Jag grät mig igenom större delen av psykologsamtalet idag. 😢😭 Vi pratade mycket om min PM(D)S och vad jag behöver för strategier för att ta mig igenom skiten. Jag ska vara snäll mot mig själv, röra på mig, ha människor runt mig som jag tycker om och som är förstående, berätta för omgivningen om min PMS, planera in roliga aktiviteter, försöka fortsätta ha rutiner och strukturer och distansera mig från mina dömande tankar. Och tänka på att det är SMÅ steg jag behöver ta för att må bättre, det går inte att ta ett jättekliv upp till euforin (även om det vore önskvärt), det är små saker jag behöver göra för att steg för steg lyfta mig själv och ju högre upp jag kommer desto lättare går det. 

Psykologen döpte mina dömande tankar till "polistankar" och pratade om hur lätt det är att ta till sig de tankarna när en är så låg som jag är nu. Hon märkte på mig flera gånger under samtalet när de tankarna dök upp hos mig (jag har inget pokerface överhuvudtaget) och poängterade att tankar bara är tankar och att de inte är farliga i sig själva, bara om jag går in i dem. De är inte farliga och de är definitivt inte hjälpsamma. Och när de dyker upp ska jag se det som en signal på att jag behöver ta hand om mig själv på något sätt för att må bättre, istället för att släppa in dem och låta dem få fritt spelrum och dra ner mig ännu mer.

Jag ska verkligen försöka. Och även om jag mest bara grät mig igenom samtalet kändes det lite bättre efteråt, av att lyssna på allt hon sa. Antar att jag borde göra något vettigt ikväll, något som kan bidra till att lyfta mig. Men jag är så trött och har så ont i huvudet efter gråtattacken att jag bara vill sova. 😴 Imorgon kanske...