Månadens sista dag. Imorse hade jag samtal med psykologen. Cirkus Psyk strulade och kunde inte hitta min inbokade tid i sitt system, så det var bara rena turen att videosamtalsrummet var ledigt. 😒 Kommunikationen mellan mottagningen i Stockholm (där psykologen sitter och dit jag ringer för att boka tider) och mottagningen i Linköping (dit jag åker) verkar knappt fungera överhuvudtaget. Jag påtalade detta för psykologen och hon skulle kolla upp det.

Samtalet kändes rätt bra. Lite jobbigt emellanåt och det rann några tårar vid ett tillfälle. Jag känner att psykologen verkligen bryr sig och det känns både fint och tryggt att veta, hon poängterade även denna gång att jag får höra av mig till henne om det skulle vara något innan vårt nästa samtal. Vi pratade en hel del om mina sömnproblem idag och jag fick i hemuppgift att fylla i en sömndagbok för den kommande veckan och försöka bryta de mönster som försvårar min insomning. Får se hur det går...

Idag skulle jag ha bokslutsgenomgång med en annan kund - ensam den här gången. Och då var jag desto mer nervös innan, eftersom jag visste att allt skulle hänga på mig - jag skulle inte ha chefen bredvid mig som livlina. Timmen innan vår avtalade tid fick jag inte mycket gjort, jag satt mest och var nervös. Men när kunden väl kom gick det jättebra. Och han berömde mig för att jag alltid svarar på hans frågor så snabbt. 😊

Jag har även fått ett mejl från en annan kund som berömde mig för att jag är så pedagogisk och förklarar så bra när han undrar över någonting.

Och på eftermiddagen idag ringde en kund och ställde en fråga, och jag kunde inte svara men lovade att kolla upp och återkomma. Och när jag kollat upp så RINGDE jag faktiskt tillbaka till kunden (han svarade dock inte så jag fick ändå skicka ett mejl - men bara grejen att jag valde telefonen i första hand och inte fegmejlade direkt gör mig himla stolt).

Jag känner mig himla duktig just nu. 😊

På väg ut för att gå till teatern möttes jag av en vedervärdig stank i trapphuset, och jag upptäckte snart källan...

...en uttömd ölburk. 😒 Mina grannar verkar ha lite andra uppfattningar än jag om hur en skapar en "trevlig helg". Suck. Men jag har inte hört något oväsen i alla fall, får väl vara glad för det åtminstone.

Jag anlände till teatern relativt sent och skyggade till lite när jag såg mängden jackor i garderoben och hörde sorlet inifrån teaterns cafeteria. Men jag tog ett djupt andetag och gick in i alla fall. Det fanns inte ett enda ledigt bord, så jag insåg panikslaget att jag skulle behöva närma mig något av sällskapen och fråga om någon av stolarna vid deras bord var ledig. 😱 Jag bestämde mig ganska snart för ett bord utmed väggen (jag känner mig väldigt utsatt mitt ute på golvet) där det satt två kvinnor, och det gick bra. "Är den här stolen ledig?", "Jadå", "Tack" och sedan inget mer. Jag satte mig och plockade först upp programmet och läste igenom det och sedan plockade jag upp mobilen och satt och blippade med den tills det nästan var dags för pjäsen att börja. Jag var fruktansvärt spänd hela tiden.

Pjäsen var rätt bra, tror jag. Nån sorts lugn före stormen hette den och handlade om tre skådespelare som gestaltat antingen Hitler eller Goebbels i olika uppsättningar och nu skulle mötas för att diskutera detta tillsammans. Pjäsen utspelade sig under det första mötet mellan dem, i väntan på att det officiella samtalet/intervjun skulle börja. Jag hade lite svårt att hänga med ibland, då jag inte kände till vare sig de aktuella karaktärerna eller andra personer de nämnde, så jag missade nog en del poänger som den övriga (betydligt äldre) publiken skrattade gott åt. Men visst skrattade jag också på en del ställen. Det var en rolig föreställning, det var det. Och jag kunde NÄSTAN tänka bort att en av skådespelarna hade en av huvudrollerna i La Cage aux Folles...så jag var bara liiite starstrucked. 😉

Telefon har jag svarat i idag också förresten! Det ringde ett främmande mobilnummer på förmiddagen och jag tänkte först såklart strunta i det, men så slog jag upp numret och insåg att det var en kvinna från F! som ringde, och då svarade jag. Hon ville försäkra sig om att jag fortfarande är beredd att gå in i styrelsen och undrade även om jag kommer på årsmötet. Det känns läskigt som fan, men JA, jag kommer göra det. Jag kommer utöka mitt engagemang i F! redan nu i vår. Heja mig! ✊

Läxan med beteendeexperimentet att erbjuda kunder jag öppnar dörren för på jobbet något att dricka har jag dock inte gjort en enda gång. Det har inte dykt upp något bra tillfälle. Får hoppas att det dyker upp något inom de närmsta dagarna, jag ska ju ha samtal med psykologen nästa gång på torsdag...

Men innan dess har jag studiedeadlines, teaterbesök, Pride-möte och en tid hos frisören inplanerade. Och efteråt väntar feministiskt årsmöte och mer studiedeadlines. Det kommer bli en intensiv men fin vecka, räknar jag med. 😊

Det jobbiga med sådana här programkvällar på teatern är dock att en måste RINGA och boka biljetter, det går inte att göra via det vanliga social fobi-vänliga bokningssystemet på hemsidan. 😫 Och jag ringde faktiskt igår! Nästan precis när biljettkassan öppnade. Och det gick bra. Men sedan släpptes biljetterna till ett annat evenemang två timmar senare som jag också vill gå på, och det stod att det skulle gå att boka via nätet men det gick inte och det kändes så dumt att ringa till teatern igen så tätt inpå så jag gjorde inte det. Tänkte ringa idag istället, men det kändes fortfarande för tätt inpå. Övervägde nästan att be mamma eller syrran ringa åt mig, men försöker att inte ägna mig åt sådana undvikandebeteenden... Men ikväll löste det sig! Efter panelsamtalet besökte jag biljettkassan personligen och bokade biljett direkt på plats. Så i början av mars ska jag gå på min första teaterkväll för abonnenter. 😊

Men det var en parentes i sammanhanget. Åter till panelsamtalet. Jag misstänker att det var fler än jag som var där för Tiinas skull. 😉 Utöver det vanliga teaterbesökarklientelet (typ äldre heterosexuella par eller mindre grupper av seniora väninnor, gärna lite finklädda) var det även några (som jag tolkade som) unga flator som i likhet med mig bänkat sig ganska långt bak i lokalen och satt med tindrande ögon och lyssnade när Tiina pratade. 😍

Jag hade lätt kunnat lyssna på BARA Tiina under den där timmen. Att göra ett panelsamtal av det var överflödigt. Eller, teaterchefens inlägg var också tänkvärda och givande, så de två hade gärna kunnat ha ett samtal, eventuellt tillsammans med en av de inbjudna. Men den andra inbjudna, en man som spelat Frank någon gång för lääänge sedan, satt jag mest och störde mig på under hela samtalet. Jag har ingen aning om vem han är, men han gav inget sympatiskt första intryck. Väldigt självupptagen och ganska ohyfsad, han avbröt en lång intressant utläggning som Tiina höll och frågade om hon skulle komma till någon fråga (som han kunde svara på) någon gång. Han sågade allt vad allvar, budskap och gripande berättelse heter när det gäller teater i allmänhet och musikal i synnerhet, enligt honom ska det bara vara kul underhållning. HBTQ-personers utsatthet, nu såväl som när musikalen först kom på 1970-talet, negligerade han, liksom musikalens politiska betydelse för oss och vår situation. Alltså...jag kan verkligen inte se denna människa i rollen som Frank! 😖

Men Tiina var som sagt grym. 😍 Hon pratade om crossdressing inom teatervärlden genom tiderna, jämförde populärkultur och finkultur (även om hon är emot denna uppdelning), problematiserade möjligheten till queera uttryck på respektive utanför scenen, diskuterade utvecklingen och mottagandet av Rocky Horror Show från 1970-talet till idag och kopplade till samhällsförändringar. Och så vidare, och så vidare. Heja Tiina! 👏

Jag hade samtal med psykologen på morgonen. Vi pratade om hur ledsen jag var förra gången och hur bra jag mått sedan dess (och hur jätteduktig jag var som höll föredrag igår 😊), vi gick igenom min aktivitetsdagbok för den senaste veckan och det blev väldigt påtagligt hur viktigt det är för mitt mående att hela tiden aktivera mig med sådant jag kan fokusera på (vilken tur att jag hade så mycket inplanerat förra helgen som kunde lyfta upp mig ur mörkret!), och hur lätt jag faller ner i nedstämdhet när jag inte har något att fokusera på och låter de negativa tankarna ta över (söndagsångest, hej hej, söndagsångest... 😒). Jag mår i allmänhet bra så länge jag har något roligt och meningsfullt att ägna mig åt, annars blir jag rastlös och nedstämd.

Jag ska fortsätta fylla i aktivitetsdagboken under de kommande två veckorna fram till vårt nästa besök. Och så har jag även fått ett beteendeexperiment i hemuppgift. Beteendeexperimentet går ut på att när jag öppnar dörren för kunder på jobbet ska jag fråga om de vill ha något att dricka och inte bara be dem sitta ner och vänta som jag brukar (vilket är ett säkerhetsbeteende för att så snabbt som möjligt komma ur situationen och undvika frågor och riskera att svara fel på dem). Jag ska ha fokus utåt och titta på personen. Jag ska observera hur det känns i kroppen och skriva ner det. Jag ska utvärdera hur det blev, vad som hände när jag genomförde beteendeexperimentet och hur jag hanterade eventuella negativa konsekvenser.

Efter psykologsamtalet kände jag mig glad men såklart fortfarande väldigt trött. Ville mest bara åka hem och lägga mig igen, men jag har ju redan varit borta alldeles för mycket från jobbet den senaste veckan så jag kände att jag behövde komma ifatt lite där. Och det blev en bra eftermiddag på kontoret, jag kände mig lite stressad men på en hanterbar nivå och jag kände mig fortsatt glad. 😊 Några kunder som jag kunde göra beteendeexperiment på dök det dock inte upp, vilket jag väl egentligen inte väntade mig heller då fredagar i allmänhet är en väldigt lugn dag besöksmässigt. Får sikta på måndag...

Nu ska jag sova, det behöver jag verkligen. 😴 Imorgon ska syrran och mamma och jag gå på bio, det ska bli mysigt. 😊 Och på söndag har jag två studiedeadlines, som jag inte ens börjat skriva på än men trots det inte känner mig särskilt uppstressad över (ännu 😉). Natti natti! 💖

Vilken himla bra dag det har varit idag! 😊 Jag har nog aldrig tidigare varit såhär exalterad över Alla hjärtans dag faktiskt. 💖 Efter två dygns komaliknande maratonsömn är jag äntligen något sånär frisk, så jag har återvände till kontoret idag. Yay! Igår kväll gjorde jag hjärtformad choklad som jag tog med och bjöd mina kollegor på idag. Jag bjöd även några kunder som chefen och jag åkte ut på kundbesök till på eftermiddagen. 

 

Jag loggade in på Apotea. Där fanns de inte i lager.

Jag loggade in på Apotek Hjärtat. Där fanns de inte i lager.

Jag loggade in på Kronans Apotek. Där fanns de inte i lager.

Jag loggade in på Apoteket. Där fanns de! Eller ja, inte rätt sort förstås, men ett helt okej substitut.

Fattar ni hur sjukt detta är?! Och att apoteken inte kan svara på vilka andra apotek i närheten som har produkterna hemma, såvida de inte ingår i samma kedja. Det är jävligt irriterande när det gäller mina sömntabletter, men fan livsfarligt när det gäller mina adrenalinsprutor (som ALDRIG finns inne när jag frågar efter dem utan måste beställas)... 

Apoteksverksamheten handlar inte längre om att se till att människor kan hämta ut de läkemedel de behöver. Det handlar om att lagerhålla de produkter som är lättsålda och skita i resten. För att maximera vinster. Det är så jävla vidrigt. 😡

Jahapp. Tyckte att jag började må betydligt bättre under helgen och jag gick och jobbade igår - men nu är jag tillbaka i sjuksängen. 🤒 Har sovit typ hela morgonen och förmiddagen, det var skönt men jag känner mig fortfarande ynklig. Och jag har inte tid med sådant här! 😣

 

Den sedvanliga söndagsångesten har infunnit sig idag, främst i form av rastlöshet. Men det har varit rätt okej ändå. Jag har fått en hel del gjort på studiefronten och jag har till och med gjort matlådor för nästan två veckor. Och så har jag varit och sett den oerhört berörande föreställningen Lola med Tommy Körberg. 

 

Det har varit en väldigt kulturell helg - bio i fredags, musikal igår och teater idag. Jag har varit lite orolig för hur jag skulle orka med så mycket aktiviteter utanför hemmet på en enda helg (det verkade som ren galenskap redan när jag planerade det), en oro som inte precis dämpades av mitt kassa mående i torsdags och fredags (då ville jag bara stanna hemma hela helgen och skita i alltihop). Men det har varit bra för mig att komma ut och göra trevliga saker dessa tre dagar. 

 

Tommy Körberg har jag inte direkt haft någon relation till innan (förutom att jag såklart vet vem han är), men nu idag blev jag helt betagen. Det var en otroligt gripande, vacker och smärtsam historia han berättade på scenen idag om mod, sorg, utanförskap och att våga vara den man är och jag rekommenderar varmt ALLA att gå och se Lola. 💖 

 

 

Nu har jag plötsligt en himla lust att starta upp något nytt, glittrigt klänningssyprojekt... 😍

Alltså, Rocky Horror Show på Östgötateatern...vilken uppenbarelse! Efter publikrepetitionen för några veckor sedan var jag helt lyrisk, men efter att ha köpt och sett filmen från 70-talet kände jag mig lite halvskeptisk och konfunderad...men nu, när jag sett hela föreställningen live, vet jag inte till mig av lycka och extas. 😍 Det är verkligen jättekonstigt, jättesnuskigt, jättebögigt och jättebefriande. Jag kommer absolut att gå och se detta igen! 😍

Det har varit en jobbig vecka. Det har gått både upp och ner. Väldigt lätt ner. Under gårdagen kulminerade det i ett massivt tårflöde och suicidala tankar. Jag är förstås extra känslig just nu på grund av tvåårsdagen, och imorse vaknade jag dessutom med både feber och mens. Minsta lilla grej kan göra mig helt knäckt. 

 

 

Jag grät mig igenom i princip hela psykologsamtalet imorse. Vi pratade knappt om social fobi eller utmanande övningar överhuvudtaget, fokus låg såklart på mitt depressiva tillstånd. Psykologen sitter ju i Stockholm och verkade bestört över att det inte finns något mobilt psykakutsteam här som kan åka hem till en när en mår dåligt (det känns nästan värt att flytta till Stockholm bara för det, tycker jag!) och att den psykakut som finns på sjukhuset här i Norrköping behandlat mig som skit de flesta gånger jag åkt dit. 

 

Hon kontaktade psykakuten i Linköping istället och ringde mig senare under dagen för att ge mig ett nummer jag kan ringa om läget blir akut (jag tvivlar dock starkt på att jag kommer att ringa, mitt förtroende för akutpsykiatrin är av förklarliga skäl lika med noll). Hon sa även att jag kan ringa till mottagningen där hon sitter i Stockholm (även om det egentligen inte är någon akutmottagning), eller kontakta mottagningen i Linköping där jag har mina videosamtal med henne och be dem kontakta henne om jag behöver prata med henne innan vårt nästa inbokade samtal. Hon bryr sig verkligen, det känns fint. 

 

Jag fick ett aktivitetsschema som jag ska fylla i under den kommande veckan. Jag ska skriva någon kort notering om vad jag gör varje timme och färgmarkera med rött om jag mår dåligt (deprimerad, nedstämd, ångestfylld), med gult om jag varken mår bra eller dåligt (neutral, blandad sinnesstämning) och med grönt om jag mår bra (positiv, nöjd, tillfreds, glad). Hittills under dagen har samtliga färger använts. 

 

Jag stannade hemma från jobbet idag. Främst på grund av febern, som gör mig helt matt och orkeslös, men även på grund av mitt allmänt labila tillstånd som inte gör mig lämplig att befinna mig i professionella sammanhang just nu. Jag började gråta på kontoret igår, jag ville inte att det skulle hända idag igen. När jag varit hos psykologen åkte jag hem och bäddade ner mig, låg och skakade i frossa under en yllefilt. Syrran och jag gick en sväng på stan på eftermiddagen och köpte en glödlampa till min nya sovrumslampa. Kände mig fruktansvärt omoralisk som var ute och sprang på det viset trots sjukfrånvaro från jobbet. Och ännu mer när jag gick på bio på kvällen... 

 

Hade jag inte redan köpt biljett och informerat biografen om min jordnötsallergi och fått löfte om att de skulle se till att det var säkert för mig att vistas i lokalerna denna kväll och hade det inte varit premiären för en film som jag har två statistroller i - då hade jag fan stannat hemma och sovit istället. Men nu släpade jag mig alltså, feberöm och ynklig, iväg till bion. Det är andra gången jag bevistar en biopremiär där jag får se mig själv på bioduken (förra gången var jag till och med i ännu mer olämpligt skick för dylika strapatser) och det är verkligen en himla cool känsla. Min filmstjärnekarriär går sakta (om än inte så säkert) uppåt. 

 

Har kommit på mig själv flera gånger med att bara sitta och stirra framför mig. Igår fick jag dock någon slags manisk dunderenergi och organiserade om i alla köksskåpen. Men när jag vaknade imorse fanns ingen sådan energi kvar, allting kändes bara tungt och jag ville mest bara dra täcket över huvudet och sova mig igenom den här vidriga dagen. Och jag har faktiskt tillbringat större delen av dagen i sängen, och varvat sovande med pluggande.