För sjuk för vårdcentralen och för frisk för psykiatrin

Jag åkte till psykakuten tidigt imorse. Psykologen sa till mig igår att jag skulle göra det, att psykakuten kunde hjälpa mig med justering av mediciner och dylikt i väntan på att remissen från vårdcentralen till psyk skulle behandlas.

 

Jag möttes av tre iskalla kärringar. Som hävdade att det inte alls fanns någon remiss. Och att psykakuten inte alls hjälper till med justering av mediciner. Och att jag slutade vara patient hos psyk redan 2013 (trots att de fortfarande skriver ut både Sertralin och Imovane åt mig, men det framgick visst inte av journalen så det hävdade de att de inte alls gör). Och att jag måste vända mig till min vårdcentral och inte till psykiatrin. 

 

Jag bröt ihop. Upprepade att det visst finns en remiss, att jag blivit tillsagd att åka till psykakuten, att det visst är psyk som skriver ut mina tabletter och att jag inte fått någon läkarkontakt på vårdcentralen utan bara en psykolog. Och de fortsatte upprepa sitt mantra om att jag skulle vända mig till min läkare på vårdcentralen (som jag inte har någon).

 

Jag grät och berättade att jag är deprimerad och har självmordstankar. Och de bara fortsatte säga att de inte kunde hjälpa mig utan att jag måste vända mig till vårdcentralen.

 

Jag lämnade sjukhuset storgråtande och åkte till vårdcentralen. Förklarade situationen för receptionisten, som jagade rätt på min psykolog. Psykologen blev förbannad och ringde och skällde på stolpskotten på psykakuten. För det fanns visst en remiss. Och psykakuten kan visst hjälpa till med justering av mediciner. Och den som skriver ut mina tabletter jobbar visst på psyk.

 

Jag satt bredvid och hörde när hon försäkrade sig om att de nu sett remissen och att det fanns en vettig läkare på plats som kunde ta emot mig. Och jag blev så rörd. Att hon engagerade sig så.

 

Så blev det dags för nästa bussresa till psykakuten. Jag möttes av samma tre iskalla kärringar, som nu var lite mer tystlåtna och medgörliga. Jag blängde på dem och sa knappt ett ord till dem, bara gav dem min legitimation och lät dem visa mig till ett samtalsrum. De var så inkompetenta att de inte ens tog ifrån mig min väska - de kollade inte ens igenon den eller frågade om den innehöll något vasst.

 

Jag fick genomgå några undersökningar (blodtryck, feber, andning) och fylla i ett formulär för att mäta depression. Och efter en stund kom läkaren. Han intervjuade mig om min bakgrund och min nuvarande situation. Han förklarade hur jag ska göra med Sertralin-upptrappningen och han skrev även ut Theralen till mig. (Se där, det gick visst alldeles utmärkt för psykakuten att ägna sig åt sådant...)

 

Men sedan sa han att jag inte hör hemma inom psykiatrin. Att jag har en alldeles för välfungerande tillvaro. Jag har eget boende, ett jobb, fritidsintressen och människor omkring mig som bryr sig om mig...och då behöver man tydligen inte psykvården. Så han sa att han tänkte remittera mig tillbaka till vårdcentralen.

 

Då bröt jag ihop igen. För vem fan ska behandla mig, när vårdcentralen inte vill göra det för att jag är för sjuk för dem - och psykiatrin inte vill göra det för att jag är för frisk för dem?! Nu kommer jag ju bara fortsätta skickas fram och tillbaka som en jävla jojo...

 

Men läkaren hade visst inte tid med mig längre, för han lämnade mig där med mina tröstlösa tårar och bad en av de iskalla kärringarna att komma in med en Theralen-tablett åt mig. Och sedan fick jag åka hem.

 

Tabletten började verka först efter ett tag, när jag befann mig på kontoret (som jag gått till efter lunch för att få lite normalitet denna sjuka dag). Och jag kände hur jag blev helt väck, seg och så jävla trött. Gäspade massor och svajade lite när jag gick.

 

Tre sådana tabletter om dagen ska jag ta under de kommande åtta veckorna. Det känns sådär, jag har inte riktigt tid att vara så väck just nu. Å andra sidan känner jag ju att jag blir lugn av dem, vilket är väldigt skönt. Jag har inte börjat gråta en enda gång medan jag skrivit det här inlägget och tänkt tillbaka på den här helvetiska dagen. 

 

Nu återstår bara att se när/om vårdcentralen hör av sig om hur vi ska gå vidare. Psykologen står på min sida och kommer inte att överge mig (hon sa det rätt ut idag), men vem ska ansvara för mina mediciner? Den frågan är lika obesvarad nu som den var imorse...

 

 

 

03 Maj 2017, kl 22:07 Permalink

Så du behöver bara tappa greppet så fullständigt att du förlorar jobb och lägenhet och så bryta med din familj någon gång däremellan så får du den hjälp du behöver? Coolt. Lysande. Låter som en bra plan.

Eller inte.
Ta hand om dig. KRAM

Så himla tråkigt att man som patient i ett skört tillstånd ska hamna mittemellan och behöva strida för sin RÄTT! Vården i ett nötskal. Heder till dig som kämpade dig igenom dagen och till din psykolog stöttade! Kram