Jag fattar inte hur jag lyckades jobba igår. Jag var så yr och så trött och mådde så illa och hade så ont i huvudet. Och som om det inte räckte med alla vidriga utsättningssymptom från nedtrappningen av Sertralinet var jag även i början av mensen och dessutom var det fullmåne igår. All skit på en gång.

 

Det är ett under att jag inte bröt ihop. Jag hanterade faktiskt det hela riktigt bra, om jag får säga det själv. Ganska tidigt på dagen berättade jag för de andra i Körsbärsdalen om utsättningssymptomen, och de tyckte att det var bra att veta om hur det låg till. De skojade lite om att jag var "en knarkare med abstinens", men försäkrade att det inte märktes på mig hur dåligt jag mådde.

 

Framåt slutet av dagen bestämde jag mig för att gå hem tidigare, för illamåendet hade nått rent olidliga proportioner, och då ställde jag mig i dörröppningen till köket där de andra satt och fikade och meddelade detta. Tidigare under dagen hade jag pratat med dem en och en (men inte med varenda en), men nu berättade jag inför allihop att jag mådde dåligt på grund av nedtrappningen av mina antidepp och därför behövde gå hem. Och det kändes helt naturligt att säga det. :)

 

Fick jag ha det lugnt och skönt hemma sedan då? Nähädå. För somliga personer tyckte att gårdagen var ett ypperligt tillfälle att psyka ur över fullständigt irrelevanta saker som tydligen plötsligt var jätteviktiga. Men trots att jag var så risig och utmattad (eller kanske just tack vare det) så orkade jag knappt bli ledsen. Jag blev mest irriterad och trött. Sedan gav jag fan i det och lade mig och kollade på en puttinuttig film, innan det blev dags att slumra in - utan Imovane. :)