"Skönt att bo i Stockholm"?! Skönt att INTE bo i Stockholm, skulle jag vilja säga.

Igår var det premiär för filmen jag är med i. :D Tre av de fem filmerna i projektet visades på en bio i centrala Stockholm. Jag trodde att de skulle visa alla fem, men tack och lov var "min" film med bland de tre utvalda. Annars hade det känts jävligt bittert att jag kämpat mig dit helt i onödan.

Detta var alltså första gången jag lämnade lägenheten på över en vecka. Och så åkte jag till Stockholm av alla ställen! :O Om jag inte bestämt, bokat och betalt långt i förväg så hade jag aldrig gett mig ut på denna dumdristiga resa. Idag har jag ont precis överallt, jag känner mig fullkomligt mörbultad. :S Fast foten känns rätt okej, jag var så rädd om den igår så det blev resten av kroppen som fick ta stryk istället. :P

Det kändes väldigt märkligt att se sig själv på en stor bioduk. Lilla jag liksom! Lilla jag visades upp för en fullsatt biosalong. Inte för att jag tror att så värst många lade märke till mig - jag var ju bara i bakgrunden, fokus låg ju på huvudpersonerna. Men JAG lade märke till mig flera gånger! Och det kändes både spännande, roligt och läskigt.

Dessa känslor gäller för övrigt för resten av dagen också, inte bara bioupplevelsen. Stockholm är verkligen överväldigande! Så stort på alla sätt. Jag kommer nog aldrig att vänja mig vid det, oavsett hur många gånger jag åker dit. Och jag är väldigt glad över att jag inte bor där!

Något jag lade märke till den här gången, som jag inte tänkt på förut, är hur många fina människor det finns i huvudstaden. Jag vet inte om det var för att jag hoppade på kryckor - eller för att vi så uppenbart var förvirrade lantisar - men de var verkligen jättegulliga emot syrran och mig. :thumbup:

Jag: Var ligger T-centralen?
Kiosknisse: Du är på T-centralen nu.
Jag: Oj, jaha...

Sedan gav han oss en stadskarta och beskrev noggrant hur vi skulle gå för att komma till spärren. ;) I spärren var de också jättegulliga och förklarade och visade så att det inte skulle bli fel. Jag hade innan lite fördomsfullt tänkt att de som sitter i tunnelbanespärren är deprimerade utstötta personer som egentligen skulle vilja ha något annat jobb, men båda killarna vi pratade med var jättetrevliga och skämtsamma och serviceminded. Positiv överraskning således. :thumbup:

När vi ändå är inne på ämnet positiva överraskningar i tunnelbanan... När vi skulle åka hem igen så hamnade vi mitt i eftermiddagsrusningen. Stressade stockholmare, fullpackade vagnar där folk nästan klämdes i dörrarna, vänstertrafik i de underjordiska gångarna mellan rulltrapporna (lantisar som vi är råkade vi ju självfallet gå på "fel" sida och fick hela lämmeltåget emot oss, vi fick hålla oss intill väggen för att inte bli omkullsprungna och jag fick titta i golvet för att inte få panik). Men mitt i allt detta reste sig en vänlig man upp och erbjöd mig sin sittplats. Jag blev helt chockad. Jag hade ställt in mig på att få stå upp under den två minuter långa resan, och var tacksam över att åtminstone ha hamnat vid en stolpe som jag kunde hålla mig i. Och så fick jag sitta ner! Det gjorde mig verkligen rörd. I mina ögon är ju stockholmare sönderstressade egocentriska karriärister...

Gårdagen var verkligen en Krossa Malins Fördomar-dag. :D


Frukost på tågstationen i Norrköping. Dagens outfit: enorm raggsocka och gigantiska byxor. :P


Förvirrad, handikappad lantis på Sveavägen i Stockholm.


Snart börjar filmen...wiiiiie!!! :D


Eftermiddagsrusning i Stockholms tunnelbana. Kanske inte världens lämpligaste situation för The Worrying Kind...men jag klarade det i alla fall!


Märkligt många hissar var "tillfälligt avstängda"...men tack och lov inte alla! Klaustrofobiskt små var de dock...usch!


Här sitter jag på en campingstol och äter Risifrutti på en perrong på Centralen. Inget konstigt alls. ;)


Kväll på tåget. Sjukt trött. Vill bara hem och lägga mig ner. :tired: