Måendet har verkligen åkt berg- och dalbana de senaste dagarna. Stor psykisk press, som jag inte kunnat hantera särskilt bra. När jag var och handlade mat i söndags eftermiddag spelades Taylors "Shake it off" i högtalarna, så då blev jag alldeles till mig och smådansade mig igenom hela fruktavdelningen och glömde nästan bort att det fanns andra människor i närheten. Men i söndags kväll började det gå utför, då började jag känna mig nedstämd och ängslig. Söndagsångest deluxe. 

 

Nedstämdheten blev värre under måndagen. Jag kände hur mitt sinne förmörkades mer och mer. Lyckades hålla mig någorlunda välfungerande medan jag jobbade (eller alltså, jag började åtminstone inte skrika åt någon), men när jag kom hem och låste upp dörren till lägenheten kom tårarna. Och sedan fick jag en regelrätt panikattack. Grät i nästan en timme. Och jag blev rädd att jag skulle göra mig själv illa, för jag hade rätt allvarliga suicidala tankar, så jag tog en Imovane redan tidigt på kvällen och kröp ner i sängen och somnade visst innan klockan ens blivit åtta. 

 

Kände mig aningen mer stabil när jag vaknade på tisdagsmorgonen efter cirka tio timmars välbehövlig sömn. Men jag var ändå fortfarande jäkligt skör, insåg jag när jag började gråta på förmiddagen när jag satt vid min jobbdator och försökte lära mig ett för mig nytt och jävligt krångligt löneprogram. Men jag tog mig samman och klarade mig igenom den dagen också. Eftermiddagen var faktiskt helt okej. Och när jag gick och lade mig på kvällen började jag känna mig förvissad om att faran var över för den här gången. 

 

Och när jag vaknade imorse och tittade ut genom köksfönstret fick jag syn på något stort och vitt. En svan! En vacker svan som höjde sig i ensamt majestät över alla vanliga, tråkiga gräsänder runt omkring. Jag blev stående en bra stund och bara tittade förundrat på den. Jag har aldrig sett en svan i parken förut, och att den dök upp just nu kändes faktiskt som ett tecken. Ett mycket gott tecken.