Jag var inställd på att killen från klubben skulle ha sin sambo och dotter med sig i bilen, så jag blev lite uppstressad när jag insåg att det bara var han och jag som skulle försöka hålla igång en konversation under den halvtimmeslånga bilfärden. Men det gick bra, vi pratade om bågskytte hela vägen. 👍

Väl framme i tävlingshallen insåg jag att det var samma lokal som jag haft dans- och blockflöjtspelningsuppträdanden i när jag var liten (ja, jag vågade tydligen göra sådant när jag var liten - vi var förvisso en hel massa ungar som uppträdde samtidigt så det kan inte ha legat alltför mycket fokus på just mig...men ändå! 😱). Och precis som jag och mina kompisar sprang omkring och lekte i den stora hallen mellan de seriösa inslagen, var det barn där som gjorde detsamma idag. 😊

Det var cirka 100 bågskyttar som deltog i dagens tävling, varav elva kom från min klubb. Det var spännande att sitta och iaktta folk när de monterade upp sina bågar och gjorde uppvärmningsövningar och hälsade på vänner och bekanta från andra klubbar i Sverige. Det känns som ett himla mysigt community inom den här sporten. 👍 Och kul att det är så himla blandat - deltagarna idag bestod av allt från knattar (upp till 13 år) till veteraner (60 år och uppåt). De tävlade förstås i olika klasser, men alla stod uppställda på en lång rad och sköt samtidigt. 🏹

Jag trodde att jag skulle få sitta alldeles för mig själv i publiken, eftersom de andra närvarande från klubben var där för att tävla eller för att coacha, men så hörde min bågskyttekompis från bågskytteskolan av sig och meddelade att hon och hennes sambo skulle dyka upp under förmiddagen. Det gjorde mig glad. 😊 Jag var lite nervös för att träffa hennes sambo (ny människa, hjälp! 😱) men han kändes ganska beskedlig, så det var inte så farligt. 👍

Strax innan tävlingen drog igång presenterades domarna. Och jag reagerade på ett av namnen - för så hette min första terapeut inom vuxenpsykiatrin, som jag gick min första KBT-behandling hos när jag var 18. Men det är ju 13 år sedan och jag har svårt att känna igen folk som jag träffat betydligt senare än så, så jag var inte säker på om det verkligen var hon. Jag satt och spanade på henne med kikaren (som jag fått låna av min mentor inom klubben för att kunna se var pilarna träffade tavlorna under tävlingen) en stund och ventilerade även det hela med min bågskyttekompis - borde jag gå fram och hälsa eller inte? 🤔 Hon tyckte att jag skulle det, och till slut gav hon mig en liten puff och jag gav mig iväg i riktning mot domaren. Jag knackade henne försiktigt på axeln, frågade henne om hon var den jag trodde och berättade att jag var Malin som gick hos henne för 13 år sedan. Och hon sken upp och utbrast "Är det Malin?!" och gav mig en kram. Och jag blev så lättad över att det faktiskt var hon, att jag inte skämt ut mig genom att gå fram till en fullkomlig främling, och så glad över att hon kom ihåg mig efter så lång tid. Tydligen har hon hållit på med bågskytte sedan 2004, det hade jag ingen aning om (jag  gick hos henne mellan sommaren 2006 och sommaren 2007, men dels handlade ju våra samtal inte om henne utan om mig och dels höll jag ju inte på med bågskytte på den tiden så det fanns ingen anledning för henne att nämna det). Så det var en trevlig överraskning. 😀

Killen jag fick skjuts av skulle åka till klubben och träna en stund efter tävlingen och i förmiddags hyste jag lite vaga planer på att följa med. Men efter en hel dags social exponering i detta nya sammanhang kände jag mig helt slut, så jag åkte bara direkt hem. Och nu har jag som sagt legat och sovit den utmattades sömn i flera timmar. 😴😴😴 Men trots energidräneringen som det oundvikligen innebär för mig att göra sådana här saker är jag väldigt nöjd med dagen. 😊👍