökan. Det tog nästan en timme att knåpa ihop det förbaskade personliga brevet - trots att jag använde cirka 90 % av innehållet från en tidigare ansökan. Att det ska vara så svårt att sälja sig själv... Shit, jag skulle aldrig klara mig som prostituerad..! :P
Mission failed
Jag gick in i 2011 med ambitionen att ta tag i och verkligen arbeta med min sociala fobi.
Dagens utmaning: Ringa fastighetsskötaren och påpeka avsaknaden av varmvatten i duschen.
Utförande: Jag fegade ur och skickade ett mejl istället.
Resultat: Tillfällig ångestlindring, men problematiken kvarstår.
Bättre lycka nästa gång...?
Nyårsambition
Det har blivit ett nytt år och jag har funderat hela december på mina nyårsambitioner. Jag kallar dem inte för löften, för det blir så kravfyllt och tråkigt. Ambitioner låter bättre.
Nåväl. Min nyårsambition är att ta tag i min sociala fobi på allvar. Tanken är att jag ska arbeta med en självhjälpsbok som stått och samlat damm i min bokhylla de senaste fyra åren. Jag har för mig att det är nio kapitel och författarna rekommenderar att man arbetar med ett kapitel i veckan. Så det blir ju precis lagom; när jag är klar med boken börjar mitt deltagande i KBT-studien. Så till sommaren är jag förhoppningsvis nästan normal.
Nåväl. Min nyårsambition är att ta tag i min sociala fobi på allvar. Tanken är att jag ska arbeta med en självhjälpsbok som stått och samlat damm i min bokhylla de senaste fyra åren. Jag har för mig att det är nio kapitel och författarna rekommenderar att man arbetar med ett kapitel i veckan. Så det blir ju precis lagom; när jag är klar med boken börjar mitt deltagande i KBT-studien. Så till sommaren är jag förhoppningsvis nästan normal.
