Förresten...när vi ändå är inne på det här med normer så kommer jag ju osökt att tänka på min kära Pride-familj. Sist jag träffade dem var när vi sprang runt på stan och satte upp affischer förra veckan. Och eftersom dett är en heteronormativ värld så borde jag antagligen ha oroat mig för att någon hatisk galning skulle säga eller göra något obehagligt mot oss när hen insåg vilka vi var och vad vi höll på med. Men eftersom jag är ett psykfall så låg min oro på ett helt annat plan. Jag oroade mig för häftpistolen jag hade i handen. Någon räckte den till mig och så var det plötsligt min uppgift att häfta fast affischerna på anslagstavlorna. Jag hade aldrig använt en häftpistiol förut. Vilket förstås gjorde mig väldigt nervsö. Speciellt med tanke på att min häftpistolspremiär (är det ens ett ord?!) skulle ske mitt på stan och inför resten av Pride-familjen. När jag testar något nytt är jag alltid nervös. Och jag är alltid rädd för att göra fel. Och jag vill alltid vara duktig from the beginning, naturbegåvning på alla områden annars får det vara. Typ. Jag tänke säga något, få de andra att förstå att jag helst ville slippa...men hur säger man det liksom? "Sorry, jag är störd, jag vill träna i lugn och ro med häftpistolen innan jag häftar inför er"...skulle inte tro dte. Så jag provade ändå. Ochdet gick bra, jag klarade av att sätta dit affsicherna

 

Och nu borde jag gå och lägga mig, Som ni kanske märker börjar jag bli hansla dyslektisk i mitt skrivandr. Vilket är en följd av att jag tagit imovane. det nsurrar. Vilket betyder att jag inte borde sitta här. Så god natt!

 

Ellee cäna...ni som vet, hur länge ska Angel vara sådär hemsk och ond??? Jag har bara en skiva kvar på andra säsongen och han är fortfarande fruktansvär elak...och det är jävligt deorimerande.

 

Oj. Nu ska jag osva.