Kunskapen om skillnaden mellan sexuell och romantisk läggning, som jag skrev om igår och som det talas mycket om i asexuella sammanhang, har alltså inte riktigt nått vården än. Jag håller helt med Vårdguiden om att det går alldeles utmärkt att vara bi, hetero, pan eller homo samtidigt som en är asexuell - men då är en just biromantisk, heteroromantisk, panromantisk eller homoromantisk. Inte sexuell.

 

Asexualitet är en egen sexuell läggning. Och det är en läggning som avviker från rådande normer kring relationer och sexualitet, då vi människor ju förväntas söka och vilja ingå i parrelationer med ett någorlunda regelbundet sexliv. Att asexuella har en normativt avvikande sexuell läggning - innebär det att vi har en naturlig plats inom HBTQ-communityt? Därom tvista de lärde.

 

Själv har jag alltid känt mig väldigt hemma inom och välkommen i HBTQ-världen och i Pride-sammanhang. Men det kopplar jag snarare till att jag är homoromantisk än till att jag är asexuell. Om jag hade varit heteroromantisk är jag tveksam till om jag överhuvudtaget skulle ha sökt mig till HBTQ-sammanhang och betraktat det som ”min” plats. Stöttat, absolut, men knappast gjort anspråk på.

 

Det finns det dock de som gör. När Ace Week startade 2010 under namnet Asexual Awareness Week var den primära måltavlan för kampanjerna just HBTQ-communityt. Och i flera asexualitetsgrupper på Facebook måste en svara ja på frågan om en anser att heteroromantiska asexuella cispersoner hör hemma inom HBTQ-communityt för att överhuvudtaget få bli medlem.

 

Jag känner mig själv ganska kluven och har inget självklart svar på vad som är rätt och fel här. Men om vi tänker oss att HBTQ-communityt samlar människor som inte passar in i heteronormen, och Pride-rörelsen manifesterar dessa människors rättigheter…vad har då detta med heteroromantiska asexuella cispersoner att göra? De lever ju, utåt sett, i enlighet med heteronormen. De riskerar inte att utsättas för hatbrott om de kysser eller håller sin partner i handen på stan, de kan prata om sin partner med människor de inte känner så väl utan att det upplevs som alltför privat information, de behöver aldrig fundera över om de kan ”komma ut” i vissa sammanhang…de passar helt enkelt in väldigt väl i den heteronormativa värld vi lever i. Visserligen utgår heteronormativiteten ifrån att människor är heterosexuella, men jag tänker mig att heteroromantiska personer ändå har det lättare än personer med andra romantiska läggningar (även om jag absolut förstår att det är jobbigt med förväntningar kring sex även för dessa personer - och kanske möter de ännu mer oförståelse eftersom de är så normuppfyllande i andra avseenden?).

 

Jag tycker dock inte att de ska uteslutas från Pride på något sätt. Jag blir eld och lågor över de få aktiviteter med asexuellt fokus som anordnas i Pride-sammanhang (hittills har jag bara sett det under Stockholm Pride, men det kanske hänt på andra ställen också?), och jag funderar inte över de andra personernas romantiska läggningar utan tycker att det känns fint att vi kan samlas kring det faktum att vi alla är asexuella. Och RFSL Stockholm har ju till och med en speciell medlemsgrupp för asexuella och aromantiska personer, vilket jag tycker är väldigt fint. 

 

 

Så, ja…jag tänker att asexualitet och HBTQ möts någonstans i normbrytandets ständigt föränderliga gränsland. Just relationsnormer kommer jag att gå in på lite mer i morgondagens inlägg. Så välkomna tillbaka då! 

 

PS. Som ni kanske förstår har jag just nu mitt fokus någon helt annanstans, men jag kommer fortsätta publicera dessa (på förhand skrivna) Ace Week-inlägg resten av veckan trots allt. För att jag anser dem viktiga. The show must go on...