Idag sa hon något som gjorde mig jävligt upprörd. Hon frågade ifall jag någon gång funderat över om jag kanske befinner mig inom autismspektrumet. Aldrig någonsin har någon (inom eller utanför psykvården) antytt något sådant. Och tanken har aldrig slagit mig själv heller. För SÅ jävla störd är jag fan inte! Det räcker som det är, tack. Jag har social fobi och ångest och är tidvis deprimerad. Några fler psyketiketter behöver jag verkligen inte! Speciellt inte några som är "värre" än dem jag har.

Hon märkte nog att jag blev kränkt, för hon släppte frågan ganska snart och gick vidare till annat. Vi pratade bland annat om mitt misslyckade kärleksliv och återuppväckte minnen av hemska saker folk sagt till mig genom mitt liv och som präglat min självbild. Mycket upplyftande. Och hela tiden satt jag och tänkte på att hon tror att jag är autistisk (jag ville ta upp det igen, men jag var rädd att det bara skulle få henne att tro det ännu mer om jag inte kunde släppa ämnet).

Vi pratade också om mitt senaste besök på psykakuten. Och om det vrickade remissvaret som läkaren på psykakuten skickat till vårdcentralen. Han avslog begäran om förflyttning av mig till psykiatrin och rekommenderade dans, vattengympa och akupunktur (ja, på riktigt). Som om det skulle lösa några av mina problem. Jävla pucko. Även psykologen var mållös inför denna idioti.

Någon läkare på vårdcentralen kommer att kontakta mig under nästa vecka för uppföljning av min medicinering. Psykologen lovade att jag ligger högt upp på turlistan, så det hoppas jag stämmer. 

Jag ska till psykologen igen om en vecka. Hon föreslog den 23:e, men aldrig i livet att jag tänker sitta där och gråta på min födelsedag! Det vore bara för sorgligt. Så det får jag helt enkelt göra den 18:e.