Min älskade musikal! 😍 Som jag har saknat den... 😥 Kvällens föreställning var slutsåld. Och jag var den allra första som köpte biljett - så fort biljetterna släpptes i somras. Så jag satt såklart längst fram i mitten. 😊 Herregud...jag insåg nog inte förrän jag satt där och upplevde magin på nytt hur mycket abstinens jag faktiskt haft sedan Östgötateaterns allra sista föreställning av musikalen våren 2017. Det är fan nästan tre år sedan! 😱

Jag har gått och längtat ända sedan jag köpte biljetten (eller ja, egentligen ända sedan jag fick veta att musikalen skulle sättas upp här i Gävle). Och det har bara känts bra. Fram till för några dagar sedan, då resfebern satte in. Då hade jag en mardröm om att jag skulle missa tåget hem. Och igår kväll hade jag jättesvårt att somna. Jag blir alltid så orolig när jag ska resa någonstans och lämna min trygghetszon. 😕

Tågresan var både trevlig och påfrestande. Jag hamnade i ett ganska litet utrymme, där det bara var nio platser i den delen av vagnen. Det kändes bra, både att få sitta relativt ifred och att relativt enkelt kunna ha uppsikt över vad de andra passagerarna plockade upp för ätbara saker ur sin packning. Tanken slog mig att jag borde informera mina medresenärer om min luftburna jordnötsallergi och vänligen be dem att inte äta någonting som kan vara farligt för mig under resan. Men...det gjorde jag förstås inte. Istället satt jag och paniksneglade på dem så fort de började prassla med någonting. Jag hade tur den här gången, det var ingen som åt jordnötter. 🙏 

Efter tre timmars spänning kunde jag lättad och utmattad kliva av tåget i Gävle och styra stegen mot mitt hotell, där jag kraschlandade på mitt rum en stund innan det blev musikaldags. 😴

Det var en bit att promenera till och från musikalen, och jag övervägde ett tag att ordna en taxi för hemresan på kvällen. Men när jag googlade fram det lokala taxibolaget och upptäckte att de inte hade någon nätbokning utan bara telefonbokning så fick det vara. Precis som på tåget (när jag inte informerade om min allergi) fick min sociala fobi mig att agera helt jävla orimligt här. Att ringa och boka taxi kändes mycket läskigare än att promenera hem ensam genom en främmande stad sent en lördagskväll...trots att jag rent logiskt så klart mycket väl vet vilken av de här situationerna som är mest farlig. 🤦‍♀️ Men jag hade mamma i telefonen under hela hemvägen, och var dessutom så extatisk efter att ha sett musikalen, så där och då kände jag mig faktiskt inte rädd.

Musikalen var helt underbar. 😍 Ingenting kan förstås överträffa Östgötateaterns oslagbara uppsättning, men det var väldigt vackert och känslosamt och mycket väl värt resan. ❤ Jag började dock inte gråta, även om det var nära. Och jag sjöng entusiastiskt med i "Vår bästa tid är nu" och klappade händerna så ofta jag vågade (det vill säga när det var fler som gjorde det) och kunde bara inte sluta le. Efteråt, på väg därifrån, höll jag nästan på att få ett sammanbrott av alla känslor som rusade runt inom mig. Jag ÄLSKAR verkligen La Cage aux Folles! 💖💖💖💖💖 Om nu någon har missat det... 😉