Nu är vi framme vid den sjätte och näst sista dagen av Ace Week 2020 och som jag nämnde igår kommer jag idag att skriva om psykisk ohälsa och psykiatriska diagnoser i relation till asexualitet. Detta är ett inte helt okontroversiellt ämne - i somliga asexualitetsgrupper i sociala medier är det förbjudet att överhuvudtaget diskutera detta. Så jag tvekade lite inför att ta upp detta nu. Men jag tycker att det finns viktiga aspekter att beröra här, så jag gör ett försök i alla fall. 

 

I den femte och senaste upplagan av den internationella diagnosmanualen Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5), som gällt sedan maj 2013, nämns asexualitet för första gången under två av diagnoserna. 

 

I texten om Female Sexual Interest/Arousal Disorder står det: ”If a lifelong lack of sexual desire is better explained by one's self-identification as ’asexual,’ then a diagnosis of female sexual interest/arousal disorder would not be made.” (DSM-5, sid. 434) 

 

I texten om Male Hypoactive Sexual Desire Disorder står det: ”If the man's low desire is explained by self-identification as an asexual, then a diagnosis of male hypoactive sexual desire disorder is not made.” (DSM-5, sid. 443) 

 

De här formuleringarna ser jag som någonting både positivt och negativt. Jättebra att asexualitet tas upp som en möjlig förklaring till det bristande sexuella intresset - i tidigare versioner av DSM fanns inte någon sådan formulering med överhuvudtaget, varför asexuella personer i princip betraktades som psykiskt störda av läkarvetenskapen på grund av bristande sexuellt intresse. Så stark är normen att bli sexuellt intresserad av andra människor, att det betraktas som en störning att inte bli det. Och bara genom att själv identifiera sig som asexuell kan en undgå detta. 

 

Men för att identifiera sig som asexuell måste en ju till att börja med veta att asexualitet överhuvudtaget FINNS…och det är fortfarande en tämligen osynlig sexuell läggning - vilket är anledningen till att den här temaveckan existerar och sprider kunskap över världen. Jag kände inte till asexualitet förrän jag kom upp i vuxen ålder, och det hade besparat mig mycket lidande och ångest om jag fått höra talas om fenomenet tidigare istället för att gå runt och tro att det var något fel på mig. 

 

Och jag kan tycka att det känns ganska skevt att lägga ansvaret på patienten att komma fram till att den är asexuell, det borde rimligen ligga på vårdgivaren som sitter och utreder den eventuella förekomsten av de två ovan nämnda sexuella störningarna att åtminstone informera om vad asexualitet är och be patienten gå hem och fundera över den möjligheten innan diagnosutredningen fortsätter. 

 

Här vill jag lyfta fram en fin scen från Netflix-serien Sex Education som jag tycker utgör ett utomordentligt exempel på just detta… 

 

 

DSM är dock inte den enda diagnosmanual som finns, och Socialstyrelsen anser att den manual som bör användas här i Sverige är den av Världshälsoorganisationen (WHO) utgivna International Classification of Diseases (ICD-11). Den elfte och senaste upplagan av ICD kom 2018 och där nämns inte ett ord om asexualitet. Men det skulle jag säga är någonting rakt igenom negativt. För såhär beskrivs diagnosen vars motsvarighet finns även hos DSM: 

 

”Hypoactive Sexual Desire Dysfunction is characterised by absence or marked reduction in desire or motivation to engage in sexual activity as manifested by any of the following: 1) reduced or absent spontaneous desire (sexual thoughts or fantasies); 2) reduced or absent responsive desire to erotic cues and stimulation; or 3) inability to sustain desire or interest in sexual activity once initiated. The pattern of diminished or absent spontaneous or responsive desire or inability to sustain desire or interest in sexual activity has occurred episodically or persistently over a period at least several months, and is associated with clinically significant distress.” (ICD-11, kapitel 17) 

 

Beskrivningen av den här störningen passar mycket väl in på personer i stora delar av det asexuella spektrumet. Men det görs ingen disclaimer om asexualitet här, vilket görs i DSM, så i Sverige kan alltså vi asexuella rent medicinskt betraktas som störda eller dysfunktionella. Vilket såklart är helt uppåt väggarna. 

 

Hm. Det här blev en väldigt lång utläggning av någonting jag egentligen mest tänkt ha med som lite inledande bakgrundsinformation. För jag tror att det är här någonstans som motståndet mot att diskutera asexualitet i relation till psykiatriska diagnoser kommer ifrån - för att vi redan kämpar så hårt för att inte betraktas som störda på grund av vår sexuella läggning. 

 

Det tog tid för mig att landa i en asexuell identitet. Först för att jag inte kände till att asexualitet överhuvudtaget existerade, sedan för att jag var osäker på om det i mitt fall verkligen handlade om asexualitet eller om det ”bara” var min sociala fobi som spökade och gjorde att jag upplevde sexuella situationer som jobbiga. Men som jag nämnde i denna temaveckas första inlägg känner jag mig numera trygg i att jag är asexuell. Däremot korrelerar ju min asexualitet och min sociala fobi väldigt väl på det sexuella området, vilket jag väl får vara tacksam över. 

 

Detsamma tänker jag gäller för personer på autismspektrumet. Jag har ingen säkerställd statistik på detta, men utifrån vad jag läst i diverse forum verkar det vara relativt vanligt med asexualitet bland personer på autismspektrumet. Sedan är det naturligtvis inte så att alla asexuella är autistiska eller att alla autistiska är asexuella - det är en myt som jag absolut inte vill spä på. Däremot tänker jag som sagt att dessa två aspekter torde korrelera ganska väl med varandra för de personer som är båda delarna, precis som min sociala fobi och min asexualitet liksom ”kommer överens” tämligen väl. 

 

Men jag vill verkligen inte sätta likhetstecken mellan psykiatriska diagnoser och asexualitet, och jag är innerligt trött på att bristande sexuellt intresse antas ha patologiska orsaker. Som när jag i maj 2017 besökte psykakuten på grund av svår depression/livskris och fick fylla i något slags depressionstest, där en av frågorna handlade om mitt intresse för sex (där högt intresse indikerade icke-deprimerad och lågt intresse indikerade deprimerad). Läkaren jag fick träffa ställde också frågor om mitt sexliv. Jag berättade att jag är asexuell, och trodde att ämnet därmed skulle vara slutdiskuterat, men det dög visst inte alls - jag måste förklara VARFÖR jag inte vill ha sex, om jag har haft sex förut, vad som gör att jag inte vill ha det igen och så vidare. Efter mycket om och men kom vi dock till slut fram till att det faktiskt inte var relevant för min depression. Men det krävdes en del argumentation. 

 

Så…för att summera detta inlägg: Det behövs betydligt bättre kunskaper om asexualitet inom psykiatrin. Nu! 

 

Imorgon är sista dagen av Ace Week 2020 och då tänkte jag övergå till ett lite mer lättsamt ämne, nämligen asexualitet i populärkultur. Välkomna tillbaka då!