Dagens busseskapader


Idag är det verkligen fruktansvärt kallt. Det är så att det gör ONT i ansiktet att vara utomhus. 😨 Och ja, jag tog bussen idag också.

Imorse stod jag och frös på busshållplatsen och väntade på en buss som skulle komma "nu". Efter några minuter kollade jag appen igen, och då stod det plötsligt att den var inställd. 😨 Men efter ytterligare några minuter dök den upp i alla fall (det måste ha varit den, det kan inte ha varit nästa buss som varit några minuter tidig för då skulle inte chauffören ha kört rally på det där illamåendeframkallande sättet).

Bussen var ganska fullpackad, men som genom ett under fanns det ett dubbelsäte ledigt åt mig. 👍 Vid nästa hållplats gick det dock på en man som satte sig på yttersätet bredvid mig. Och jag insåg med stigande panik att det inte fanns någon stoppknapp vid min plats, jag skulle bli tvungen att sträcka mig förbi honom bakom hans rygg, som om jag tänkte lägga armen om honom. 😕

Detta satt jag och nojade över under hela resan. Men när det väl blev dags gick det alldeles utmärkt. Jag tog på mig vantarna för att signalera att jag snart skulle gå av, hoppades in i det sista att någon mer skulle gå av på samma hållplats så att jag skulle slippa trycka på stoppknappen, konstaterade att så inte var fallet så jag fick göra det själv och det var inga problem och han reste sig upp medan bussen saktade in så att jag kunde smita ut i gången och kliva av. 😥

Ut i den sibiriska kylan. Skyndade den korta sträckan (som kändes väldigt lång) till kontoret och uppslukade av mina arbetsuppgifter. Kastade då och då en blick ut genom fönstren på den yrande snön och piskande vinden. Längtade INTE efter att tvingas gå ut igen vid arbetsdagens slut.

Men ut måste jag ju. Och jag såg inget annat alternativ än att ta bussen igen. På busshållplatsen stod en pappa med en liten flicka i en vagn. Hon kramade en nallebjörn i famnen. Efter ett tag såg jag att den där nallebjörnen hamnat på marken. Jag övervägde att gå fram och plocka upp den och ge den till henne. Men det kändes som ett intrång i deras lilla sfär, och dessutom jäkligt awkward att plötsligt ta kontakt efter att ha stått och moltigit i flera minuter utan att låtsas om deras existens. Jag velade fram och tillbaka, men till slut började flickan gråta och då upptäckte även faderskapet vad som stod på, och då plockade han upp nallen och jag kunde lägga ner min inre konflikt. Slutet gott, (nästan) allting gott.
Kommentarer

Tänker du skriva en kommentar?

Vad gullig du är! Jag blir jätteglad när jag får trevliga kommentarer.

Observera att alla kommentarer granskas innan publicering. Olämpliga kommentarer, såsom mobbning och spam, kommer inte att publiceras.



Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback