Mensen kom idag - och genast känns livet lite lättare. Flera veckor kvar till nästa PM(D)S-helvete... 

 

Idag hade jag samtal med psykologen och hon nämnde begreppet intermittent förstärkning då vi pratade om mitt beteende att alltid ha konversationer loopande inne i huvudet, oftast sådana som ägt rum ganska nyligen (men även sådana som ägde rum för typ två decennier sedan) och som jag "behöver" gå igenom om och om igen för att skapa någon slags (bild av) kontroll över "hur det gick". Typ post mortem, fast inte bara efter ångestladdade situationer. Jag ska öva på att registrera när det händer gällande vardagskonversationer under den kommande veckan. Notera hur många gånger det händer per dag. Beskrivande konstatera att "nu händer det" utan att värdera det. Fundera över om det är en bra idé att hålla på med det, om det verkligen är där jag vill ha mitt fokus. Öva på medveten närvaro och fokus utåt när jag kommer på mig själv med loopandet. Och se hur många gånger jag kan skifta fokus när det händer. Och jag ska fortsätta att öva även om det inte fungerar direkt (vilket nog kommer bli det svåraste). 

 

Vi pratade lite om bågskyttet också, vilken bra övning det är för mitt Duktig Flicka-syndrom att vara i ett sammanhang där andra är så himla mycket duktigare än jag - att öva på att acceptera det och ändå fortsätta kämpa istället för att bara ge upp (som jag tenderar att vilja göra när jag inte är asgrym på någonting redan från början). 

 

Vi behandlade även min telefonskräck, bland annat med utgångspunkt i att jag avstod från att ringa och boka en taxi i Gävle i lördags. Och vi närmade oss problemet på ett nytt sätt, där vi tittade mer på bakomliggande orsaker till min telefonskräck. Vi kom fram till att det hela i grunden handlar om ovisshet och brist på kontroll. Jag vet ju inte vad ett telefonsamtal kommer innebära, jag får ingen chans att tänka efter (som vid mejlande), det finns risk att det blir fel och att jag inte kan ge bra svar till den jag pratar med. Ovissheten och den bristande kontrollen triggar ångest vilket leder till att jag tolkar situationen som farlig och därför undviker den i möjligaste mån. Ångesten kommer innan jag ens befinner mig i den faktiska situationen att prata i telefon. Det är alltså mer föreställningen om vad som kan hända snarare än vad som faktiskt händer som skapar ångesten. Det jag behöver öva på är förmågan att stå ut med ovissheten (att inte veta exakt vad jag ska säga/svara i förväg) och därmed minska mina kontrollbeteenden. Relaterat till detta ska jag även öva på att vara mer spontan i vanliga samtal (ej telefon), att våga säga vad jag tänker utan att överanalysera och tveka först. 

 

Jag fick en text med exempel på hur intolerans för osäkerhet kan visa sig. Texten innehöll två listor, en för närmandestrategier och en för undvikandestrategier... 

 

✔️ Göra allting själv, inte delegera, för att vara säker på att det blir rätt. 

✔️ Söka MASSOR av information innan en börjar med något. 

✔️ Ifrågasätta sina tidigare beslut av osäkerhet kring om det var det bästa beslutet. 

✔️ Söka yttre försäkran, få andra att lugna en. 

✔️ Kontrollera och göra om saker flera gånger av osäkerhet om det blev rätt. 

✔️ Vara överbeskyddande gentemot andra. 

 

✔️ Att inte ge sig hän i olika situationer (relationer, åtaganden m.m.) för att utgången är osäker. 

✔️ Komma med ursäkter/anledningar till att inte göra saker på grund av osäkerhet kring den egna förmågan att klara av det. 

✔️ Skjuta upp saker istället för att göra dem direkt på grund av osäkerhet. 

 

Visst ägnar jag mig en del åt undvikandestrategier, men jag känner mig mer träffad av beskrivningarna av närmandestrategier faktiskt. 🤔 Jag fick ett registreringsformulär för osäkerhetsintolerans där jag under den kommande veckan ska fylla i olika situationer, vad de väcker för reaktioner hos mig och vad jag använder för hanteringsstrategi. Det känns svårt, men jag ska försöka.