Jag fick träffa en läkare på vårdcentralen idag. Det kändes sådär. Huvudsyftet med besöket var att följa upp hur det gått med Sertralin-upptrappningen och insättningen av Theralen, och just den biten gick visserligen bra. Jag fick klart för mig att hon fortsättningsvis kommer att skriva ut båda dessa mediciner plus Imovane till mig. So far, so good. 

 

Men så började hon prata om att jag borde skaffa en POJKvän, hon tog upp det om och om igen och hävdade att det skulle vara bra för mitt mående att träffa en MAN att leva tillsammans med. Vilket gjorde mig väldigt obekväm och jävligt irriterad. Men jag rättade henne inte. Jag orkade inte. Och jag tänkte att jag förmodligen aldrig kommer att träffa henne igen, så varför skulle jag öppna upp mig för henne? Hennes enda roll i mitt liv är att skriva ut min psykofarmaka, hon behöver inte ha någon inblick i vem jag är för det. Men det kändes hemskt att sitta där och få heteronormen nertryckt i halsen (jag har redan fått höra från två personer att jag borde anmäla henne för detta, men jag vet inte...det känns lite overkill). 

 

Och så tjatade hon om att jag borde skaffa en ny katt. Då fick jag tårar i ögonen. Jag försökte förklara för henne att det verkligen inte är aktuellt, men hon ville inte alls förstå det utan mer eller mindre tvingade mig att lova att jag skulle fundera på saken. 

 

Och hon gjorde mig orolig genom att säga att jag inte kommer få gå till psykologen på vårdcentralen hur länge som helst så som jag gör nu, senast i höst kommer hon att skicka en ny remiss till psyk för att få mig överflyttad dit om jag fortfarande är i behov av hjälp då. Och om psyk avvisar remissen (vilket både hon och jag mycket väl vet att de kommer att göra) så får jag fortsätta gå till psykologen på vårdcentralen men inte alls lika ofta som nu utan med flera månaders(!) mellanrum mellan varje besök, de har tydligen inte resurser för kontinuerlig kontakt under lång tid utan bara kortare terapiperioder. 

 

Läkaren lovade dock att hon kommer fortsätta skicka remisser till psyk om och om igen enligt någon slags utmattningsmetod så att de till slut ska ta emot mig som patient för att slippa hennes remissbombning (hon har tydligen använt den metoden förut och det brukar fungera till slut, sa hon). Det känns ju sådär om psyk ska ta emot mig av en sådan anledning. Jag vet ju att de inte tycker att jag är tillräckligt sjuk för att bli patient där. Men på vårdcentralen vill de ju inte heller ha mig, för jag är för sjuk och svårbehandlad för dem. Läkaren bekräftade för mig idag att jag befinner mig mittemellan de båda instanserna och att ingen riktigt vet vad de ska göra med mig. Mamma försöker se det från den ljusa sidan, att jag är unik...men just i det här fallet vill jag fan passa in i ett av facken!