Idag är det den femte dagen av Ace Week 2020 och idag tänkte jag prata lite om rådande relationsnormer och om att avvika från dessa. Normen är ju att vara allosexuell (det vill säga inte asexuell), så oavsett vilket kön en attraheras av så ter det sig mer begripligt än att inte attraheras av någon alls. Sedan gör ju heteronormen förstås det mer accepterat att vara heterosexuell cisperson än att vara HBTQ-person, liksom tvåsamhetsnormen gör det mer accepterat att leva med en person än med flera, men det jag kommer att fokusera på idag är just asexualitet och relationsnormer.

 

I den svenska sambolagens första paragraf definieras sambor enligt följande: 

När det i en lag eller annan författning talas om sambor eller personer som bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden eller används liknande uttryck, avses därmed sambor enligt första stycket.” 

 

Det handlar alltså om TVÅ personer som bor tillsammans i ett PARFÖRHÅLLANDE under ÄKTENSKAPSLIKNANDE förhållanden. Låt dessa ord sjunka in. Lagen gäller alltså inte för exempelvis kompisar som bor tillsammans. Och inte för personer som bor tillsammans med mer än en partner (då lagen är skriven utifrån tvåsamhetsnormen). Men gäller lagen för asexuella och aromantiska personer? Jag föreställer mig nämligen att såväl ”parförhållande” som ”äktenskapsliknande förhållanden” antas innehålla ett visst mått av såväl romantisk som sexuell intimitet (åtminstone inledningsvis, innan vardagstristessen riskerar att ta över). Kan då asexuella och aromantiska personer vara sambor i lagens mening? 

 

Det här kanske är teoretiska hårklyverier (för i praktiken kan ju ingen utomstående avgöra hur pass ”äktenskapslik” en relation yttrar sig bakom hemmets stängda dörrar, och jag har svårt att tänka mig att frågan någonsin kommer utredas av någon domstol), men jag tycker att det är intressant att fundera över i alla fall. För ord är viktiga, ord är makt. Och hur lagen är formulerad både bygger på rådande relationsnormer och bidrar till att vidmakthålla dessa normer. 

Och enligt rådande relationsnormer förväntas ju vi människor sträva efter att hitta en partner som vi kan vara romantiskt och sexuellt intima med. Att ”träffa någon” framstår ofta som meningen med själva livet, ett budskap vi ständigt matas med i allt från sagornas ”och-så-levde-de-lyckliga-i-alla-sina-dagar” till diverse dejtingprogram till handlingen i mängder av filmer och skönlitterära böcker. Det framstår lätt som att det inte går att ha en fullvärdig och meningsfull tillvaro om det inte finns en partner med i bilden. 

 

Och ju fler exempel jag ser i min omgivning på hur olyckliga människor blir av denna relationshets, desto mer tacksam känner jag mig över min asexuella läggning. Någon som bara sitter och deppar över att hen är ”ensam” blir helt blind för det faktum att hen inte alls är ensam, att hen faktiskt har massor av viktiga personer omkring sig och lever ett rikt liv - trots att hen inte har någon partner. Och någon som stannar kvar i en destruktiv relation för att det är ”bättre än att vara ensam” utsätter sig själv för onödigt lidande, men till vilken nytta? Allt för att samhället matar oss med bilden: Relation = Lyckad. 

 

Det är någonting jäkligt skevt med att skilsmässor ofta ses som ett misslyckande trots att det kanske var det enda rimliga alternativet och att många par håller ihop ”för barnens skull” trots att ingen längre mår bra i relationen. Att ha ett bra jobb, en fast partner, gärna ett par barn…det ingår liksom i den normativa bilden av en lyckad människa. Så den som inte har det (eller som haft det men förlorat det) blir på något sätt i samhällets ögon ”misslyckad”. För att inte tala om oss som inte ens strävar efter att ha vare sig partner eller barn - vi ses som direkt avvikande, eller som att vi bara inte ”kommit dit än i livet”. Som att det är ett naturligt steg som alla måste ta för att bli de här lyckade människorna vi bör sträva efter att bli. 

 

Jag tror att vi som samhälle har tappat bort någonting viktigt på vägen här. För är det verkligen viktigare att vara lyckad än att vara lycklig? För vems skull lever vi egentligen våra liv? Är det viktigare att leva upp till andras förväntningar än att fundera över vad en faktiskt själv vill med sitt liv? 

 

 

I min Facebook-profil har jag inte angett någon relationsstatus. Jag tänkte göra det nyligen (eftersom jag tycker om ordning och reda och heltäckande information), men det mest lämpliga av de valbara alternativen var ”Singel”. Och det är förvisso sant. Men det känns inte riktigt som ett neutralt konstaterande om att jag lever själv och är nöjd med det, utan sänder nog snarare ut signaler om att jag skulle vara ”tillgänglig”. Eftersom relationsnormerna säger att målet är att leva i en parrelation, förmedlar civilstatusen singel att en sådan strävan föreligger. Och det gör det verkligen inte i mitt fall. Så…jag fortsätter lämna denna ruta blank. 

 

Jag har under depressiva perioder fått höra såväl av min läkare på vårdcentralen som av apotekspersonal att jag borde träffa en man att dela mitt liv med, så kommer alla mina problem att lösas. Detta utan att jag på något sätt antytt att det skulle vara någonting jag gick och längtade efter. Jag blir alldeles förundrad över hur främmande - vårdutbildade! - människor kan ta sig rätten att spy ur sig sådana här absurda påståenden utan något annat att luta sig emot än heteronormen och rådande relationsnormer. Herregud, kan jag bara få vara homoromantisk och asexuell ifred och hantera mina psykiska problem genom terapi och medicinering och inte genom någon jävla man… 

 

Morgondagens inlägg kommer att kretsa kring just psykisk ohälsa och psykiatriska diagnoser. Välkomna tillbaka då!