Igår tågade jag tillsammans med cirka 5 500(!) andra kärleksfulla människor genom centrala Norrköping i vår största prideparad hittills. Det känns stort. Och viktigt, viktigare än någonsin. Åtminstone tre grupperingar av hatpojkar från brunhögern var ute för att skrämma och håna oss, de stod utmed paradvägen och de hade satt upp hatisk propaganda i parken där vi skulle samlas efteråt. Men polisen höll drägget i schack under paraden och innan vi nådde parken hade kommunen sett till att städa bort skiten därifrån. Så den stora massan av paraddeltagare märkte nog aldrig av det särskilt mycket. Men jag var rädd innan, rädd och ledsen - och förbannad. Jag förstår verkligen inte hur man kan hata andra människor så jävla mycket och verkligen gå in för att sabotera ett kärleksfullt evenemang på det här sättet. Det är sjukt. Men kärleken vinner över hatet och vi var betydligt fler som var där för att hylla regnbågen än de som var där för att trampa på den. 🏳️‍🌈 

 

Efteråt var jag förstås helt slut mentalt. Att vara omgiven av tusentals människor i flera timmar tar verkligen på krafterna (syrran fick regelbundet påminna mig om att andas). Mamma och syrran och jag gick hem för att fira min födelsedag lite i förskott och på kvällen tittade jag på typ halva Eurovision Song Contest innan jag somnade av ren utmattning. Festen jag blivit inbjuden till orkade jag inte gå på, jag kurade ihop mig i soffan framför teven istället. När jag vaknade i förmiddags kollade jag klart på ESC på surfplattan och sedan satte jag mig och skrev duktigt på B-uppsatsen. 

 

Känner mig lite låg. Sinnesstämningen från i fredags kväll håller i sig. Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Den triggas liksom av att jag är ute och träffar människor. Som igår, när jag i samband med paraden stötte ihop med flera andra från Pride-familjen. Och jag får dåligt samvete över att de går runt med västar under paraden och samordnar alltihop medan jag bara dyker upp som deltagare, och jag våndas över att flera av dem minsann håller i egna programpunkter under festivalen medan jag även där bara dyker upp som deltagare. Det känns som att jag borde göra mer, samtidigt som min sociala fobi hindrar mig från att göra just de saker som jag känner att jag "borde" göra. Så det är en ångestframkallande återvändsgränd. 😔 

 

Nu ska jag försöka att inte grubbla för mycket och istället göra något vettigt av det som återstår av den här dagen. Jag är inte säker på att jag kommer lyckas, men jag ska försöka i alla fall. Här kommer några bilder från gårdagen...